Berta kände hjärtat bulta frenetiskt av upphetsning och hon uppfylldes av en lätt eufori. Äntligen, äntligen, äntligen! Hon fortsatte slå på den stilla kroppen, trots att den var långt bortom allt spår av liv. Hon upphörde inte förrän svetten pärlade sig i pannan på henne och armen ilsket protesterade med dova stötar av smärta. Det gick knappt att känna igen kroppen framför henne som en människa längre. Hon visste att hon måste ta itu med den gamle översten ganska snart, även om det bar henne emot. Han hade egentligen ingenting med det här att göra och var ganska harmlös om än irriterande. Nog visste hon att han skulle ha sett henne, gubben gjorde ju inget annat än att spionera på sina grannar, då främst henne och Horace.

Berta bedömde att hon skulle ha ungefär tio minuter på sig bara under tiden han överlade med sig själv om han skulle ringa polisen eller ej. Även om hon trodde att han skulle välja det förra alternativet borde hon ha åtminstone ytterligare några minuter på sig. Gubben skulle behöva ta sig ut till redskapsboden där han hade telefonen. När hon och Horace var nyinflyttade hade han ganska vänligt och förmanande varnat henne för de tyska spionerna inom polisen. En av uppmaningarna hade varit just att inte ha telefonen i bostadshuset, översten menade då att de kunde avlyssna den. Berta kunde inte riktigt minnas när eller varför de kommit på kant med varandra, men de hade inte pratat mycket efter det. Det kändes inte alls bra att bli tvungen att döda honom. Snart. Hon måste bara vila lite först.

Berta tillät sig återigen att njuta av den befriande känslan. Det var över. Så många år av bittert hat – i ett slag upplöst. Det var en ren tillfällighet att hon fått kännedom om Horace’ andra kvinna. Först hade hon trott att det var något tillfälligt, något hon hade kunnat se genom fingrarna med. När hon till sist insett att så inte var fallet var det precis som om något brast inom henne, från den dagen hade hon fantiserat om Horace’ brutala död. Att han älskade whiskyn mer än henne kunde hon tolerera, men inte att dela hans resterande kärlek med ännu en kvinna. Hon hade haft tillfälle att döda honom fler gånger än hon kunde räkna, men var gång höll något henne tillbaka. Den där gången då hon stått utanför hans kontor med järnröret mindes hon tydligast. Hon hade varit så inställd på att slå, krossa och förstöra. Adrenalinet hade pumpat i vågor genom kroppen på henne, men hon hade inte kunnat förmå sig till att öppna dörren. Någonstans långt inom henne fanns fortfarande en förrädisk del av Berta som envist vägrade sluta älska honom, trots att det gjorde henne rasande. För var gång hon misslyckades sjönk hennes självkänsla ytterligare, medan bitterheten etsade spår i hennes ansikte. Hon visste att hon idag bara var en spillra av sin forna skönhet.

Trots att det plågade henne hade hon börjat följa efter dem. På avstånd hade hon sett deras ömhetsbevis, och varje beröring dem emellan hade brutit ner henne ytterligare. Men hon hade också sett grälen, den sjudande galenskapen i kvinnans ögon – var det den som förtrollat Horace så? Allt mer hade det stått klart för Berta att flickan kunde bli det verktyg hon behövde. Länge hade hon filat på brevet till henne. I det hade hon förklarat att Horace aldrig tänkt lämna henne – Berta – som han lovat kvinnan. Berta visste att det hade varit en chansning, men ändå en ganska sannolik sådan. Tvärtom, hade hon ljugit vidare, så hade Horace förhållande med henne varit på Bertas initiativ eftersom hon på grund av sjukdom inte längre kunde ta honom till sin bädd. Hon hade utförligt beskrivit för kvinnan hur de hade skrattat åt hennes dumma naivitet, åt att hon faktiskt trodde på Horace’ kärleksförklaringar. Tack vare hennes plågsamma spionage hade hon kunnat återge deras ömma scener, och rått smulat sönder dem i brevet. Fylld av skadeglädje hade hon avslutat brevet med ”Tack för en ytterst underhållande tid, men sjukdomen har till sist gett med sig och dina undermåliga tjänster behövs inte längre. Vänligen – Berta och Horace.” Hon visste att hon kopierat Horace namnteckning perfekt.

Allt hade gått som Berta trott. Hon hade misstänkt att kvinnan kände till Horace rutiner lika väl som hon själv gjorde det, och mycket riktigt. Hon log lite åt ironin i att samma kvinna som utsatt henne för helvetet på jorden också hade varit den som till sist befriat henne från det. Dels genom att utföra den smutsiga syssla hon inte förmått genomföra själv – att döda Horace. Dels genom att Berta själv till sist fått utlopp för all sin vrede och bitterhet med varje befriande stöt järnröret sänt uppför hennes arm då det träffade kvinnans kropp. Igen och igen och igen. Berta tittade på det livlösa byltet och hennes stela ansikte mjukades upp av ett trött leende. Leendet slocknade när hon kastade en blick mot överste Senaps hus. Hon kunde inte dröja längre.

