Ljudet blev allt högre och högre . Oroliga blickar utbyttes då vi kände att marken började vibrera. Vibrationerna fortsatte upp i kroppen. Känslan kunde liknas vid att man stod väldigt nära en stor högtalare. Jag kollade på Rojne, utifrån hans min att döma såg han såg ut att känna sig som lejonet Simba i Lejonkungen, när han ser gnuerna komma springande.

En ny rökpelare tonade upp sig mot himlen, denna gång i höjd med Hemköp.

”Vad fan är det som händer?”, skrek Emilia.

Hon som nyss var så bestämd tycktes med ens inte alls lika säker. Jag såg att något inte var som det skulle, hennes kroppsspråk förändrades och armarna tycktes inte kunna sluta vifta.

”Lugna ner dig, se på mig, ta ett djupt andetag”, sade jag med en ton som om jag talade till ett litet barn på en förskola.

Med gråten i halsen fick hon fram orden som gjorde att en rysning for genom kroppen. ”Min mamma jobbar där”.

”Oj”, svarade jag och insåg med det samma att det inte var en önskvärd reaktion.

Rojne som hållit sig lite i bakgrunden, sa med förvånansvärt len röst att det nog inte var någon fara, hon hade säkert hunnit fly. Något som vi alla visste var en lögn. Hanna kramade om Emilia slängde en lugnande blick åt Rojnes håll. Han förstod att ingen av oss trott på honom, men blicken han fick ingav ett tack-jag-vet-att-du-gjorde-ditt-bästa.

Emilia som hade blicken riktad åt Banarpsgatan ryggade plötsligt undan. Hennes högra arm riktades rakt fram och pekfingret pekade åt något som rörde sig längre ner på gatan. Något var på väg emot oss där vi stod i korsningen Järnvägsgatan/Banarspgatan. Lukten av rök blev allt kraftigare, det tycktes blåsa sydlig eller möjligen sydvästlig vind. Vad det än var som var där borta så rörde det sig snabbt.

”Hoppa in i bilen”, min röst var förvånansvärt stark och tydlig.  Rojne tog plats bakom förarsätet. Hanna tvekade lite om huruvida hon skulle in i bilen eller ej.

”Jag vet att du vill hitta din syster, men du kan inte göra det själv. Vi hjälps åt så hittar vi henne tillsammans, okej?”, det var bara tomma ord, min tro om att hitta Lisette och Emobruden var inte stark. Jag hoppades innerligt att Hanna trodde på mig.

”Okej”, sade Hanna och tog plats i baksätet bredvid Rojne.

Väl inne i bilen uppstod en enorm tystnad. Var det sorgen efter att ha mist en närstående? Eller var det vetskapen om att man aldrig kommer att få veta om ens syster eller vän fortfarande var i livet? För mig berodde tystnaden på det enorma sveket. Jag hade lovat att hjälpa dem, istället flyr jag. Bort ifrån allt det hemska.

Emilia trampade gasen i botten och kollade i backspegeln. Hon trodde inte sina ögon.

Jag lade knappt märke till den förvånande mängd godispapper som låg på golvet vid passagerarsätet i Emilias bil. Jag var inte ens säker på om jag kom ihåg vilken färg det hade varit på bilen, än mindre vilket märke. Förvirringen och känslan av overklighet hade slagit till med full kraft. Hade jag verkligen blivit attackerad av zombies och bränt ner Sofiakyrkan? Jag kanske drack mycket mer rom än jag trodde och hade en störd fylledröm? Mina tankar avbröts plötsligt då en bekant figur dök upp på vägen framför Emilias bil.

”Emobruden!”, skrek jag. Emilia fick bilen att stanna innan den träffade emobruden och såg underligt på mig.

”Emobruden?”, sade hon undrande och stirrade på tjejen framför bilen.  Jag insåg att hennes förbryllade min var befogad. Tjejen på gatan utanför resecentrum såg verkligen ut som emobruden. Fast inte emo.

Jag hoppade ur bilen och Emilia följde tveksamt efter mig med blicken fäst på tjejen framför oss.

”Vad glad jag är att se några fler vanliga människor här!”, ropade hon. ”Hittills har jag bara följts av den här”, sade hon och pekade mot en lång man en bit bort. Mannen kom långsamt mot dem. Hans kläder var slitna och solkiga. Blodfläckar var förmodligen något bland det renaste på den hemska skjortan tänkte jag samtidigt som zombien närmade sig.

”Vaaeeh…”, mannens gutturala läte avbröts. Han hade fått en ölburk kastad rakt i ansiktet. Jag vände mig tvärt mot Emilia, men jag hann aldrig säga något.

”Det var det enda vapenliknande jag hittade i overallen”, halvt skrek hon med hes röst. ”Jag kastade inte tillräckligt hårt, in i bilen!”. Hon backade mot bilen.

”Va i hela helvete?!”, utbrast zombien och kände på pannan med ena handen. ”Det lär la bli ett jäkla märke där nu. Va äre me dej din galna kona?!”, fortsatte den argt.

”Eeh, jag tror inte det är en zombie”, hörde jag mig själv säga samtidigt som jag noterade att jag under den här dagen hade sagt så många saker som verkligen lät urdumma att jag förmodligen slagit något slags världsrekord. Emilia tittade misstroget mot mig och riktade sedan blicken tillbaka mot mannen. Emobruden som inte var emo tittade mot mig och såg nästan ut som hon försökte hålla sig för skratt.

”Det här är Rojne”, sade tjejen som inte var emobruden. Rojne stod fortfarande och svor för sig själv. ”Jag heter Hanna. Vi råkade mötas på stationen nyss. Jag måste hitta min syster, hon är kanske på väg hit men det är fullt med zombies överallt. Jag vet inte ens var hon var någonstans. Jag pratade med henne kort på telefonen förut men var tvungen att lägga på när jag hörde zombies närma sig. Jag har försökt ringa henne igen men nu svarar hon inte. Jag försökte se om hon var på väg hitåt den här vägen när jag såg bilen och hoppades att det var någon som kunde hjälpa mig”. Hon hade pratat allt snabbare och flämtade lite efter att hon avslutat sista ordet.

”Vi ska sticka härifrån”, sa Emilia. ”Vi ska bara hem till mig en sväng först, sen är det snabbaste vägen ut ur stan som gäller!”. Hennes röst var bestämd. Hanna såg bestört ut. Eller kanske vilsen?

”Vad heter din syster?”, frågade jag. Hon var så lik emobruden, undrar om det kunde vara så osannolikt att det var hon som var hennes syster?

”Jenny”, svarade Hanna. Jag insåg att jag återigen sagt något korkat. Jag visste ju inte ens vad emobrudens namn var. Den här zombiehistorien hade verkligen förvandlat min hjärna till någon slags sörja som bara bubblade av idiotiska uttalanden. Jag bestämde mig för att låtsas som ingenting, men tänkte ändå att jag måste ta mig tillbaka till emobruden och tanten i lägenheten innan vi stack. Jag blev nästan osäker på om jag skulle hitta dit igen, å andra sidan var väl Jönköping inte värre än att jag skulle hitta någorlunda och känna igen mig när jag väl var på rätt väg.

