Bläck Jönköping

Skrivövning "En persons tankar". Kan ni gissa vem det är?


Ja, så har vi börjat. När som helst kommer de där färgade staplarna att resa på sig. Oh, vad spännande! Undrar hur hög den där rosa stapeln kommer bli. Inte bita på naglarna. Inte bita på naglarna. Det är snällt av min man att han är här och stöttar mig. Jag är glad att jag har honom. Oj, nu har staplarna rört på sig jättemycket. Varför är det ingen rosa stapel? Men gud, borde det inte gå bättre? Vi har ju jobbat jättemycket med kampanjen! Men Sverigedemokraterna! Hur har de lyckats få så hög stapel?! Hur tänker människor egentligen? Så det ska alltså inte bli något regeringsskifte?! Det närmar sig slutet nu så det verkar inte så. Förbannande skit. Till nästa val tar jag och bränner 200 000!!

Bakgrundstory: En man försvinner och är borta i två år. När han kommer hem till sin fru möts han av:

- Kommer Du nu? Sade hon när hon öppnade dörren.

- Ja. Jag blev uppehållen, svarade han.

- Uppehållen!? Hennes ord hade samma utgångshastighet som en Kalashnikov.

- Jag har vidgat mina vyer, svarade han frånvarande.

- Har du någon aning om hur mycket jag har oroat mig? Hon knöt den vita morgonrocken hårdare om sig men hade ännu ingen lust att lätta på säkerhetskedjan som höll dörren i position.

- Får jag komma in?

- Nej.

- Varför inte?

- Du ska vara glad att jag ens öppnar dörren för dig. Jag har legat sömnlös, gråtit och trott att du var död och nu står du här som om ingenting hade hänt.

- Upplysning tar inte hänsyn till tiden.

- Va!? Vad i helvete är det du pratar om!?

- Ja, jag har kommit för att hämta dig…

- Du skrämmer mig…, dörren pendlade nu mellan att stängas och att av nyfikenhet hållas öppen.

- Det finns inget att vara rädd för. Jag har sett ljuset, oändligheten och hela härligheten, med ett ryck slet han upp dörren och kedjan gav vika som om den vore av plast.

Erika backade in i hallen av förskräckelse. Till hennes förvåning stod hennes make fortfarande kvar ute på trappan.

- Får jag komma in? , han var blekare och blicken hade blivit mörkare.

- Vem är du?

- Din man. Nu och för evigt.

- Det finns ett problem… Jag har en ny man, trots hennes chock var hon tvungen att vara rak och tänka praktiskt.

- Får jag komma in?

- Men han är ju hemma nu…

- Får jag komma in?

- Okej då…

Erikas före detta mans blick började glöda rödaktigt och han verkade nästan sväva över tröskeln. Erika vågade inte ens andas, än mindre röra på sig. Den bleke mannen tog Erika i sin iskalla famn och avslöjade sylvassa tänder med ett ormliknande väsande.

I samma ögonblick vaknade den tredje generationens vampyrjägaren Anders van Helsing i sovrummet. Han kände närvaron av vampyr starkare än någonsin. Under kudden låg alltid en lång silverspik… Fyra sekunder senare bestod Erikas före detta man av en glödande liten askhög i hallen prydd med silverspiken på toppen. Erika suckade och stängde dörren om både sin nye och före detta man…

”Jim, du är min bror”, Eves röst var upprymd, men ansiktsuttrycket visade att hon var allvarlig.

Jim visste inte vad han skulle säga, det enda som kom fram genom läpparna var ett svagt ”What?”
Han studerade sin syster, blicken fastnade på hennes ögonbryn som kunde tolkas eller rättare sagt misstolkas som arga. Han måste ha sett rätt dum ut, där han satt med öppen mun likt en fågelholk, nu var det bara blåmesarna som fattades. Eve såg på sin bror vars reaktion var fullt befogad, så hade hon säkert också reagerat om hon befunnit sig i hans sitts. Hon plockade fram fotografierna och placerade dem under hakan på Jim.

”Kolla, visst är vi söta?”, sa hon glatt.
Jim släppte hastigt blicken från Eve och fäste den på det något gulnade fotografiet som låg överst i högen. Det föreställde en knubbig bebis i en grön sparkdräkt liggandes i en vitlackerad spjälsäng, bredvid stod en några år äldre flicka med ett löjligt glatt leende på läpparna. Eve reste sig upp och gick fram till diskbänken, hon tog fram en näsduk och torkade sig genant runt ögonen och näsan.

Jim vände på det vita kuvertet, ”Jim Anderson” stod det på framsidan. Tankarna for genom huvudet och han hoppades att regissören skulle säga ”bryt”, och att filmen ”Jim in real life” skulle släppas direkt på dvd. Men det var ingen som sa bryt. Han kollade vidare bland fotografierna, han såg sin mamma, och en man som han trodde var hans pappa och en bild på tre ynglingar.

”Det är vi, du, jag och Steve, det är sista bilden som togs när vi alla var tillsammans.” Eve såg drömmande på bilden, som om hon tänkte på när de var små. Plötsligt sa hon med en röst som stämde in med den allvarliga minen ”Jim, som jag sa tidigare så växte vi upp i Wyoming, jag, Steve och pappa, du och mamma flyttade till Sverige när du var lite drygt ett år”. Eve väntade på en reaktion men Jim satt bara med armbågarna på bordet och hakan vilandes i händerna.

Tiden tycktes gå sakta där de satt i köket, vid det antika bordet.
Eve började berätta om vad som hände då, 27 år tidigare, Jim kände sig obekväm i situationen, hur kunde någon veta så mycket om honom, sådant som han själv inte hade en aning om?

