Herr Andrée hade de senaste veckorna blivit allt mer excentrisk över att de äntligen skulle försöka sig på resan för andra gången och han var helt övertygad om att resan skulle gå vägen denna gång. Själv visste Nils-Olle Strindberg inte riktigt hur det skulle gå, men eftersom Herr Andrée en gång flugit hela vägen till Vara så skulle det nog gå bra. För hur mycket längre kunde det vara till Nordpolen? Olle bestämde sig för att fråga Knut Frænkel, som var den nyaste medlemmen i expeditionen. Han ville helst bli kallad vid sitt andranamn Lambrekt och han brukade hade alltid bra svar på Olles frågor

 

- Du Lambrekt… började Olle.

- Ja Olle? sa Lambrekt.

- Hur lång tid kommer det att ta att åka till Nordpolen? fortsatte Olle.

- Jadu, två dagar ungefär skulle jag tro. svarade Lambrekt.

- Kommer det vara kallt tro du? frågade Olle.

- Men Olle då, det är ju mitt i sommaren nu. sa Lambrekt.

- Men jag har hört att det är massa snö där.. sa Olle lite tvekande.

 

- Alltså, så här ligger det till. Jag är uppvuxen i Norrland, där är det kallt och mycket snö på vintern, men på sommaren är det inte mycket kallare än här, så alltså måste det ju vara lika varm på Nordpolen nu. sa Lambrekt

 

- Ja… Det låter ju logiskt. sa Olle som nu blev mindre nervös inför resan.

 

Några dagar senare, den 11 juli, bestämde Herr Andrée att det var tillräckligt bra vindar för att det skulle ge sig av. Olle blev ombedd att kontrollera att släplinorna var ordentligt fastknutna. Han visste inte var på ballongen släplinorna satt, så han frågade Lambrekt, som förklarade att det var de repen som var bundna mellan ballongens korg och deras packning. Olle var väldigt duktig på att knyta knutar, och såg till att packningen var jättehårt fastknutna. Han lade märket till att styrrepen till ballongen såg ut att vara lite dåligt fästa vid varandra. Olle funderade en stund på om han skulle knyta om de knutarna, men han kom ihåg att Herr Andrée sagt åt honom att inte röra saker om han inte blev ombedd att göra det. Så han började se över sin egen kamerapackning för att se till att han fått med sig allt.

 

När de påbörjat sin resa i ballongen Örnen så verkade allt först gå jättebra, ända tills Herr Andrée drog i styrrepen för att svänga lite. Det ena repet lossnade vid en skarv. Herr Andrée blev väldigt arg på Olle och svor länge åt honom, fast Olle förstod inte riktigt varför.

 

Trots att det inte kunde styra så bra så fortsatte deras resa mot Nordpolen. När det färdats lite mer än två dagar började Olle undra om de inte var framme snart. Herr Andrée låg så Olle kunde inte fråga honom.

 

- Vi har ju rest i två dagar nu, och jag kan se att det ligger massa snö där ner på marken, borde inte det inte vara Nordpolen då? frågade Olle Lambreckt.

 

- Jo det är det absolut, svarade Lamberck snabbt efter att ha tittat ner på marken lite kort.

- Det är bara för oss att landa då antar jag, fortsatte Lambreckt medans han drog i snöret för att släppa ut vätegasen som höll ballongen i luften.

- Ska vi verkligen släppa ut all gas så fort? undrade Olle.

- Ja, det är mycket säkrare om man landar med lite fart, förklarade Lambreck.

Lambreck är så verkligen smart, tänkte Olle.

 

Efter att de landat på Nordpolen var Herr Andrée jättearg igen. Olle trodde han skulle vara glad över att de var framme och över att Lambreck hade landat ballongen åt honom. Förvisso hade ballongen gått sönder lite när den landat, men Lambreckt hade sagt att det inte skulle ta så lång tid att gå hem igen.

 

Medans Herr Andrée stod och skrek hemska ord åt Lambreckt så gick Olle iväg med sin kamera och tog en bild på ballongen och korgen som nu låg i snön.

 

Herr Andrée var fortdarande väldigt ärg, och han bestämde sig för att gå tio meter framför Olle och Lambreckt hela vägen hem. När de gått en stund började Olles mage kurra.

 

- Lambreckt, finns det nåt att äta på Nordpolen? frågade Olle.

- Så klart det finns, svarade Lambreckt, men vi kommer nog att få jaga maten själva.

- Vad sägs som den där stora vita björnen som springer mot Herr Andrée?

- Det ska lukta lite unket, sade Lambrekt med tillförsikt.