Berta höll sig noggrant i utkanten av gårdsplanen, där gatlyktans sken inte kunde röja henne. Långsamt närmade hon sig överstens hus, men insåg att hon inte skulle hinna fram i tid när hon såg honom gå mot redskapsboden. Hon förbannade att hon dröjt så länge när hon ändå skyndade på stegen och något snabbare närmade sig den fördömda karlns tomt.

Överste Senap stirrade en stund på den matt svarta telefonen. Det var inte bara avlyssning han oroade sig för längre, det skulle inte förvåna honom om tysksvinen på nåt vis lyckats se till att det skulle komma gas ur hålen vid högtalaren eller mikrofonen då man lyfte luren. Bestämt drog han ett djupt andetag, och höll inne det medan han lyfte luren. Misstänksamt sniffade han i luften ett par gånger innan han bedömde telefonen som säker. Än så länge.

”Är det någon där?” hörde han växeltelefonisten säga med en viss skärpa.
”Ja, ursäkta. Jag skulle vilja bli kopplad till polisen tack.”
Han tyckte sig höra något på linjen, säkert någon form av inspelningsapparatur, under tiden han kopplades.
”Inspektör Reinhold, vad kan jag stå till tjänst med?”
Han visste det, han visste det! Han visste att det var tyskjävlar bland polisen! För en stund glömde överste Senap alldeles bort varför han ringt, och trumpetade upprört om vad han tyckte om tyska spioner. Och senapsgas, det var han extra tydlig med. Inspektör Reinhold skulle just till att lägga på då översten till sist sade att han bevittnat ett mord.
”Hursa?” undrade Reinhold skarpt.
”Jo serru – Gamen här i huset intill...”

Berta såg överste Senap vända sig om och se på henne. Hade han verkligen kallat henne ”Gamen” undrade hon roat och kände sig något mer motiverad att höja det fortfarande blodiga järnröret. Hon såg en pulserande åder guppa upp och ner på hans panna och gick långsamt närmare. Han spärrade upp ögonen och höll hotfullt upp telefonen. Så såg hon något nytt i hans blick. Förvåning? Hon hann inte avgöra vad det var innan han rullade på ögonen så bara vitorna syntes, halva ansiktet hängde plötsligt slappt, han drumlade i golvet och en omisskännelig stank spred sig till hennes näsborrar. Hon kunde knappt tro sin tur, karln verkade ha fått slag. Beslutsamt sträckte hon sig efter telefonen.

Överste Senap kände döden närma sig och förbannade att han sänkt garden. Han hade ju vetat att det fanns tyskjävlar hos polisen. Att de haft gas i telefonen, han hade haft rätt hela tiden. Det enda han inte förutsett var att den jäkla häxan hela tiden varit med i konspirationen. Han fick skylla sig själv som inte tänkt på det. Men han hade haft rätt. ”Tyskjävlar” var den sista tanken som ekade genom hans huvud.

”Mitt tålamod är faktiskt inte hur långt som helst” väste Reinhold i luren just när Berta höll den mot örat.
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sir,” sade Berta i en undergiven, ursäktande ton. ”Ni måste förlåta, min man, han är senil, jag vände bara ryggen till någon minut.”
”Den karln gör ni bäst i att spärra in, frun, om ni inte har något emot att jag säger det. Han är ju spritt språngande galen! Svamlade om spioner, senapsgas och mord!”
Berta tackade tyst Gud eller Djävulen – vem det nu än var som gett henne denna utväg. Lagom ödmjukt sade hon sedan:
”Jag kan inte nog ursäkta det sir, men ni förstår säkert att jag ogärna skiljs från min make. Han har fortfarande klara dagar. Jag skall verkligen se till att det här inte upprepas.”
”Det hoppas jag för er skull, frun, och jag beklagar er mans tillstånd. Men sådant här slöseri med polisens tid är inte acceptabelt. Jag låter det passera för den här gången, men händer det igen kan ni räkna med en påhälsning.”
”Jag förstår sir. Det ska inte upprepas. Ursäkta att vi slösade med er tid. Godkväll sir.”
”Nåja. Godkväll med er.”

Hon sjönk ner på golvet, jämte mannen hon trots allt inte hade behövt slå ihjäl. Nog förstod hon att det bara var en tidsfråga innan liken hittades, men det spelade ingen roll. Vid det laget skulle hon vara långt borta.

