Batman försökte samla kraft men det verkade som om någonting kämpade emot. Den eländiga gasen han andades in. Tim pressar honom medan han söker Alfreds blick för förståelse.
- Hur kan det vara så här?
Alfred bläddrar fundersamt bland sina papper men rycker på axlarna.
- Jag känner inte igen fenomenet, den gasen som ni andades in måste på något sätt slå av ens muskler, en muskel i taget. Tills man dör. Hade du stannat kvar där inne med resten så hade du troligtvis slutat som de andra…
- Jag vill inte ens tänka på vad konsekvenserna skulle kunna bli om gasen släpptes ut i större mängder till samhället, sa Batman.
- Hur som helst, så kommer din kropp förhoppningsvis att återställas, men till dess måste du vila.
- Det finns ingen tid, vi måste hitta personen bakom spakarna innan det är försent, svarade Batman och gick iväg snabbt så inte Alfred kunde stoppa honom.

Tim följde efter. Gothams asfalterade becksvarta gator var ingen plats för dem, de fick hålla sig på hustaken. Det enda som gick runt i Bruce tankar var vem som skulle kunna vara kapabel till att blanda ihop en sådan gas. ”Jokern”, var det första som slog honom. Men det kan inte vara han. Batman insåg att det lika gärna kunde vara vem som helst av hans fiender. Säkerheten måste helt klart förbättras på Arkham så inte dårarna fortsätter rymma.

De anlände till destinationen, på taket till den övergivna lagerlokalen där allting började.  
- Det var här det hände, vi kanske kan hitta något som leder oss närmre skurken.
- Vänta, hör du? Frågade Tim.
- Vadå?
Bruce tittade ned från taket och såg en man som gick in i den tomma gränden. Batman hukade sig ner och iakttog mannen. Försökte på bästa sätt identifiera det som endast var en skum och mörk skugga. Gatlyktorna hjälpte inte det minsta, det var i princip omöjligt att se vem det var. Tim hukade sig fram för att titta men råkade sparka till några stenar som föll ned. Man såg att mannen blixtsnabbt tittade upp eftersom gatlyktorna reflekterades på hans glasögon. Han började springa.  

Jakten efter honom påbörjades men den var kortvarig, han försvann direkt.
- Vem kan det ha varit?
- Jag vet inte, men jag tror vi fick en ledtråd. När han tittade upp så reflekterades ljuset från gatlyktorna mot hans glasögon...
- Jaha? Det är bra att det är så få som har glasögon, sa Tim ironiskt.
- Men här är grejen, endast ett glas reflekterade ljuset.
- Han hade på sig monokel, svarade Tim.
- Precis, min första tanke var Oswald, pingvinen.

Innan de hann spåna vidare på vem det var så gick polissirener igång, igen.
- Åk tillbaka till grottan och försök ta reda på vem det kan vara, så sköter jag det här.
- Men, du må…
Batman lät inte ens Tim avsluta sin mening innan han hade försvunnit. Det kändes lönlöst att båda var på samma plats. Bättre att de delade upp sig och sparade tid.

Polissirenerna försvann men öronsnäckan brusade till och Batman stannade för att lyssna. ”Falsk alarm, jag upprepar, falsk alarm. Klart slut från stationen.” Batman ställde sig misstänksamt upp, det lät påtvingat. Tänk om polisen är i fara. Precis när han skulle hoppa från ett tak till ett annat så fick han kalla fötter. Han tittade ner och insåg hur högt det egentligen var. ”Inte nu igen Bruce, kom igen, du klarar det.” tänkte han för sig själv. Men kroppen sa emot. Han vände sig om för att hitta en annan väg ner och såg nödtrapporna. ”Nej, kom igen, vänd dig om och spring bara, du klarar det.” Han vände sig om, sprang men stannade till vid kanten. ”Jag tar trapporna.”
- Robin! Robin kom in.

Återigen fick Robin rycka in och plocka upp honom med Batmobilen.

- Så det var falskt alarm, sa Tim skeptiskt.
- Det verkar så, men jag kan inte hjälpa att känna… vänta, stanna! Skrek han.
Robin panikbromsade. Bruce tittade ut genom fönstret och upp mot himlen och det dröjde inte länge innan Robin gjorde det samma. Där uppe bland mörkret lös Batmanloggan.

