Varför ska allt vara så jobbigt?

Bläck? Var fan é bläcket?

Jag ser bara det satans blinkande strecket

Blinkar du på mig så blinkar jag tillbaks.

Pretto!

I mellan mjölkens land

är alla lagom

ingen är bäst för det finns alltid någon som är bättre

Tro inte att du är något!

Komma här och komma!

Vad vill du?

Villa-vovve-volvo

(en hund vore fint)

Senaste prylen. Jaga

Jaga nästa kick

Nästa spark

Räcker inte med kickar

…

Du är konsument

Äter och skiter

är det är din uppgift?

ju mer du äter, ju mer du skiter

ju mer måste du ha, tills det inte finns något kvar

för du har ätit allt.

Kvar finns bara tomhet.

Hon följde med den glada skrattande gruppen mot hissarna. Försökte le och skratta med hon också, vara en i gruppen. Det var tredje gången hon varit på spexträningen, men återigen hade hon fegat ur och inte vågat vara spela ut som de andra gjorde. När de skulle bilda par för en övning hade hon blivit utan partner, ’story of my life’ tänkte Maria. Hon hade fått göra övningen med en av spexledarna, Mange, som i och för sig var ganska söt.

De hade kommit fram till hissarna och alla bökar in sig i den trånga hissen, men Maria blev stående utanför tvekande. ’Kom in, du får plats’ ropar gruppen inne i hissen. Maria tar ett djupt andetag och tränger sig in hon också. ”Hissen är överbelastad” hörs en metallisk röst. Allmänt skratt utbryter och Maria tar ett snabbt steg ut ur hissen, mumlar något och tar trapporna ner.

Hon hade trott att högskolan skulle bli en förändring, till skillnad frön högstadiet, eller gymnasiet hade hon hoppats att nu skulle hon äntligen bli en i gänget, känna att hon passade in. Visst hade studentlivet blivit annorlunda, men det berodde kanske framförallt på att hon flyttat hemifrån och slapp vara under sina föräldrars vakande ögon. Att klara sig själv var en frihet Maria verkligen älskade, och ämnena hon läste trivdes hon också bra med, hade till och med hittat några kompisar att ty sig till. Men fortfarande hade hon den där gnagande känslan av att inte passa in, hämmad av sig själv på något konstigt vis.

Maria var framme vid sin cykel och började leta efter sin nyckelknippa som hon alltid lyckades glömma bort var hon lagt. Hon hörde någon ropa ’Maria!’, men tänkte att det måste vara någon annan Maria, ingen annan vet väl vad heter. ’Visst heter du Maria?’ Det var Mange, spexledaren. Han vet vad jag heter! ’Bor inte du ute på Råslätt? Jag ska dit och träffa några kompisar, tänkte att vi kunde göra sällskap. The more the merrier, och så...’

Under hela vägen ut till Råslätt lyckades Maria inte få fram många ord, men det gjorde ingenting för Mange hade inga problem att prata på själv. Maria lyssnade inte så noga på vad han sa men hon ville inte att cykelturen skulle ta slut.

’Här är det. Du, vill du följa med upp? Det är jag och några polare, vi ska göra lite Halo, du vet TV-spel. Men det kanske inte är riktigt din grej?’ Maria hade aldrig spelat Halo, men hennes Counterstrike pseudonym under gymnasietiden hade varit ”HeadshotBitch87”. Till Mange lyckades hon bara klämma fram ett ’Nja, vill inte vara till besvär’

’Inte då! Med dig blir vi åtta för jag hörde just att Danne kunde inte komma, förkyld eller nåt.’

Även fast Maria hade inte spelat Halo var hennes namn efter en timme var högst upp på fraglistan, flest headshots hade hon också. Först hade hon blivit orolig för Mange och hans kompisar skulle bli sura av att bli slagna av en tjej men så blev det inte. Istället försökte de övertala henne att byta till deras lag, och översköljde henne med beröm. ’Asså först tänkte jag vara schyst mot dig, men det här måste varit tionde gången du fått in ett headshot på mig. Nu ska du få se…’ 30 sekunder senare. ’Åhhh! Fan! Hagelbrakaren rakt i fejan. Fin flickvän du har där Mange!’ Maria var glad att det var mörkt i rummet så ingen kunde se hur röd hon blev i ansiktet. Vid ungefär tvåtiden var det roliga slut och Maria rullade hem till sig, lyckligare än hon varit på länge.

Maria började se fram emot onsdagar, inte så mycket för spexövningarna utan för Halo-matcherna efteråt. Danne var inte längre förkyld men Martins flickvän hade hotat med att göra slut om han inte ville spendera mer tid tillsammans med henne. Maria tackade Martins flickvän med hela sitt hjärta, men kallade honom precis som de andra för ”Toffel-Martin”.

Maria märkte att hon inte riktigt hade samma lust för skolarbetet längre, och hennes handled värkte ofta flera dagar efter en onsdagsnatt. Men det var det värt, för det var länge sedan hon hade känt sig så lycklig. Spexövningarna hade också börjat gå bättre, och långsamt hade hon börjat slappna av och ta ut svängarna lite mer. Vissa övningar tyckte hon fortfarande var lite otäcka, men nu gjorde det av någon anledning inte så mycket om det råkade bli fel. Hon hade till och med fått några komplimanger av de andra i gruppen, vilket hon inte kände att hon riktigt förtjänade men kunde inte hjälpa att trots allt känna sig lite stolt över. Tiden går som bekant fort när man har roligt, och snart var spexövningarna slut. Det hade blivit dags för uttagning till scenen men Maria blev inte vald vilket hon inte sörjde då hon kände att stå på scenen inte var riktigt hennes grej. Något som var lite mer ledamt var att Halo-matcherna nu bara skedde någon gång per månad.

Men någonting hos Maria var annorlunda, nej hon var inte kär. Mange var söt men inte riktigt hennes typ. Han såg henne som en flickvän och inte en flickvän vilket Maria var helt till freds med. Nej, det var snarare så att något hos henne som tidigare hade varit stängt nu hade öppnats.

Hon följde med den glada skrattande gruppen mot hissarna. Det var snart sommarlov och alla var glada över att den sista tentan äntligen var skriven. Alla bökade in sig i hissen men Maria blev stående utanför, tvekande. ’Kom in du får plats!’ ropar gruppen inne i hissen. ’Nej, då blir den nog överbelastad’ svarar Maria. ’Jag tror jag trapporna.’ Dörren ska just till att stänga när Oskar stiger ur hissen. ’Jag tror jag också tar trapporna ner’ Hissdörrarna stängs och ljudet av busvisslingar och rop om ”Feel the löööööv!!!” försvinner nedåt.  Oskar räcker fram en hand och Maria tar den. ’Hej! Jag heter Oskar, tycker du om lösgodis?’ Maria svarar med ett litet leende. ’Lite lösgodis är aldrig fel.’  Oskar tycks ha hoppats på det svaret ’Så bra! Tänkte om du ville hänga med och köpa en påse. Sen kunde vi gå ner till Vätterstranden och diskutera meningen med livet, om HV71 vinner allsvenskan, eller vilka du tycker ska vinna valt.’ Maria svarar att ’Jag kan ingenting om sport, och ännu mindre om politik, men meningen med livet tål att diskutera.’ Oskar med ett stort leende på läpparna svarar att ’Det det tar jag som ett ja! Gillar du salta sillar?’