9 april

Ljudet från fotstegen studsande emot väggarna, vilket gjorde det svårare att lokalisera var hon befann sig. Han visste inte heller hur stort hålrummet var eller hur långt under jord de kunde tänkas vara. Det fanns två alternativ, att fly genom att använda portalen eller att ta striden. Just som han övervägde de två fick han ett slag i sidan. Den ilande smärtan från piskan kändes längs med hela den vänstra sidan, värst var det över låret. Ihopsjunken på marken hörde han stegen närma sig, tills de stannade och tystnaden spred sig i grottan. Lucifer stod endast ett par meter ifrån honom. Han kunde känna den svarta blicken som synade honom där han låg. Ett vinande ljud hördes. De långa läderstyckena träffade huvudet, slaget var inte alls lika hårt som det tidigare trots det kände Mikael att huvudet var nära på att explodera. Det var antagligen det som gjorde att hennes skratt lät än hemskare än vad han mindes. Kylan fick honom att rysa till, handen på kinden tycktes suga ut hans medvetande. 
Det sista han hörde var de bekanta stegen och Lucifer som sade ”Men, men ser man på, Jilbrail. Du dök upp tillslut!”

 

9 april

Laila avskydde att vänta. Det passade henne inte alls. Det hon ville ha skulle hon få omedelbart, inget annat var acceptabelt. Fick hon det inte tog hon det med våld och utan förlåtelse. Det var tur för Abbadon att hon inte tänkt likvidera honom idag, annars hade hon gjort det när han dristat sig till att inte finnas vid hennes fot när han borde utan fick henne att ropa på honom. Abbadon hade alltid varit trogen, liksom de andra tre av hennes lorder som hon stulit från Guds sida innan kriget startade, men hon var inte van vid att behöva beordra honom. Det brukade vara Gogh och Abigor som var till sådana besvär, åtminstone tills hon gav Gogh en gruvlig död och en fruktansvärd tillvaro i helvetet. Abigor var nu lika lydig som Lilith som alltsedan krigets början varit Lailas hund.

Abbadon närmade sig. Han hade sett till att hålla sig undan Lucifer sedan hon skickade iväg honom från hustaket där hon hade stoppat Dariuz. "Den förbannade dåren", tänkte han. Inte nog med att idioten till privatdetektiv dödade Kudzu utan han lät sig dessutom snärjas av Lucifer själv. Eller vad hon nu gjorde med honom efter att Abbadon bordat luftskeppet. Han kunde inte låta bli att känna sig besviken, bomben Dariuz tillverkat för att spränga moskén var en ytterst intressant uppfinning. Han hade hoppats på att kunna använda privatdetektiven till att tillverka än mer effektiva uppfinningar. Abbadon hade en svår uppgift framför sig men han visste att han skulle klara det även om Dariuz inte kunde användas till det. I en långsam rörelse reste han högerhanden som för att dra svärdet han bar på ryggen. Man han lät bara fingrarna röra vid det och känna hur tillförsikten stärkte honom. Det var rätt. Han var rätt. Han skulle störta henne så som hon störtade Gud under kriget. Hon var inte allsmäktig, han var den starkaste av lorderna och han var redo att ta hennes plats som regent över den mörka delen av världen. Han skulle krossa henne och sedan besegra Gud en gång för alla.

Den långa, slanka kvinnan flyttade vikten från den ena foten till den andra när Abbadon närmade sig. Hon gjorde en liten rörelse med handen. Den långa piskan svarade ändå kraftfullt och träffade Abbadon över vänstra kinden. Det ärrade ansiktet vändes bort av smärtan som det ändå relativt lätta piskrappet gav honom.
"Hur understår du dig?", morrade hon fram. "Du är utbytbar. Gör inte om det. Goghs ersättare är nästan redo, det är inte svårt att skaffa en till dig med". Han mötte inte hennes blick. Hon kunde inte bestämma om han var en ynkrygg eller om han bara föredrog fördelarna med att slippa den brand i själen som hennes blick visst skulle ge upphov till.
"Du vet vad du ska göra? Sammanstråla med Abigor och förbered de Khaliska jägarna för att jaga fram det som återstår av de vingburna frontkompanierna", hennes röst var nu lenare. Om djävulens röst någonsin kunde vara len. "Jag har något jag ska ta hand om under tiden".

Trappan var stenig och stegen var ojämna under hans fötter. Trots det klev han med lätta steg nedför den. Han hjärta däremot var allt annat än lätt. Han hade aldrig undkommit explosionen om det inte vore för hans vingar, tyvärr gjorde hans flykt att Vingklipparna nu var honom på spåren. Han gömde dem nu under en intetsägande krildfärgad skrud. Kläderna var egentligen under hans värdighet som tidigare ärkeängel, men han var även desperat. Om Vingklipparna fick tag i honom och berövade honom sina vingar visste han inte vad han skulle ta sig till. Som av en händelse hade han fått ett meddelande av Jibrail. Eller någon som utgav sig för att vara Jibrail.  Han hade inte hört av den främste av ärkeänglarna sedan krigets tid. I ärlighetens namn hade han knappt tänkt på honom heller, inte på någon av ärkeänglarna. Men nu skulle de av någon anledning mötas, kanske mötas, och dessutom nere i en mörk jävla håla under New Coral. Hans vingar gav honom en kittlande, pirrande känsla av den råa atmosfären där nere. Mikael klev ner för det sista trappsteget och såg sig omkring. Är man ett väsen van vid att kunna flyga fritt trivs man inte i stängda utrymmen som det här. Han fortsatte gå inåt grottan. Steg kom emot honom. Nog för att han inte träffat Jibrail på länge, men han visste hur hans steg lät och det var inte han som närmade sig. Det var definitivt en kvinnas steg, men inte vilken kvinna som helst... Han var helt säker, det var Laila som närmade sig.

Gud stirrade tomt ut över världen. Han kände sig, om ens möjligt, levande. Han var definitivt inte död i alla fall. Hur dödar man det som inte lever, utan är evig?

 

Han hade alltid funnit tiden som kronan på sin skapelse. Visst den var irrelevant för Honom men det var en gåva han gett till människorna. Dödlighet, var något Gud avundades människorna. Men de hade tagit denna gåva och genom sitt skapande av genteknik, förstört den. De hade tagit avstånd från honom. Vilket annat val hade han haft än krig? Hur mycket Han än förnekade det var det tydligt, utan människorna var han inget. Ett tomt ord, Gud.

 

Gudar hade kommit och gått i genom evigheten och alla hade fallit i glömskan och försvunnit i exil och han var på väg att bli en av dem. Detta skulle inte få ske. Segern över människorna var inget Han stoltserade med, likt förstörelsen av Sodom och Gomorrah lade han över anklagelserna på människorna själva. De drog det över sig själva, suckade han. Han var ansvarig för att människorna gick i allians med Lucifer. Han hade förrått människorna inte tvärtom.  Precis som Abbadon, abigor och Jibrad kände Han sig ansvarig för att de bytt sida. Att det skulle komma tillbaka och straffa Honom själv var inget han klandrade dem för.

Han hade inte valt Kaleb. Det bara råkade sig bli han som blev vittne. Jibrad ville få stopp på kriget och vilket bättre sätt att stoppa det på än att ”döda” Gud.  Gud hade dött förr, inte hela men delar av honom. Under namnet Jesus hade han vandrat på jorden som en dödlig.

Så Jibrad ställde frågan, obesvarbar men enkel. Varför? Gud svarade, jag vet inte. I det ögonblicket blev han dödlig. Just som Jibrad genomborrade gud med sitt svärd kom Kaleb. Rasande hade han stormat fram men Gud hade med sina sista krafter sänt honom till Jorden. Han kommer bli användbar var det sista han tänkte.

 

Han var dock inte död, han befann sig bara någon annanstans. Hans styrka hade emellertid kommit tillbaka men Han hade valt sin återkomst med omsorg. Han gillade talet tre, om Satan får ha ett nummer så ska jag få ha mitt, hade Han tänkt och skrockat över att Han var så småaktig.

 

Kaleb, mumlade Han och tittade ut över världen. Pjäserna var uppställda. Kaleb var hans första drag. Nu var det svarts tur. Han visste vad som skulle göras, Abbadon och de andra 4 måste bort. En i sänder för att sedan få bort ”Drottningen”.

9 april:

Kaleb står länge kvar sedan Han försvunnit, fylld av tankar och funderingar vad Han hade menat med Kalebs avgörande roll och vad det kommer att vara. Och på vilket sätt menade Han att Abaddon behöver tas om hand? Kaleb fick snart tillbaka fattningen och styrde stegen mot torget, som till hans förskräckelse men förståelse, fortfarande låg i ruiner efter smällen för fyra dagar sedan.

 

I ögonvrån får Kaleb syn på en kvinna med alldeles klarblont svängande hår och en slank, nästan anorexiasmal, siluett stå och beundra torgruinen som ett barn stolt visar upp sin skeva streckgubbe-teckning för sin förälder.

”Vem är den där kvinnan?” tänker Kaleb för sig själv och kan inte undgå att känna igen henne någonstans ifrån.