Eve tänkte för sig själv samtidigt som hon pratade på, ”hur fan ska jag lösa detta?”

Anzu
Anzu var inte säker på om hon ville bli ensam med Kudzu, men mannen i trenchcoat verkade ännu mer misstänkt. Utan protester följde hon med honom in på en mindre sidogata.

Kudzu började gå.
”Ska du bara gå iväg?” frågade jag.
”Jag är inte skyldig dig något” svarade Kudzu bestämt samtidigt som han tände sin cigarett.
Han vände tillbaka och närmade sig, jag backade två steg av rädsla.
”Vad ville mannen som höll fast dig förut?”
”Rädda mitt liv”
”Och det ville du fly från?”
Jag hörde hur moskéns port slogs igen och vände mig om snabbt. Vid moskéns port ser jag en jag känner igen.
”Kaleb?”
”Vadå?” frågade Kudzu.
”Vi måste gå till moskén!” svarade jag och gick med raska steg ditåt.
Kudzu hade inget annat val än att fimpa den halvrökta cigaretten och följa efter mig.

Dariuz
Abaddon stannade upp bara ett par decimeter från mannen och såg ner på honom. Med sin mörka röst talade Abaddon till mannen.
”Nå, Dariuz… Har du gjort det jag bad dig om?”

 Innan jag hann svara på Abbadons fråga kunde vi höra hur porten slogs igen till moskén. Jag vände mig om och såg Kaleb där.
”Han är här”
”Det är dags för deras möte” sa Abbadon.
Jag ser både Kudzu och hon jag tidigare räddade, de går mot moskén med bestämda steg.
” Kudzu?”
”Vad gör han där?! Gjorde du det jag bad dig göra?” frågade Abbadon oroligt.
”Ja…”
”Detonera den inte så länge Kudzu är där! Gå dit och se vad som försiggår och få bort dem så fort du kan”

Jag springer efter dem. Kommer fram och Kudzu vänder sig om.
”Hon vill inte ha något med dig att göra” säger Kudzu aggressivt och tog tag i mig.
”Nej, nej. Jag vill inte ha några problem, vill bara se vad som händer!” svarade jag samtidigt som jag knuffade iväg honom och rätade till min trenchcoat.
”Låt honom va” viskade Anzu som tittade igenom fönstret som stod på glänt.
”Vad händer där inne?”

Kaleb
En sekund senare skallade Pimbo Kandi så hårt att hanhon flög in i en staty ett par meter bort. Hennes krona av glödlampor slungades tvärs över Davidstorget…

Det finns ingen tid att slösa, jag tittar på klockan och inser att jag redan är försenad. Jag går mot moskén som är i närheten och anar en konflikt en bit bort. Egentligen vill jag blanda mig in och se vad som händer, men nu är jag tillräckligt försenad tänker jag i samma stund som jag inser att jag inte är den enda som inte respekterat tiden…
”Vänta! håll upp dörren”
Mikael vänder sig om och ser mig. Jag känner den starka stanken av Jägermeister.
”Har du druckit igen?”
Mikael som verkar vara alldeles för spänd tog det personligt och slänger igen dörren framför näsan på mig.
”Idiot” tänker jag för mig själv och öppnar porten.

När jag väl kommer in stöter jag på en stor vakt.
”Akta dig”
”Ursäkta?”
”Trampa inte på spyan” säger han samtidigt som han pekar mot en grotesk gholtfärgad spya.
Jag undviker den och går in till rummet där alla änglar redan hade satt sig. Jag slår mig ner och viskar till en ängel som sitter bredvid mig.
”Har han kommit än?”
”Inte ännu”
”Har du koll på vad han vill prata om?” frågar jag.
”Jag vet faktiskt inte, går mycket tal om att Gud fortfarande lever”
”Va? Nej d-det kan inte stämma… jag såg ju honom dö!”
”Men det är mycket snack som alltid, jag minns tiderna då folk inte trodde det fanns någon Gud och när det krigades om vilken Gud som var äkta. Det är alltid snack.”
Jag sträcker fram min hand.
”Kaleb”
”Jacob”

Salen skakar till och lyser upp med ett starkt, strålande sken som bländar alla i rummet. Ett sken som inte var ovant för våra ögon, ett sken som sakta men säkert tonas bort och vid altaren står nu Hezekiel.

”Änglar. Ni är samlade för att det är dags. Det är dags att återta samhället till vad det en gång var. När Han kommer måste ni vara redo, ni måste vara rena och villiga att lämna allting bakom er för att kämpa.”
”Vadå Han? frågar jag.
”Gud, när Gud kommer tillbaka. Om fyra dagar, den 9 april så återuppstår Gud. Efter trettio års vederkvickelse.”

En man återvänder hem efter två år som försvunnen.

”Kommer du nu?” frågade hon lite aggressivt, samtidigt som hon skruvade lite på sig i dörröppningen. Frågan var helt ofattbar, varför skulle jag inte vara här? Nu när jag äntligen har tagit mig hem, efter två år inlåst i en smutsig källare, bara två kvarter härifrån. Nu när jag äntligen lyckats rymma och ta mig tillbaka, borde jag inte få ett varmare välkomnande?

”Vad menar du?” svarade jag, lite försynt. Hon bar fortfarande morgonrock på sig, löst knuten runt midjan och en svart bh som inte riktigt satt på plats.

”Ja, varför är du hemma nu?” frågade hon.

”Va? Har du inte saknat mig?” frågade jag förvånat. Hon verkade inte riktigt ta in stundens tyngd.

