Stokhoolms blådbad - Annica Lenartsson & Alexander Wahlström
Idag har mamma lagat massa mat med dom andra i köket. Det ska komma jättemassa folk till slottet idag. Den nya Kungen skulle ha ett stort kalas hade mamma sagt. Jag försökte titta när gästerna kom, men då sa den tjocka vakten att osnutna bastarder inte hade där att göra. Då sa jag till vakten att jag inte va snuvig och sparkade han på benen. Då puttade den dumtjocka vakten bort mig därifrån. Jag gick tillbaka till mamma och frågade vad en bastard är och sa att vakten kallade mig snuvig. Mamma sa att jag inte alls var snuvig och att en bastard är en som ska bli servitör. Då blev jag glad.
På kvällen gick jag och övade på att vara servitör. Alla vuxna va jätteglad och sjöng konstiga sånger. Dom välte ut en massa krus med nåt rött som luktade äckligt. Men de va bra så jag kunde öva på att plocka upp saker. Tjocka vakten va jätteglad innan, men nu låg han och sov under ett bord. Han snarkade jättehögt. Jag petade honom på både näsan och magen, men han vaknade inte. Då kom mamma och drog bort mig. Hon sa att jag skulle sova nu.
Nästa dag laga de vi också mycket mat. Jag va tvungen att hjälpa till ända tills kvällen. Då alla andra håll på att plocka av borden så smet jag. Jag gick till ett fönster och tittade ut. Gästerna lekte med svärd på gården. Det brukade jag och Lambrekt också göra. Jag såg Anders Köttmånglare där nere. Han var inte så bra på att fäktas. Men han var bra på att spela död. Han låg jättestilla. Det var många som var bra på att spela döda. Dom kanske är såna där skåpespelare. Alla tyckte nog inte leken var rolig för dom skrattade inte som igår. Baggans Björn var där nere. Han ville att folk skulle sluta. Han är den tråkmånstigaste av rådmannarna. Jag blev också sugen på att leka, så jag gick och letade efter Lambrekt. Men jag hittade han inte så jag gick och la mig.
Dagen efter hade nån spillt ännu mer av den där röda dricka. Hela gården va full. Dom drack nog efter att dom hade lekt. Jag blev jätteröd om fötterna när gick där. Jag hoppade i alla dom stora pölarna. Det hade runnit ända till stallet. Jag gick dit för att klappa pållarna. Då blev pållarna också röda. Det tyckte jag såg roligt ut så jag målade alla pållarna. Särskild på den vita för där syntes det bäst. Men då kom jag på att mamma nog skulle bli arg om jag va smutsig. Det brukar hon bli. Så jag badade i hästarnas vatten så hon inte skulle märka det.
På kvällen skulle jag gå och titta på om de skulle leka ikväll också. Men mamma frågade vart jag skulle. Då sa jag att jag skulle titta på när dom leker fäktning som jag gjorde i går. Mamma blev helt vit i ansiktet. Jag frågade om hon va sjuk. Men hon bara tittade på mig. Jag sa att mamma var lika tråkig som Baggans Björn va igår.
Kapitel 1: Emma Ahlberg
Får inte komma försent. Får verkligen inte komma försent!
Jag halvsprang till bussen och bad till högre makter att busschauffören skulle se mig och inte svänga ut från hållplatsen. Någon däruppe måste gillat mig för bussen stod kvar när jag flämtande snubblade på.
”Ungdom” lyckades jag flåsa fram och slängde fram några mynt. Busschauffören grymtade något som jag inte kunde höra ordentligt men jag ignorerade honom och tog min biljett och vandrade bakåt i bussen.
Längst fram satt ett par ungdomar i högstadieålder. De pratade högljutt och en av dem hade lagt upp fötterna på sätet mitt emot och verkade inte alls bry sig om att han tog upp mer plats än nödvändigt. Bakom dem satt en äldre dam som också verkade hysa agg mot pojken utan hyfs. Jag valde att sätta mig längst bak i bussen, några platser ifrån en emotjej som lyssnade på alltför hög musik för att det skulle vara hälsosamt för hennes öron.
Jag hade inte tid för att lyssna på musik den här morgonen. Hela min hjärnkapacitet var inställd på att komma ihåg allt jag frenestiskt försökt lära mig den senaste veckan. Varför jag alltid envisades med att börja plugga sista veckan var fortfarande en gåta. Det var ju inte direkt så att jag hade mycket annat för mig.
Idag var min sista chans. Bokstavligt talat! Om jag inte klarade den här tentan skulle jag inte få fortsätta nästa termin, vilket verkligen sög. Förra gången hade jag bara varit ett poäng ifrån godkänt. ETT futtigt poäng. När jag fick resultatet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hoppades ha bättre tur idag.
Helt plötsligt var jag bara en hållplats ifrån skolan och paniken började sippra fram. Även svetten. Det kanske inte hade varit det smartaste att börja dagen med en joggingtur. Om jag inte snoozat så mycket…
Stoppskylten lyste upp innan jag hunnit trycka på knappen och jag såg att emotjejen gjorde sig redo att kliva av. Även fast jag var en bra bit ifrån henne kunde jag tydligt höra musiken. Inte för att jag hade en aning om vad det var. Lät mest som gutturala läten inklippta i något mastigt trumsolo.
Jag trängde mig igenom dörrarna till bussen innan de hunnit öppnas helt och skyndade bort mot skolan som såg ganska öde ut. Men så var det ju lördag också. Jag hörde att emotjejen var bakom mig men ju närmre jag kom skolan desto svagare blev musiken och när jag var framme vid dörrarna var det tyst. Jag drog passerkortet framför panalen och tryckte in min fyrsiffriga kod. Jag bad återigen till de högre makterna att kortet inte skulle krångla. De verkade fortfarande gilla mig.