”… var hon här innan? Innan allt? Var hon med när Han…?” Kaleb hejdas i sina tankar när kvinnan öppnar munnen och ropar efter Abaddon. Han vänder sig helt om och snabbt kopplar hjärnan samman minnen med den onda blicken i kvinnans ögon. Kaleb inser varför han verkar känna igen henne, det står helt plötsligt klart vem det är bakom siluetten. Lucifer. Det verkar inte bättre än att Abaddon är i maskopi med självaste djävulen. Det var alltså det Han menade med att Abaddon måste tas hand om. Men hur kan han komma nära Abaddon utan att få självaste Lucifer på halsen?

Mitt under Kalebs tankar kommer Kudzu och Anzu gående ut ur moskén, det enda stället som tack vare sina tinnar, torn och stomme klarade smällen den 5 april.

”Menar Han att…?” tänker Kaleb för sig själv men hinner inte fullfölja tanken innan Kudzu och Anzu närmar sig honom.

 

5 april

Dariuz reste sig sakta upp med lite hjälp från Abaddon som hade tagit tag i hans arm. Han hostade upp blodet som ännu inte hade åkt ner i halsen och kände en ännu större yrsel och en sprängande värk över hela kroppen.

”Var på din vakt, Dariuz. Jag säger bara det…” Laila tittade på honom med sin fruktade svarta blick och gav Abaddon tecken om att lämna dem.

”Vad… vad menar du?” fick Dariuz sakta fram mellan återhämtningarna och kvidningarna. Han insåg att han var mer illa däran än vad han ville medge.

”Abaddon har rätt. Du kommer att straffas, var så säker, men den tiden är inte nu. Du kommer förstå när den dagen är här…”

9:e april

Hans enorma närvaro i ljuset överskuggades bara av den gränslösa effekten Hans röst hade. Ett respektingivande mullrande, sammanfogat med en projicerad känsla av acceptans. Kaleb skulle aldrig våga säga emot Honom, oavsett vad som önskades eller befalldes. Hans röst trängde genom den ofantliga tystnaden och fyllde Kaleb med en känsla av underkastelse och omätlig respekt för Honom. Han hade återuppstått, eller så var Han kanske aldrig död?

 

”Vi har sett”, började Han och Kaleb märkte hur han drog efter andan och lyssnade med andakt. Trots att han aldrig om han ens ville kunde överrösta Honom vågade han inte röra sig, varje muskel i hans kropp stelnade.

 

”Och Vi vet vad som måste göras. Abaddon måste tas hand om.”

 

Kaleb var osäker på exakt vad Han menade med ta hand om, men vågade inte fråga.

 

”Vi har även beslutat att du, Kaleb, kommer att spela en avgörande roll i hur allt slutar.”

 

Kaleb ryckte till och upplevde hur hans sinne översvämmades av en uppsjö av olika känslor – stolthet, rädsla, förundran och förvirran.

 

 

5:e april

Dariuz vände sig på marken, såg det röda stänket på betongen och kände hur en varm känsla spreds över hans ansikte. Världen gungade och hans blick var suddig. Anzu, som inte riktigt hade förstått vad som hänt vände på klacken och började springa i motsatt riktning.

 

I ren panik flydde hon tillbaka samma väg som de kom, och som genom ett mirakel verkar Abaddon inte se henne, eller inte bry sig om henne, han fortsatte med stora steg rakt emot Dariuz och Laila.

 

Dariuz försökte ta sig upp på fötter igen, men yrseln från piskrappet höll honom på marken. Halvkrypandes försökte han ta sig ifrån Laila, men en hård spark i sidan kastade honom omkull på rygg. Laila skrattade och Dariuz hostade och kände hur hans blod rann ner i halsen.

 

Abaddon hann tillslut upp med dem och lutade sig över Dariuz, som fortfarande låg på rygg på den hårda betongen. Gestalten förmörkade solen och sände kalla kårar genom Daiuz sinne.

 

”Din insubordination måste självfallet bestraffas…” började Abaddon, och hånlog. ”Men jag ska fundera lite om jag behöver dig i framtiden, du kanske får leva ett tag till…”

Från ett hustak en bit bort följde hon nu tumulten som bröt ut på torget. Hon hade noga följt Abbadon, Dariuz och Kudzu de senaste dagarna och inget de gjort än så länge hade förvånat henne. Den enda frågan nu var vem kvinnan var. Förmodligen ingen betydelsefull. I alla fall inte om hennes profecia var korrekt. Det var Dariuz som var den stora kuggen i hjulet och han kom nu rakt emot henne. Verkade som hon även förutsett hans flyktväg korrekt.
- Att han alltid ska försöka fly över taken, sa hon tyst för sig själv.

 

Dariuz Slängde en snabb blick över axeln och såg att Abbadon var långt bakom. Han höll ett stadigt tag om Anzu som klamrade sig fast vid honom för allt vad hon var värd.
- Va fan skulle det där vara bra för, skrek Anzu.
- Det var det enda sättet att komma undan, svarade Dariuz. Han lät skärrad i rösten.
De landade på hustaket och började springa.

 

Kvinnan på taket såg nu Dariuz och den okända kvinnan landa på taket. De verkade inte ha lagt märke till henne än vilket var perfekt. Vid hennes sida höll hon en ca 3 meter lång piska. Det svarta lädret hade sedan länge missfärgats av vad som såg ut att vara koagulerat blod och även lite fasttorkade skinnbitar här och där. Hon inväntade Dariuz och kvinnan och slängde sedan iväg ett rapp som träffade Dariuz mitt i ansiktet.

 

Dariuz kände sig som han hade blivit träffad av ett godståg. Han hade sett piskan alldeles för sent för att kunna undvika. Det värsta var att han sett samma piska tidigare. Han visste precis vem som stod i andra änden, även om han nu hade väldigt svårt att se då hans ansikte snabbt börjat svälla upp. Anzu stod bara och gapade. Framför henne stod den kvinna som hon endast hört sagor om tidigare. Hon hade inte trott hälften av dem men nu när hon stod framför henne var det ingen tvekan om att allt det hon hört var sant. Kvinnan hade långt svart hår, ett ansikte så perfekt att det var svårt att hålla blicken borta, samtidigt var blicken hos kvinnan så genomträngande och så kylig att kalla kårar kröp längs ryggraden. Hon var klädd i en svart dräkt med hög krage som var blodröd på insidan. Hennes namn var Laila men för de flesta gick hon under ett helt annat namn. Lucifer.

 

- Om det inte är min gamle vän Dariuz, hennes röst fick ådrorna i kroppen att frysa och runt omkring de tre var det total tystnad.

Anzu hostade. Det kändes som att varje andetag bara förde med sig än mer damm i lungorna istället för luft. Hon hörde hur någon närmade sig med hastiga steg. ”Är du okej?”. Det var Kudzus röst. Hon kunde inte svara, hon hostade fortfarande men försökte göra en nickande rörelse med huvudet samtidigt som han hjälpte henne upp på fötter. Framför henne var det tomt. Var fan hade moskén tagit vägen? Hennes hostattacker avbröts av den underliga synen. Kudzu stod tyst bredvid henne. Hon försökte minnas vad som hade hänt. Hon och Kudzu hade gått in i moskén för att se vad som lockade Kaleb dit. Mannen i trenchcoat hade följt efter dem. Mannen som hade hindrat henne från att dö när hon hoppade från moskén tidigare. Nu hade han troligtvis räddat livet på henne igen. Hon var yr och kunde inte minnas vad mannen hade sagt som gjorde att hon drog med sig Kudzu ut igen. Hennes funderingar avbröts av ett ljud som blev allt starkare. Det kom ovanifrån.

Abaddon hade gett order om att ta ner luftskeppet närmare marken för att se till att Kudzu verkligen klarade sig ur moskén som Dariuz hade sagt. Det fanns bara två människor inom synhåll och spanarnas preliminära rapporter sade att en av dem var borgmästaren. Han skrattade fortfarande till då och då när han tänkte på vilken förvåning den gigantiska explosionen måste ha skapat. Dariuz var ingen dålig uppfinnare. Han sneglade på den till synes ganska obekväma mannen. Abaddon frågade sig själv om han skulle göra sig av med privatdetektiven eller om han skulle komma till nytta längre fram också. Egentligen hade han redan planen klar för sig, men ärrad som han var från tidigare erfarenheter visste han att man inte kunde förbereda sig för mycket. En av spanarna kom med besked: Kudzu var en av dem som stod på marken nedanför dem. Abaddon noterade det och fortsatte tänka på Dariuz. Han hade en bra hållhake på privatdetektiven, så han skulle troligtvis inte ställa till något besvär om han fick leva ett tag till. Kanske kunde han hitta på mer uppfinningar som Abaddon kunde utnyttja. Luftskeppet stannade några meter ovanför marken. Dammet som låg tjockt i luften yrde omkring men det bekom honom inte. Han tittade på Dariuz och gjorde en gest med handen att han skulle följa med ner till marken.  

Kudzu höll fortfarande i Anzus arm trots att hon slutat hosta och gått från att stirra på platsen där moskén en gång stod till att titta mot luftskeppet. Fyra män kom ner. Kudzu såg att mannen i trenchcoat var en av dem. Han tittade ner i marken och gick snett bakom en högrest man i röd rock. Han hade grått hår, stora ärr i ansiktet och på ryggen bar han den största svärdsklinga Kudzu hade sett. De andra två männen såg längre inte mänskliga ut när de kommit så nära att Kudzu kunde se deras ansikten. Deras kroppar var förvridna och ansiktena såg plågade ut. Deras ögon däremot visade bara beslutsamhet. Instinktivt ställde han sig framför Anzu. Han log åt sig själv. Inte för hans heroiska mod, ridderlighet eller nyfunna vision om att beskydda kvinnan. Snarare hånlog han åt sin egna naiva reaktion. Svärdet som den gråhårige jätten bar skulle förmodligen kunna skada både honom och Anzu allvarligt om det så bara svingades en enda gång.

