Bläck Jönköping

Jim höll andan. Han visste inte riktigt varför men i samma stund som pistolen dykt upp framför honom var det som om han glömde bort att andas. Vem var den här mannen med pistolen? På något konstigt vis tyckte Jim att han hade sett honom förut, men varifrån kunde han inte komma på. Mannen verkade svettas vilket i och för sig inte var så konstigt, det måste ha varit omkring plus 30 grader. Solen stod högt på himlen. Det var inte ofta det var sådan värme hemma i Malmö, egentligen bara under sommarhalvåret om ens då.
– Gå, Jim. Mannen rörde pistolen i en gest för att visa vägen ut.
– Gå ut ur huset och håll käften.
– Va?

Okej, hur kunde den tjocka mannen veta hans namn? Det hela kändes som taget ur ”Sopranos” fast möjligen lite klantigare. Varför höll mannen en pistol framför honom? Vafan var det som försegick här?
– Jag ska förklara senare men nu måste vi gå, svarade Earl och pekade pistolen ännu tydligare mot Jim som nu inte hade något val.

De hade inte hunnit längre än till bakdörren förrän en ganska satt kvinna med mexikansk bakgrund kom springande mot dem, eller om hon var från El Salvador eller något annat latinamerikanskt land.
– Señior, du måste komma. Det har hänt något förskräckligt!

Fanns det något mer som hade hänt sedan tankarna hade vandrat iväg efter upptäckten att Eve var hans syster…? Eve! Kunde det vara det som var det fruktansvärda som den latinamerikanska kvinnan menade? Han ville genast rusa tillbaka mot köket men fick tillbaka fattningen efter någon sekund när han kände den tjocka mannens pistol borra in sig mot ryggraden.
– Gå.
– Señior Earl, vad gör ni här? Den latinamerikanska kvinnan verkade ärligt förvånad över att se Earl i hennes arbetsgivares hus. Det var trots allt 28 år sedan de sist stötte på varandra.

Från ett hustak en bit bort följde hon nu tumulten som bröt ut på torget. Hon hade noga följt Abbadon, Dariuz och Kudzu de senaste dagarna och inget de gjort än så länge hade förvånat henne. Den enda frågan nu var vem kvinnan var. Förmodligen ingen betydelsefull. I alla fall inte om hennes profecia var korrekt. Det var Dariuz som var den stora kuggen i hjulet och han kom nu rakt emot henne. Verkade som hon även förutsett hans flyktväg korrekt.
- Att han alltid ska försöka fly över taken, sa hon tyst för sig själv.

Dariuz Slängde en snabb blick över axeln och såg att Abbadon var långt bakom. Han höll ett stadigt tag om Anzu som klamrade sig fast vid honom för allt vad hon var värd.
- Va fan skulle det där vara bra för, skrek Anzu.
- Det var det enda sättet att komma undan, svarade Dariuz. Han lät skärrad i rösten.
De landade på hustaket och började springa.

Kvinnan på taket såg nu Dariuz och den okända kvinnan landa på taket. De verkade inte ha lagt märke till henne än vilket var perfekt. Vid hennes sida höll hon en ca 3 meter lång piska. Det svarta lädret hade sedan länge missfärgats av vad som såg ut att vara koagulerat blod och även lite fasttorkade skinnbitar här och där. Hon inväntade Dariuz och kvinnan och slängde sedan iväg ett rapp som träffade Dariuz mitt i ansiktet.

Dariuz kände sig som han hade blivit träffad av ett godståg. Han hade sett piskan alldeles för sent för att kunna undvika. Det värsta var att han sett samma piska tidigare. Han visste precis vem som stod i andra änden, även om han nu hade väldigt svårt att se då hans ansikte snabbt börjat svälla upp. Anzu stod bara och gapade. Framför henne stod den kvinna som hon endast hört sagor om tidigare. Hon hade inte trott hälften av dem men nu när hon stod framför henne var det ingen tvekan om att allt det hon hört var sant. Kvinnan hade långt svart hår, ett ansikte så perfekt att det var svårt att hålla blicken borta, samtidigt var blicken hos kvinnan så genomträngande och så kylig att kalla kårar kröp längs ryggraden. Hon var klädd i en svart dräkt med hög krage som var blodröd på insidan. Hennes namn var Laila men för de flesta gick hon under ett helt annat namn. Lucifer.

- Om det inte är min gamle vän Dariuz, hennes röst fick ådrorna i kroppen att frysa och runt omkring de tre var det total tystnad.