”Det här är Emilia. Jag heter…”, men jag blev avbruten av ett ljud som fångade allas uppmärksamhet. Något förde ett ordentligt oväsen längre ner på Barnarpsgatan.

Hettan och stanken var outhärdlig. Jag visste att det på andra sidan dörren inte levde längre, för andra gången, stönen hade sedan någon minut sedan tystnat därutifrån, men hettan som strömmade genom dörren in på oss vittnade om att den vägen ut var stängd.

”Kyrkan kommer att bli het övertänd”, flämtade Emilia. ”Vi måste ut härifrån!”

Jag nickade, men svarade inget utan tittade istället runt i rummet som vi befann oss i. Den enda synliga vägen ut var genom ett fönster. Jag kastade mig fram och med hjälp av en stol lyckades jag häva mig upp till fönstret. Det var upplåst. Jag hjälpte Emilia upp, innan jag hoppade ner på utsidan.

Det var inte märkvärdigt högt, ett par meter kanske, men jag slog i marken hårt och höll på att tappa andan. Emilia landade bakom mig, långt smidigare och hon var snabbt på benen igen. Vi såg oss omkring och av utsikten omkring oss att döma var det inte bara Sofiakyrkan som stod i brand, flera tjocka, mörkgrå pelare reste sig mot himlen. Gatorna runt oss såg ut som krigszoner, överallt låg det skräp och krossat glass, här och var låg lik som åtminstone inte än hade rest sig för att jaga oss.

Jag snurrade runt, osäker på var jag skulle föreslå att vi fortsatte jakten, innan Emilia avbröt min förvirrade tankegång.

”Jag har en bil”, sa hon kort, men orden andades mycket hopp. ”Om den nu inte har blivit förstörd.”

”Var finns den?”

”Den står parkerad utanför Epedemien. Det är inte långt.”

”Visa vägen”, sa jag och vi började springa. Hon ledde mig kvickt genom staden och vi hade turen med oss, inga odöda överraskade oss. När hon dock ökade farten mot Slottskyrkogården blev jag kall inombords.

”Är du säker på att det är en god idé att ta den här vägen?” frågade jag, och hon stannade upp.

”Vad menar du?” frågade hon, med en något förvirrad och skeptisk ton.

Jag trevade lite, min rädsla var befängd insåg jag. ”Jo, de där som jagar oss ser ju onekligen döda ut. Du tror inte att fler har tagit sig ur jorden på kyrkogården?”

Mina ord lät inte riktigt lika korkade i mitt eget huvud. Hon verkade dock ta min tvekan på allvar. ”Nej”, svarade hon efter en kort stunds eftertanke. ”Jag tror inte att det är någon som har lyckats gräva sig ner och bita dem också, för det verkar sprida sig genom sår, eller hur?”

”Sant…” svarade jag. ”Det är bäst att vi skyndar oss.”

Det kan ha varit för att brandröken till del förmörkade himlen, men jag insåg i samma stund som vi kom fram till bilen att det hade börjat mörkna, snabbare än jag trodde. Bilen såg dessbättre orörd ut, och jag satte mig i passagerarsätet och låste efter mig, samtidigt som hon tog på sig bältet och vred om nyckeln. Bilen, en bäbisblå Volvo 240, hoppade till, men lamporna tändes svagt och motorn hostade till och startade.

Emilia backade ut bilen från parkeringsrutan och satte fart ner för gatan.

”Vart ska vi?” frågade jag, samtidigt som Emilia styrde hårt åt vänster för att undvika en kvaddad bil som stod och tjöt med billarmet utanför resecentrumet.

”Bort härifrån åtminstone”, svarade hon. ”Men först måste jag hem och hämta en grej.”

Lisette och Jenny hade lämnat lägenhetens trygghet bakom sig. De stod nu nere vid ytterdörren som ledde ut till kaoset utanför. Jenny försökte titta ut genom det lilla fönstret som prydde dörren och drog en suck av lättnad då gatan utanför såg ut att vara tom.

-          Är du redo Lisette?

Lisette nickade försiktigt och tittade tillbaka mot Jenny med rädsla i blicken, de skulle nu bege sig ut igen, ut i staden hon älskade så mycket men som nu bara kändes som ett skal av sitt forna jag. Tänk om staden aldrig skulle repa sig och att det inte fanns något man kunde göra åt apokalypsen? Var det här som kallades domedagen? Många tankar flög omkring i Lisettes huvud när hon och Jenny lämnade byggnaden.

Gatan utanför låg öde och tom, ett billarm kunde höras tjuta långt borta men annars var det tyst som graven. De begav sig sakta i riktningen mot stationen. Förhoppningen var att de skulle klara sig så långt som möjligt obemärkta men om det skulle bli problem  hade Lisette accepterat faktumet att hon var gruppens svagaste kort. Hon hade levt ett långt liv och kunde med glädje offra sig för att två unga systrar skulle klara sig istället,även om hon alltid föreställt sig en stilla bortgång kändes det som tiden hade kommit ifatt henne och att det inte längre var en möjlighet.

Plötsligt hördes ett skrik och Lisette slets från sina tankar. De hade gått runt ett gathörn och vandrat rakt in i en ”all you can eat, zombie buffé”. Det var minst ett 20-tal av dem, och tyvärr verkade det färska köttet som precis vandrat runt hörnet mycket intressantare än de småruttna lik som låg på gatan. Jenny och Lisette började småspringa men Lisette visste vad som behövde göras. En sista gång tittade hon bort mot kyrkan där hon spenderat så många Söndagar, ironiskt nog verkade till och med kyrkan vara på väg från denna jord då den stod i höga lågor. Hon stannade och horden med zombies var snart över henne.

-          Spring Jenny, och lycka till!

Jenny fortsatte springa, hon kastade en blick bakåt och såg att de flesta zombies verkade ha stannat upp där Lisette stannat. En tår föll ner för hennes kind, hon tänkte för sig själv att hon inte har råd att stanna, Hanna är fortfarande i fara. Det var då hon snubblade, en trottoarkant hade blockat hennes väg och hon trillade handlöst framlänges. Hon försökte snabbt resa sig upp men högerbenet gick inte längre att stödja på. Jenny spände öronen och lyssnade, nej hon hade inte hört fel, hasande ljud närmade sig. Ålandes försökte Jenny ta skydd bakom en sopcontainer några meter bort, hon kom runt containern och satte sig mot kanten. Hon kunde höra hasningarna komma närmre och knäppte för första gången på 20 år sina händer i bön. Tyvärr verkade det som att Gud inte längre fanns i staden. Hon bad en bön för sin syster som fanns någonstans där ute, tårarna hade nu börjat förvandlas till floder utmed kinderna. Hasandet tog sig nu runt containern där Jenny satt, med en sista kraftansträngning försökte hon stödja på benet för att springa men benet vek sig igen. Liggandes på mage hörde hon stönandet bakom sig och kände sedan hur tänderna sjönk in i hennes rygg.