Dariuz tittade ner i marken. I ögonvrån höll han koll på Abaddon, men han ville inte se på de två människorna som stod framför honom. Nog för att han hade räddat dem från att sprängas med moskén, men han var inte säker på om han hade gjort dem en tjänst. Han visste inte vad Abaddons verkliga plan var, den forne ängeln hade inte avslöjat med än det allra nödvändigaste för att Dariuz skulle bli tvungen att göra jobbet. Men en sak var säker, det var inte en plan som skulle främja livet för de någotsånär rättfärdiga människorna som levt i New Corel. Abaddon stannade upp, Dariuz gjorde detsamma och antog att även de två Hellspawns som gick bakom honom följde Abaddon. Han kikade upp under hattbrättet. Både Kudzu och kvinnan tittade på Abaddon. ”New Corels borgmästare är inte var dag man möter” började Abaddon. ”Kudzu, segraren, jag är otroligt glad att du överlevde en sådan fruktansvärd katastrof”. Dariuz hörde hur skickligt Abaddon maskerade sitt tonfall, men kunde samtidigt höra det föraktfulla i rösten. ”Dariuz här är en av mina bästa män, låt honom följa er och ert… sällskap… tillbaka till ert kontor, eller hem om det passar bättre? Jag måste tyvärr ge mig vidare med luftskeppet för att assistera med hjälparbetet, men Dariuz kan försvara er mot alla slödder som stör er”. Dariuz blev kall inombords. Skulle han bli tvungen att göra mer av Abaddons skitjobb? Han insåg att han var bra enfaldig som trodde att han skulle kunna slippa undan nu. Han sneglade upp igen. Kudzu tittade kort på honom innan han tog blicken tillbaka till Abaddon och nickade kort. Abaddon och hans Hellspawns vände på klacken och gick tillbaka mot luftskeppet. Dariuz tankar rusade febrilt i hans huvud. Han sneglade bakåt mot Abaddon som inte vände sig om. Innan han riktigt insåg vad han gjorde drog han fram sin kniv och stötte den i Kudzus bröst. Borgmästaren var uppenbarligen en del av Abaddons plan, om han dog skulle Abaddons plan inte gå i lås. Han kände blodstänk i ansiktet, Kudzu gav till ett vrål och kvinnan skrek. Dariuz högg tag i hennes arm, sprang några steg men tog sedan ett litet hopp för att aktivera raketboosten i skosulorna. Kunde vi bara komma iväg tillräckligt fort kanske vi kunde komma undan Abaddon. Åtminstone för stunden. Under de fåtal sekunder som allting skedde insåg Dariuz att han förmodligen gjorde sin egen framtid än mer besvärlig än vad den redan var. Förbannade helvete, tänkte han.

9:e april

Kaleb var en av de få utvalda som hade fått bevittna det underbara som just hade skett. Han hade fått stå på första bänkrad när historien tog en oväntad vändning. Allt han såg nu var ljus. Ljus som förblindade honom, men han kände ingen smärta eller ens någon lust att titta bort. Ljuset fyllde honom med ett lugn som fick honom att vilja kasta av sig alla jordliga bojor han medvetet slagit sig själv i under åren då Han inte funnits bland dem.

 

För ett ögonblick insåg han att han inte förstod hur han hamnade här, eller ens var här var någonstans. Han mindes mötet i moskén, och han mindes apokalypsen. Han mindes hur allt hade fattat eld och världen hade rämnat under honom. Hur den enorma hettan först hade slukat honom och hur den hade varat i vad som kändes som en evighet. Sedan mörker. Totalt, kompakt mörker. Och tystnad. Tystnad så kompakt och ekande att allt han kunde höra var sina egna hjärtslag och sina egna, rosslande andetag. Och därefter ljus. Detta underbara, förlåtande ljus.

 

Ljuset avtog lite, och byttes istället mot en enorm närvaro. En närvaro av en varelse så enorm och evig att Kaleb föll på knä utan att ens tänkt tanken. Framför honom stod Han, i all sin prakt. Kaleb kände hur tårarna började rinna nedför ansiktet, men inte av det starka ljuset utan av den stora glädje och lättnad som han nu kände inom sig. Nu skulle det äntligen ske. Förrädaren skulle betala ett högt pris, han hade begått en synd så svår att Kaleb var osäker på om ens Han visste något lämpligt straff.

 

”Jibrail”, sade Kaleb till sig själv. ”Det är bäst att du njuter av dina sista stunder på jorden.”

 

 

5:e april

Kudzu reste sig långsamt från den hårda betongen och såg ner på Anzu där hon låg, livlös och täckt av damm. Han såg sig omkring och försökte få klarhet i vad som hade hänt. Hon hade tagit tag i honom och börjat rusa mot utgången och väl ute fortsatt springa så långt från moskén som deras ben hade orkat, till dess att hela New Corel lystes upp av en gigantisk explosion. Det ringde i öronen på honom och han hostade av dammet i luften som hade lagt sig som en dimma över hela stadsdelen. Hur länge hade de legat där egentligen?

 

När han fortsatte se sig omkring såg han inget annat liv, och han hörde inget heller. Han undrade en kort stund om han hade blivit döv av explosionen. Det fanns inte heller något spår av moskén, inga ruiner som fattat eld, vilket det enligt all rim och reson borde finnas. Hela byggnaden verkar ha blivit pulvriserad, som om en enorm kraft hade sprängt den inifrån. Det är inte möjligt, tänkte Kudzu för sig själv. Den byggnaden var enorm.

Han väcktes ur förvirringen och upptäckte till sin lättnad att hörseln fanns kvar då Anzu hostade till lite. Kudzu slet sig från sina funderingar för en stund för att hjälpa kvinnan som räddat hans liv på benen.

 

Abaddon hånskrattade när han såg ut över förödelsen som Dariuz lilla present hade orsakat.

”Inte alls illa…” muttrade han och såg ner på Dariuz som var likblek. ”Är något på tok?” frågade han, men med ironi i rösten. Dariuz vågade inte svara. Allt han visste var att han inte trivdes på det jävla luftskeppet och att han ville därifrån. Han ville absolut inte att någon skulle förstå att han hade hjälpt Lord Abaddon att sätta hjulen i rullning.

Anzu
Anzu var inte säker på om hon ville bli ensam med Kudzu, men mannen i trenchcoat verkade ännu mer misstänkt. Utan protester följde hon med honom in på en mindre sidogata.

Kudzu började gå.
”Ska du bara gå iväg?” frågade jag.
”Jag är inte skyldig dig något” svarade Kudzu bestämt samtidigt som han tände sin cigarett.
Han vände tillbaka och närmade sig, jag backade två steg av rädsla.
”Vad ville mannen som höll fast dig förut?”
”Rädda mitt liv”
”Och det ville du fly från?”
Jag hörde hur moskéns port slogs igen och vände mig om snabbt. Vid moskéns port ser jag en jag känner igen.
”Kaleb?”
”Vadå?” frågade Kudzu.
”Vi måste gå till moskén!” svarade jag och gick med raska steg ditåt.
Kudzu hade inget annat val än att fimpa den halvrökta cigaretten och följa efter mig.

Dariuz
Abaddon stannade upp bara ett par decimeter från mannen och såg ner på honom. Med sin mörka röst talade Abaddon till mannen.
”Nå, Dariuz… Har du gjort det jag bad dig om?”

 Innan jag hann svara på Abbadons fråga kunde vi höra hur porten slogs igen till moskén. Jag vände mig om och såg Kaleb där.
”Han är här”
”Det är dags för deras möte” sa Abbadon.
Jag ser både Kudzu och hon jag tidigare räddade, de går mot moskén med bestämda steg.
” Kudzu?”
”Vad gör han där?! Gjorde du det jag bad dig göra?” frågade Abbadon oroligt.
”Ja…”
”Detonera den inte så länge Kudzu är där! Gå dit och se vad som försiggår och få bort dem så fort du kan”

Jag springer efter dem. Kommer fram och Kudzu vänder sig om.
”Hon vill inte ha något med dig att göra” säger Kudzu aggressivt och tog tag i mig.
”Nej, nej. Jag vill inte ha några problem, vill bara se vad som händer!” svarade jag samtidigt som jag knuffade iväg honom och rätade till min trenchcoat.
”Låt honom va” viskade Anzu som tittade igenom fönstret som stod på glänt.
”Vad händer där inne?”

Kaleb
En sekund senare skallade Pimbo Kandi så hårt att hanhon flög in i en staty ett par meter bort. Hennes krona av glödlampor slungades tvärs över Davidstorget…

Det finns ingen tid att slösa, jag tittar på klockan och inser att jag redan är försenad. Jag går mot moskén som är i närheten och anar en konflikt en bit bort. Egentligen vill jag blanda mig in och se vad som händer, men nu är jag tillräckligt försenad tänker jag i samma stund som jag inser att jag inte är den enda som inte respekterat tiden…
”Vänta! håll upp dörren”
Mikael vänder sig om och ser mig. Jag känner den starka stanken av Jägermeister.
”Har du druckit igen?”
Mikael som verkar vara alldeles för spänd tog det personligt och slänger igen dörren framför näsan på mig.
”Idiot” tänker jag för mig själv och öppnar porten.