Eve hann inte reagera, Earl såg hur den vackra kvinnan föll ihop med en lätt duns på stengolvet. Han skyndade sig in i huset och stängde varsamt den vita trädörren efter sig. ”Förlåt Eve”, viskade han hest innan han tog ett steg över kroppen och smög sig vidare in i det ståtliga huset.

Jim satt kvar i köket, djupt försjunken i tankar och högst ovetandes om vad som just hänt i hallen. Han hade inte ens lagt märke till att Eve lämnat köket.

Earl försökte röra sig som ett kattdjur smygandes på sitt byte, men han upptäckte att den taktiken inte fungerade då han nästan hade omkull ett sideboard med en lampa gjord av Maximilian Luricati. Ljudet från stöten ekade i det tysta huset vilket fick Earl att inse att han nu kunde vara den jagade.

Jim hade rest sig och stod vid köksbänken och kollade ut genom fönstret, det började bli kväll och de stora svarta bilarna blev allt fler och en kvinna i rosa byxor med matchande tröja, keps och skor for förbi fönstret. Han hörde ett ljud som fick honom att slita blicken från det perfekta Amerika. Han kom att tänka på Eve, det var först nu som han upptäckte att hon inte var där, vad höll hon på med? Han vände sig om och gick i riktning mot vardagsrummet och uteplatsen.

Earl som stod och tryckte bakom en dörr såg Jim gå förbi på väg mot terrassen. Han slängde en snabb blick på klockan, enligt alla veckors spaning så visste han att Eves man Richard var på väg hem från sitt jobb vid det här laget. Han var tvungen att få tag på Jim och det snabbt. Han hörde orden från chefen i sitt huvud och han visste att inom en timme var de tvungna att befinna sig på flygplanet.

Jim gick ut på de stora stenplattorna och kollade ut över den underbara trädgården. Hans ögon fastnade på den turkosa poolen som hade formen av en hexagon. Han hade svårt att förstå att människor kunde bo sådär, att vara nästintill ekonomiskt oberoende och bara leva livet.

Earl försökte komma på det effektivaste sättet att få med sig Jim till bilen, han kunde inte slå honom medvetslös eftersom han inte skulle kunna bära honom till bilen osedd. Earl kom fram till att den bästa metoden skulle vara att ta fram pistolen och tvinga Jim att följa med, trots riskerna. Sakta smög han sig fram och närmade sig Jim som fortfarande beundrade den fina terrassen och trädgården. Just som han närmade sig Jim hördes ett skrik från hallen, paniken steg i Earl och Jim hoppade till av det plötsliga ljudet, förvånad stirrade han på den okände korpulenta mannen som riktade en pistol rakt emot honom.

Emobruden halvt bar, halvt släpade Lisette tillbaka in i lägenheten. Efter en stor kraftansträngning lyckades hon slänga upp henne på soffan i en något sånär bekväm ställning. Dörren till lägenheten stod fortfarande öppen så hon skyndade sig att stänga den och låsa. Hon önskade att hon haft ett par extra lås men det hon hade fick helt enkelt duga.

Hon kände sig plågsamt ensam, speciellt nu när Lisette var satt ur spel så att säga. Hon hatade att medge det med hon saknade nästan den där typen som försvunnit ur hennes liv innan de ens hunnit lära känna varandra. Det här skulle aldrig gå! Den här situationen var alldeles för stressig, för att inte tala om overklig, för att klara av själv.

Telefonen! Hon kollade bort mot skostället, där den hamnat när hon i sitt tidigare vredesutbrott slängt iväg den. Hon plockade upp den och undersökte hur stor skadan var. Skärmen hade ett flertal sprickor och det skulle nog vara svårt att urskilja något på den. Men det betydde inte att den inte fungerade. Hon höll in knappen för att sätta på telefonen och blundade. Hon knep hårt ihop ögonen och vågade inte titta. Den här telefonen var just nu hennes enda kontakt med omvärlden. Om inte datorn hade pajat förra veckan hade hon inte varit fullt lika nervös.

Långsamt öppnade hon ögonen och blev helt till sig av lycka när hon såg att skärmen lyste med ett stadigt ljus och uppmanade henne att knappa in den fyrsiffriga PIN-koden. Hon blev så ivrig att hon skrev fel första gången men på andra försöket pep mobilen till igenkännande och började söka efter nätet.

En snabb blick på Lisette försäkrade henne om att tanten fortfarande var däckad men hon andades i alla fall. Alltid något.