”Varför är du tillbaka så tidigt för?” TIDIGT! tänkte jag, Jag kanske tillochmed sa det högt. ”Här har jag varit borta i två år!” Hon tittade på mig med både rädsla och frågande. Nere vid skohyllan stod det en brevbärarväska lite slarvigt slängd mot väggen. Längre in i hallen låg en strumpa med postens blåa emblem tydligt. ”Älskling, vad pratar du om?” sa hon, och hon märkte att jag hade sett väskan.

En brevbärare. Vad klyschigt. ”Jag antar att jag inte kan klandra dig för att du har en affär, när jag har varit borta så länge”, sa jag, med besvikelse i rösten.

”Det här betyder ingenting för mig”, sa hon. ”Han är bara...”

Jag avbröt henne mitt i hennes ursäkt. ”Jag blir inte arg för att du har gått vidare. Jag har ändå varit borta i två år.”

”Två år? Du har ju bara varit borta i två timmar?” sa hon än en gång, mer undrande än argt.

Just då svängde en bil in på garageinfarten. Förardörren öppnades och en man steg ur. Han var oerhört lik mig, nästan obehagligt, som en tvilling. Med långa kliv gick han från bilen till dörren och innan jag hann säga något kom jag på mig själv att känna igen hans lukt. Han luktade precis som källaren, som det helvete jag hade spenderat min tid i de senaste två åren.

”Vad gör du här?” frågade han mig.

Jag tittade åt min fru, som såg helt tom ut, nästan chockad. Hon sa inget utan stängde bara dörren.

Bakgrundstory: En man försvinner och är borta från sin fru i två år. När han sedan kommer hem möts han av:

- Kommer du nu?
- Vad menar du?

Han tittade frågande på henne.

- Ja, du har ju varit borta i två år!!
- Vadå två år? Vi sågs ju igår.
- Öh… nä, det gjorde vi inte. Vi har ju inte setts vår bröllopsdag!

Hon tittade konstigt på honom, som om han var galen.

- Fattar du inte att jag blev orolig! Jag trodde att du hade lämnat mig. Nu får du förklara dig! Vart har du varit egentligen?
- Eh… jag, jag vet inte. Det sista jag kommer ihåg var att jag tog cykeln på väg hem från jobbet.

Hon tittade på honom med frågande blick.

- Du måste vara en fullkomlig idiot som tror att jag skulle gå på det.
- ...
- Okej, vi måste ju reda ut det här, berätta det du minns från när du åkte hem från jobbet.
- Ja, det var så här att jag hade precis sagt hej då till Bengt och gick ut genom ytterdörren för att låsa upp cykeln, slänger över ena benet över stången… och sedan minns jag inte mer. Helt plötsligt ser jag hur jag går längst vägen hit.

Hon tittar på honom lätt chockerad, men beslutar sig ändå för att låta honom komma in. Hon visar med handen och han tar två steg genom dörren, in i värmen.

- Hej, mitt namn är Sten. Jag kommer från samfundet Guds helande hand. Jag undrar hur ditt förhållande till Gud ser ut?

- Va?

- Ja, mitt namn är Sten och jag kommer frå….

- Jag vet väl mycket väl vem du är! Att du har mage att visa dig här efter så lång tid!

- Nu tror jag att du misstar dig, jag har aldrig rört mig i det här området tidigare.

Siw stirrar frågande på mannen utanför hennes dörr.

- Är det här något slags jävla skämt?

- Nej, det tror jag…

- Hur kan du stå där och låtsas som att du inte känner mig?! Att efter över 25 års äktenskap försvinna i två år för att sedan dyka upp på min trappa och predika om någon jävla religion!

- Nu tycker jag att du behöver samla dig lite.

- SAMLA MIG?! Jag gör väl vad fan jag vill i mitt eget hus! Vårt hus!

Mannen på trappan skrattar till lite förnärmat.

- Jag skulle nog komma ihåg om jag hade varit gift i över 25 år…

Siw vänder sig om och sliter tag i ett foto från byrån bredvid dörren.

- Vem i helvete ser det här ut som, tycker du?!

- Men jag…

Mannen tar fotot ur hennes hand, stirrar på det och tappar det av fasa när han ser vad bilden föreställer. Mannens blick blir hård och kall, ansiktsuttrycket är som förbytt.

- Denna kvinna försöker locka mig till otukt!

Siw ser förskräckt på mannen medan han står och mumlar för sig själv. Sedan öppnar mannen munnen och med en fasansfull röst säger han:

- Ja herre, demonen måste förgöras!

Han plockar upp en glasskärva och hugger Siw upprepade gånger i ansiktet och halsen. I ett sista försök att skydda sig själv backar hon in i huset och stänger dörren. Kort därefter faller hon döende mot golvet i en pöl av blod.

De kallar mig Överste Senap, retsamt nog. De säger att jag är tokig, galen, skadad och senil. De säger att jag är paranoid. Men de har ingen aning. De var inte där. De har inte sett män i artonårsåldern vrida sig i plågor för att gasmasken inte var helt tät. De har inte sett dem drunkna i leran, för tidigt för vem som helst, speciellt för dem som aldrig fått leva.

Efter kriget hade jag svårt att få jobb. Mitt öknamn, Överste Senap (ironiskt nog blev jag aldrig överste) följde mig vart jag än vände, och alla tycktes ha hört talas om min paranoia. Men de visste inte heller någonting om senapsgas. De hade ingen aning om vad det hade gjort med mina sinnen. De var skarpare nu, klarare än förr, snarare än tvärt om. Jag kunde se allt, höra allt, känna allt. Om jag bara så ville.