När jag väl kommer in stöter jag på en stor vakt.
”Akta dig”
”Ursäkta?”
”Trampa inte på spyan” säger han samtidigt som han pekar mot en grotesk gholtfärgad spya.
Jag undviker den och går in till rummet där alla änglar redan hade satt sig. Jag slår mig ner och viskar till en ängel som sitter bredvid mig.
”Har han kommit än?”
”Inte ännu”
”Har du koll på vad han vill prata om?” frågar jag.
”Jag vet faktiskt inte, går mycket tal om att Gud fortfarande lever”
”Va? Nej d-det kan inte stämma… jag såg ju honom dö!”
”Men det är mycket snack som alltid, jag minns tiderna då folk inte trodde det fanns någon Gud och när det krigades om vilken Gud som var äkta. Det är alltid snack.”
Jag sträcker fram min hand.
”Kaleb”
”Jacob”

Salen skakar till och lyser upp med ett starkt, strålande sken som bländar alla i rummet. Ett sken som inte var ovant för våra ögon, ett sken som sakta men säkert tonas bort och vid altaren står nu Hezekiel.

”Änglar. Ni är samlade för att det är dags. Det är dags att återta samhället till vad det en gång var. När Han kommer måste ni vara redo, ni måste vara rena och villiga att lämna allting bakom er för att kämpa.”
”Vadå Han? frågar jag.
”Gud, när Gud kommer tillbaka. Om fyra dagar, den 9 april så återuppstår Gud. Efter trettio års vederkvickelse.”

Redan år 90, före deus mort, hade staden anlagts som en ny oas på obruten mark. Platsen för den nya, blivande miljardstaden, kunde knappast varit lämpligare så här i efterhand. Redan flera århundraden före deus mort hade mänskligheten varit medveten om vad global uppvärmning skulle kunna innebära. Alla visste dock att det på sin höjd skulle irritera deras barnbarnsbarn och därför lät världens ledare allt fortgå med långsiktiga odefinierade miljömål som ursäkter. New Corals grundande, på den gröna och behagliga kontinenten antarktis, hade därför alla förutsättningar, då övriga världen antingen hade sjunkit eller förvandlats till olika grader av öken. Antarktis hade däremot numera ett idealiskt klimat. Subtropiska somrar mellan oktober och april. Detta värvat med tempererade vintrar runt 22-grader på eftermiddagarna skapade idealiska förhållanden för dess invånare.

 

New Corals expansion hade aldrig varit en slump. Kriget hade inneburit att majoriteten av jordens, redan sargade yta, hade blivit snudd på omöjligt att bebo. New Coral hade då blivit den naturliga tillflyktsorten. Nu, år 27 deus mort, hade det givetvis vuxit upp fler stadsbildningar på kontinenten, men ingen så stor som just New Coral. Den näst största: Gat city, ungefär hälften så stor, följt av trillingstäderna borta vid Platinum Coast utgjorde de största utmanarna. New Coral borde därför rimligtvis varit en maktfaktor i regionen, men 24 år av anarki och krigsåterfall hade lett till uppkomsten av ett maktlöst samhälle.

 

Kriget bestod utav tre faser. Egentligen kan man lika gärna se det som tre helt olika krig, men det hade varit att förringa helhetsresultatet till en slump. I den första fasen hade mänskligheten, med sina nya nanopartikelkunskaper löst livets gåta. Nytt liv kunde designas i laboratorier, och senare även direkt ute i dagligvaruhandeln. Mänskligheten kunde avsäga sig alla behov av Gud, som snabbt föll i glömska. Det är med perspektiv på dessa framsteg, föga förvånande att världen upplevde inflation på liv. Nyckeln till livet blev således nyckeln till döden. Nanopartikelvetenskapen bidrog till ett enormt avancemang på vapenfronten.

 

Den andra fasen av kriget innebar att Gud reste sig mot mänskligheten. Från början handlade det mest om en återlansering av sig själv, då världen blivit sin egen skapare och glömt sin designers existens, men efter att kampanjen misslyckats väcktes åter Guds gammaltestamentliga vrede igen. Den, efter nanokrigets, starkt försvagade mänskligheten förlorade givetvis och kriget var över. Efter att de sista trupperna hade resignerat började emellertid förhandlingarna mellan de två stridande sidorna att fallera.

 

Den tredje fasen: Kretskrigen och Deus Mort. Knappt två år passerade sedan Guds återinstallation innan kriget åter blossade upp med två stridande sidor. Den självupptagna och svårt sårade mänskligheten allierade sig med Lucifer och tog åter upp kampen om vem som skulle besitta herraväldet av universum. Mänskligheten lyckades mönstra 14 regementen av vad som var kvar sedan förra kriget, varpå Lucifer mönstrade fyra legioner ledda utav de fyra lorderna: Gog, Abbadon, Lilith och Abigor. Striderna ägde från början rum på jorden men avancerade senare in mot de 9 kretsarna runt helvetet. Den himmelska hären kunde redan i januari, år 2 före Deus Mort, belägra den första och andra kretsen, för att inom ett halvår, bryta igenom ända in till den sjätte. Den sjunde och åttonde innebar större förluster för den himmelska hären och i december samma år drabbar: 16de, 18de, 19de vingburna frontkompanierna, Serafimerlegionen och de himmelska stödtrupperna samman med åtta mänskliga regementen, samt två infernaliska legioner, vid 9:de kretsen. Slagen stod vid tre platser. Hillwage och randstäderna Gulf och Limbo. Även om just Hillwage hade störst antal stridande trupper kom Gulf och framförallt Limbo att bli blodigast. Efter att Gulf och Limbo utvecklats till rena slakter, där de himmelska frontkompanierna vunnit segrar med små marginaler, indikerade mer och mer mot ännu en seger. Men mordet på Gud blev vändpunkten. Oredan då överbefälhavaren försvinner leder till en förintelse av serafimerlegionen och näst intill utplåning av 16de, 18de och halva 19de vingburna frontkompaniet. Resten av kriget blir snabbt en tragedi för himmelshären, som kapitulerar. Historien förändrades dagen då Gud mördades av en förrädare bland sina egna.

Samtidigt, högt ovanför stadens gator, så långt upp att det från marken mer såg ut som en liten prick, svävade ett luftskepp, vars form mest påminde om en torped som någon hängt en virkad korg under. Trots sin gigantiska storlek, som kunde motsvaras med närmare sju fotbollsplaner, var det en smidig farkost, som med enkelhet kunde manövreras över himlavalvet. Mitt på skeppsdäcket stod en gråhårig man, vars bistra ansikte var täckt av stora, fruktansvärda ärr. Han var närmare tre meter lång och bar en mörkröd läderrock vars stora krage nästan helt dolde hans ansikte och över munnen satt en mörk snusnäsduk. På ryggen bar han ett gigantiskt svärd, vars klinga var lika svart som natten och som var en halvmeter bred och nästan lika lång som han själv.

Runt omkring honom sprang det omkring små varelser, som var kusligt lika sagoböckernas bilder av skogstroll. Dessa spinkiga varelser var likbleka i sina ansikten och hade spetsiga öron och ögon som sken starkt med en blodröd färg. Det var tydligt att det var den store mannen som förde befäl över dessa varelser, då han med endast en handgest fick dem att göra precis vad han ville. En av de små varelserna stod vid skeppets reling och bevakade något med stor uppmärksamhet genom ett litet teleskop. Plötsligt for han ner från pallen han stått på och rusade fram till mannen.

”Lord Abbadon”, pep den ynkliga individen. ”Allting går enligt planerna. Alla inblandade har agerat precis som ni förutspådde.”

Ett diskret leende spred sig på Abaddons läppar. Han var en av änglarna som blivit förförd av Lucifers ord innan kriget och gått över till hans sida. Inte en dag hade gått sedan dess utan att Abaddon hade ångrat sig. Men det var för sent för ångest, det visste han mer än någon annan. Det enda som fanns kvar nu var att enbart bry sig om sig själv. Men Abaddon nöjde sig ändå inte med det, för redan innan kriget hade han börjat smida sin plan, som till slut skulle göra honom till härskare över världen. Att det nu var Lucifer och inte Gud som skulle störtas spelade ingen större roll i det stora hela. Det var snarare en bättre förutsättning än vad Abaddon någonsin kunnat drömma om. Gud hade varit god och allsmäktig. Någon som Gud var det svårt att besegra. Lucifer däremot, hade inte alls samma ställning som Gud haft, och var dessutom lättare att korrumpera.

De små trollen som sprang omkring på skeppets däck var så kallade Hellspawns, förlorade själar som hamnat i helvetet och helt enkelt stulit till sig kroppar. Tyvärr för dem kunde deras själar inte kontrollera kroppar som inte var deras egna och resultatet av detta var de förvridna, groteska varelser som nu tjänade Abbadon.

”Perfekt. Alla spelpjäser är placerade. Nu gäller det bara att påbörja spelet… Hoppas bara att Han är på plats.”

Abaddon höjde sin högra hand, som plötsligt började blixtra och gnistra. Han slog den ner i däcket och plötsligt var han försvunnen.