Febrilt sökte emobruden igenom sin telefonbok och funderade på vem hon  skulle ringa. Vem skulle tro på henne när hon berättade vad hon just varit med om? Det optimala skulle vara hennes syster, men hon hade en förmåga att stänga av telefonen titt som tätt. Emobruden letade ändå fram hennes nummer som låg under bokstaven H, som i Hanna. Hon tryckte på den gröna luren och höll tummarna.

Hallelujah, det gick fram signaler! Om emobruden haft en mer lättsam personlighet hade hon dansat av lycka. Varje ton som gick fram kändes som en evighet och det var nästan så hon saknade den där irriterande låten som brukar spelas när man ringer till folk med 3-abonnemang. Men bara nästan. Efter sex stycken (hon räknade) långa signaler svarade Hanna äntligen.

”Jenny!!”

Hon lät fullkomligt skräckslagen. Utöver Hannas hjärtskärande skrik hörde emobruden i bakgrunden en massa oväsen som hon hade svårt att urskilja. Var Hanna än befann sig så var det en bullrig miljö. Hon gissade på någonstans utomhus.

”Hanna, vad är det som har hänt? Var är du?”

”De kom från ingenstans! Jag visste inte vad jag skulle göra, det var ju inte mitt fel! Jag sprang därifrån, Jenny! Sprang utan en tanke på de andra!”

Emobruden kunde höra att Hanna inte var långt från tårarna. Hon kände sin lillasyster väl. Trots det så hade hon inte den blekaste aning om vad hon pratade om.

”Ta det lugnt! Vad pratar du om?”

”Du måste hjälpa mig, de är efter mig. De är mycket snabbare än jag trodde och…” började Hanna men tystnade sedan.

”Hanna… hallå?”

”Fan, fan, fan…”

Hanna viskade och nu var emobruden helt säker på att hon grät.

”Hanna, lyssna på mig, var är du!?”

Emobruden började få smått panik. Hennes syster var i, vad som verkade vara, övergripande faran och hon hade ingen aning om var hon befann sig.

”Snälla, låt dem inte ta mig. Jag är på stationen, inlåst på toan nere vid väntesalen, du vet där vi brukar sitta när vi väntar på bussen hem. Du vet var jag menar väl, eller hur?”

”Ja, den precis vid ingången, jag vet”

” Jenny, jag måste lägga på annars kommer de hitta mig. Snälla, kom hit fort!”

*klick*

Sofiakyrkan var faktiskt ganska storslagen. Det upptäckte jag först nu, efter att ha bott i Jönköping i flera år. Den blonda tjejen i vit overall sprang längst fram i kyrkan och skrek i vild panik efter hjälp. Det hördes att hon var i chock, då hennes röst sprack vid flertalet tillfällen.
– Tyst för fan, skrek jag åt henne. I ett ögonblick av ovanlig klarhet tänkte jag att gälla skrik inne i en stor, tom kyrka skulle locka till sig zombies som advokater dras till en stämningsansökan. Men tyvärr hade tjejen inte kommit till samma insikt, utan fortsatta skrika lungorna ur sig. Till slut fick jag nog och rusade fram och tacklade omkull henne så vi båda föll ner på det hårda stengolvet. Jag antar att adrenalinet gjorde att jag kunde bortse från smärtan i mitt ben. Väl på marken höll jag min hand för hennes mun för att lugna ner henne.
– Förlåt, men om du inte håller käften stängd så kommer varenda en av de där förruttnade asen att stå och banka på porten inom tio sekunder.

Samtidigt som jag yttrade orden insåg jag att ingen av oss barrikaderat dörren när vi kom in i kyrkan. Den stod alltså olåst! Med detta i åtanke reste jag mig och började mödosamt springa mot dörren och såg mig omkring för att hitta något som kunde hålla den stängd. Jag skrek till blondinen att hjälpa mig men fick inget svar.
– Kom hit och hjälp mig! Vi måste hålla den här dörren stängd, skrek jag.

Efter att ha letat med blicken ett par sekunder fick jag syn på en bokhylla med biblar som stod precis intill dörren. Jag fick använda all min kraft för att välta den och lyckades till slut. Det såg ut som att den skulle hålla, åtminstone för ett tag. Jag satte mig på bokhyllan och pustade ut av utmattning. Då såg jag varför blondinen inte svarat när jag ropade. Hon stod som förstenad och stirrade upp på balkongen över mig. Jag förstod inte varför, så jag reste mig och gick längs altargången tills jag förstod vad hon stirrade på. Där uppe stod tre zombies och tuggade på en ung man, som av kläderna att döma varit präst. Då kände jag hur det brast för mig.
– Nu räcker det! Jag har inte gjort annat än sprungit och slagits för mitt liv de senaste timmarna och jag orkar inte mer!