Pensionen för krigsveteraner från staten höll mig emellertid vid liv och flytande tills vidare. Livet hemma i stugan var faktiskt ganska likt det i skyttegravarna, den mesta tiden satt man bara och väntade. Extremt långa pass av uttråkning, blandat med korta perioder av ren terror. Det måste ha varit värst för de som hade flickvän och kanske till och med barn hemma. Jag hade ju bara min stuga. Och så klart även grannarna.

Mina grannar var ett aristokratiskt par, båda till åren. Den ene kallar jag för Säcken, och den andra för Gamen. Båda har ett synnerligen särskilt sätt att hantera vardagen, Säcken dricker litervis med sprit och läser tjocka böcker. Jag tror att han är akademiker. Gamen patrullerar runt i huset med ett tillhygge, ibland ett järnrör, ibland en ljusstake. Och så kallar de kallar mig paranoid.

Jag har inte sett till Säcken på några dagar, han är kanske bortrest på en konferens eller liknande. Gamen finns där dock, hon går fortfarande runt och spejar och spanar. Just ikväll är hon nog inte ensam tror jag, det är någon mer. Jag såg inte vem det var som kom i bilen, men det är en skugga till i rummet. Det är inte Säcken, den här skuggan är mycket smalare än honom. Det är förmodligen en kvinna – kanske en älskare till Säcken? Det skulle förklara varför Gamen slår ihjäl henne. Jag borde kanske ringa polisen.

Hon kanske inte var den mest önskvärda människan i världen men vad hon hade gjort för att förtjäna förföljelse visste hon inte. Nog för att många stirrade fördomsfullt på henne och folk inte sällan undvek ögonkontakt men Lisette kunde inte förstå varför människor verkade ha något emot henne. Hon var bara sig själv, men tydligen är det inget som uppskattas i Sveriges moderna samhälle. Nätterna när hon plågats av vånda hade varit många den senaste tiden. Som människa har man ett behov av att vara älskad, något som hon själv knappt visste om hon var längre. Nu hade hon dessutom hamnat i en riktigt underlig situation. Det som började med en promenad fick plötsligt en tvär vändning. Lisette kunde fortfarande inte hejda jämrandet när hon med sin grumliga syn såg hur den underligt klädda flickan drog med sig kanaljen som tagit hennes rullator och sprang iväg längs gatan. Fördömda slödder! Hon reste sig upp så gott hon kunde när hon fick syn på sin förvridna rullator i en stor blodpöl några meter bort. Blodet kom från en man. Förmodligen. Kroppen var totalt sönderslagen där den låg på trottoaren. Hon skrek.

Emobruden var liksom jag inte särskilt stor och såg knappast stark ut men ändå följde jag efter henne som om det varit självaste stålmannen som dragit tag i mig. Vad sjutton hände just i parken?! Jag hörde ett skrik och stannade upp. Jag vred huvudet tillbaka mot parken och förväntade mig nästan att mannen jag precis mosat skulle stå i parken. Men kroppen låg kvar i blodpölen. Det var tanten vars rullator jag precis demolerat som skrek. Jag rörde mig tillbaka mot parken när jag kände hur emobrudens grepp om min arm hårdnade. Hennes blå ögon var skräckslagna. Jag frigjorde mig från hennes hand och sprang tillbaka till parken. Min plan var att ta den gamla tanten på axeln, inte kunde jag låta henne ligga där i parken med mannen. Mannen? Tänkte jag för mig själv. Ett ordval som kanske var alltför banalt. Zombien? Jag var framme vid tanten och drog upp henne på fötter när jag upptäckte att adrenalinet nog hade gett mig hybris. Det fanns inte en chans att jag orkade bära henne och springa samtidigt. Jag slängde ett oroligt öga mot blodpölen igen.

”Hur hade du tänkt dig det här egentligen?!”. Emobruden tittade uppfordrande på mig där jag stod med tanten hängandes mot min axel. Skräcken i de blå ögonen var som bortblåst. Hon tog tantens andra arm över sin axel och tittade på mig. Vi började springa så gott det gick med tanten som ömsom försökte ta sig loss ömsom skrek på hjälp. Det var då jag insåg att det var folktomt. Inte en själ fanns inom synhåll. Tanten verkade inse det också och tystnade när vi kommit en bit. Mitt hjärta bultade hårt av ansträngningen. Emobruden verkade nästan oberörd, hon flämtade inte utan bara fokuserade framåt. Av någon anledning påminde hon mig lite om Milla Jovovich i Resident Evil. Inte min favoritserie i filmhyllan men den fanns ändå där. Jag snubblade till och for i marken med en ordentlig smäll. Emobruden lyckades hålla tanten någotsånär stående samtidigt som hon tittade förebrående på mig. Jag reste mig hastigt upp och försökte verka oberörd när jag spottade saliv och blod på gatan för att bli av med det äckliga slemmet i munnen. Svetten rann i mitt ansikte och mina läppar smakade salt. Jag insåg att emobruden faktiskt också såg ansträngd ut. Jag skrattade till. Hon var knappast någon actionhjälte så egentligen borde jag inte vara det minsta förvånad. De båda kvinnorna hade satt sig på marken lutade mot en husvägg. Först nu såg jag att emobrudens kläder var en sönderrivna på några ställen. Mina tankar for tillbaka till mannen, eller zombien, som jag hade slagit ner tidigare.  ”Vem var det som jagade dig i parken?” frågade jag och tittade på emobruden. Tanten tittade också nyfiket på henne. Emobruden tog ett andetag och skulle precis svara när vi hörde fotsteg på gatan runt hörnet.

”Du har kommit till Peter, jag kan för närvarande inte ta ditt samtal, men lämna gärna ett meddelande efter tonen”.

