Jag hade arbetat som lärare i bara två år när Microsoft släppte sin nya produkt, Dream Teacher. I princip var det exempel på väldigt intressant och avancerad teknik – en maskin som medan man sov matade in stora mängder data i sinnet som kunde tas upp direkt, tack vare att hjärnan var fri att arbeta utan ögonen eller öronens jämförbara snigelfart. I praktiken hade den två direkta effekter på mitt liv, båda mycket irriterande. Den första var att jag förlorade mitt jobb, många elever valde att stanna hemma och endast lära sig saker genom Dream Teacher, och den andra var att alla människor som använde maskinen förvandlades till levande uppslagsverk, som vid minsta provokation kräktes kilometervis med text i verbal form. Detta ledde till att jag – innan jag fick sparken – fick ta emot mycket kritik i min tjänst som lärare.

 

Skolan har alltid varit ett föremål för kritik, då alla tycks veta precis hur man ska utbilda just deras barn, trots att de kanske inte har någon pedagogisk utbildning själva. Nu blev det dock outhärdligt nästan direkt, eftersom även eleverna visste långt mer om mitt ämne än vad jag själv gjorde. Jag har aldrig varit en dålig student, det handlar inte om det, men trots mina flitiga år på lärarhögskolan hade jag inte lyckats insupa ens en tiondel av den kunskap som Dream Teacher gav mina elever över en natt. När beskedet om att min tjänst skulle vara en av de som ingick i skolans nedskärningsplaner kom, ungefär ett halvår efter att eleverna hade börjat använda Dream Teacher, var det snarare som en lättnad än någonting annat. Det hade blivit outhärdligt att ens vistas runt de elever som använde sig av Dream Teacher. Deras muntliga redovisningar utvecklades först till timlånga föreläsningar som hämtade direkt ur en kursbok och mot slutet – då de flesta, om inte alla – elever hade börjat använda sig av Dream Teacher, förvandlades dem till en lång rad referenser till olika kapitel ur olika Dream Teacher-böcker. Helt omöjligt att betygsätta, dels eftersom jag själv inte hade någon aning om vad eleverna pratade om, och dels för att det var svårt att säga om ens lite arbete hade gått in i förberedelserna.

 

Jag vägrade att använda Dream Teacher, och det spelade ingen roll om varenda fjortonåring kunde citera mer Shakespeare än mig, jag var fortfarande övertygad om att kunskap måste tas in på rätt sätt. Den måste analyseras och tillämpas, och inte bara kastas på hög. Först vid en kondensering och tillämpning av kunskaper blir de användbara i det dagliga livet. Vissa menade att jag var bitter över det faktum att jag hade lagt fem år av mitt liv och hundratusentals kronor på en utbildning som nu var, enligt dem, värdelös. Snarare hade jag svårt att tro att ”förvandla alla invånare till levande lexikon” var skolans mål. Nästan alla av mina kollegor höll med mig, och många slutade frivilligt innan jag blev uppsagd. En kollega till mig, en mattelärare, hade slutligen knäckts av att en elev påstått under hans lektion att han av misstag hade upptäckt en algoritm som löste meningen med livet när han löste ett sodukopussel på väg till skolan. Denne läraren tog direkt ut sin pension, han var tursamt nog så pass gammal att detta var möjligt. Jag hade inte samma tur, utan fick istället lära mig att köra buss, ty även om oändlig kunskap inom alla möjliga områden hade gjorts till var mans egendom behövdes fortfarande någon som var villig att köra buss. Man borde även vara tillräckligt dum för att inte inse hur betydelselöst det var när man såg på det stora hela, vilket en ung kvinnlig rebell som just vaknat ur en snabbkurs i nihilism informerade mig.

 

- Fattar du inte att du inte har något intrinsikalt värde, gubbe?

 

Jag var vid den här tiden 28 år, och trots att min hårlinje hade börjat så sakta klättra uppåt mot hjässan så kände jag mig knappast som en gubbe. Jag kom dock ofta på mig själv att önska mig bakåt i tiden, fast då knappast för att återuppleva den ljuva barndomen eller träffa gamla husdjur och vänner, utan snarare för att strunta i det hela med utbildning och börja köra buss direkt. Då hade jag sluppit magsår och stress och brev från CSN.