Nere i New Coral kändes det som en storm höll på att blåsa upp. Folk drog sig snabbt tillbaka till sina hem och låste in sig. Elektriska stormar var inget att leka med, det visste alla. Men vad de inte visste var att detta var en annan typ av elektrisk storm, en som var farligare än de någonsin kunnat ana. I en mörk gränd i närheten av Davistorget slog en blixt ner med en sådan kraft att fönsterrutor i hela staden skakade och i vissa fall exploderade.

Abaddon steg ut ur röken som bildats i gränden, borstade av sig dammet som lagt sig på hans rock och stegade ut på det nu nästintill tomma Davidstorget. Där mötte han en man som var betydligt mindre än han själv, som såg vettskrämd ut när den store före detta ängeln närmade sig. Abaddon stannade upp bara ett par decimeter från mannen och såg ner på honom. Med sin mörka röst talade Abaddon till mannen.

”Nå, Dariuz… Har du gjort det jag bad dig om?”

Anzu slog vilt omkring sig för att bli av med mannen i trenchcoat. Hon försökte skrika men han hade lagt handen över hennes mun så hon försökte bita honom istället, men förgäves. Vem var han egentligen och vad ville han? Hon kämpade för att komma loss ur mannens grepp när hon plötsligt fick syn på ett bekant ansikte längre ner på gatan. Hennes hjärna stannade upp. Var det verkligen Kudzu hon såg?

 

Kvinnan hade krockat med en förbipasserande vilket gjorde att Dariuz hann ikapp henne. Han lyfte henne från marken. Hon försökte springa iväg igen men han höll kvar henne. Med tanke på att han nyligen hade fångat henne när hon kom fallandes från den höga moskén var han rädd att hon skulle försöka skada sig på andra vis om han släppte henne. ”Snälla du, var still. Jag vill bara hjälpa dig” sade han. Han slängde ett öga på omgivningen. Flera av de förbipasserande tittade mot det smärre tumultet han orsakade, men sedan gav de kvinnan i den krildfärgade klänningen en blick och fortsatte gå. Han hade levt i New Coral länge men hade ändå svårt att acceptera den segregering som fanns i staden. Att den dessutom upprätthölls av folks klädesplagg var rent ut sagt absurt.

”Snälla du, var still. Jag vill bara hjälpa dig”. Anzu trodde inte på mannen. Hon visste inte hur många gånger hon hade hört liknande uttalande som var rena lögner. Orden hade alltid följts av obehagliga upplevelser och fysiskt våld. Gamla minnen bubblade upp och gav henne nya krafter. Hon var tvungen att ta sig loss. Hon orkade inte mer, inte en gång till. Även om hon och Kudzu hade ett brokigt förflutet så var det han som kunde hjälpa henne nu. Hon fick sätta sitt hopp till honom, hoppas bara att han svarar. Hon kände hur mannen som höll fast henne för en sekund slappnade av och hon tog chansen.

Han slängde ett öga mot mannen och kvinnan. Den där silen lockade fortfarande. Dessutom borde han inte beblanda sig med hennes sort. Samtidigt behövde hon hjälp. Han tog några steg framåt men stannade igen. Varför var han så obeslutsam? Han började gå med bestämda kliv. ”KUDZU!”. Kvinnan skrek efter honom. Han blev iskall. Satan i helvete, nu kunde han inte gå. Han såg i ögonvrån hur folket på gatorna stannade upp och tittade sig omkring. Även om han knappt aldrig befann sig på sitt kontor så visste folk att Kudzu var namnet på New Corals borgmästare. Han suckade och vände sig i riktning mot kvinnan som skrek.

 

Dariuz tittade chockat på kvinnan. Kudzu? Han hade inte väntat sig att kvinnan skulle känna till det namnet. Han kände hur någon knackade honom på axeln. ”Släpp henne”. Han vände sig om. Visst var det borgmästaren som stod där. ”Släpp henne”, sa han igen. Dariuz gjorde som han blev tillsagd. Det var inte mycket som förvånade privatdetektiven längre, men att möta borgmästaren på en gata som denna och att han dessutom tilltalade en kvinna i krildfärgad klänning. Han visste varken ut eller in. Han såg förvånat på hur kvinnan gav borgmästaren en tacksam blick.

 

Att Kudzu faktiskt skulle kliva fram till henne hade hon nog aldrig trott egentligen, men hon var glad att han gjorde det. Hon tittade på honom. Hans ansikte var inte vad det brukade vara en gång. Hon kikade på mannen i trenchcoat. Han såg ut som hon kände sig första gången hon mötte en av bunnyismens utsända. Kudzu tog ett stadigt tag om hennes arm och började gå. Måhända såg han varken stor eller stark ut, men han gick på ett sådant sätt att folk inte ställde sig i vägen. Anzu var inte säker på om hon ville bli ensam med Kudzu, men mannen i trenchcoat verkade ännu mer misstänkt. Utan protester följde hon med honom in på en mindre sidogata.

 

Det hela var oerhört när man tänkte på det. På bara trettio år hade mänskligheten helt tappat den besinning som man hade stoltserat med ända sedan upplysningen. På bara åtta år hade New Corel förvandlats från en utopi till ett helvete. På bara ett år hade han gått från hyllad stjärna till dekadent föredetting.

 

Som så många andra välsignelser som Gud givit människan när han fortfarande var vid liv hade gentekniken visat sig vara en förklädd förbannelse. Till en början hade den botat många sjukdomar, förlängt gemene mans livstid och i stort utrotat den hunger som plågat den tredje världen i hundratals år. Gentekniken visade ingen gräns i sin direkta makt över människans liv och ingen anade att när de moraliska gränser som Gud stod för väl försvann skulle allt rasa samman som ett korthus.

 

Han hade börjat sitt liv som många andra i samma generation – som ett perfekt barn som fötts in i en prefekt värld. Hans mor och far var båda övertygade om att sonen skulle utföra stordåd i livet och hade därför givit honom namnet Kudzu, som på hans mors språk betydde ”segrare”.

 

Kudzu hade till en början visat sig uppfylla hans föräldrars önskan om att utföra stordåd. I skolan kunde ingenting stoppa honom från att uppnå högsta betyg i vilket ämne som än kastades emot honom. Han var rentav ofta mycket duktigare i ämnena än hans lärare, till deras förtret, men han utnyttjade det sällan till sin fördel vilket ledde till att ingen hyste något agg mot honom. Därmed kunde de inte heller neka honom högsta betyg när det väl blev dags för examen.

 

Efter sin skoltid började Kudzu arbeta inom politik, och han var till en början mycket omtyckt på New Corels stadshus, där han arbetade som talskrivare åt stadens borgmästare. Även flera år efter det nedriga mordet på Gud lyckades borgmästaren i New Corel att hålla staden lugn, mycket tack vare Kudzus förmåga att skapa mening och känsla i de tal han författade dag ut och dag in. När borgmästaren sen oturligt avled i en olycka i hans nya kult, Autoerotic Asphyxation Alliance, rådde det inga tvivel om att Kudzu, den unge och virile bard som under sju års tid hade förvandlat även den blekaste framtidsvision till en saga om framgång och lycka, skulle ställa upp i det följande borgmästarvalet. Och han vann. Stort. De kallade det en jordskredsseger. Kudzu fullkomligen begravde motståndet i ett ras av alliterationer, liknelser och andra retoriska grepp.

 

Det tog dock inte lång tid i borgmästarens kontor innan Kudzu insåg sitt misstag. Han hade förvisso inte tänkt att rollen som borgmästare på den värsta platsen på jorden skulle vara lätt att spela, men han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara så svårt som det verkligen var. Bara att försöka hålla koll på alla frireligioner som hade ploppat upp som kantareller i stadens mosse tog mer tid än han hade tänkt arbeta från första början. Snart började han delegera ut sina uppgifter till fler och fler medarbetare inom administrationen, och precis när han kände att han började få koll på läget, på dagen ett år efter att hans mandatperiod hade börjat, skedde katastrofen. Korruptionen som tidigare inte hade existerat i New Corel hade spritt sig från stadens gator till borgmästarens kontor. En av hans medhjälpare hade påkommits med att ge vissa religioner förtur i systemet, med en mindre summa pengar och ett halvkilo kokain som tack. Medhjälparen hade funnits medvetslös på en av stadens många krogar, med ansiktet i återstånden av kokainet. Kudzu kunde inte lita på någon längre och avskedade raskt hela sin stab. Ensam hade han emellertid inte en chans att åtaga sig hälften av de uppgifter som växte på sitt skrivbord. Fiaskot var ett faktum. Till slut gav han helt enkelt upp och slutade infinna sig på sitt kontor. New Corel var dekadensens, knarkets och fördömelsens stad, och han såg inte längre någon anledning till att inte dyka med huvudet först rakt ner i samma sörja som stadens alla invånare befann sig i.

 

Nu satt han på en bänk på Davidstorget och kände hur de svallvågor som heroinet tills nyligen hade sköljt över honom började avta. Framför honom såg han ett gigantiskt monument, en sexuddig stjärna, som skulle symbolisera hopp och framtidstro. Han hade själv skrivit talet som borgmästaren hållit vid invigningen, det var faktiskt det första han skrev i den tjänsten. Nu stod stjärnan där som en parodi av vad hela staden hade förvandlats till. En parodi också för vad staden hade gjort med Kudzu. Han hatade det av hela sin person.