Olle tittade mycket skeptiskt på klumpen han hade i handen. Det skulle föreställa något ätbart som skulle kunna vara bitar av de havssköldpaddor som hade lastats ombord åtta veckor tidigare, men säker kunde man inte vara. För åtta veckor sedan hade det varit slutet av juni 1745 och skeppet Götheborg hade varit på ön Ascension. Olle hade aldrig hört talas om den tidigare, men som tur var visste Lambrekt mycket om den. Han var bra på geografi, han hade lärt Olle allt möjligt om de platser de hade sett. De smög på skeppet i Göteborgs hamn, mest för att kika på insidan men de blev knappast ledsna när de insåg att skeppet rörde sig och de fick en gratis resa. Även om det hade varit en tuff resa och många ur besättningen hade sagt upp sig (men hur de lämnade skeppet visste Olle inte, för han såg aldrig vilka båtar som hämtade dem) så hade det varit lärorikt också.

 

Första stoppet hade varit i Cadiz där Lambrekt hade berättat för Olle om det spanska silvret. Anledningen till att handelsmännen i Kina föredrog det var för att den spanska drottningen Maria Amalia av Sachsen var så vacker och man hoppades att hon hade hållit silvret i sin hand. I Java hade han berättat att människorna oftast bar endast ett höftskynke eftersom man ansågs mer attraktiv ju mer brunbränd man var. De hade spenderat mer tid i Kanton, mestadels med att smita undan från de uppgifter kaptenen försökte ge dem medan de lastade skeppet. Olle hade dock tyckt det var mycket mer intressant att höra allt Lambrekt visste om de murar som omslöt staden. De hade byggts för att de fick så mycket sten över när man byggde den nya delen av staden, och eftersom det inte fanns något skepp till övers byggde man några murar så att inte stenen skulle gå till spillo.

 

Olles mage kurrade. Det hade nog inte varit en så bra idé att smita ombord på båten i våras. Han kunde inte minnas att han någonsin varit så hungrig förut men trots det tog det emot att äta av de oidentifierbara klumparna. Men Lambrekt hade ju försäkrat honom om att det inte var någon fara. Lambrekt tittade nu uppfordrande på honom så Olle stoppade klumpen i munnen och svalde den så fort som möjligt. Han kunde inte låta bli att grimasera.

- Du ser, det var väl ingen fara, sade Lambrekt och tuggade nu i sig klumpen han hade i handen.

- Jag saknar smaken av älg, sade Olle lite bittert.

- Vad är det för fel på havssköldpadda?

- Är du säker på att det var det vi just åt?

- Givetvis.

- Jag vill aldrig mer äta havssköldpadda, muttrade Olle.

 

Olle fick vackert stå ut med havssköldpaddeklumparna ett par veckor till. Men så, i början av september kunde man från Götheborg sikta Dover.

- Vakna Lambrekt, man kan se hamnen nu! Olle hoppade bredvid slafen och velade mellan att klappa i händer som ett litet barn och knuffa på Lambrekt som var lika svår att väcka som alltid.

- VAKNA! Han kastade en trämugg på honom och rusade tillbaka upp på däck. Väl där uppe hängde han sig så långt ut över relingen som han vågade för att kunna se bättre.

- Vågar du verkligen hänga sådär? Frågade Lambrekt som nu hade dykt upp på däck också.

- Men det är land, jag ser land! En hamn! Jag vill ha riktig mat, jag vill ha fast mark under fötterna!

- Det kommer du inte få om du trillar i vattnet, sade Lambrekt och drag i Olles tröja.

- Men…

- Inga men. Du ska se att vi kommer få gå av och äta så mycket vi bara orkar på en fin pub i hamnen, sade Lambrekt med tillförsikt.

 

Till deras stora besvikelse fick de inte lämna skeppet i Dover, man stannade bara till som hastigast för att lotsen John Harley skulle kunna kliva ombord. När man seglade in i Rivöfjorden gjorde man ett kort uppehåll i höjd med Vinga för att byta lots.

- Jag hade verkligen velat ha den där måltiden… Olle var inte alls glad utan hade surat ända sen de fick order att inte lämna skeppet i Dover.

- Men det måste ha blivit ändrade planer snabbt, sade Lambrekt. Nu ska vi ju byta lots igen, det var säkert så att de upptäckte att han från England inte var särskilt bra och vi blev tvungna att bege oss snabbt för att inte missa han som går på nu. Casper Mattsson är en mycket god lotsare, det syns på hans mössa.

