Deus Mort kapitel 15: Tone Westerlund
9 april:
Kaleb står länge kvar sedan Han försvunnit, fylld av tankar och funderingar vad Han hade menat med Kalebs avgörande roll och vad det kommer att vara. Och på vilket sätt menade Han att Abaddon behöver tas om hand? Kaleb fick snart tillbaka fattningen och styrde stegen mot torget, som till hans förskräckelse men förståelse, fortfarande låg i ruiner efter smällen för fyra dagar sedan.
I ögonvrån får Kaleb syn på en kvinna med alldeles klarblont svängande hår och en slank, nästan anorexiasmal, siluett stå och beundra torgruinen som ett barn stolt visar upp sin skeva streckgubbe-teckning för sin förälder.
”Vem är den där kvinnan?” tänker Kaleb för sig själv och kan inte undgå att känna igen henne någonstans ifrån.
”… var hon här innan? Innan allt? Var hon med när Han…?” Kaleb hejdas i sina tankar när kvinnan öppnar munnen och ropar efter Abaddon. Han vänder sig helt om och snabbt kopplar hjärnan samman minnen med den onda blicken i kvinnans ögon. Kaleb inser varför han verkar känna igen henne, det står helt plötsligt klart vem det är bakom siluetten. Lucifer. Det verkar inte bättre än att Abaddon är i maskopi med självaste djävulen. Det var alltså det Han menade med att Abaddon måste tas hand om. Men hur kan han komma nära Abaddon utan att få självaste Lucifer på halsen?
Mitt under Kalebs tankar kommer Kudzu och Anzu gående ut ur moskén, det enda stället som tack vare sina tinnar, torn och stomme klarade smällen den 5 april.
”Menar Han att…?” tänker Kaleb för sig själv men hinner inte fullfölja tanken innan Kudzu och Anzu närmar sig honom.
5 april
Dariuz reste sig sakta upp med lite hjälp från Abaddon som hade tagit tag i hans arm. Han hostade upp blodet som ännu inte hade åkt ner i halsen och kände en ännu större yrsel och en sprängande värk över hela kroppen.
”Var på din vakt, Dariuz. Jag säger bara det…” Laila tittade på honom med sin fruktade svarta blick och gav Abaddon tecken om att lämna dem.
”Vad… vad menar du?” fick Dariuz sakta fram mellan återhämtningarna och kvidningarna. Han insåg att han var mer illa däran än vad han ville medge.
”Abaddon har rätt. Du kommer att straffas, var så säker, men den tiden är inte nu. Du kommer förstå när den dagen är här…”
Kapitel 12: Sumana Landqvist
Jenny gick tillbaka in i rummet, benen var tunga, det var först nu hon kände smärtan i knät och värken i axeln. Kroppen kändes mörbultad och hon såg ett stort blåmärke på höger överarm. Trött slängde hon en blick åt Lisette som börjat kvickna till. Hon visste att tiden var knapp, men hennes hjärna tycktes tänka i slow motion, det gick inte upp något ljus och hon kunde inte utbrista "jag har en plan" som var tajmad och klar in i minsta detalj.
Emotjejen tog sikte, smått besviken över att hon inte kommit på en mästerlig plan, mot kylskåpet. Hon var inget vidare hungrig, men hennes steg tycktes föra henne i den riktningen. I samma stund som kylskåpsdörren öppnades gick det upp för henne, zombies äter kött! Tyvärr kunde hon inte erbjuda en saftig människostek, men lite skinka och falukorv borde väl fungera som lockbete? Jenny plockade ut de tre sista skinkskivorna och falukorven, det såg vid närmre eftertanke inte så mycket ut för världen, detta skulle ta slut i ett nafs.
Jenny släppte det hon hade för händerna och hjälpte tanten upp på fötter, hon var ivrig över att ta sig till badrummet.
Emotjejens plan vidgades ytterligare, hon hade en idé. Men den kunde bara genomföras om tanten gick med på det. När tantenLisette några minuter senare kom ut ifrån badrummet såg hon lite piggare och fräschare ut, som att hon gått in i en tidsmaskin och föryngras fem eller högst tio år. Hon gick fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in, tomt, som närpå ett halvt mjölkpaket, en öl och ett paket bregott mellan.
"Har du ingen frukt"?
Jenny pekade mot köksbänken där skålen med röda äpplen stod.
Med ett glatt tjut rentav rusade den gamla kvinnan mot skålen, plockade upp ett äpple som hon synade väl innan hon satte tänderna i det. Lisette såg att emotjejen stod och stirrade på henne med en högst förvånad blick.
"Ja, det är mina riktiga tänder", sa Lisette innan hon glatt fortsatte äta.
"Det är något jag måste prata med dig om", sa Jenny.
Lisette hejdade sig och såg fundersamt på den taniga kvinnan med svart hår.
"Jag har en plan, jag måste rädda min syster som är fast på stationen. Lisette jag behöver din hjälp"
Lisette slet blicken från Jenny och vände den återigen till sitt älskade äpple.
"Jenny, vad vill du att jag ska göra?"
Utan att röra en min gick tanten fram till hallsepgeln och plockade upp sitt blodröda läppstift ur fickan. Med stadig hand målade hon läppstiftet på sina något nariga läppar.
"Sådär ja, nu är jag redo!", tanten log ett stelt leende och rättade till kläderna.
Jenny gick tillbaka och hämtade skinkan och falukorven, trots att de inte längre skulle behövas.
Ny termin och nya mötesdagar
Om du har några frågor, tveka inte att skicka iväg ett mail till [email protected].