- De behöver dig, sa Robin.
- De behöver oss, svarade han.

Den starka vinden slet i hans ansikte. Tillsammans med det fallande regnet piskade det emot honom så att det nästan gjorde ont. På närmare 400 meters höjd hade blåsten fritt spelrum, jämfört med nere i de trånga gränderna på stadens gator. Den maskerade mannen som stod och blickade ut över den stålgrå utsikten suckade för sig själv. Ljudet av polisbilarnas sirener gjorde honom alltid illa till mods, eftersom han visste att det i nio fall av tio betydde att han skulle ha en lång natt framför sig. Med hjälp av en nattkikare upptäckte han snabbt de röd-blå ljusen som for fram längs gatorna. En hörsnäcka placerad i hans högra öra snappade upp polisradions signaler och han lyssnade noggrant på vad som sades. ”Möjlig gisslansituation vid hamnen. Adressen är någonstans på Carnaby Street, troligen nummer 12 eller 14. Det är möjligen ett flertal personer som hålls inlåsta. En av dem ringde in ett samtal till larmcentralen och hann lämna adressen innan samtalet plötsligt bröts. Vi vet inte vem gärningsmannen är, så närma er området med extrem försiktighet. Klart slut från stationen.”


Bruce Wayne, i sin nuvarande skepnad mer känd som Batman, stoppade ner nattkikaren i sitt bälte och ställde sig på hustakets kant. Han bredde ut sin långa slängkappa och kastade sig ner för taket.

 

Ett par kvarter därifrån, på adressen Carnaby Street 14, en stor, nästintill övergiven lagerlokal, satt Patricia Wilcox fastbunden på en stol och försökte skrika efter hjälp. Trasan som var intryckt i hennes mun och sedan fasttejpad gjorde dessvärre försöket omöjligt. På det hårda betonggolvet bredvid stolen låg hennes mobiltelefon, slagen i bitar efter att hon lyckats få iväg ett samtal till polisen. Hennes spruckna läpp och svullna kind vittnade om att hon fått betala för vad hon hade gjort. ”Men det var värt det”, tänkte hon. Nu visste polisen om vad som höll på att ske och det var med största sannolikhet redan på väg dit. På något sätt hade hon lyckats få loss sina händer när hon vaknat och fiska upp sin mobiltelefon ur fickan. Eftersom hon satt bunden i närheten av ett fönster så kunde hon se ut vart hon hölls fången. En passion för geografi som funnits inom henne sedan barnsben hade kommit väl till pass då hon utan större svårigheter kunnat lista ut på ett ungefär vart hon befann sig. Samtalet till polisen hade dock blivit kort då en maskerad man upptäckt henne och slagit sönder mobiltelefonen. Hon började känna sig lite lugnare, trots sin situation. De elva andra personerna som satt fastbundna verkade dock inte lika lugna, utan alla försökte skrika och slita loss sina fastbundna kroppar, men till ingen nytta. Det enda några av dem lyckats med var att välta sina stolar och slå sig själva medvetslösa när de smällde emot golvet.

 

Patricia tänkte igenom händelseförloppet som gjort att hon hade hamnat här. Hon och hennes kollegor hade varit ute och ätit lunch med ett par gäster, på en väldigt fin restaurang i centrala Gotham. Det hade diskuterats affärsavtal och inköp av nya mediciner, eftersom Patricia och hennes kollegor alla satt i styrelsen för Gotham Memorial Hospital. Gästerna var från Enarc Pharmaceuticals, ett nystartat företag vars mediciner tydligen kunde revolutionera behandlingen av psykiskt sjuka patienter.

Efter middagen hade Patricia och hennes kollegor begett sig ner till hamnen för att ta färjan över floden och till sina respektive hem. Men mitt ute på floden så hade plötsligt Patricias chef, Daniel Cutter blivit kraftigt illamående och till slut svimmat. Efter detta insjuknade även de andra av Patricias kollegor och till sist så hade det svartnat för även hennes ögon. Hon hade blivit väckt av de kvävda skriken från hennes vänner när de försökte slita sig loss från stolarna, där de satt i det näst intill kolsvarta rummet.