- Jaha, var allt Olle kunde svara. Han blev alltid så imponerad av allt Lambrekt kunde.

- Är du hungrig kan vi alltid se vad som finns i matförrådet?

Olle övervägde saken. De hade egentligen redan ätit sin ranson för idag så det kanske skulle bli svårt att komma över något annat än de där sköldpaddsklumparna som han var så evinnerligt trött på.

- Jag vill hellre gå upp på däck och få frisk luft…

- Okej, jag kommer upp när jag hittat något att äta, sade Lambrekt och gick i riktning mot matens tillhåll.

 

Redan på ganska långt håll kunde man höra ljudet av människor. Sådär som det är när en större mängd människor befinner sig på samma plats. Ett obestämbart surrande som sedan blir ett dånande innan man kan identifiera mer detaljerat vilka ljud som finns däri. Olle stod på däck och såg hur den myllrande massan allt tydligare bestod av människor. Han kikade bakom sig där Casper Mattsson med självsäker uppsyn bestämde skeppets väg in i hamnen i Göteborg. Snart var den här strapatsen över!

- Titta vad jag hittade, väste Lambrekt strax bakom honom. Olle snurrade runt och såg hur Lambrekt mycket förnöjt höll upp en bit kyckling.

- Näh?! Olle försökte rycka åt sig biten men Lambert hann undan.

- Den är min! Det var jag som hittade den! Sade Lambert bestämt.

- Men jag vill också smaka! Olle gjorde ett nytt utfall och lyckades snudda vid det lilla köttstycket innan Lambert tumlade omkull. Som i slow motion såg de hur kycklingbiten for ur Lamberts hand och landade bredvid Casper Mattssons fot. Lotsen märkte det inte. De två pojkarna såg på varandra för en hundradels sekund samtidigt som tanken på att lotsen kanske skulle se köttbiten och ta den ifrån dem eller att den andra skulle hinna fram först fick deras hjärtan att slå hår. Sedan kastade de sig iväg för att nå godbiten först.

 

Det var tredje gången Götheborg skulle lägga till i Göteborgs hamn, tredje gången familj, vänner, affärsmän och andra skulle jubla över sjömännens hemkomst och den dyrbara lasten de hade med sig. Så blev det inte. Istället stötte skeppet i undervattensklippan Knipla Börö och sjönk. Casper Mattsson fängslades misstänkt för att medvetet ha fått skeppet att gå på grund då Knipla Börö var långt ifrån okänt. Bedrägerimisstankarna flödade. Vad var det som fick lotsen att träffa grundet var ett mysterium.

Snön föll tätt utanför det provisoriska vindskyddet vi satt upp för att klara oss undan nattens köld. Det var bara en vecka sedan jag och Lambrekt hade begett oss in till staden för att göra några ärenden åt mor, vi skulle bland annat hämta finkläder som far hade beställt från skräddaren Sven Hamrén. En stor parad verkade gå genom staden så det var svårt att ta sig fram men tillslut kom vi fram till huset där vi skulle hämta kläderna. Det var en lång kö till huset och det verkade som många unga män var ute för att hämta kläder just idag. Äntligen kom vi fram till disken och en man i en stor mustasch stirrade på oss.

 

-          Hur var namnet? Sa mannen bakom disken

-          Jag heter Lambrekt och det här är Olle. Svarade Lambrekt

-          Ni ser lite väl unga ut? Sa mannen bakom disken och granskade oss skeptiskt.

-          Nej då, Mor har sagt att vi var gamla nog nu. Sa Lambrekt och log mot mannen.

-          Mor? Ok, låt gå. Här är era uniformer, ställ er längst bak i ledet och följ de andra. Välkommen till den Svenska Armén. Nästa!

-          Tack!

 

Jag var väldigt förvånad att vi fick Fars kläder så snabbt, kanske hade mor ringt och förvarnat Sven om att vi skulle komma, han uttalade sitt namn så konstigt också och varför sa han det när vi var på väg ut?

 

Vi vandrade med det långa tåget av andra pojkar väldigt länge. Jag började känna mig lite tveksam om vi verkligen gick åt rätt håll men Lambrekt sa att han hört de andra pojkarna prata om hur roligt det skulle bli att få träffa Norman. Jag förstod inte riktigt varför de ville träffa vår husmor så gärna, hon lagade ju väldigt god mat så det kanske var därför, vi var ju ändå väldigt hungriga vid det här laget.

 

Det tog väldigt lång tid att gå hem mot vad det tog att in till staden. Förmodligen var det för att staden låg nedanför vårt hus. Lambrekt sa att det tog mycket längre tid då, dessutom hade snön börjat falla och då tog det nog minst en vecka extra.