 

Bitter, och med halva sinnet inställt på var han skulle ordna sin nästa sil reste han sig från bänken och kastade ett kvickt öga mot den sexuddiga stjärnan en sista gång innan han vände sig för att gå. I samma ögonblick som han lyckades kasta ifrån sig de skamkänslor som monumentet väckt hos honom fylldes han emellertid med nya. En gammal bekant, av typen han inte gärna beblandade sig med – eller ens under ed erkände att han skulle beblanda sig med, hade just sprungit rakt in i en långsmal figur som inte verkade bry sig nämnvärt. Kvinnan föll pladask till marken och innan hon hunnit resa sig hade en man klädd i trenchcoat och hatt kastat sig över henne. Kudzu funderade en sekund på om han var på något sätt förpliktigad att hjälpa kvinnan, med tanke på deras förflutna? Han borde kanske hjälpa henne vifta undan miffot i trenchcoat? Eller så kunde han helt enkelt strunta i det, lämna kvinnan åt sitt öde, och se om han inte kunde hitta en langare för att skaffa sig den där silen…

 

Kaleb stirrade på den två och en halv meter långa kaninen som stod framför honom. Kaninen presenterade sig med en väldig djup basröst som Kandi. Kaleb tycket att de var lite väl tidigt in i fyllan för att stöta på en transexuell kanin, men orkade inte bry sig om att avbryta honom. Henne. Eller va fan man nu säger. Kandi började berätta om alla fördelar med att konvertera till Bunnyismen.

 

”Som du säkert redan vet, är Bunnyismen den enda religionen som låter dig besöka Hugh Hefner i dödsriket” förklarade Kandi. Men Kaleb hade redan tryckt i mute-knappen som han hade installerad under högra örat.

 

Många i New Coral hade vid det här laget accepterat att Gud var död och gått vidare till någon av de nya religionerna. Detta var något Kaleb aldrig skulle göra. Han visste förvisso med säkerhet att Gud faktiskt var död, han hade ju trots allt sett mordet med sina egna ögon. Det han däremot inte gjort var att gå vidare med sitt liv och skaffat en ny religion, som många andra hade. Var det något Kaleb ogillade så var det människor som tvärt skaffat sig en ny religion. Och var det något han fullkomligt hatade så var det människor som ville att han skulle konvertera till någon av dessa ”religioner.”

 

”... och det är därför vi ber alla medlemmar i vår religion att amputera tre tår på vänstra foten i vår inledande Yobyalp-ritual” fortsatte Kandi, helt omedveten om att Kaleb var långt bort i sina tankar.

 

De flesta som såg Kaleb på stan skulle aldrig gissa att han en gång i tiden var en mycket skicklig soldat. Och ännu färre skulle gissa på att han tidigare varit en ängel. Kaleb var inte längre den han en gång varit. När kriget var över och Gud var död hade han självmant besökt Vingklipparna och låtit dem avlägsna hans vingar. Detta innebär att han nu var en dödlig man, och därmed kunde njuta av saker som sprit, droger och sex, något som han tagit tillvara på. Kaleb hade de senaste åren missbrukat det mesta. Detta vara ett av skälen till att han nu antagligen var hemlös. Igen.

 

”… allt detta, och väljer du att konvertera nu, får du även den här helt fantastiska brödrosten som en gåva” sade Kandi, som nu började inse att mannen med det illaluktande håret som predikan var riktat mot inte rört sig på en lång stund.

 

De flesta som träffat Kaleb tyckte antagligen att han var ett svin och en jävla förlorare utan mål i livet. Den iakttagelsen stämmer bara delvis. Kaleb var ett svin och en jävla förlorare. Men han hade fortfarande ett mål i sitt liv. Att döda Guds mördare.

 

Kaleb trycket återigen nu på mute-knappen och med ens hörde han allt igen. Till sin stora besvikelse pratade Kandi fortfarande. Han suckade, egentligen ville han inte göra detta men han stod inte ut längre. Han plockade fram sin fjurpfärgade plurpash som hängde i kedjan runt hans hals. Han satte den mot pannan och koncentrerade sig. En sekund senare skallade Pimbo Kandi så hårt att hanhon flög in i en staty ett par meter bort. Hennes krona av glödlampor slungades tvärs över Davidstorget.

 

Mikael hade precis satt tillbaka det portabla hålet på sitt finger när han hörde en krasande ljud. På marken framför honom låg en hög med krossade glödlampor. Men han hade inte tid att bry sig om det nu.

”Jag måste iväg härifrån fort, vid stora moskén vid Davidstorget kan jag smälta in bland alla märkliga typer” tänkte Mikael.  När han nästa var framme vid moskén sprang en kvinna rakt på honom och föll till marken. Hon bar en väldigt lång, krildfärgad klädnad. Hon vrider sig i smärta och håller om sitt knä. Hon ger Mikael en mördande blick och svor högt åt honom. Men plötsligt var det något annat som fångade hennes uppmärksamhet. En man i hatt och trenchcoat kom springande mot kvinnan. Han satte sig på knä bredvid henne och drog upp henne. Mer hann inte Mikael se, eftersom han fortfarande gick i rask takt mot moskén.

”Jag kan fortfarande höra barnens skrik.” Jag höjde bägaren mot min mun med min högerhand, tillskillnad från min vänsterhand fanns där bara fyra fingrar. På platsen där mitt långfinger tidigare hade varit befann sig nu ingenting. ”En gammal krigsskada.” brukade jag svara om folk frågade. Målet med detta lyft var att skölja bort min tankar med en stor klunk öl. Till min stora besvikelse var bägaren tom.
Bakom bardisken hängde en skylt som lika väl kunde ha varit en vägskylt om det inte hade varit för texten ”Du gör endast bort dig om du ångrar det du har gjort, så ta en öl till” som stod skriven med stora blinkande neon bokstäver i färgen bakda. Ångrar sig är precis vad jag gör. Jag ångrar vartenda beslut jag tog under kriget. Jag ångrar att jag deltog. Har jag då per automatik gjort bort mig? Varför firade man mina segrar, varför blev jag kallad krigshjälte?

Vid änden av Davidstogets fjärdespets låg Konfucicus bar. Lokalen var dåligt belyst. De enda ljuskällorna som gick att identifiera var ett fåtal glödlampor som satt i taket, samtliga hade kortslutits och gav upphov till ett blinkande ljus likt det på ett disco. Detta var anledningen till varningsskylten för epileptiker som hängde på dörren.
Vid bardisken stod som vanligt den gamle Konfucicus och pillade i sitt långa pipskägg, som nåde ner till knäna, vilket glittrade i två tusen nyanser av lila. Hans blick var statisk. Sedan en timme tillbaka hade han inte tagit blicken från den långbente mannen och hans mystiske kamrat som satt och konverserade i båset närmst bardisken.

 

”Livet är inte som en tecknat film.” sa Janne Långben och tog sedan ytligare en sexa Jäger. ”Så, varför hör du barn skrika? Är du någon typ av pedofil eller?”
”Nej, det är jag inte.” sa jag med bestämd ton. Jag var Barnslaktaren från Limbo. General i Guds arme och ledare för 19:e Vingburna Frontkompaniet. Ledare och strateg bakom offensiven mot den 9:e Kretsen. Jag var ärkeängeln Mikael. Nu är jag bara en yrkesmördare i helvetet på jorden. New Coral.
Mitt jobb var enkelt likvidera Janne Långben. Så här sitter jag nu i Konfucicus bar. Mitt emot min måltavla. Långben tog fram en påse med vitt pulver från sin västs innerficka. En sista lina kan jag ge honom, sen avslutar jag mitt uppdrag.
”Så om du inte är en pedofil, hur kommer det sig att du hör barnaskrik om nätterna?” frågade han mig medans han hällde ut det vita pulvret på bordet ackompanjerat av ett märkligt skratt.
Jag låtsades att jag inte hörde honom, utan stirrade ner på mina händer istället. Mina händer var fortfarande röda av blod. En påminnelse om Slaget vid Limbo mot Mörkrets arme, som leddas av ärkeängeln Samael. Mina händer skulle aldrig bli rena från allt blod jag spillde den dagen. Blodet från miljoner bastarder och odöpta barn. Helvetetssoldater.
Framför Långben fanns nu en lina med kokain. Han skulle få ta en sista lina. Sen ska jag döda honom.

Inte en stund för tidigt tänkte Mikael. Hans vingar hade varit instängda under regnrocken alldeles för länge och hade börjat klia. Han vågade inte ens lufta det undre paret av rädslan för upptäckt.
Efter det stora krigets avslut hade de änglar som stridit på Guds sida straffats genom att antingen ge upp sina vingar eller förevigt brinna i helvetets eldar. Mikael hade undgått Vingklipparna och var nu en av de få änglarna med förmånen att fortfarande kunna flyga. En förmån han inte tänkte riskera att bli av med pågrund av att det kliar. Det kunde finnas en civilklädd Vingklippare i baren. Det faktum att fem av de sex vingarna nu hade börjat klia gjorde inte situationen bättre. Han svor tyst för sig själv och förbannade det faktum att han var Seraf och inte Kerub eller Tron i det här läget. All fakta som förklarade skillnaden mellan de olika typerna av änglar hade sedan krigets slut blivit raderad av sanningsbyrån Wikipedia och fanns nu inte tillgänglig till folkets bifogande.