Jim la svävande på luren. Kändes meningslöst att lämna ett meddelande. Han ville ju ha hjälp nu! Med en gång! Vad är det som händer, tänkte han för sig själv när han gick ut till köket.  Detta är ju inte rimligt. Det enda han mindes före sitt uppvaknande i New York var att han och Peter hade kört shot-race på en bar i Malmö, och att Peter blivit så full att han sjungit karaoke med låten take me to your heaven till några medelålders damers omåttliga förtjusning. Jim var inte typen som sjöng. Han föredrog att se på när andra, enligt honom, skämde ut sig. Han mindes att en random kille hade påpekat att han behövde lära sig släppa loss. Inte vara så präktig. Allt handlar faktiskt inte om perfektion. Jim tyckte inte om när någon talade till honom på det viset. Han hade nitat killen och sedan gått för att beställa en ny öl i baren.

I couldn’t help but wonder... In New York, when you suddenly wake up, how can you be sure you’re still not dreaming? Jäkla sex and the city-fras som fastnat i huvudet sedan han följt serien på tv för ett tag sedan. Men det låg något i det. Nu fattades det bara att Sarah Jessica Parker stod ute i köket och skar upp tårta för att fira hans ankomst. Men i köket fanns bara Eve.

”Fick du tag på någon?” Hon var allvarlig men såg samtidigt en smula road ut. Ett litet leende som lekte i ena mungipan. Jim slog ännu en gång fast att hon såg otroligt bra ut. Ljust ostyrigt lockigt hår som räckte till axlarna, slank kropp och pigga blå ögon. Hur gammal kunde hon vara? Runt 30 kanske. Han hade i och för sig aldrig varit bra på att uppskatta. Han själv såg ju ut som 25 fast han för ett tag sedan var 28 fyllda. Hoppas det förblir så ett bra tag, hann han tänka.

”Nää  det var ingen som svarade”. Jim gick och satte sig på en av stolarna vid det runda köksbordet. Det var ett gammalt antikt bord, nästan likadant som det hans föräldrar en gång i tiden hade ärvt av hans mormor. Han kände sig genast som hemma. Även om bordet var gammalt så pekade resten av inredningen i köket på att i detta hushåll fanns det pengar. Jim undrade vad hennes man arbetade med, eftersom han förmodade att en servitris inte kunde tjäna anmärkningsvärt mycket. Snarare tvärtom. Eve, som granskat honom ingående ett tag gick nu bort till ett skåp precis bredvid dörren och plockade ut ett vitt kuvert. Hon gick och satte sig vid bordet och började långsamt ta ut dess innehåll.

”Jag förstår att det jag nu har att säga måste komma som en chock för dig”.

Redan år 90, före deus mort, hade staden anlagts som en ny oas på obruten mark. Platsen för den nya, blivande miljardstaden, kunde knappast varit lämpligare så här i efterhand. Redan flera århundraden före deus mort hade mänskligheten varit medveten om vad global uppvärmning skulle kunna innebära. Alla visste dock att det på sin höjd skulle irritera deras barnbarnsbarn och därför lät världens ledare allt fortgå med långsiktiga odefinierade miljömål som ursäkter. New Corals grundande, på den gröna och behagliga kontinenten antarktis, hade därför alla förutsättningar, då övriga världen antingen hade sjunkit eller förvandlats till olika grader av öken. Antarktis hade däremot numera ett idealiskt klimat. Subtropiska somrar mellan oktober och april. Detta värvat med tempererade vintrar runt 22-grader på eftermiddagarna skapade idealiska förhållanden för dess invånare.

New Corals expansion hade aldrig varit en slump. Kriget hade inneburit att majoriteten av jordens, redan sargade yta, hade blivit snudd på omöjligt att bebo. New Coral hade då blivit den naturliga tillflyktsorten. Nu, år 27 deus mort, hade det givetvis vuxit upp fler stadsbildningar på kontinenten, men ingen så stor som just New Coral. Den näst största: Gat city, ungefär hälften så stor, följt av trillingstäderna borta vid Platinum Coast utgjorde de största utmanarna. New Coral borde därför rimligtvis varit en maktfaktor i regionen, men 24 år av anarki och krigsåterfall hade lett till uppkomsten av ett maktlöst samhälle.

Kriget bestod utav tre faser. Egentligen kan man lika gärna se det som tre helt olika krig, men det hade varit att förringa helhetsresultatet till en slump. I den första fasen hade mänskligheten, med sina nya nanopartikelkunskaper löst livets gåta. Nytt liv kunde designas i laboratorier, och senare även direkt ute i dagligvaruhandeln. Mänskligheten kunde avsäga sig alla behov av Gud, som snabbt föll i glömska. Det är med perspektiv på dessa framsteg, föga förvånande att världen upplevde inflation på liv. Nyckeln till livet blev således nyckeln till döden. Nanopartikelvetenskapen bidrog till ett enormt avancemang på vapenfronten.

Den andra fasen av kriget innebar att Gud reste sig mot mänskligheten. Från början handlade det mest om en återlansering av sig själv, då världen blivit sin egen skapare och glömt sin designers existens, men efter att kampanjen misslyckats väcktes åter Guds gammaltestamentliga vrede igen. Den, efter nanokrigets, starkt försvagade mänskligheten förlorade givetvis och kriget var över. Efter att de sista trupperna hade resignerat började emellertid förhandlingarna mellan de två stridande sidorna att fallera.