 

- Nej, svarade jag lite lojt och stängde dörren till bussen.

 

Fast egentligen var inte min studietid bara bortkastade pengar och slösad tid. Jag hade lärt mig mycket annat, det mesta om sprit, som egentligen inte hörde ihop med min nu ”värdelösa” examen. Jag ångrar inte att jag utbildade mig, även om det i slutändan inte lönat sig, måhända.

 

- Jo, alltså – om vi tänker oss att du är ensam i ett universum, sa rebellen. Du är helt värdelös utan din buss. Därför saknar du intirnsikalt värde.

 

Så de kunde med andra ord tillämpa kunskapen som de fått via Dream Teacher. Fast hon var egentligen gammal nog att ha gått i vanlig skola upp till högstadiet ändå, så hon kan ha lärt sig att tillämpa kunskaper innan Dream Teacher gjorde sitt intåg.

 

Jag svarade inte, och rebellen suckade och tog en plats istället. Det störde mig inte riktigt att hon just bevisat att mitt liv var meningslöst, men det gjorde lite ont att hon hade gjort det med sådan finess. Det hela spelade mindre roll, för TV-produktionen hade ännu inte degenererat till den radda av referenser som mina elevers presentationer hade, och därför fann jag fortfarande nöje i att komma hem från jobbet och titta på dålig amerikansk TV. Detsamma gällde internet ett tag, vissa opponerade sig mot Dream Teacher och dess effekter, men de dränktes snart i uppsatslånga foruminlägg och senare möttes alla protester med ett kort ”’Surt sa räven’, DT Svar på tal Microsoft corporation (2067)”, med tillhörande gillanden och skratt från andra Dream Teacher-användare. Jag brydde mig ett tag om hur sorgligt det var att inte ens kommentarer på YouTube längre var oinformerade och roliga, men snart släppte även det.

 

Under min tid som busschaufför började jag även märka hur Dream Teachers effekter spreds likt ringar på vattnet även utanför skolvärlden. Exempelvis hade folk fullständigt tappat tron på demokrati, och de flesta hade, efter en kurs i samhällskunskap, insett att alla partier egentligen ville samma sak, men att politiker på båda sidor var för korkade eller för envisa för att förstå detta. Därför hade de flesta röstberättigade slumpat ut sina röster, röd eller blå eller grön spelade egentligen ingen roll längre. Eftersom många bara blundat och tryckt på skärmen i väljarbåset hände det sig att det parti som legat längst i mitten på pekskärmen, Centern, fick fenomenala 44% av rösterna. De kunde emellertid inte tillsätta något mandat i riksdagen, eftersom alla på deras lista vid det laget hade läst samma Dream Teacher-bok som alla andra, och därför helt övergivit det där med politik.

 

Efter att jag fått sparken från mitt jobb som busschaufför, då chefen hade laddat hem och sovit med en Dream Teacher-bok om hur man effektiviserar transporter, flyttade jag hem till min barndoms stad där jag fann att inte bara min familj, utan även alla mina vänner hade börjat använda sig av systemet. Det gick inte längre att umgås med någon av dem, det var som om de talade ett helt annat språk än mig. Min far, som alltid varit intresserad av mat, lagade oändligt goda grytor efter det att han hade skaffat sig en Dream Teacher-bok av Buddy Oliver, son till kocken och celebriteten Jamie Oliver. Min mor, som länge varit intresserad av poesi, skrev nu, med hennes nytilldelade Dream Teacher-kunskaper i klassisk posei, episka dikter som, när jag fick läsa dem, öppnade mitt sinne för helt nya sidor av världen. Det kändes dock främmande att ens vistas runt dem, och när jag förklarade min inställning till systemet försökte de övertala mig med en lång rad retoriska grepp, även dem signerade Dream Teacher.