 

Långben hade spenderat de tre senaste minuterna åt att rengöra ett sugrör som han kan snorta sitt kokain med. Han var äntligen färdig och hade tryckt upp sugröret i sin högra näsborre. Det var dags. Jag greppade skaftet på Ezekiel. Mitt trogna svärd vilket jag har burit under samtliga av mina strider. Fienden hade förfärats av bara åsynen av mitt 25 eggade flammande svärdet vars lågor gnistrade i 17 olika färger och hade tillverkats i lågorna av samma buske som talade till Moses. Långben skulle inte förfäras. Han skulle inte hinna se svärdet när jag hugger.

Långben sänkte huvudet för att ta sin sista lina innan han skulle dö. Mikael koncentrerade sig. Han var tvungen att vara snabb för att ingen skulle se vad som hade inträffat vid båset närmst baren. Det skulle inte bli några problem för Mikael, bara han fick koncentrera sig. Ett dåligt tillfälle för honom att ha en berättar röst i huvudet som kommenterar allt han gör.
”Samael! Nu får du fan ta och hålla käften!” tänkte han till mig innan han slöt sina ögon och satte sig i den korta men nödvändiga meditationen som behövdes för att han skulle kunna genomföra det dödliga slaget.
”Snälla rara lilla råttdemonsfitta, förstör inte det här uppdraget som du gjorde med Ronald Reagan.” han tog ett andetag och försökte få tankarna från den 30:e mars 1981. Ett uppdrag han misslyckades med för att han hade glömt knyta skosnöret på sin vänstra sko och därför träffade kulan lungan istället för hjärtat.
”DET VAR JU FÖR FAN DU SOM SATTE KROKBEN FÖR MIG!” skrek han för full hals. Nu var det inte bara Konfucicus som hade blicken mot båset närmst bardisken. Samtliga av barens gäster stirrade nu förbryllat på Mikael.
”Vad fan glor ni på!” skrek han hotfullt mot gästerna som snabbt vände bort blickarna. ”Var tyst nu så jag kan jobba!”

 

Det var nu tyst och jag kunde koncentrera mig. Långben hade snortat sin sista lina. Jag greppade Ezikiel i min högra hand och svingade.

Till resultat av mitt narrativ blev nu Mikael distraherad och tappade fokus för en kort sekund vilket resulterade i en jävla röra. Flamman från Ezikiel skulle ha bränt ihop såret och stoppat huvudet från att flyga iväg när Mikael svingade sitt svärd. Istället för att göra ett rakt hugg hade han ryckt till och lyft svärdet uppåt, slitet huvudet från halsen och slängt iväg det genom baren tills det landade på disken framför Konfucicus.

 

Jag stod nu vid bordet, mittemot den huvudlöse Långben. Blodet sprutade från hans hals på det äldre paret som sitter i båset bakom mig. Paret verkade inte bry sig om blodet. De stirrade på mig, precis som alla andra i baren gjorde.
”Fan ta dig Samael.” mumlade jag tyst för att inte väcka mer uppmärksamhet än vad jag redan hade gjort. Jag höjde återigen min bägare från bordet och synade den noga för att se om den hade klarat sig undan blodutgjutelsen. Det hade den. Jag förde den till min mun för att ta en stor klunk innan jag skulle lämna baren. Jag hade glömt bort att den fortfarande var tom.

Man kunde urskilja en viss besvikelse i Mikaels ansikte när han ställde ner bägaren på bordet. Han såg sig om i baren för en sista gång medans han började pilla bort ingenting från hans högra långfinger. Efter några sekunders pillande och dragande kunde man se ett långfinger växa fram. I hans vänstra hand höll han nu ett portabelt hål och på hans högra hand fanns nu samtliga av hans fem fingrar. Han tog tag i hålet med händerna och började tänja ut hålet. För att få till den storleken som skulle behövas var han även tvungen att använda fötterna.
När hålet var tillräckligt stort slängde han upp det på väggen och klev in. Han tog en sista titt över baren, hans blick fastnade på Konfucicus vars haka hade lossnat och fallit till golvet av häpnad. Mikael hade stannat kvar för länge. Han tog tag i hålet och drog med sig det in i hålet och försvann in i ingenting.

Mitt huvud dunkade som en pneumatisk slagborr som grävde sig djupt in i en betongvägg. Av alla bakfyllor jag haft i mina dagar så hamnade den här någonstans i mitten. Eller kanske i nedre halvan, det fanns många bakfyllor på min lista. Det höga ljudet som väckt mig lät som en stor, mässande kör och det ekade i min skalle. När jag till slut orkade öppna mina ögon så upptäckte jag att ljudet faktiskt VAR en stor mässande kör.

Under nattens äventyr måste jag ha villat bort mig på vägen hem och istället tuppat av i moskén som låg ett par hundra meter från min lägenhet. Dofterna av rökelse och kardemumma fyllde mina näsborrar och förstärkte min ständigt växande huvudvärk. Jag rullade ner från bänken jag legat på och föll ihop i en knappt mänsklig hög på det hårda, kalla stengolvet. Jag kände hur gårdagens förtäringar var på väg upp och jag spydde upp en gholtfärgad sörja som jag inte ens ville titta på. En av moskéns säkerhetsvakter, en stor bufflig typ som nästan var mer bred än lång, kom fram och slet upp mig från golvet som hade utgjort mitt tillfälliga hem för ett par sekunder. Jag hade kunnat göra motstånd, om bara mängden alkohol i min kropp inte hade varit likvärdig med blodmängden och om vakten inte burit på en mindre kanon till revolver.

”Sluskiga luffarpack”, skrek vakten när han kastade ut mig genom de stora portarna. Trots mina önskemål så valde han att inte öppna dem först. Jag landade på den smutsiga, urindoftande asfalten med en smäll. I ett försök att undvika att bli uttittad så reste jag mig så snabbt jag kunde och borstade av mig. Det här var ingen bra dag, men jag hade ännu ingen aning om hur illa den skulle bli.

Att vara privatdetektiv i New Coral var inte ett lätt jobb, men det var åtminstone ett jobb. Sorgliga varelser som inte finner någon glädje i sin tillvaro om de inte kan hitta varandras mörkaste, hemskaste hemligheter fanns det gott om i staden och det var mig de anlitade för att gräva fram dem. För det mesta försökte jag att inte tänka på alla saker jag sett, de skulle ge den mest härdade krigsveteranen mardrömmar för resten av livet.

Annat hade det varit på Guds tid. Innan kriget. Innan allt bokstavligt talat gick åt helvete. Då var New Coral en vacker stad, med vackra människor. Nu var det en trasig ruin, en skugga av sitt forna jag där folk förvandlats till snuskiga gamar, som med näbbar och klor kämpade för sin överlevnad. Vissa av stadens invånare hade faktiskt bokstavligt förvandlats till gamar. Detta till följd av misslyckade genetiska ingrepp som gett dem vingar, som dock inte klarade att bära dem, samt näbbförsedda ansikten som de kunde använda för att hacka fram matrester bland sopor.

Ibland ville jag bara ge mig av. Lämna stan för gott i hopp om att hitta en bättre plats. Men jag visste att det var omöjligt. Dels fanns det ingen chans att kunna ta sig ut ur staden eftersom den vilade på en enorm platå, vars avgrund stupade rakt ner till Lucifers domäner. Ingen av de som försökt ta sig över hade lyckats, någonsin. Vi var helt enkelt fast med varandra i detta avloppshål som vi kallade vårt hem.

Jag började tänka på mitt senaste fall. Det fall vars lyckade slutförande hade fått mig att hamna här i rännstenen utanför moskén. Jag tänkte tillbaka på kvinnan som betalat mig bra med pengar för att avslöja hennes otrogne pojkvän. Det hade varit ett enkelt jobb, killen var inte direkt diskret av sig utan det hade varit lätt att spåra honom och den succubus som han förlustat sig med. Ett par smaskiga bilder senare och jag kunde casha in på min betalning. Desvärre fanns inte så mycket kvar av den längre, eftersom det mesta gott åt till den rejäla fylla jag bjudit mig själv på, som uppenbarligen gått en smula överstyr.

Trött och med en nu ännu värre huvudvärk satte jag mig ner på trappan utanför moskén och drog fram en av mina sista cigaretter ur innerfickan på min slitna rock. Cigaretter var en bristvara i New Coral och jag hade kunnat tjäna fina pengar på att sälja dem. Men rökningen var både en last och ett dyrbart nöje som jag gärna förunnade mig när det behövdes. Nu behövdes det verkligen, speciellt eftersom regnet nu börjat falla.

När jag satt där och lät den giftiga röken sippra ut mellan mina läppar började jag fundera på vad mitt nästa uppdrag skulle bli. Jag böjde mig framåt och vilade huvudet mellan mina knän när jag plötsligt såg något högt ovanför mig. För det mesta brukade jag förbanna det ögonpar som jag hade i nacken, speciellt när man vaknade. Problemet var inte att jag hade fyra ögon, utan snarare att jag inte hade kontroll över vilka som användes. När som helst kunde mitt främre par sluta fungera och ge plats åt de bakre. Detta hade genom åren resulterat i en hel del olyckor med framförallt lyktstoplar och öppna golvbrunnar.

Men nu, när de aktiverades och stirrade rakt upp i skyn så jag något. En liten prick som växte sig allt större och som snart hade konturerna av en människa. Någon föll från moskén, antagligen en av många självmordskandidater. Det fanns dagar då moskén var som en central för lämmeltåg av livströtta medborgare som ville slippa misären. En hel yrkesgrupp hade vuxit fram bara för att torka upp de pölar av blod och kroppsdelar som blev kvar på marken.