Den tredje fasen: Kretskrigen och Deus Mort. Knappt två år passerade sedan Guds återinstallation innan kriget åter blossade upp med två stridande sidor. Den självupptagna och svårt sårade mänskligheten allierade sig med Lucifer och tog åter upp kampen om vem som skulle besitta herraväldet av universum. Mänskligheten lyckades mönstra 14 regementen av vad som var kvar sedan förra kriget, varpå Lucifer mönstrade fyra legioner ledda utav de fyra lorderna: Gog, Abbadon, Lilith och Abigor. Striderna ägde från början rum på jorden men avancerade senare in mot de 9 kretsarna runt helvetet. Den himmelska hären kunde redan i januari, år 2 före Deus Mort, belägra den första och andra kretsen, för att inom ett halvår, bryta igenom ända in till den sjätte. Den sjunde och åttonde innebar större förluster för den himmelska hären och i december samma år drabbar: 16de, 18de, 19de vingburna frontkompanierna, Serafimerlegionen och de himmelska stödtrupperna samman med åtta mänskliga regementen, samt två infernaliska legioner, vid 9:de kretsen. Slagen stod vid tre platser. Hillwage och randstäderna Gulf och Limbo. Även om just Hillwage hade störst antal stridande trupper kom Gulf och framförallt Limbo att bli blodigast. Efter att Gulf och Limbo utvecklats till rena slakter, där de himmelska frontkompanierna vunnit segrar med små marginaler, indikerade mer och mer mot ännu en seger. Men mordet på Gud blev vändpunkten. Oredan då överbefälhavaren försvinner leder till en förintelse av serafimerlegionen och näst intill utplåning av 16de, 18de och halva 19de vingburna frontkompaniet. Resten av kriget blir snabbt en tragedi för himmelshären, som kapitulerar. Historien förändrades dagen då Gud mördades av en förrädare bland sina egna.

Batman försökte samla kraft men det verkade som om någonting kämpade emot. Den eländiga gasen han andades in. Tim pressar honom medan han söker Alfreds blick för förståelse.
- Hur kan det vara så här?
Alfred bläddrar fundersamt bland sina papper men rycker på axlarna.
- Jag känner inte igen fenomenet, den gasen som ni andades in måste på något sätt slå av ens muskler, en muskel i taget. Tills man dör. Hade du stannat kvar där inne med resten så hade du troligtvis slutat som de andra…
- Jag vill inte ens tänka på vad konsekvenserna skulle kunna bli om gasen släpptes ut i större mängder till samhället, sa Batman.
- Hur som helst, så kommer din kropp förhoppningsvis att återställas, men till dess måste du vila.
- Det finns ingen tid, vi måste hitta personen bakom spakarna innan det är försent, svarade Batman och gick iväg snabbt så inte Alfred kunde stoppa honom.

Tim följde efter. Gothams asfalterade becksvarta gator var ingen plats för dem, de fick hålla sig på hustaken. Det enda som gick runt i Bruce tankar var vem som skulle kunna vara kapabel till att blanda ihop en sådan gas. ”Jokern”, var det första som slog honom. Men det kan inte vara han. Batman insåg att det lika gärna kunde vara vem som helst av hans fiender. Säkerheten måste helt klart förbättras på Arkham så inte dårarna fortsätter rymma.

De anlände till destinationen, på taket till den övergivna lagerlokalen där allting började.  
- Det var här det hände, vi kanske kan hitta något som leder oss närmre skurken.
- Vänta, hör du? Frågade Tim.
- Vadå?
Bruce tittade ned från taket och såg en man som gick in i den tomma gränden. Batman hukade sig ner och iakttog mannen. Försökte på bästa sätt identifiera det som endast var en skum och mörk skugga. Gatlyktorna hjälpte inte det minsta, det var i princip omöjligt att se vem det var. Tim hukade sig fram för att titta men råkade sparka till några stenar som föll ned. Man såg att mannen blixtsnabbt tittade upp eftersom gatlyktorna reflekterades på hans glasögon. Han började springa.  

Jakten efter honom påbörjades men den var kortvarig, han försvann direkt.
- Vem kan det ha varit?
- Jag vet inte, men jag tror vi fick en ledtråd. När han tittade upp så reflekterades ljuset från gatlyktorna mot hans glasögon...
- Jaha? Det är bra att det är så få som har glasögon, sa Tim ironiskt.
- Men här är grejen, endast ett glas reflekterade ljuset.
- Han hade på sig monokel, svarade Tim.
- Precis, min första tanke var Oswald, pingvinen.

Innan de hann spåna vidare på vem det var så gick polissirener igång, igen.
- Åk tillbaka till grottan och försök ta reda på vem det kan vara, så sköter jag det här.
- Men, du må…
Batman lät inte ens Tim avsluta sin mening innan han hade försvunnit. Det kändes lönlöst att båda var på samma plats. Bättre att de delade upp sig och sparade tid.

Polissirenerna försvann men öronsnäckan brusade till och Batman stannade för att lyssna. ”Falsk alarm, jag upprepar, falsk alarm. Klart slut från stationen.” Batman ställde sig misstänksamt upp, det lät påtvingat. Tänk om polisen är i fara. Precis när han skulle hoppa från ett tak till ett annat så fick han kalla fötter. Han tittade ner och insåg hur högt det egentligen var. ”Inte nu igen Bruce, kom igen, du klarar det.” tänkte han för sig själv. Men kroppen sa emot. Han vände sig om för att hitta en annan väg ner och såg nödtrapporna. ”Nej, kom igen, vänd dig om och spring bara, du klarar det.” Han vände sig om, sprang men stannade till vid kanten. ”Jag tar trapporna.”
- Robin! Robin kom in.

Återigen fick Robin rycka in och plocka upp honom med Batmobilen.