 

Det hela pågick i några år, under tiden skaffade jag mig ett nytt jobb, som kassör i den lilla mataffären som fortfarande fanns kvar, och jag skaffade mig också en liten lägenhet i närheten av mina föräldrars hus. En Dream Teacher ingick i lägenheten, lika naturligt som kylskåp, frys och diskmaskin. Jag använde den dock inte, trots att nu nästan alla i hela landet hade en Dream Teacher och använde den dagligen. Effekterna lät sig inte väntas på heller, tobaksbolagen gick omkull efter det att det slutligen hade inrotats i alla sinnen hur onödiga produkterna egentligen var. Bilindustrin höll på att gå samma öde till mötes, eftersom en synnerligen intressant Dream Teacher-bok om tåg, med dess miljövänlighet och bekvämlighet hade publicerats. Detta ledde emellertid i slutändan bara till att Volvo ökade sin forskning om miljövänliga bilar och snart rullade elbilar fram och tillbaka på gatan utanför.

 

Till min stora sorg innebar dock inte Dream Teacher världsfred. Jag trodde ett tag att tack vare att alla nu fick se hur lika vi egentligen var så skulle alla motsättningar åsidosättas en gång för alla och krigets onödighet skulle exponeras. Tvärt om så insåg de flesta i västvärlden hur mycket vi måste exploatera den tredje världen för att kunna behålla vår höga levnadsstandard, och protesterna mot krig dog ut istället.

 

I slutändan blev folk så avtrubbade och introverta av deras eget kunnande att de i princip helt slutade att reagera på omvärlden. Det gick tidvis flera dagar emellan de gånger jag faktiskt pratade med människor och förstod vad de sa. Jag hade blivit en person i exil i min egen hemstad. Det mest irriterande med mina ”nya och förbättrade” medmänniskor var att de talade i språk jag inte förstod – mina vänner brukade retas med mig genom att antingen bara tala med Dream Teacher-referenser eller så gick de ihop och köpte en språkkurs i Dream Teacher-format, och veckan därpå när vi träffades talade alla andra ryska, eller swahili, eller något obskyrt språk från en liten ö i Karibien. Det hela var mycket lustigt första gången, men jag tröttnade snabbt och slutade visa mig på dessa sammankomster. Istället spenderade jag den mesta av min tid med att läsa vanliga böcker, ”för någon måste ju göra det” och skriva, på vanlig ren svenska snarare än Dream Teacher-kod. Mycket främmande för resten av samhället, men normalt för mig.

 

På ytan skulle man kunna tro att jag var olycklig i min ensamhet, men jag kände det inte så. Jag har aldrig haft några problem med att umgås med mig själv, och tack vare de avancerade datasystemen som nu fanns i mataffären behövde jag inte ens konversera med någon genom jobbet, varken medarbetare eller kunder. Korta grymtanden och kroppsspråk räckte för att jag skulle ta mig genom dagen, och det påminde mig om när jag gjorde volontärarbete i Ecuador och inte kunde prata särskilt mycket spanska. Nu pratade jag inte Dream Teacher, vilket var i princip densamma, förutom att de jag försökte tala med nu verkade utstråla betydligt mindre entusiasm inför livet än de barn som jag delade ut mat till i Ecuador.

 

Min isolering på fritiden ledde mig till att beta av hela min ”att läsa”-lista i pappersform, jag kunde i princip bara gå raka vägen in i biblioteket och ta vad jag ville ha i ”avdelningen för analoga böcker”. Det var ingen som längre ens läste deckare i pappersform.

 

Jag har nu beslutat mig för att ta farväl av den här världen. Jag förstår mig inte längre på de tomma skal av perfekt information som mina medmänniskor har förvandlats till. Jag ser inte längre någon passion – eller några andra känslor heller för den delen – i deras ögon. Det finns ingenting här kvar för mig att göra. Jag minns hur jag i min period som ung rebell brukade skämta om hur kapitalismen och något multinationellt företag kommer att ta död på världen till slut. Jag anade aldrig att jag skulle ha rätt – folk lever, men vad är det egentligen för liv?

 

Farväl.