Men just den här personen föll ensam, det var nästan något graciöst över henne när hon seglade mot marken och det oundvikliga ödet. Jag såg att det var en kvinna eftersom mitt högra baköga hade möjligheten att zooma ganska rejält, vilket faktiskt kunde vara användbart.

I vanliga fall hade jag inte brytt mig, men just idag kände jag för att göra en god gärning. Jag fimpade min cigarett och reste mig. Blicken byttes tillbaka till mina vanliga ögon och jag beräknade hur lång tid jag hade på mig innan kvinnan slog i marken. 15 sekunder, inte mycket tid direkt.

Jag böjde på mina knän och tog ett litet hopp rakt upp i luften. För folk som gick förbi såg detta konstigt ut, men när jag landade jämfota så aktiverades raketboosten under skosulorna så jag slungades upp i luften med enorm kraft.

Jag närmade mig kvinnan med rasande fart och började precis tappa hastighet när hon landade i min famn. Vi sjönk sakta ner mot marken igen och landade mjukt som en fjäder på en kudde. Kvinnan verkade ha blivit medvetslös under fallet, så jag tog fram min lilla fickplunta och hällde i henne ett par klunkar. Hon hostade till när hon kände den brännande eftersmaken i mun och hals och slog sedan upp ögonen och såg på mig. Hon var vacker, hann jag tänka innan hon plötsligt knuffade undan mig och rusade iväg in i en gränd. Jag suckade djupt för mig själv. ”Kom igen nu, Dariuz, det kommer bli en sådan dag igen. Bara att sätta igång”, sa jag till mig själv innan jag reste mig och sprang efter kvinnan.

Samtidigt, i en annan del av staden, stod en sorglig varelse högt uppe bland molnen. Med fötterna halvvägs utanför kanten på en 274 våningar hög moské, såg hon högst egendomlig ut. Hon var insvept i en lång klädnad som precis gick ner till marken. Den var färgad i en ny färg kallad krild. Ett antal nya färger hade fabricerats för att särskilja religiösa ståndpunkter. Det fanns även gholt, fjurp och bakda. Krild var dock reserverad för de mer lågt stående religionerna och det var inte ovanligt att anhängare klädda i just krild blev stenade. Det hade också inträffat incidenter där anhängare blivit upphängda i fötterna för allmän beskådan på torg och andra offentliga platser.

 

Förutom hennes besynnerliga klädval var hennes psykiska hälsa sviktande. Balanssinnet hade hon förlorat många år tidigare i en elakartad öroninfektion, orsakad av ett misslyckat experiment med felprogrammerade nanopartiklar. Syftet hade varit att bota hennes kroniska reumatism men hade istället gett henne fler åkommor. ”Doktor” Hansel, som utfört operationen hade saknat all tänkbar licens och hade dessutom använt sig av arméns andra sortering av nanopartiklar. Detta faktum var i sig inget problem, alla stadens kvacksalvare använde sig av dem. Men just den dag ”Doktor” Hansel gjort en räd i arméns övergivna bunker hade han råkat komma över en ny typ av nanopartiklar vars huvudsyfte var att riva byggnader. Att använda dem på människor var därmed förenat med total katastrof, något denna ömkliga kvinna bittert fått erfara.

 

Invånare i New Coral tilltalade ofta hennes sort för missfoster eller andra mer vulgära och nedsättande ord. Just detta missfoster hade för länge sen glömt sitt namn, troligtvis i samband med en nanopartikelrelaterad operation som påverkat långtidsminnet. Trots all olycka i hennes liv hade hon välsignats med en, riktig, vän. Efter en tre timmar lång diskussion hade han insett att han aldrig skulle få reda på hennes riktiga namn och hade, för enkelhetens skull, bestämt sig för att kalla henne Anzu.

 

Anzu svajade okontrollerat på moskén tak och skulle med all säkerhet ramlat om inte vinden visat barmhärtighet. Långt där nere, på torget som bredde ut sig framför moskén, kunde hon precis urskilja små prickar som alla representerade en levande själ. De betydde ingenting för henne. Ingen levande själ kunde hjälpa henne. Hennes problem sträckte sig längre än misslyckade operationer. Hon hade det senaste dygnet insett att hon hade en identitetskris som ingen skulle kunna hjälpa henne med. Fast det var inte riktigt sant. Det fanns en person. Problemet var att denna person inte fanns där nere på torget. Eller i staden. Eller i någon annan stad, för den delen.

 

Anzu hade föregående kväll bestämt sig för att söka upp denna person som dött för ungefär 30 år sen. Vad hon visste fanns det två sätt att tala med de döda. Det första sättet var att anlita ett medium. Men om man, som Anzu, bar en klädnad i krild, kunde man inte förvänta sig hjälp från det hållet. Lyckligtvis fanns det ett annat sätt. Ett mycket lättare sätt.

 

Hon tog ett djupt andetag och blundade. Men sen ångrade hon sig och öppnade ögonen igen. Om hon skulle möta döden, skulle hon göra det orädd. Det var ju trots allt hennes eget val. Långsamt andades hon ut igen och yttrade sina sista ord.

”Förlåt mig, Kaleb”

Ett steg ut i luften och hon försvann ner genom molnen. Moskéns tak var återigen tomt och den första regndroppen föll, senare följd av tusentals till.

"Dra åt jävla helvete", hon tog ett andetag. "Kör upp hela vårt jävla förhållande i röven så att hela jävla du spricker och dör i simmandes i din egen jävla avföring!"
Dörren smälldes igen. Kvar i trapphuset stod snopen filur. I dreadlocks och sandfärgad morgonrock liknade han Jesus. Eller killen från Big Lebowski. Han suckade. I hans slitna hållning kunde man, om man tittade jävligt noga, se fragment av forna glansdagar i form av stolthet och framtidstro. Av den lätt fuktiga handduken som hängde löst över hans vänstra axel kunde en någorlunda uppmärksam betraktare utläsa två saker. Att han var riktigt usel på att brodera och hans namn förmodligen var Kaleb. I höger hand höll han en stor oformlig grå väska modell 19:e Vingburna Frontkompaniet.
Dörren öppnades igen. Ut sprang den röda sexbenta broilergrävlingen Pimbo, tätt följd av en vinflaska i projektilform och en samling överraskande kreativa verbala dödshot. Reflexerna fanns ännu där och flaskan räddades från golvets hårda konsekvens.
Dörren stängdes.
Filuren i trappan undrade lite trevande huruvida han nu var hemlös eller bara mellan två boenden. Han skruvade av korken och tog en djup klunk. Den brände krampaktigt i magen. Klunken blev en härlig frukost. Han gav den första klunken sällskap av ännu en. Kvinnan i lägenheten verkade just nu hata honom. Vilket förmodligen inte var mer än rätt. Men enda skillnaden mellan aktuell och övriga otroheter var att denna hade blivit upptäckt. Dessutom hade den senaste faktiskt varit en succubus, vilket gjorde att den egentligen inte borde räknas. Lustdemoner hade sedan urminnes medfört lite problematik för mäns trogenhet. Pimbo lade sig med huvudet på sin husses grova kängor, han pustade ut med kraften av en mindre tsunami. Monstret kunde uppvisa sjuttio kilo muskler, ett antal tandrader och fyra par lungor. Frukten av modern genteknik. Eller snarare restprodukten av den. Kaleb hade fått det lilla vidundret som valp av en bekant som arbetade med att utveckla alternativa djurarter och som  av någon anledning inte hade sett något kommersiellt värde i att föda upp levande rivningskulor. I mellanöstern användes tydligen arter av samma slag till att skalla pansarvagnar och för att äta landminor. Kaleb kastade handduken och började gå. Ut från huset och ner mot stadens hjärta. Han slutade gå när han kom till Davidstorget. Byggt av röd och grön marmor, format som en stjärna med sex uddar hade torget uppförts med hopp om att skapa ett landmärke för staden. Nu, åtta år efter invigningen av New Corals nya stadskärna hade drömmen om att skapa minnesmärken dött ut. Kaleb satte sig på en marmorbänk och tog en sista klunk. Han kisade mot solen. Torget kryllade såhär dags av alkoholiserade och arbetslösa disneyfigurer som i genteknikens vagga skapats i mängder för att medverka i filmer, jobba på nöjesland och underhålla småbarn. Nuförtiden hade de tur om någon enstaka talangscout kom ner till torget för att sätta upp någon halvtaskig musikal.

Kaleb lade sig på rygg i solen. Han kände fortfarande av ärren från där hans majestätiska vingar en gång suttit. Nu fanns bara två djupa ärr kvar. Gud var död och så var även hans drömmar om att åter igen kunna flyga.

Gud hade dött för ungefär trettio år sedan och världen hade inte varit sig lik sedan dess. Privata religioner hade växt upp som mögelsvampar och predikade ut sina specifika fördelar om evigt liv, frälsning, tusen oskulder, återfödelse och landskap av guld. Tempelgatorna hade ersatt de gamla horkvarteren och istället för bordeller fanns där nu helig mark av olika slag och lyx. Kaleb kände sig illamående då han tänkte på alla olika sorters inkastare som precis som utanför nattklubbar kämpade för att skapa nya kunder att suga pengar ur. Hans grubblerier avbröts av en skugga som lade sig över honom. Skuggan tillhörde en stor rosa och ganska sexig kanin. Hon luktade godis och bar en krona av glödlampor.