Jag skyndade mig fram till Emilia, först nu såg jag att hon hade ett skrapsår över kinden, var hon medveten om det? Trots det gula ljuset från lågorna såg hon nästan lite spöklik ut, det kanske berodde på hennes allvarliga och sammanbitna min? Jag stäckte mig fram till det närmaste ljuset, tog upp det och kastade.
Inget hände, ingen explosion, inga döda zombies. Lågan hade slocknat i luften.
Om zombierna hade en fungerande hjärna hade de säkert undrat vad fasen vi höll på med, min mun skapade ett stort o, det var bara för blåmesarna att flytta in. Emilia var nog minst lika förvånad hon, trots att hon inte visade det.

– Här, ta den!
Jag tog emot kandelabern och höll den i riktning mot de som en gång var människor, jag tyckte mig för en sekund känna igen en av dem. Mannen, eller det som var kvar av honom, var mycket lik en sportintresserad lektor vid Högskolan. Jag väcktes ur mina tankar då Emilia höll fram ett tygstycke framför näsan på mig, ”detta borde fungera som antändningsmaterial”.

Scenariot som nu kom att utspela sig kunde lika gärna vara från en film eller serie, åtminstone i mitt huvud.

– Vi räknar till tre, sedan kastar vi, okej?!
Som svar tände Emilia eld på tyget, som jag nu identifiera som hennes svarta tröja.
Planen var att kasta tyget och kandelabern i riktning mot zombierna och sedan ta skydd bakom dörren till klocktornet. Jag kände mig konstigt nog som Glenn i ”The Walking Dead”, det fick mig än en gång att tänka tanken om var alla kameror kunde befinna sig, eller var regissören satt.

Ett djupt andetag och tre siffror senare brann de, de döda.
Nu gällde det bara att vänta ut dem. Jag vet inte hur länge vi stod där, bakom dörren och väntade. Det var overkligt, hemskt att se dem brinna. De som en gång var människor. Magen vände sig av synen och den hemska stanken som nu spred sig i kyrkan.

Emilia satte sig på golvet intill dörren. Hennes händer var såriga kläderna trasiga och jag misstänkte att jag såg ungefär likadan ut. När hon såg att jag kollade på henne gav jag henne en ursäktande min och satte mig mödosamt bredvid. Inte ett ord sades, det var som att orken och styrkan var slut, det var först nu som det kändes hur illa man mådde. Kroppens alla muskler värkte, sår blödde och hjärnan bankade. Allt vi kunde göra var att lyssna, lyssna på elden och ljuden från de döende på andra sidan dörren.

- Någonstans högt upp? Som ett lägenhetshus? Eller Spira? Där är det vatten på flera håll, svarade hon.

Lägenhet?! Jävla skit! Trots att emobruden och tanten hade passerat i min hjärna alldeles nyss så var det precis nu jag insåg att de kanske var i fara i lägenheten. Man kanske kan vara ursäktad att man inte tänker helt klart när man suttit i en park och druckit rom för att plötsligt hamna mitt i en zombieapokalyps? Mina tankar fick stanna där, nu hade de första zombierna nått oss. Jag vevade med krattan så mycket jag bara orkade för att hålla dem ifrån mig. Jag försökte komma ihåg vad jag visste om de före detta människorna. Man blir själv en zombie om man blir biten och man måste förstöra hjärnan för att döda den. Igen då alltså, död är den ju egentligen redan…

Jag började inse att vi var i underläge. Vi var visserligen två personer med fungerande hjärnor men det verkade inte räcka mot de zombier som hade tagit sig in i kyrkan. Risken var ju stor att fler skulle komma dessutom. Att vi dessutom bara hade en kollekthåv och en kratta att försvara oss med gjorde ju inte saken bättre.

- Vi skulle haft ett effektivare vapen! Ropade jag. Det var egentligen inte menat till någon särskild, jag hade knappt koll på i vilken riktning Emilia befann sig eftersom jag hade fullt upp att hålla zombierna ifrån mig. Att krossa en människas hjärna var verkligen svårt, även om den tillhörde någon som redan var död. Men, så var det som en liten röst i mitt huvud viskade till mig. En eldkastare hade varit bra att ha nu. Hmpf, tanken på att vi skulle ha en eldkastare var lika befängt som att det skulle finnas ett stenfort i Jönköping. Ändå kunde jag inte släppa känslan av att det inte var någon vidare dum idé ändå trots det orimliga i det hela.

TÄNDVÄTSKAN!

Varför hade jag inte tänkt på det?! Jag hade ju haft en flaska med tändvätska sen jag ramlade från stegen utanför emobrudens lägenhet. I en kyrka finns det ju nästan alltid massa tända ljus, och om inte ljusen var tända lär det finnas tändstickor eller något i närheten. Jag ropade på Emilia för att försöka ta reda på var hon var, åtminstone i vilken riktning hon befann sig. Tanken slog mig att det kanske inte vore så dumt om även svenska barn lekte Marco Polo i vattnet då jag hade vissa problem att bestämma åt vilket håll Emilia var. Det tog ett par gånger innan jag hade en någorlunda kvalificerad gissning.

- Vi kan bränna ihjäl dem! Skrek jag på henne. Spring mot dörren till klocktornet! Se om du hittar några tända ljus!

Det blev inte riktigt så coolt som man hade kunnat hoppas. Det var varken graciöst eller häftigt när jag fortsatte veva med krattan, sprang mot klocktornet och försökte fippla upp flaskan med tändvätska ur bakfickan samtidigt som jag letade efter tända ljus. Jag tappade krattan. Mitt enda vapen. Å andra sidan gjorde det att jag mycket lättare fick fram tändvätskan som jag skvätte så gott det gick över de fem zombierna som var kvar. Det var en jävla tur för mig att zombierna inte är särskilt snabba. Emilia stod redan vid dörren. I handen hade hon en hel kandelaber. Tre av ljusen hade trillat av, men det fanns fortfarande fyra kvar som brann. Bra.

Moppens skaft träffade tanten hårt på högra sidan av huvudet, och ett krasande ljud hördes när nacken knäcktes. Hanna blundade och drog en lättad suck. När hon öppnade ögonen såg hon att tanten fortfarande stod upp, nu med huvudet vilandes på hennes vänstra axel.

Hanna ryckte till när ett gurglande ljud hörde. Det var tanten som halvt spottade, halvt kräktes upp små blodiga köttbitar. Hanna skrek högt i panik och svingade moppen igen, denna gång från vänster. Kombinationen av det hårda slaget och tantens sköra ben gjorde att huvudet helt lossnade från huvudet. Tiden tycktes gå i slow-motion när Hanna häpet såg huvudet sväva genom luften. Det var så graciöst och nästan poetiskt, fast på ett väldigt sjukt sätt. Hannas trans avbröts när huvudet likt en övermoget tomat mosades mot bussterminalens tjocka fönster.

- Herrejävlar du! utbrast killen på marken

Hanna tittade chockat ner. Hon hade nästan glömt att den där bondlurken låg där. Hon skakade på huvudet medan hon hjälpte han upp på fötterna.

- Jaha, e de sånt här ni stadsbor roar er med asså? frågade han och flinade.