 

Varje kväll samlades vi runt öppna eldar för att lyssna på en kille som hette Karl. Han pratade med jättesvåra ord så det var svårt att förstå vad han pratade om. Lambrekt sa att han var någon form av gycklare, han hade ofta en väldigt fin kappa med guldiga knappar och svingade med sitt svärd. Det var väldigt spännande. Många av hans berättelser handlade om främmande platser och stora krig. Vissa kvällar hade jag till och med lite svårt att sova på grund av historierna. Men Lambrekt var ju där vid min sida så jag kände mig ändå trygg.

 

Här låg jag nu i vårt vindskydd, snön föll tätt utanför och alla de andra pojkarna sprang runt utanför. De försökte förmodligen hålla sig varma. Lambrekt hade begett sig ut med några av de andra men jag tyckte det var skönare att ligga kvar i vindskyddet en stund extra. Vi hade behövt gå upp så tidigt på morgonen det senaste så det gällde att passa på att sova lite extra när man väl kunde. Det var dock svårt när alla de andra väsnades så utanför.

 

Jag vaknade plötsligt av att Lambrekt skakade liv i mig. Han sa att det var dags att börja gå igen. Jag gjorde mig snabbt iordning. Många av pojkarna låg kvar och sov, de var nog trötta efter att ha sprungit runt och väsnats hela natten tänkte jag.

 

-          Ska vi inte väcka de andra, frågade jag Lambert.

-          Nej de kommer nog ifatt senare.

 

Jag såg också att några av pojkarna bar gycklaren, han låg kvar och sov på sin madrass och pojkarna som bar honom såg väldigt trötta ut.

 

-          Vad har hänt med gycklaren, kan han inte gå själv? Frågade jag Lambrekt.

-          Nej, han hade nog ont i huvudet tror jag. Sa Lambrekt.

-          Titta vad jag hittade! Lambrekt visade mig något som såg ut som en knapp, den var guldig fast hade massor av röda fläckar.

-          Får jag kolla?

-          Nej den är min, du får kolla när vi kommer hem.

-          Är vi inte framme snart?

SLUT

Den 10 november hade vi workshop med BLÄCK. Tillsammans skapade vi ett par karaktärer och därefter slumpade vi ut ett antal olika historiska ögonblick och testade vad som skulle hända när vi satte in våra karaktärer i dessa. Här är mitt resultat. Håll till godo!

3:e Juli, 1776, Pennsylvania, USA

Skymningen som föll över staden färgade himlen röd i väst, och den ljumma sommarnatten som staden hade framför sig andades förhoppning. Han satt en stund på parkbänken och såg på par och familjer som var ute och gick, och nickade artigt tillbaka åt de herrar som lyfte på hatten åt honom. Barnens lekfulla skratt fick honom att längta bort till en annan plats, där han hade haft mindre ansvar och mindre ångest över den uppgift som låg framför honom.

 

I hans knä fanns vad som för de flesta skulle se ut som en vanlig portfölj, men vilket egentligen var ett portabelt skrivbord, som kunde öppnas och var fyllt med alla de verktyg han behövde – flera nya, nästan oanvända fjäderpennor, ett bläckhorn och några pergamentrullar, samtliga som gapade hånfullt tomma åt honom.

 

”God kväll”, hälsade en man plötsligt, och han tittade upp.

 

”God kväll på dig med, Lambrekt – ehuru jag inte delar ditt lätta sinne”, svarade han, och tittade ner på sitt skrivbord.

 

Lambrekt satte sig bredvid honom på bänken och suckade. ”Åhå. Vad är det då som tynger dig, Jefferson?”

 

”Mitt arbete”, svarade Jefferson. ”Som vanligt.”

 

Lambrekt log. ”Då är det ändå inte husträlarna eller din hustru den här gången. Se så, vad är problemet?”

 

Jefferson öppnade sitt skrivbord och tog fram en pergamentrulle som var helt tom. När Lambrekt med sin blick visade att han inte förstod fortsatte han att förklara. ”Jag ska presentera ett utkast på vår självständighetsförklaring framför kongressen.”

 

Lambrekt skrattade. ”Vad är problemet, det låter ju som både ett ärofullt och lukrativt uppdrag!”

 

”Förvisso”, svarade Jefferson, ”Men det ska vara klart imorgon, och som du ser så har jag ännu inte författat så mycket som en stavelse.”

 

Lambrekt ställde sig upp. ”Men då vet jag precis vad som behövs…” började han och började strosa ner för gatan. Jefferson skyndade sig att packa ihop sitt skrivbord innan han halvspringandes satte efter sin vän.