 

I den andra änden av rummet kunde Patricia nu se en lång, gänglig man stå med ryggen vänd mot henne. Det var samma man som tidigare slagit henne och förstört mobiltelefonen. Han pratade med någon i telefon, men det var för långt avstånd för att Patricia skulle kunna höra vem mannen pratade med. Hon kunde dock urskilja vissa ord som kom från hans väsande röst.

- Ja, allt är redo, han kommer dyka upp när som helst... Ja, aboslut, allting kommer att ordna sig, ni behöver inte vara orolig, sir, sa mannen nervöst.

Tydligen var personen i andra änden av luren den som bestämde och gisslans fångvaktare var en simpel underhuggare. Patricia försökte återigen få upp sina fastknutna händer, men det resulterade bara i att hennes stol gjorde höga ljud ifrån sig som fångade vaktens uppmärksamhet. Han vände sig snabbt om och stirrade på Patricia med sina kalla, svarta ögon.

- Ursäkta sir, jag måste gå och ta hand om en bråkstake här, sa mannen tyst och lade på telefonen.

 

Patricia kände hur paniken växte när mannen tog upp något från bordet och vände sig mot henne. Det var en lång kniv, säkert 20 centimeter, som glänste i månens sken som smugit sig in genom det stora takfönstret. Den smale, men ändå vältränade mannen, vars ansikte och bara överkropp var fyllda med ärr började nu skratta när han sakta gick emot Patricia, som nu såg vem han var. Detta var ingen simpel underhuggare och hon började skaka i vild panik och försökte förgäves slita sig loss än en gång. Men resultatet var detsamma som innan, hon satt fast och det fanns inte något som kunde få loss henne.

 

Victor Zsaz kände den stora knivens tyngd i sin hand när han närmade sig den skräckslagna unga kvinnan. Hans blod började pumpa allt snabbare när han visste vad som snart skulle ske. Hjärtat bultade snabbt av upphetsning, samma känsla som han alltid fick innan han fick utföra sin konst. Kvinnans ögon var uppspärrade och det syntes klart och tydligt att hon var vettskrämd. Zsaz tänkte att han skulle bara döda henne, sedan skulle han utföra sin uppdragsgivares vilja. Han tänkte på gasbehållarna som låg i tryggt förvar i väskan på bordet. Hans egen gasmask skulle hindra honom från att påverkas, men de andra, de skulle snart få uppleva en ny värld av galenskap.
Zsaz befann sig nu bara en knapp meter från Patricia Wilcox. Han höjde kniven försiktigt och tog vara på varenda sekund.

 

- Du är lyckligt lottad, fröken. Du ska bli min trofé, och inte vilken trofé som helst. Du ska bli nummer 300. Jag har sparat en speciell plats för dig, viskade han och petade med knivens spets på den delen av sin bröstkorg som inte var täckt av ärr, precis ovanför hans hjärta.

Patricia blundade hårt för att slippa se honom och hann inte uppfatta vad som sedan hände. Batman for ner genom takfönstret så att glassplitter flög åt alla håll. Han slog Zsaz till marken med en smäll så att den galne mördaren tappade sin kniv. Zsaz for blixtsnabbt upp från marken och rusade mot bordet. Där lyfte han upp en väska ovanför sitt huvud och höll den där.

 

- Håll dig undan, din förväxta gnagare, annars krossar jag väskan och allt som finns i den, vrålade Zsaz, samtidigt som han upptäckte att polisbilar börjat samlas utanför byggnaden. Han kände hur hans egen panik började växa.
Batman reste sig upp och gick sakta emot honom.

- Släpp väskan, Zsaz. Det är över nu, du kommer inte undan. Antingen överlämnar du dig själv, eller så kommer hela den här historien att sluta olyckligt.
Zsaz började nu skratta, och drog snabbt på sig gasmasken som han höll i handen.
- Du har ingen aning om hur rätt du har, Batman...

Han kastade väskan i golvet precis framför Batman och ljudet av glas som krossades hördes i lokalen. En tjock, svart rök började sippra ut ur väskan och innan Batman hann skydda sig så hade han och alla de andra andats in den. Zsaz rusade ut genom en dörr och Batman följde efter. Han anropade polischef Gordon som han sett var på plats utanför.
- Gordon! Sex personer hålls som gisslan på översta våningen. Victor Zsaz kan ha förgiftat dem med någon slags gas, så skynda er upp dit. Jag följer efter Zsaz som försöker fly, skrek Batman.
Det knastrade till i hans öra och James Gordon svarade.
- Uppfattat, Batman. Vi skickar upp personal nu.