Hanna stirrade på honom, både förvånad och förbannad.

- Roar sig? ROAR SIG!? Fattar du inte allvaret i det här!? Vi var nära att dö!

- Jaja, lugna ner dig nåra hekto nu va? Du fick ju dö på na’, eller hur?

Hanna bara gapade. Apokalypsen var här, och hennes enda sällskap var en man som antagligen tycker att Forrest Gump var en ganska klipsk kille.

- Hur kan du vara så lugn? frågade hon. Det var ju för fan du som fram tills för en halv minut sedan låg avsvimmad på marken.

- Äsch, jag blev lite förvånad bara, nu äre ingen fara me mej. Troru’ läget blir bättre av att vi hetsar upp oss, som du? Nä i sånna här lägen gällere’ att hålla sej lugn å sansad.

Hanna tittade på honom med en sammanbiten min. Motvilligt erkände hon för sig själv att det han sa faktisk verkade vettigt. Hon drog en djup suck och nickade kort.

- Vi borde hälsa ordentlig, Hanna heter jag.

- Trevligt att råkas Hanna. Rojne va namnet.

Hanna ryste åt namnet inombords, medans de tog varandra i hand.

- Jaha, vart bär de av nurå’? Antar att du kan de här krokarna bättre än mej.

- Vi får försöka ta oss till min syst.. började Hanna, men hon slutade tvärt när hon kom ihåg telefonsamtalet.

-HELVETE! Jenny är ju på väg hit!

Det ständiga hasandet hade äntligen upphört. Hanna visste inte exakt hur länge hon suttit inne på toaletten och gömt sig, men vad som helst var bättre än att vara där ute. Hon hade vart på väg att gå på bussen och hennes iPod som allt som oftast spelade med högsta volym i hennes öron gjort att hon inte hört mannen som närmat sig bakifrån. Han hade greppat hennes arm men hon hade som tur var lyckats slita sig. Ett tåg hade samtidigt stannat på perongen utanför och de hade fullständigt vällt ut från tåget emot henne. Att lyssna på ”Raining blood” kändes inte lika festligt längre. Närmsta toalett hade blivit gömstället och det var där hon nu befann sig. Vad som hade hänt med de andra som stod i busskön visste hon inte. Många av dem var gamla och kunde nog inte röra sig så snabbt. - Faaan, lyckades hon få fram, samtidigt som tårarna åter igen började rulla ner för kinden.

”Dunk, Dunk”. En knackning bröt plötsligt tystnaden inne på toaletten.
Vem fan kunde det vara tänkte Hanna, det var bara några minuter sen hon hade varit på telefon med sin syster, kunde hon verkligen vara så snabb.

- Sa du va där inne hela dan eller?!

Det var inte Jenny, det lät som en ung man, kanske i 20 års åldern.

- För fan! Jag behöver pissa!

Kunde Zombies verkligen prata? Hon bestämde sig för att öppna dörren på glänt och mannen på andra sidan slet snabbt upp dörren och knuffade ut henne ur tolatten. Han var en ganska stor och kraftig kille, ungefär 1, 80 lång och en väldigt ovårdad skäggstubb. Han verkade ha en stor snus inne då hans överläpp stod ut ungefär 1 cm från rästen av munnen.

- Vänta! Vart tog alla Zombies vägen?
- Va för någe?
- Zombies!
- Va fan har du rökt för någe?
- Det var ju alldeles fullt av dem, nyss!
- Haha, nu när du säger de så, tanten där borta på bänka så rätt bitsker ut.

Han smällde igen dörren.

Hanna slog upp händerna för ansiktet. Hade hon hallucinerat allting? Suttit på toaletten och drömt kanske? Nej det var något som inte stämde. Dörren öppnades igen och mannen på toaletten kom ut igen.

- Äru fortfarande kvar?
- Det var för helvete Zombies överallt här innan!
- Lägg av nu, du e ju fan hög eller nåt.
- Mmmhmhhm, den gamla tanten som suttit på bänken hade rest sig upp och försökt att lägga sig i diskussionen. Blod droppade ner från hennes mungipor och hon hasade sig sakta mot Hanna.
- Å va fan är då det där, sa Hanna med en tydlig överlägsenhet i tonen.

”Duns”, Mannen låg nu asvimmad på marken. Just som hon trodde att hon hade hittat en person som kanske kunde skydda henne från de här varelserna hade han när det väl kom till kritan visat sig vara mer värdelös än en plogbil i Sahara.

- Kuk!, var det sista hon skrek innan hon greppade tag i moppen som stod lutad mot väggen och svingade mot tanten.

Emobruden halvt bar, halvt släpade Lisette tillbaka in i lägenheten. Efter en stor kraftansträngning lyckades hon slänga upp henne på soffan i en något sånär bekväm ställning. Dörren till lägenheten stod fortfarande öppen så hon skyndade sig att stänga den och låsa. Hon önskade att hon haft ett par extra lås men det hon hade fick helt enkelt duga.

Hon kände sig plågsamt ensam, speciellt nu när Lisette var satt ur spel så att säga. Hon hatade att medge det med hon saknade nästan den där typen som försvunnit ur hennes liv innan de ens hunnit lära känna varandra. Det här skulle aldrig gå! Den här situationen var alldeles för stressig, för att inte tala om overklig, för att klara av själv.

Telefonen! Hon kollade bort mot skostället, där den hamnat när hon i sitt tidigare vredesutbrott slängt iväg den. Hon plockade upp den och undersökte hur stor skadan var. Skärmen hade ett flertal sprickor och det skulle nog vara svårt att urskilja något på den. Men det betydde inte att den inte fungerade. Hon höll in knappen för att sätta på telefonen och blundade. Hon knep hårt ihop ögonen och vågade inte titta. Den här telefonen var just nu hennes enda kontakt med omvärlden. Om inte datorn hade pajat förra veckan hade hon inte varit fullt lika nervös.

Långsamt öppnade hon ögonen och blev helt till sig av lycka när hon såg att skärmen lyste med ett stadigt ljus och uppmanade henne att knappa in den fyrsiffriga PIN-koden. Hon blev så ivrig att hon skrev fel första gången men på andra försöket pep mobilen till igenkännande och började söka efter nätet.

En snabb blick på Lisette försäkrade henne om att tanten fortfarande var däckad men hon andades i alla fall. Alltid något.

Febrilt sökte emobruden igenom sin telefonbok och funderade på vem hon  skulle ringa. Vem skulle tro på henne när hon berättade vad hon just varit med om? Det optimala skulle vara hennes syster, men hon hade en förmåga att stänga av telefonen titt som tätt. Emobruden letade ändå fram hennes nummer som låg under bokstaven H, som i Hanna. Hon tryckte på den gröna luren och höll tummarna.

Hallelujah, det gick fram signaler! Om emobruden haft en mer lättsam personlighet hade hon dansat av lycka. Varje ton som gick fram kändes som en evighet och det var nästan så hon saknade den där irriterande låten som brukar spelas när man ringer till folk med 3-abonnemang. Men bara nästan. Efter sex stycken (hon räknade) långa signaler svarade Hanna äntligen.