 

De anlände snart till en liten kvarterskrog vars skylt sedan länge blivit stulen, eller fallit ner, och ingen hade ännu fått för sig att hänga upp en ny, varför Jefferson såg lite skeptiskt på sin vän när han öppnade dörren och vinkade åt Jefferson att följa efter. De två steg in i det fönsterlösa rummet som lystes upp endast av en öppen brasa. Ett antal bord med små pinnstolar fanns framställda i rummet, och de flesta var redan tagna av män som satt hukade över pergamentrullar, de flesta med söndertuggade fjäderpennor och rufsiga frisyrer.

 

”Vad är det här för krog?” frågade Jefferson skeptiskt när han synade rummet och dess tillfälliga mecenater.

 

”Enligt utsago ska det vara hit skrivkramp kommer för att dö”, svarade Lambrekt och pekade åt ett tomt bord medan han gick till baren och talade med bartendern. Jefferson satte sig lite osäkert vid bordet och slog upp sitt portabla skrivbord. Han tog fram pergamentrullen, sitt bläck och en penna, men som så många gånger förr kände han sig fullständigt blockerad. Han kunde inte tvinga fram orden hur mycket han än försökte men han hann inte ge upp av frustration innan Lambrekt återvände till bordet.

 

”Nå, jag finner inte miljön särskilt mer stimulerande än Pennsylvanias gator. Blir det inget dricka så går jag hellre”, sa Jefferson när han noterade Lambrekts tomma händer.

 

”Stilla dig själv, käre vän. Drickat är på väg”, svarade Lambrekt, samtidigt som han höjde en hand i en lugnande gest.

 

En yngling steg strax fram ur dunklet i lokalen, bärandes på en bricka med två stop. Han skulle strax ställa fram dem på bordet när han snavade över sina egna fötter och spillde hela innehållet över Jeffersons pergament och knä. Jefferson ställde sig upp och var för ett ögonblick nära att i vredesmod klappa till ynglingen, men lugnade sig när han insåg att det skulle se föga vackert ut om det kom ut att kongressledamoten dagen före självständighetsdeklarationens undertecknande inte bara hade misslyckats med att författa nämnda deklaration, han spenderade därtill kvällen med att spöa upp servitörer på stadens krogar.

 

Lambrekt, å andra sidan, bara skrattade. ”Se till att hämta två nya, Olle, så lovar jag att Jefferson har lugnat ner sig till dess.”

 

Ynglingen reste sig och nickade och sprang därefter tillbaka in i dunklet och Jefferson satte sig ner igen med en djup suck. ”Klumpeduns…” mumlade han och slängde den blöta pergamentrullen på golvet.

 

När Olle något senare återvände med två nya stop lyckades han till Jeffersons stora förvåning ta sig ända fram till bordet och ställa ner drickat innan han återigen försvann. Lambrekt tackade glatt men Jefferson bara nickade surt.

 

Brygden i stopet skummade men luktade inte som öl. ”Vad är det här?” frågade Jefferson och försökte syna vätskan i det dåliga ljuset.

 

Lambrekt log igen. ”De kallar det för Shakespeares lemonad.”

 

 

 

Vad som hände senare på kvällen kunde Thomas Jefferson i efterhand inte svara på. Det enda han vet är att han vaknade morgonen därpå med ett färdigförfattat dokument bredvid sig, och inte ett spår syntes till av Lambrekt. När han i efterhand läste genom dokumentet mindes han hur Lambrekt hade övertygat honom om att han skulle inleda det hela med en blödig rad om alla människors lika värde, och när denna rad lästes upp inför kongressen vred det sig i magen, eftersom han fruktade att dessa vita män i pudrade peruker skulle skratta åt hans dravel.

 

Till hans stora förvåning möttes hans dokument med höjda ögonbryn, men även gillande nickningar. Dokumentets undertecknande av de 56 delegaterna skänkte Jefferson inte bara stolthet, utan även lättnad, över att hans vän med sin mirakelsprit hade räddat honom från förnedring.

 

Den amerikanska självständighetsdeklarationen har beskrivits av historiker som ”ett av det viktigaste dokumenten i världshistorien” och av okänsliga lekmän som ”historiens första kioskvältare”. Dess klassiska rader som stolt presenterar individens rättigheter har lagt grunden för den amerikanska identiteten, och ses som stöttepelare för den amerikanska drömmen, att vem som helst, oavsett bakgrund, kan lyckas med tillräckligt mycket arbete.