- Så det var falskt alarm, sa Tim skeptiskt.
- Det verkar så, men jag kan inte hjälpa att känna… vänta, stanna! Skrek han.
Robin panikbromsade. Bruce tittade ut genom fönstret och upp mot himlen och det dröjde inte länge innan Robin gjorde det samma. Där uppe bland mörkret lös Batmanloggan.

- De behöver dig, sa Robin.
- De behöver oss, svarade han.

Tentan hade gått käpprätt åt helvete och jag såg mitt CSN långsant glida ifrån mig som sista nattbussen en blöt natt på kåren. Jag kände mig tom och tyngd på samma gång, svävande och grå. Jag valde att ta trapporna istället för hissen. Trapporna kändes mer avsedda för förlorare som mig. Tankarna krigade omkring i mitt huvud och betedde sig mest som ett gäng undernärda skator som precis blivit inbjudna till nobelmiddagen. Jävligt illa alltså. Jag visste inte längre vart jag stod, vad jag nu skulle hitta på och vad jag skulle göra av mitt miserabla liv. Jag hade kommit hit för att plugga men tyvärr sett charmen i allt runtomkring. För mycket engagemang och kårliv hade underminerat mig och här stod jag som en idiot utan CSN och utbildning. Fan.

Jag visste inte om det var en sorts självförnedring jag var ute efter eller om det var en plötslig drama queen som vaknat upp inom mig men en halvtimme efter tentan var avslutad fann jag mig själv sittandes på en bänk i Lasarettsparken med en flaska rom i handen. Jag insåg det löjliga i scenariot men min stora frustration fick mig att skita i det. Mitt enda mål var att glömma dåtiden, nutiden och framtiden på en och samma gång och hoppades på att min gamle vän Captain Morgan skulle kunna bistå mig än en gång. Jag tog en djup klunk som utan tvekan gav mig tio alkoholistpoäng och lutade mig bakåt med en suck. Livet suger och sen dör man…

Ett kvinnoskrik väckte mig ur ruset. Det var inte ett vanligt skrik utan ett sådant skrik som man bara hör i filmer då en kvinna är jagad av en man med dålig karaktär. Jag öppnade ögonen och såg till min förvåning att det faktiskt var en kvinna som för närvarande blev jagad av en man med dålig karaktär. Eller i alla fall emobruden från bussen som sprang med en imponerande hastighet med en smutsig och frustande uteliggartyp i släptåg. Min första reaktion var att sitta helt stilla och uppleva situationen som ganska overklig. Min andra var att få panik. Min tredje var att övervinna paniken, kasta flaskan och springa efter de båda som precis passerat bänken där jag satt. Jag var tvungen att göra någon för att hjälpa emobruden trots hennes usla musiksmak. Jag började närma mig den äcklige mannen då samtidigt som jag lämnade parken och sprang ut på gatan. Några sekunder senare var jag ifatt honom och kastade mig över honom. Han föll och slog pannan i trottoarkanten och kalla kårar spred sig blixtsnabbt längs min ryggrad då jag hörde hans skalle spräckas mot marken. Jävlar! Jag har dödat honom! Paniken blev genast väldigt påtaglig och definitivt inte mindre påtaglig då mannen långsamt reste på sig samtidigt som en stor bit av huvudet hängde löst. Jag kom genast på fötter och började backa. Jag var ingen utbildad läkare men tillräckligt medicinskt kunnig för att avgöra att denne man inte borde vara kapabel att stå upp, än mindre hysa agg mot mig. Senaste gången jag slagits var då jag gick på lågstadiet och jag var absolut inte stor och stark typ. Situationen började bli obehaglig och den trasige mannen närmade sig med arga grymtningar, ännu mer hotfull nu då halva hjärnan höll på att rinna ut över hans ansikte. Jag såg mig omkring och min enda räddning blev att slita åt mig en rullator från en förbipasserande tant med vilken jag måttligt lyckades hålla mannen borta med genom att vifta med den framför mig. Tanten skrek och vacklade omkull. Den arge och logiskt sätt döda mannen gjorde ett utfall som jag lyckades parera med rullatorn, något som fick honom att tappa balansen. Jag tvekade inte utan höjde rullatorn över mitt huvud och slog mannen till marken. Jag slutade inte sedan slå förrän hans grymtande upphört. Rullatorn såg ut som en skev piprensare, trottoaren var röd, mina kläder var kladdig och min andhämtning ojämn. Tanten bredvid mig kved. Jag kände mig plötsligt yr. En hand tog tag i mig och slet mig springande från platsen. Det var emobruden…

Samtidigt, högt ovanför stadens gator, så långt upp att det från marken mer såg ut som en liten prick, svävade ett luftskepp, vars form mest påminde om en torped som någon hängt en virkad korg under. Trots sin gigantiska storlek, som kunde motsvaras med närmare sju fotbollsplaner, var det en smidig farkost, som med enkelhet kunde manövreras över himlavalvet. Mitt på skeppsdäcket stod en gråhårig man, vars bistra ansikte var täckt av stora, fruktansvärda ärr. Han var närmare tre meter lång och bar en mörkröd läderrock vars stora krage nästan helt dolde hans ansikte och över munnen satt en mörk snusnäsduk. På ryggen bar han ett gigantiskt svärd, vars klinga var lika svart som natten och som var en halvmeter bred och nästan lika lång som han själv.