”Jenny!!”

Hon lät fullkomligt skräckslagen. Utöver Hannas hjärtskärande skrik hörde emobruden i bakgrunden en massa oväsen som hon hade svårt att urskilja. Var Hanna än befann sig så var det en bullrig miljö. Hon gissade på någonstans utomhus.

”Hanna, vad är det som har hänt? Var är du?”

”De kom från ingenstans! Jag visste inte vad jag skulle göra, det var ju inte mitt fel! Jag sprang därifrån, Jenny! Sprang utan en tanke på de andra!”

Emobruden kunde höra att Hanna inte var långt från tårarna. Hon kände sin lillasyster väl. Trots det så hade hon inte den blekaste aning om vad hon pratade om.

”Ta det lugnt! Vad pratar du om?”

”Du måste hjälpa mig, de är efter mig. De är mycket snabbare än jag trodde och…” började Hanna men tystnade sedan.

”Hanna… hallå?”

”Fan, fan, fan…”

Hanna viskade och nu var emobruden helt säker på att hon grät.

”Hanna, lyssna på mig, var är du!?”

Emobruden började få smått panik. Hennes syster var i, vad som verkade vara, övergripande faran och hon hade ingen aning om var hon befann sig.

”Snälla, låt dem inte ta mig. Jag är på stationen, inlåst på toan nere vid väntesalen, du vet där vi brukar sitta när vi väntar på bussen hem. Du vet var jag menar väl, eller hur?”

”Ja, den precis vid ingången, jag vet”

” Jenny, jag måste lägga på annars kommer de hitta mig. Snälla, kom hit fort!”

*klick*

Sofiakyrkan var faktiskt ganska storslagen. Det upptäckte jag först nu, efter att ha bott i Jönköping i flera år. Den blonda tjejen i vit overall sprang längst fram i kyrkan och skrek i vild panik efter hjälp. Det hördes att hon var i chock, då hennes röst sprack vid flertalet tillfällen.
– Tyst för fan, skrek jag åt henne. I ett ögonblick av ovanlig klarhet tänkte jag att gälla skrik inne i en stor, tom kyrka skulle locka till sig zombies som advokater dras till en stämningsansökan. Men tyvärr hade tjejen inte kommit till samma insikt, utan fortsatta skrika lungorna ur sig. Till slut fick jag nog och rusade fram och tacklade omkull henne så vi båda föll ner på det hårda stengolvet. Jag antar att adrenalinet gjorde att jag kunde bortse från smärtan i mitt ben. Väl på marken höll jag min hand för hennes mun för att lugna ner henne.
– Förlåt, men om du inte håller käften stängd så kommer varenda en av de där förruttnade asen att stå och banka på porten inom tio sekunder.

Samtidigt som jag yttrade orden insåg jag att ingen av oss barrikaderat dörren när vi kom in i kyrkan. Den stod alltså olåst! Med detta i åtanke reste jag mig och började mödosamt springa mot dörren och såg mig omkring för att hitta något som kunde hålla den stängd. Jag skrek till blondinen att hjälpa mig men fick inget svar.
– Kom hit och hjälp mig! Vi måste hålla den här dörren stängd, skrek jag.

Efter att ha letat med blicken ett par sekunder fick jag syn på en bokhylla med biblar som stod precis intill dörren. Jag fick använda all min kraft för att välta den och lyckades till slut. Det såg ut som att den skulle hålla, åtminstone för ett tag. Jag satte mig på bokhyllan och pustade ut av utmattning. Då såg jag varför blondinen inte svarat när jag ropade. Hon stod som förstenad och stirrade upp på balkongen över mig. Jag förstod inte varför, så jag reste mig och gick längs altargången tills jag förstod vad hon stirrade på. Där uppe stod tre zombies och tuggade på en ung man, som av kläderna att döma varit präst. Då kände jag hur det brast för mig.
– Nu räcker det! Jag har inte gjort annat än sprungit och slagits för mitt liv de senaste timmarna och jag orkar inte mer!

De tre zombierna verkade inte bry sig om mig utan tuggade vidare på prästen. Jag såg mig omkring efter någon form av tillhygge, eftersom mitt paraply spelat ur sin roll. Jag såg in i vaktmästarens lilla bås i ena hörnet. Där fanns en gruskratta med metallskaft och jag började osökt tänka på seriefiguren Socker-Connys citat ”med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. Jag grep tag i krattan och sprang upp för trappan till balkongen samtidigt som jag skrek åt blondinen att inte röra sig. I dörröppningen slog jag metallskaftet i marken tre gånger för att få zombiernas uppmärksamhet. När de till slut med sina långsamma rörelser vred sig mot mig gjorde jag mig redo för strid och till skillnad från tidigare under dagen hade jag nu något vitsigt att säga.
– Bered er på att möta er skapare, kättare!

Jag tog ett språng mot den närmaste zombien och satte krattans taggar i huvudet på den. Därefter ryckte jag till så hårt jag kunde så att huvudet lossnade och hängde på sidan av kroppen, inte olikt nästan huvudlöse Nick från Harry Potter-böckerna. Dock fortsatte aset komma mot mig så jag gav den en kroppstackling varpå zombien vacklade bakåt och föll över räcket och ner på kyrkgolvet, där huvudet mosades. De andra två zombierna var fortfarande på väg mot mig, men jag lyckades hålla dem från mig med krattan. Jag återgick till min spjutattack som jag använt med paraplyet och spetsade en zombie rätt genom huvudet så att den föll ihop i en hög på golvet. Den sista zombien hade då passat på att närma sig mig, men jag slog den i magen med skaftet och sedan körde jag taggarna genom huvudet på den så att även denna förlorade livskraften. Jag andades ut av lättnad och gick fram till räcket. Blondinen hade kommit lite närmare nu och verkade inte lika skräckslagen längre.
– Hur gick det? Är… Är de döda? Hennes röst var dallrande och svag.
Jag kostade på mig ett leende för att muntra upp henne.
– Det är ingen fara längre, de kommer inte resa sig igen, svarade jag.

Plötsligt hörde jag något bakom mig och blondinen skrek åt mig att se upp. Jag vände mig snabbt om och såg den halvtuggade prästen komma emot mig med förvånansvärt raska steg. Innan jag hann reagera slog prästen krattan ur mina händer och kastade sig över mig. Jag lyckades hålla hans bitande käkar borta från mig men kände blod och saliv som rann ner från hans mun. Det kändes som kampen pågick i evigheter och all min kraft gick åt att hålla zombien från att kalasa på mina inälvor. Min sinande styrka gjorde att jag inte ens kunde se mig om efter någon form av tillhygge. Just som jag kände att jag var på väg att ge upp blev zombiens ansikte täckt av någon form av huva. Det var blondinen som rusat upp, beväpnad med en kollekthåv. Hon slet i huvudet så hårt hon kunde och lyckades rycka av det från zombien. Kroppen föll ihop livlös över mig och jag rullade snabbt bort den från mig.
– In nomine Patris, et Filii, et Spiritus Sancti, sa blondinen med tunga andetag. Samtidigt som jag var tacksam för hennes hjälp blev jag samtidigt irriterad över att jag inte kommit på den one-linern tidigare.