 

Zsaz hade tagit sig en bra bit nedför spiraltrappan på byggnadens baksida när Batman slog upp dörren. Han klättrade upp på räcket för att kasta sig ner efter Zsaz, men ögonblicket innan han hoppade så kände han plötsligt en rädsla för att hoppa ner. Han befann sig ungefär 20 meter över marken och Zsaz var snart nere, där en bil väntade på honom. ”Vad sysslar du med Bruce?” tänkte Batman för sig själv. ”Hoppa ner och ta honom! Nej, jag vågar inte. Det är för högt! Han kommer att komma undan om jag inte stoppar honom. Jag får ta trappan ner istället.”

Batman hoppade ner från räcket och började springa ner för trappan. Men när han var lite mer än halvvägs så hade Zsaz redan hunnit till sin bil. Motorn vrålade högt när Zsaz för iväg utom synhåll in i den mörka natten. Batman stirrade efter honom en lång stund, innan han fortsatte ner för trappan och föll ihop på marken. Vad var det som hade hänt med honom? Vad var det i den där gasen? Han kände sig svag och omtöcknad när han sakta reste sig upp och gjorde ett anrop på sin radio.
- Robin! Robin kom in. Tim, är du där?

 

Tim Drake, alias Robin, svarade nästan ögonblickligen på anropet och Batman berättade vad som hade hänt. Inom loppet av två minuter så var Robin där med Batmobilen och plockade upp sin vän och mentor. Sedan körde han snabbt iväg mot Wayne Manor och Batgrottan.
- Vad var det som hände, Bruce? Jag pratade med Gordon innan jag kom till dig och alla i gisslan verkade vara helt paralyserade. Det var som om de alla deras muskler slutat att , sa Tim och såg på Bruce, som nu hade tagit av sig sin mask.
- Jag vet inte, Tim. Det enda jag vet är att Zsaz kom undan eftersom att jag inte kunde stoppa honom. Jag vågade inte kasta mig från taket, jag tyckte att det var för högt. Jag tror det var på grund av gasen som jag andades in. Det verkar som om den rörde till det i min hjärna rejält. Jag kan i alla fall säga att det var inte Zsaz som hade kokat ihop gasen, så mycket är säkert. Jag tror det är någon annan som ligger bakom det här.

 

Innan Tim hade möjlighet att svara knastrade det till i Batmobilens radio. Det var polischef Gordon som anropade.
- Batman, det här är polischef Gordon, kan du höra mig?
Bruce tryckte in en knapp på instrumentpanelen som gjorde att Gordon kunde höra hans röst.
- Batman här, vad är det? Hur mår gisslan som ni räddade?
- Det var det jag anropade dig om. De klarade sig inte, sa Gordon med märkbart tung röst.

Bruce och Tim tittade på varandra med skräckslagna miner.
- Vad menar du med att de inte klarade sig, frågade Bruce.

En djup suck hördes från andra änden. Det blev tyst ett par sekunder innan Gordons röst hördes igen.
- Gasen som Zsaz släppte ut förgiftade dem och orsakade hjärtstillestånd. Mina mannar försökte rensa deras lungor men det var lönlöst. Jag ville bara berätta det för dig, sa Gordon.
En stor klump började bilda sig i magen på Bruce. ”Tänk om jag hade stannat kvar hos gisslan istället för att rusa efter Zsaz. Då hade jag kanske kunnat rädda dem”, tänkte han för sig själv.
- Tack för informationen, Gordon. Jag kontaktar dig senare. Batman klart slut.

 

Han stängde av radion och såg på Tim, som verkade mer chockad än han själv.
- Vad gör vi nu, Bruce, frågade Tim med darrande röst.
Bruce tog blicken från Tim och såg ut genom rutan, där de spöklika, svarta träden for förbi så snabbt att han knappt kunde urskilja dem.
- Vi återvänder till Batgrottan. Jag måste försöka analysera den där gasen. Sedan har vi en mördare att fånga!