I hissen på väg upp till tentasalen gick jag igenom alla teorier, viktiga årtal och diverse entreprenörer i huvudet en sista gång. Det verkade sitta den här gången. För första gången på hela dagen kändes det inte helt hopplöst.
Vid tentasalens dörrar stod en tentavakt och såg sur ut. Kanske jag också skulle göra om jag blev ditsläpad en lördag. Jag fick ett nummer av henne. 13. Toppen. Jag hittade bänken med nummer 13 och hängde jackan på stolen. Salen var inte ens fylld till en fjärdedel. Inte många som behöver så här många försök på sig.
Medan folk strömmade in gick jag igenom en modell i huvudet och försökte rita upp den i luften. Killen bredvid sneglade på mig men återgick sedan till att stirra ner i bänken. Tydligen var det dags för tentavakten stängde dörren och gick runt för att kolla ID. När hon kom till mig gav hon kortet en snabb koll och mumlade ett tyst tack.
Okej, nu var det dags. Nu eller aldrig. Do or die. Kalla det vad du vill men det var min sista chans. Tentavakten kom tillbaka med den gröna foldern som innehöll min tenta. Jag fyllde vant i mina uppgifter, det här var ju inte direkt första gången. Jag tog ett djupt andetag och öppnade foldern.
Vad i helvete!?
Framför mig låg en metod B-tenta. Jag hade ju pluggat till massmedie-tentan! Vänta nu lite… Hade tentavakten gjort fel? Eller hade jag tagit fel? Jag försökte minnas tillbaka till förra omtentan. Visst hade det väl varit massmedie-tentan? Jo, jag är helt säker. Men vänta lite… jag minns också nu att jag klarade ju faktiskt den tentan. Och den enda omtentan jag då hade kvar var…
Metod B-tentan!!
Jag kunde inte tro det! Jag hade spenderat den senaste veckan med att plugga till FEL tenta! Hur skulle jag klara mig ur det här? Om jag inte klarar den här är det kört!
Högre makter, lämna mig inte nu!
Vilsen 5: Emma Ahlberg
Frågan var väl visserligen oundviklig och skulle kommit på tal förr eller senare men Jim hade inte funderat ut något bra svar på frågan. Han skulle kunna svara sanningsenligt och säga att han inte hade den blekaste aning men hur trovärdigt skulle det låta? Man dyker inte bara upp på andra sidan jordklotet utan förklaring. Och så vitt Jim visste hade han inte löst gåtan med teleportering. Rimligtvis borde han ha flugit hit, men att svara ”med flyg” vore att dumförklara Eve. Och med tanke på att hon just nu var hans enda kontakt här i New York kändes det dumt att ge henne en anledning att ogilla honom.
”Förstod du inte frågan eller har du slagit i huvudet också?”
Eve tittade uppfodrande på honom från andra sidan sätet. Bakom henne, i fönstret, blixtrade ljus från neonskyltar och trafikljus förbi i sån hastighet att han nästan började tro på teorin med teleportering.
”Nej.. huvudet är okej… relativt” hasplade han ur sig och stirrade ner på sina egna fötter. Han märkte att han saknade ett skosnöre på vänster sko. Undrar var det tagit vägen?
”Jag väntar fortfarande” sa Eve och släppte honom inte med blicken för en sekund. Inte en chans att Jim skulle kunna prata sig ur det här. Han valde att berätta sanningen och hoppades att Eve skulle tro honom.
”Helt ärligt…” började han, men visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. ”Jag vet att det kommer låta galet men jag har ingen aning om hur jag hamnade här. Igår kväll var jag hemma i Sverige och idag vaknade jag upp här”
Eve såg skeptisk ut. ”Och det vill du att jag ska tro på?”
”Jag sa ju att det skulle låta galet” svarade Jim.
”Du vaknar upp, helt sönderslagen och minns ingenting. Det låter mer som droger eller nåt tycker jag..” sa Eve och flyttade sig märkbart längre bort från Jim, inte som att hon var rädd men vaksam.
Jim funderade på det ett ögonblick. Kunde han ha varit under inflytande av någon drog? Det skulle sannerligen förklara en hel del men han kunde ändå inte riktigt förmå sig att köpa den teorin heller. Det lät inte som något han skulle göra… inte frivilligt i alla fall.
”Nej” sa han bestämt. ”Jag har ställt till det rejält det senaste dygnet, det erkänner jag. Men jag har inte tagit några droger, jag lovar”
För första gången sen de klivit in i taxin bröt Eve ögonkontakten med honom och stirrade ut genom fönstret på staden som susade förbi. Ett lätt regn hade börjat falla och lämnade små droppar på glaset. Hon sade inget på en lång stund. Jim började bli orolig att hon övervägde att lämna över honom till polisen. Han skulle just öppna munnen för att säga något när hon vände sig mot honom igen.
”Okej, lyssna noga nu. Jag tänker låta dig följa med mig hem, men” sa hon och tittade strängt på honom. ”få inga idéer bara! Du får bara låna telefonen för jag antar att någon hemma måste sakna dig”
Jim fick inte fram några ord utan nickade bara dumt.
”Och om du försöker nånting, skjuter jag dig. Jag är beväpnad” sa Eve och återgick till att kolla ut genom fönstret.
De fortsatte bilfärden under tystnad.