Vi satt och pustade ut ett par minuter i total tystnad. Efter en stund tittade blondinen upp mot mig och log för första gången. Hennes tröja och ansikte hade antagit samma färg som hennes nu blodröda overall, men leenden stod ut genom alla hemskheter som just inträffat.
– Jag heter Emilia, sa hon.
För första gången på hela dagen kände jag mig för ett ögonblick avslappnad.
– Trevligt att träffas, Emilia. Jag heter…

Jag hann inte avsluta meningen innan ljudet av krossat glas ekade genom kyrkan och följdes av zombiernas typiska stönanden.
– Det verkar som om presentationen får vänta lite, sa Emilia och reste sig. Jag gjorde detsamma och beväpnade med en kollekthåv och en kratta gick vi fram till balkongkanten. Längst bort i kyrkan såg vi närmare ett dussin zombies på väg att klänga sig in genom fönstret. Trots att vi var i Guds hus så kändes det mer som helvetet…

Allt var svart, och jag låg på rygg. Det kändes som om godståget från Inception precis tagit en genväg genom mitt huvud. Jag öppnade ögonen, men allt var suddigt. Om detta berodde på alkoholen eller det faktum att jag just fallit från andra våningen och med största sannolikhet slagit i huvudet var jag inte säker på.

Något prasslade till vänster om mitt huvud. Jag fick panik och började greppa efter mitt paraply. Jag kände något med handen, det var inte paraplyet, men jag brydde mig inte. Jag tog objektet och slog det hårt på det som hade gjort det prasslande ljudet. Ett högt, irriterat skrik hördes, men det kom inte från en zombie. Mitt yra huvud kunde först inte förstå ljudet. Jag koncentrerade mig och fokuserade blicken mot ljudkällan. Då såg jag att det bara var en jävla katt som skrämt upp mig.

Jag satte mig upp och drog en suck av lättnad. I min högra hand hade jag fortfarande föremålet jag slagit katten med. Det visade sig vara en liten, halvfull petflaska med tändvätska. Jag lade flaskan i min bakficka. När jag ställde mig upp föll jag genast ned på knä igen. Smärta strålade upp genom mitt vänstra ben. Uppenbarligen hade jag bromsat fallet med benet. Jag tog några stapplande steg framåt och med viss möda kunde jag gå sakta. När jag gått ett par meter blev jag plötsligt omkullknuffad av någon som sprang förbi mig.

Liggandes på mage såg jag hur en blond och en rödhårig tjej klädda i vita overaller sprang i panik ut mot gatan. Bakom mig hördes det nu alltför bekanta ljudet av hasande, långsamma steg. Detta fick mig att snabbt komma på benen igen. Den här gången fick mitt paraply fungera som en krycka, medan jag så snabbt jag kunde följde efter tjejerna.

När jag kom ut på gatan såg jag att tjejerna stod och försökte återfå andan utanför puben Pipes of Scotland. Precis när jag skulle ropa till dem hördes ett högt kras. Ut ur pubens fönster föll en stor, tjock zombie. Han föll rakt på den rödhåriga tjejen. Blondinen skrek och började springa mot mig medan zombien började bita hennes kompis i nacken och gräva in sin hand i hennes mage. Den blonda tjejen stannade och tittade på mig, sedan in i gränden vi kommit från, och sedan på mig igen. Hon tog tag i mig och började springandes dra mig mot byggnaden mitt emot puben, Sofiakyrkan. Detta gav mig en känsla av déjà vu, men smärtan i benet slog bort den tanken. Framme vid kyrkan öppnade tjejen dörren och skrek åt mig att följa med in. Innan vi försvann in vände jag mig om för att titta efter den rödhåriga tjejen. Hon låg död på trottoaren. Hennes vita overall var nu blodröd.

Med en fortsatt irriterande blick tittade emobruden på mig.
”Syrran” svarade hon och himlade med ögonen. ”Om någon skulle tro mig och kunna hjälpa oss är det hon. Men hon kan ju aldrig ha sin jävla telefon på!” Hon såg ärligt irriterad ut och började snart flacka med blicken samtidigt som hon vände om och tog några steg emot väggen. Jag förstod att hon var stressad, jag kunde känna den känslan krypa upp inom mig också. Vad i helvete skulle vi ta vägen nu?! Jag kände hur alkoholen i kroppen minskade min förmåga att fokusera i sittande ställning på en av stolarna i emobrudens lägenhet. Med ett hjälpande tag i bordskanten tog jag mig upp på fötter.
”… det finns en brandstege längre bort i byggnaden, vi kan ta den vägen.” Emobruden tittade på mig och jag fick kisa en aning innan jag kunde se som vanligt, eftersom jag suttit ner.
”Okej, bra. Tar du tanten så kollar jag om korridoren är tom.” Jag började röra mig mot dörren medan emobruden tog tag i tantens arm så att hon kunde ställa sig upp.
”Hörrni, jag har faktiskt ett namn. Jag heter Lisette. Så snälla kalla mig det och inte ´tanten´.” Emobruden nickade åt henne och de började gå mot dörren.
”Visst, Lisette. Men nu måste vi dra.”

Jag öppnade dörren försiktigt, av någon anledning fick jag för mig att zombiesarna skulle göra en ”I Am Legend” på oss men jag insåg snart att de inte skulle göra det, eftersom de än så länge rört sig saktare än en pensionär på 95 år.

Fotstegen var inte kvicka, men desto fler till antalet. Runt hörnet syntes först en ensam zombie som släpade sitt ena ben efter sig, en benpipa utstickande i knähöjd verkade sakta ner den. Efter honom kom en till zombie. Och efter den en till. Och efter den en hel hög till. Tanten skrek. Jag skrek. Emobruden skrek inte. Hon verkade vara uppfylld av kall beslutsamhet.

”Följ med!” skrek hon, samtidigt som hon tog tanten över axeln helt själv och satte av nedför gatan, åt motsatt håll från den zombiehord som sakta men säkert rörde sig åt vårt håll. Jag tänkte inte, utan sprang bara efter. Som vi sprang förbi en tvärgata kastade jag ett öga åt vänster och såg med ens en hel hord med oräkneliga zombies, som lika långsamt och kusligt vandrade mot oss. Emobruden verkade också ha sett dem, för hon sprang ännu fortare, med tanten släpandes bakom henne.

Emobruden stannade vid en port, som tyvärr bestod till stor del av ett stort fönster, vilket gjorde att den knappast skulle hålla zombiehorden utelåst särskilt länge. Väl innanför porten med tanten fortfarande i släptåg tryckte emobruden efter hissen. Det kändes som en evighet innan den tillslut plingade till och öppnade dörrarna. Jag försökte lite försynt hjälpa emobruden med tanten, men emobruden bara fräste åt mig att lägga av. ”Fyran” sa hon, och nickade åt knapparna på hissväggen. Jag tryckte på fyran, och hissen brummade upp, plågsamt långsamt.