Runt omkring honom sprang det omkring små varelser, som var kusligt lika sagoböckernas bilder av skogstroll. Dessa spinkiga varelser var likbleka i sina ansikten och hade spetsiga öron och ögon som sken starkt med en blodröd färg. Det var tydligt att det var den store mannen som förde befäl över dessa varelser, då han med endast en handgest fick dem att göra precis vad han ville. En av de små varelserna stod vid skeppets reling och bevakade något med stor uppmärksamhet genom ett litet teleskop. Plötsligt for han ner från pallen han stått på och rusade fram till mannen.

”Lord Abbadon”, pep den ynkliga individen. ”Allting går enligt planerna. Alla inblandade har agerat precis som ni förutspådde.”

Ett diskret leende spred sig på Abaddons läppar. Han var en av änglarna som blivit förförd av Lucifers ord innan kriget och gått över till hans sida. Inte en dag hade gått sedan dess utan att Abaddon hade ångrat sig. Men det var för sent för ångest, det visste han mer än någon annan. Det enda som fanns kvar nu var att enbart bry sig om sig själv. Men Abaddon nöjde sig ändå inte med det, för redan innan kriget hade han börjat smida sin plan, som till slut skulle göra honom till härskare över världen. Att det nu var Lucifer och inte Gud som skulle störtas spelade ingen större roll i det stora hela. Det var snarare en bättre förutsättning än vad Abaddon någonsin kunnat drömma om. Gud hade varit god och allsmäktig. Någon som Gud var det svårt att besegra. Lucifer däremot, hade inte alls samma ställning som Gud haft, och var dessutom lättare att korrumpera.

De små trollen som sprang omkring på skeppets däck var så kallade Hellspawns, förlorade själar som hamnat i helvetet och helt enkelt stulit till sig kroppar. Tyvärr för dem kunde deras själar inte kontrollera kroppar som inte var deras egna och resultatet av detta var de förvridna, groteska varelser som nu tjänade Abbadon.

”Perfekt. Alla spelpjäser är placerade. Nu gäller det bara att påbörja spelet… Hoppas bara att Han är på plats.”

Abaddon höjde sin högra hand, som plötsligt började blixtra och gnistra. Han slog den ner i däcket och plötsligt var han försvunnen.

Nere i New Coral kändes det som en storm höll på att blåsa upp. Folk drog sig snabbt tillbaka till sina hem och låste in sig. Elektriska stormar var inget att leka med, det visste alla. Men vad de inte visste var att detta var en annan typ av elektrisk storm, en som var farligare än de någonsin kunnat ana. I en mörk gränd i närheten av Davistorget slog en blixt ner med en sådan kraft att fönsterrutor i hela staden skakade och i vissa fall exploderade.

Abaddon steg ut ur röken som bildats i gränden, borstade av sig dammet som lagt sig på hans rock och stegade ut på det nu nästintill tomma Davidstorget. Där mötte han en man som var betydligt mindre än han själv, som såg vettskrämd ut när den store före detta ängeln närmade sig. Abaddon stannade upp bara ett par decimeter från mannen och såg ner på honom. Med sin mörka röst talade Abaddon till mannen.

”Nå, Dariuz… Har du gjort det jag bad dig om?”

Några minuter senare saktade taxin helt plötsligt in och Jim lyfte blicken och tittade ut genom taxifönstret. Han vände sakta på huvudet, mot Eve på andra sidan, och märkte hur smärtan i nacke och huvud hade minskat en aning.

”Vi är framme.” Eve tittade tillbaka mot Jim med en allvarlig blick. Jim hade förstått att hon verkligen menat allvar förut när hon gett honom villkoren om att endast få låna telefonen. Han hade suttit och funderat på vem han skulle ringa, under taxiresan till Eves familjs hus. Taxischaffören stannade så till precis utanför ett stort vitt trähus med stentrapp som vette ut mot gatan. Det var ingen idé att ringa föräldrarna, hade Jim insett. Ett, för att han sedan länge tillbaka inte bodde hos dem längre. Två, de hade ingenting att göra med hans liv längre – det hade han fått höra av dem och de från honom (relationen de emellan var rätt ansträngd). Då återstod bara bästa kompisen och han som dragit igång allt igår kväll – Peter.

Jim återkom till verkligheten av att någon slog knogarna i fönsterrutan vid hans ansikte. Det var Eve.
”Ville du låna telefonen, eller ska du bara sitta och glo ut i tomma intet?” Hon såg verkligen arg ut nu, som om du snart skulle ångra sin generositet med lånadet av telefon. Jim fick snart tillbaka fattningen och klev ut ur bilen. Han följde så efter Eve mot det vita huset. Han hade försökt förstå situationen han hade hamnat i, vridit och vänt och funderat ut och in. Men han hade hela tiden kommit tillbaka till att det varit droger med i bilden.

Eve släppte så in honom i huset och visade med handen att han skulle vänta ett slag. Hon gick så in i köket som låg precis bredvid hallen. Jim hörde en mansröst som Eve började prata med. Han förstod att det måste vara hennes man, så han satte sig lugnt ner på bänken som stod längst med väggen mellan hallen och köket, och väntade.

”Okej, du kan låna telefonen nu. Och om du vill får du stanna på middag.” Eve stod i dörrhålet till köket när du gav honom erbjudandet. Jim insåg vilken tur han hade haft, som blivit ”räddad” av just Eve. Han nickade åt henne och reste sig upp.

”Okej, tack.” Han log det lilla han kunde med smärtan i ansiktet, mot Eve som gick till andra sidan av hallen för att visa Jim var telefonen var.

”Här är telefonen. Jag antar att du får slå något specialnummer för att nå någon från ditt hemland.” Eve tittade på honom och han nickade tacksamt tillbaka mot henne. Hon lämnade så rummet och han lyfte telefonluren för att slå utlandsnumret hem till Sverige.