Bläck Jönköping

Malmö, två veckor sedan

Får ingen luft

Blir knuffad runt

Jag dansar men jag känner ingenting alls

Allt går för fort

De andra drog

Andas, andas men det är för varmt

 

Jim snurrade runt på dansgolvet och hela världen darrade med honom. Musiken som dånade ut ur högtalarna var alldeles för hög, och förvandlades med tiden till ett enda långt brölande kakofoni.

 

Jag är för full

Du är för ung

Jag ser dig prata men hör inte ett dugg

Letar mig ut

Blinkande ljus

Andas, andas allting snurrar runt

 

Han ser henne blicka mot honom vid bardisken. Hon ler, och lyfter sitt glas i en kort och artig, men varm och inbjudande skål. Han ler tillbaka, och försöker röra sig mot henne genom vimlet. Folk runtomkring dansar som i en trans, de märker honom inte där han ursäktandes gör sitt bästa för att tränga sig förbi. Någon dansar in i honom och han knuffas bakåt igen, från henne, samtidigt som hon vänder sig om, och försvinner bort i mörkret och röken.

 

I frustration gör han ett nytt försök att tränga sig mellan de som står vid bardisken och viftar med pengar, och de som i frenesi dansar till musiken. Paniken fyller hans sinne med is, och det är svårare och svårare att hålla sig lugn. Äntligen nästan kastas han ut på andra sidan om folkhopen och han ser sig omkring förvirrat efter henne.

 

Han glimtar henne försvinna iväg runt ännu en grupp som dansar utan att lägga märke till honom. Utan att riktigt tänka på det ökar han farten, nästan halvspringer över dansgolvet, genom folkmassan som gungar i takt till basen, folkmassan som skriker honom i öronen, folkmassan som bara är i vägen. Han önskade innerst inne att alla de andra i lokalen bara föll genom golvet ner i avgrunden, så att han kunde få vara ensam med henne.

 

Så plötsligt står hon där, mitt på golvet, mitt i ljuset, skild från de andra i lokalen, ensam i en ring av människor som av en eller annan anledning inte dansar närmre henne. Han närmar sig och sträcker ut en hand åt henne. Hon tar den och han känner elektriciteten från kontakten darra genom hela kroppen. Musiken ändrar plötsligt karaktär och blir märkbart lugnare. Hon dansar helt tätt intill honom och han känner pulsen dunka i tinningarna, i händerna och i bröstkorgen.

 

De stänger men ingen bryr sig
Blir blind när alla lampor lyser
Det här är värt att dö för
Jag tror mitt hjärta blöder

 

Musiken ändrar karaktär igen och blir mycket högre och gällare i tonen. Han känner en skarp smärta i bakhuvudet innan hans blick blir grumlig och knäna viker sig under honom.

Gud stirrade tomt ut över världen. Han kände sig, om ens möjligt, levande. Han var definitivt inte död i alla fall. Hur dödar man det som inte lever, utan är evig?

 

Han hade alltid funnit tiden som kronan på sin skapelse. Visst den var irrelevant för Honom men det var en gåva han gett till människorna. Dödlighet, var något Gud avundades människorna. Men de hade tagit denna gåva och genom sitt skapande av genteknik, förstört den. De hade tagit avstånd från honom. Vilket annat val hade han haft än krig? Hur mycket Han än förnekade det var det tydligt, utan människorna var han inget. Ett tomt ord, Gud.

 

Gudar hade kommit och gått i genom evigheten och alla hade fallit i glömskan och försvunnit i exil och han var på väg att bli en av dem. Detta skulle inte få ske. Segern över människorna var inget Han stoltserade med, likt förstörelsen av Sodom och Gomorrah lade han över anklagelserna på människorna själva. De drog det över sig själva, suckade han. Han var ansvarig för att människorna gick i allians med Lucifer. Han hade förrått människorna inte tvärtom.  Precis som Abbadon, abigor och Jibrad kände Han sig ansvarig för att de bytt sida. Att det skulle komma tillbaka och straffa Honom själv var inget han klandrade dem för.

Han hade inte valt Kaleb. Det bara råkade sig bli han som blev vittne. Jibrad ville få stopp på kriget och vilket bättre sätt att stoppa det på än att ”döda” Gud.  Gud hade dött förr, inte hela men delar av honom. Under namnet Jesus hade han vandrat på jorden som en dödlig.

Så Jibrad ställde frågan, obesvarbar men enkel. Varför? Gud svarade, jag vet inte. I det ögonblicket blev han dödlig. Just som Jibrad genomborrade gud med sitt svärd kom Kaleb. Rasande hade han stormat fram men Gud hade med sina sista krafter sänt honom till Jorden. Han kommer bli användbar var det sista han tänkte.

 

Han var dock inte död, han befann sig bara någon annanstans. Hans styrka hade emellertid kommit tillbaka men Han hade valt sin återkomst med omsorg. Han gillade talet tre, om Satan får ha ett nummer så ska jag få ha mitt, hade Han tänkt och skrockat över att Han var så småaktig.

 

Kaleb, mumlade Han och tittade ut över världen. Pjäserna var uppställda. Kaleb var hans första drag. Nu var det svarts tur. Han visste vad som skulle göras, Abbadon och de andra 4 måste bort. En i sänder för att sedan få bort ”Drottningen”.