Uppe på fjärde våningen rafsade emobruden en kort stund i sin handväska innan hon ryckte upp ett gäng nycklar och låste upp en av lägenhetsdörrarna. Hennes lägenhet fick mig först att vilja pröva lyckan bland alla zombies ute på gatan. Rosa och svart fluff på allt, affischer med tråkiga Tim Burton-filmer, toppat med ungefär en miljard mjukisdjur, allihop säkert inköpta med ironi som syfte.

Emobruden slängde ner tanten på en soffa i vardagsrummet medan jag låste dörren. Jag gick ut till vardagsrummet och noterade att tanten såg mer slutkörd ut än emobruden. Nere på gatan såg jag hur ett hav av zombies långsamt rörde sig fram och tillbaka, som osäkra på var de skulle ta vägen. Emobruden vankade fram och tillbaka i rummet med en mobiltelefon tryckt mot örat.

”Kom igen… Svara då, för faan…” mumlade hon, med märkbar irritation i rösten. Plötsligt fräste hon till och kastade telefonen i golvet. Den studsade en gång innan den gled fram och stannade framför mina fötter. Den såg kollosalt trasig ut.

”Rationellt…” mumlade jag åt telefonens håll innan jag tittade upp på emobruden. ”Vem försökte du ringa egentligen?”

Hon kanske inte var den mest önskvärda människan i världen men vad hon hade gjort för att förtjäna förföljelse visste hon inte. Nog för att många stirrade fördomsfullt på henne och folk inte sällan undvek ögonkontakt men Lisette kunde inte förstå varför människor verkade ha något emot henne. Hon var bara sig själv, men tydligen är det inget som uppskattas i Sveriges moderna samhälle. Nätterna när hon plågats av vånda hade varit många den senaste tiden. Som människa har man ett behov av att vara älskad, något som hon själv knappt visste om hon var längre. Nu hade hon dessutom hamnat i en riktigt underlig situation. Det som började med en promenad fick plötsligt en tvär vändning. Lisette kunde fortfarande inte hejda jämrandet när hon med sin grumliga syn såg hur den underligt klädda flickan drog med sig kanaljen som tagit hennes rullator och sprang iväg längs gatan. Fördömda slödder! Hon reste sig upp så gott hon kunde när hon fick syn på sin förvridna rullator i en stor blodpöl några meter bort. Blodet kom från en man. Förmodligen. Kroppen var totalt sönderslagen där den låg på trottoaren. Hon skrek.

Emobruden var liksom jag inte särskilt stor och såg knappast stark ut men ändå följde jag efter henne som om det varit självaste stålmannen som dragit tag i mig. Vad sjutton hände just i parken?! Jag hörde ett skrik och stannade upp. Jag vred huvudet tillbaka mot parken och förväntade mig nästan att mannen jag precis mosat skulle stå i parken. Men kroppen låg kvar i blodpölen. Det var tanten vars rullator jag precis demolerat som skrek. Jag rörde mig tillbaka mot parken när jag kände hur emobrudens grepp om min arm hårdnade. Hennes blå ögon var skräckslagna. Jag frigjorde mig från hennes hand och sprang tillbaka till parken. Min plan var att ta den gamla tanten på axeln, inte kunde jag låta henne ligga där i parken med mannen. Mannen? Tänkte jag för mig själv. Ett ordval som kanske var alltför banalt. Zombien? Jag var framme vid tanten och drog upp henne på fötter när jag upptäckte att adrenalinet nog hade gett mig hybris. Det fanns inte en chans att jag orkade bära henne och springa samtidigt. Jag slängde ett oroligt öga mot blodpölen igen.

”Hur hade du tänkt dig det här egentligen?!”. Emobruden tittade uppfordrande på mig där jag stod med tanten hängandes mot min axel. Skräcken i de blå ögonen var som bortblåst. Hon tog tantens andra arm över sin axel och tittade på mig. Vi började springa så gott det gick med tanten som ömsom försökte ta sig loss ömsom skrek på hjälp. Det var då jag insåg att det var folktomt. Inte en själ fanns inom synhåll. Tanten verkade inse det också och tystnade när vi kommit en bit. Mitt hjärta bultade hårt av ansträngningen. Emobruden verkade nästan oberörd, hon flämtade inte utan bara fokuserade framåt. Av någon anledning påminde hon mig lite om Milla Jovovich i Resident Evil. Inte min favoritserie i filmhyllan men den fanns ändå där. Jag snubblade till och for i marken med en ordentlig smäll. Emobruden lyckades hålla tanten någotsånär stående samtidigt som hon tittade förebrående på mig. Jag reste mig hastigt upp och försökte verka oberörd när jag spottade saliv och blod på gatan för att bli av med det äckliga slemmet i munnen. Svetten rann i mitt ansikte och mina läppar smakade salt. Jag insåg att emobruden faktiskt också såg ansträngd ut. Jag skrattade till. Hon var knappast någon actionhjälte så egentligen borde jag inte vara det minsta förvånad. De båda kvinnorna hade satt sig på marken lutade mot en husvägg. Först nu såg jag att emobrudens kläder var en sönderrivna på några ställen. Mina tankar for tillbaka till mannen, eller zombien, som jag hade slagit ner tidigare.  ”Vem var det som jagade dig i parken?” frågade jag och tittade på emobruden. Tanten tittade också nyfiket på henne. Emobruden tog ett andetag och skulle precis svara när vi hörde fotsteg på gatan runt hörnet.

Tentan hade gått käpprätt åt helvete och jag såg mitt CSN långsant glida ifrån mig som sista nattbussen en blöt natt på kåren. Jag kände mig tom och tyngd på samma gång, svävande och grå. Jag valde att ta trapporna istället för hissen. Trapporna kändes mer avsedda för förlorare som mig. Tankarna krigade omkring i mitt huvud och betedde sig mest som ett gäng undernärda skator som precis blivit inbjudna till nobelmiddagen. Jävligt illa alltså. Jag visste inte längre vart jag stod, vad jag nu skulle hitta på och vad jag skulle göra av mitt miserabla liv. Jag hade kommit hit för att plugga men tyvärr sett charmen i allt runtomkring. För mycket engagemang och kårliv hade underminerat mig och här stod jag som en idiot utan CSN och utbildning. Fan.