De kallar mig Överste Senap, retsamt nog. De säger att jag är tokig, galen, skadad och senil. De säger att jag är paranoid. Men de har ingen aning. De var inte där. De har inte sett män i artonårsåldern vrida sig i plågor för att gasmasken inte var helt tät. De har inte sett dem drunkna i leran, för tidigt för vem som helst, speciellt för dem som aldrig fått leva.

Efter kriget hade jag svårt att få jobb. Mitt öknamn, Överste Senap (ironiskt nog blev jag aldrig överste) följde mig vart jag än vände, och alla tycktes ha hört talas om min paranoia. Men de visste inte heller någonting om senapsgas. De hade ingen aning om vad det hade gjort med mina sinnen. De var skarpare nu, klarare än förr, snarare än tvärt om. Jag kunde se allt, höra allt, känna allt. Om jag bara så ville.

Pensionen för krigsveteraner från staten höll mig emellertid vid liv och flytande tills vidare. Livet hemma i stugan var faktiskt ganska likt det i skyttegravarna, den mesta tiden satt man bara och väntade. Extremt långa pass av uttråkning, blandat med korta perioder av ren terror. Det måste ha varit värst för de som hade flickvän och kanske till och med barn hemma. Jag hade ju bara min stuga. Och så klart även grannarna.

Mina grannar var ett aristokratiskt par, båda till åren. Den ene kallar jag för Säcken, och den andra för Gamen. Båda har ett synnerligen särskilt sätt att hantera vardagen, Säcken dricker litervis med sprit och läser tjocka böcker. Jag tror att han är akademiker. Gamen patrullerar runt i huset med ett tillhygge, ibland ett järnrör, ibland en ljusstake. Och så kallar de kallar mig paranoid.

Jag har inte sett till Säcken på några dagar, han är kanske bortrest på en konferens eller liknande. Gamen finns där dock, hon går fortfarande runt och spejar och spanar. Just ikväll är hon nog inte ensam tror jag, det är någon mer. Jag såg inte vem det var som kom i bilen, men det är en skugga till i rummet. Det är inte Säcken, den här skuggan är mycket smalare än honom. Det är förmodligen en kvinna – kanske en älskare till Säcken? Det skulle förklara varför Gamen slår ihjäl henne. Jag borde kanske ringa polisen.

Hon måste ha hört bilen, men kanske inte sett den då månen fortfarande månen låg döljd bakom de mörka molnen. Vad gjorde hon här ute mitt i natten? Jag hör henne ropa.

”Hallå, är det någon där?”

Om hon hittar bilen, hittar hon troligen kroppen av sin avlidne, sin mördade man. Det får inte hända, måste avleda henne uppmärksamhet på något sätt. Skrapar bort det värsta av leran från skorna, och slänger spaden i närmsta buske.

Horace fru, född Berta von Schnoffsentops, men alla kallade henne för fru Blå. Kanske för att hon hade för vana att färga håret blått, eller kanske för hennes humör var blått, någon muntergök hade hon aldrig varit. Hon var en lång, knotig kvinna, med höknäsa, korpsvart hår uppsatt i en knut och små plirande ögon. Hon var insvept i vad som såg ut som en stor maläten svart pläd. Hon var inte helt olik en enorm svart gam där hon stod och blängde ner på mig med en min av avsmak.

”Vad gör du här ute mitt i natten frun?” frågade jag med en så oskyldig röst som möjligt.

”Så det var dig jag hörde snokandes där ute! Kanske tur att du är här för jag försöker hitta Horace, han har varit försvunnen i flera dagar nu, och det är mycket olikt honom att inte höra av sig.”

”Är det inte bättre att låta polisen sköta letandet?”

”Bah! Polisen kommer inte hitta honom innan det är för sent.”

”För sent?”

”För sent för honom om jag hittar honom tillsammans med ett fnask igen!”

”Tror frun att han tar sina fnask hit?”

”Det har nog hänt. Kom in ska jag visa dig något.”

Att följa med fru Blå in i ett öde hus mitt i natten var inte direkt högst upp på min önskelista, men att vägra skulle verka misstänksamt.

Det cirkulerade många märkliga historier kring fru Blå. Den gamle översten i granngården hävdade bestämt att han från sitt köksfönster sett fru Blå smyga omkring med ett blyrör i högsta hugg. Men man fick ta allt den gamle militären sa med en nypa salt. Han hade blivit halvgalen efter att han utsatts för senapsgas och hade inte mycket kvar av sina lungor. Nu såg han fiender i allt och alla, och på senare hade han blivit allt mer senil vilket ledde till att hans paranoia hade ökat.