De tre zombierna verkade inte bry sig om mig utan tuggade vidare på prästen. Jag såg mig omkring efter någon form av tillhygge, eftersom mitt paraply spelat ur sin roll. Jag såg in i vaktmästarens lilla bås i ena hörnet. Där fanns en gruskratta med metallskaft och jag började osökt tänka på seriefiguren Socker-Connys citat ”med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. Jag grep tag i krattan och sprang upp för trappan till balkongen samtidigt som jag skrek åt blondinen att inte röra sig. I dörröppningen slog jag metallskaftet i marken tre gånger för att få zombiernas uppmärksamhet. När de till slut med sina långsamma rörelser vred sig mot mig gjorde jag mig redo för strid och till skillnad från tidigare under dagen hade jag nu något vitsigt att säga.
– Bered er på att möta er skapare, kättare!

Jag tog ett språng mot den närmaste zombien och satte krattans taggar i huvudet på den. Därefter ryckte jag till så hårt jag kunde så att huvudet lossnade och hängde på sidan av kroppen, inte olikt nästan huvudlöse Nick från Harry Potter-böckerna. Dock fortsatte aset komma mot mig så jag gav den en kroppstackling varpå zombien vacklade bakåt och föll över räcket och ner på kyrkgolvet, där huvudet mosades. De andra två zombierna var fortfarande på väg mot mig, men jag lyckades hålla dem från mig med krattan. Jag återgick till min spjutattack som jag använt med paraplyet och spetsade en zombie rätt genom huvudet så att den föll ihop i en hög på golvet. Den sista zombien hade då passat på att närma sig mig, men jag slog den i magen med skaftet och sedan körde jag taggarna genom huvudet på den så att även denna förlorade livskraften. Jag andades ut av lättnad och gick fram till räcket. Blondinen hade kommit lite närmare nu och verkade inte lika skräckslagen längre.
– Hur gick det? Är… Är de döda? Hennes röst var dallrande och svag.
Jag kostade på mig ett leende för att muntra upp henne.
– Det är ingen fara längre, de kommer inte resa sig igen, svarade jag.

Plötsligt hörde jag något bakom mig och blondinen skrek åt mig att se upp. Jag vände mig snabbt om och såg den halvtuggade prästen komma emot mig med förvånansvärt raska steg. Innan jag hann reagera slog prästen krattan ur mina händer och kastade sig över mig. Jag lyckades hålla hans bitande käkar borta från mig men kände blod och saliv som rann ner från hans mun. Det kändes som kampen pågick i evigheter och all min kraft gick åt att hålla zombien från att kalasa på mina inälvor. Min sinande styrka gjorde att jag inte ens kunde se mig om efter någon form av tillhygge. Just som jag kände att jag var på väg att ge upp blev zombiens ansikte täckt av någon form av huva. Det var blondinen som rusat upp, beväpnad med en kollekthåv. Hon slet i huvudet så hårt hon kunde och lyckades rycka av det från zombien. Kroppen föll ihop livlös över mig och jag rullade snabbt bort den från mig.
– In nomine Patris, et Filii, et Spiritus Sancti, sa blondinen med tunga andetag. Samtidigt som jag var tacksam för hennes hjälp blev jag samtidigt irriterad över att jag inte kommit på den one-linern tidigare.

Vi satt och pustade ut ett par minuter i total tystnad. Efter en stund tittade blondinen upp mot mig och log för första gången. Hennes tröja och ansikte hade antagit samma färg som hennes nu blodröda overall, men leenden stod ut genom alla hemskheter som just inträffat.
– Jag heter Emilia, sa hon.
För första gången på hela dagen kände jag mig för ett ögonblick avslappnad.
– Trevligt att träffas, Emilia. Jag heter…

Jag hann inte avsluta meningen innan ljudet av krossat glas ekade genom kyrkan och följdes av zombiernas typiska stönanden.
– Det verkar som om presentationen får vänta lite, sa Emilia och reste sig. Jag gjorde detsamma och beväpnade med en kollekthåv och en kratta gick vi fram till balkongkanten. Längst bort i kyrkan såg vi närmare ett dussin zombies på väg att klänga sig in genom fönstret. Trots att vi var i Guds hus så kändes det mer som helvetet…