Jag visste inte om det var en sorts självförnedring jag var ute efter eller om det var en plötslig drama queen som vaknat upp inom mig men en halvtimme efter tentan var avslutad fann jag mig själv sittandes på en bänk i Lasarettsparken med en flaska rom i handen. Jag insåg det löjliga i scenariot men min stora frustration fick mig att skita i det. Mitt enda mål var att glömma dåtiden, nutiden och framtiden på en och samma gång och hoppades på att min gamle vän Captain Morgan skulle kunna bistå mig än en gång. Jag tog en djup klunk som utan tvekan gav mig tio alkoholistpoäng och lutade mig bakåt med en suck. Livet suger och sen dör man…

Ett kvinnoskrik väckte mig ur ruset. Det var inte ett vanligt skrik utan ett sådant skrik som man bara hör i filmer då en kvinna är jagad av en man med dålig karaktär. Jag öppnade ögonen och såg till min förvåning att det faktiskt var en kvinna som för närvarande blev jagad av en man med dålig karaktär. Eller i alla fall emobruden från bussen som sprang med en imponerande hastighet med en smutsig och frustande uteliggartyp i släptåg. Min första reaktion var att sitta helt stilla och uppleva situationen som ganska overklig. Min andra var att få panik. Min tredje var att övervinna paniken, kasta flaskan och springa efter de båda som precis passerat bänken där jag satt. Jag var tvungen att göra någon för att hjälpa emobruden trots hennes usla musiksmak. Jag började närma mig den äcklige mannen då samtidigt som jag lämnade parken och sprang ut på gatan. Några sekunder senare var jag ifatt honom och kastade mig över honom. Han föll och slog pannan i trottoarkanten och kalla kårar spred sig blixtsnabbt längs min ryggrad då jag hörde hans skalle spräckas mot marken. Jävlar! Jag har dödat honom! Paniken blev genast väldigt påtaglig och definitivt inte mindre påtaglig då mannen långsamt reste på sig samtidigt som en stor bit av huvudet hängde löst. Jag kom genast på fötter och började backa. Jag var ingen utbildad läkare men tillräckligt medicinskt kunnig för att avgöra att denne man inte borde vara kapabel att stå upp, än mindre hysa agg mot mig. Senaste gången jag slagits var då jag gick på lågstadiet och jag var absolut inte stor och stark typ. Situationen började bli obehaglig och den trasige mannen närmade sig med arga grymtningar, ännu mer hotfull nu då halva hjärnan höll på att rinna ut över hans ansikte. Jag såg mig omkring och min enda räddning blev att slita åt mig en rullator från en förbipasserande tant med vilken jag måttligt lyckades hålla mannen borta med genom att vifta med den framför mig. Tanten skrek och vacklade omkull. Den arge och logiskt sätt döda mannen gjorde ett utfall som jag lyckades parera med rullatorn, något som fick honom att tappa balansen. Jag tvekade inte utan höjde rullatorn över mitt huvud och slog mannen till marken. Jag slutade inte sedan slå förrän hans grymtande upphört. Rullatorn såg ut som en skev piprensare, trottoaren var röd, mina kläder var kladdig och min andhämtning ojämn. Tanten bredvid mig kved. Jag kände mig plötsligt yr. En hand tog tag i mig och slet mig springande från platsen. Det var emobruden…

Får inte komma försent. Får verkligen inte komma försent!

Jag halvsprang till bussen och bad till högre makter att busschauffören skulle se mig och inte svänga ut från hållplatsen. Någon däruppe måste gillat mig för bussen stod kvar när jag flämtande snubblade på.
”Ungdom” lyckades jag flåsa fram och slängde fram några mynt. Busschauffören grymtade något som jag inte kunde höra ordentligt men jag ignorerade honom och tog min biljett och vandrade bakåt i bussen.

Längst fram satt ett par ungdomar i högstadieålder. De pratade högljutt och en av dem hade lagt upp fötterna på sätet mitt emot och verkade inte alls bry sig om att han tog upp mer plats än nödvändigt. Bakom dem satt en äldre dam som också verkade hysa agg mot pojken utan hyfs. Jag valde att sätta mig längst bak i bussen, några platser ifrån en emotjej som lyssnade på alltför hög musik för att det skulle vara hälsosamt för hennes öron.

Jag hade inte tid för att lyssna på musik den här morgonen. Hela min hjärnkapacitet var inställd på att komma ihåg allt jag frenestiskt försökt lära mig den senaste veckan. Varför jag alltid envisades med att börja plugga sista veckan var fortfarande en gåta. Det var ju inte direkt så att jag hade mycket annat för mig.

Idag var min sista chans. Bokstavligt talat! Om jag inte klarade den här tentan skulle jag inte få fortsätta nästa termin, vilket verkligen sög. Förra gången hade jag bara varit ett poäng ifrån godkänt. ETT futtigt poäng. När jag fick resultatet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hoppades ha bättre tur idag.

Helt plötsligt var jag bara en hållplats ifrån skolan och paniken började sippra fram. Även svetten. Det kanske inte hade varit det smartaste att börja dagen med en joggingtur. Om jag inte snoozat så mycket…

Stoppskylten lyste upp innan jag hunnit trycka på knappen och jag såg att emotjejen gjorde sig redo att kliva av. Även fast jag var en bra bit ifrån henne kunde jag tydligt höra musiken. Inte för att jag hade en aning om vad det var. Lät mest som gutturala läten inklippta i något mastigt trumsolo.

Jag trängde mig igenom dörrarna till bussen innan de hunnit öppnas helt och skyndade bort mot skolan som såg ganska öde ut. Men så var det ju lördag också. Jag hörde att emotjejen var bakom mig men ju närmre jag kom skolan desto svagare blev musiken och när jag var framme vid dörrarna var det tyst. Jag drog passerkortet framför panalen och tryckte in min fyrsiffriga kod. Jag bad återigen till de högre makterna att kortet inte skulle krångla. De verkade fortfarande gilla mig.

I hissen på väg upp till tentasalen gick jag igenom alla teorier, viktiga årtal och diverse entreprenörer i huvudet en sista gång. Det verkade sitta den här gången. För första gången på hela dagen kändes det inte helt hopplöst.

Vid tentasalens dörrar stod en tentavakt och såg sur ut. Kanske jag också skulle göra om jag blev ditsläpad en lördag. Jag fick ett nummer av henne. 13. Toppen. Jag hittade bänken med nummer 13 och hängde jackan på stolen. Salen var inte ens fylld till en fjärdedel. Inte många som behöver så här många försök på sig.

Medan folk strömmade in gick jag igenom en modell i huvudet och försökte rita upp den i luften. Killen bredvid sneglade på mig men återgick sedan till att stirra ner i bänken. Tydligen var det dags för tentavakten stängde dörren och gick runt för att kolla ID. När hon kom till mig gav hon kortet en snabb koll och mumlade ett tyst tack.

Okej, nu var det dags. Nu eller aldrig. Do or die. Kalla det vad du vill men det var min sista chans. Tentavakten kom tillbaka med den gröna foldern som innehöll min tenta. Jag fyllde vant i mina uppgifter, det här var ju inte direkt första gången. Jag tog ett djupt andetag och öppnade foldern.

Vad i helvete!?

Framför mig låg en metod B-tenta. Jag hade ju pluggat till massmedie-tentan! Vänta nu lite… Hade tentavakten gjort fel? Eller hade jag tagit fel? Jag försökte minnas tillbaka till förra omtentan. Visst hade det väl varit massmedie-tentan? Jo, jag är helt säker. Men vänta lite… jag minns också nu att jag klarade ju faktiskt den tentan. Och den enda omtentan jag då hade kvar var…

Metod B-tentan!!

Jag kunde inte tro det! Jag hade spenderat den senaste veckan med att plugga till FEL tenta! Hur skulle jag klara mig ur det här? Om jag inte klarar den här är det kört!

Högre makter, lämna mig inte nu!