Fru Blå tog en ljusstake som stod i fönstret och ledde in mig i biljardrummet. I mitten av rummet stod fortfarande det antika halvruttna biljardbordet, duken var nu grön av mossa. Rummets vänstra sida var täckt av fönster som vette ut mot trädgården. Tapeterna på väggarna var fuktskadade och hade börjat lossna. I skenet av det fladdrande ljuset pekar fru Blå mot ett mörkt hörn av rummet. Jag tar några steg närmare för att se vad det är hon pekar på när…

Jag förstod att hon skulle upptäcka bilen i samma stund hon klev ut genom dörren. Om hon inte redan gjort det? Tänk snabbt nu. Tänk, tänk, TÄNK! Jag måste såklart köra bort bilen. Såklart. Går för att öppna bildörren till förarsätet. Ser siluetten av din fru i det upplysta köksfönstret. Hon som alltid förstör allt. Allt! Nej, inget får stiga mig åt huvudet. Vrider om tändningen och smyger lätt inåt björkallén. Den är riktigt ihopväxt. Men jag lyckas ändå pressa in hela bilskrället utan problem. Slår av tändningen. Väntar. Lyssnar.

Det var mitt första mentala fotografi av henne. I den där nätta gröna klänningen och det där eldröda håret med de gröna slingorna i. Alltsammans var så absurt men på något sätt gjorde det henne förtrollande. När hon slog sig ner mitt emot mig där i båset, tyckte jag för ett kort ögonblick se en glimt av osäkerhet i hennes blå ögon. Men precis lika fort som jag upptäckt det försvann det igen och hon tittade på mig med en sådan självsäkerhet och gillande att jag helt enkelt inte kunde slita min blick från hennes. Vi satt där i båset och pratade i timmar, drack flera öl och beställde in skål efter skål med jordnötter. Aldrig hade jag sett en kvinna som varit så mycket för öl och jordnötter som hon. Jag visste redan då att det här var ett av de mest intressanta tillfällena i mitt liv. Hittills. Framtiden kunde jag ju inte veta något om. Men den brydde jag mig heller inte om. Jag levde bara då, för den där kvällen. Så glittrande log hon mot mig medan hon svängde med sitt eldiga hår med gröna slingor i. Det var som om det lyste en gloria omkring henne – som en ängel. Fast det kunde förstås vara de tio ölen jag suttit i mig. Men, jo, hon var… förtrollande. Förtrollande vacker och hon hade valt att tillbringa kvällen med mig.

- Hur känner du för att dra oss bort härifrån? undrade hon så och lade bort en bit hår bakom örat innan hon fortsatte.
- Jag vet ett ställe som du skulle älska. Kom med… snälla!

Hon hade ställt sig fnittrande upp och drog i min arm som en enveten skolflicka som vill visa sin senaste leksak. Jag förstod genast att det berodde på ölen för fnittrig låg inte i hennes natur. Nej, det hade jag känt av redan vid första anblicken. Jag harklade mig för att svara henne men hann inte komma dit innan hon drog upp mig ur båset och ut ur baren. Godtrogen som jag var lyckades jag lämna några sedlar på bordet vi suttit vid. Så bar det iväg in i en taxi som stod och väntade, antagligen på någon annan, utanför baren. En kvinna kom ut genom dörren till baren några sekunder efter oss och ropade ilsket åt oss att ”i helvete heller, det där är min taxi”. Innan jag visste ordet av hade min ölhävarpolare kastat sig över den ilskna kvinnan och börjat slå henne över ansikte och kropp. Framsidan till baren flockades snabbt av förbipasserande människor. Alla blir ju så intresserade när det blir slagsmål, inte minst när det är en ”cat fight” på gång. Medan jag stod där och chockat såg på, lade jag märke till halsbandet runt hennes hals. Hur hade jag missat det förut? Jag kände igen det. Men varifrån?

Jag kunde inte slita blicken från honom. En del av mig ville inget hellre, det var verkligen ingen vacker syn. Men den andra delen av mig, den delen jag aldrig riktigt kunnat kontrollera, ville inget hellre än att syna varenda vrå av hans en gång vackra ansikte. Tårarna som vällde fram gjorde mitt synfält suddigt men jag torkade inte bort dem. På något sätt gjorde de diffusa konturerna av hans livlösa kropp situationen mindre makaber.

En uggla hoade någonstans längre in i skogen bakom huset och väckte mig ur min tillfälliga trans. Jag stängde bakluckan igen, så försiktigt jag kunde. Bilnyckeln satt fortfarande kvar i tändningen och bilen gick på tomgång. Huset låg i stort sett öde och närmsta granne fanns mer än 5 kilometer bort. Ändå stängde jag av bilen ifall någon förbipasserande skulle få för sig att snoka. Ingen skulle få förstöra vår sista stund tillsammans.

Jag kände till huset och dess omgivningar lika väl som om jag faktiskt bott där. Varenda kulle och sänka som omgav huset och varje liten som tornade upp sig runt utkanten av tomten. Därför behövde jag ingen ficklampa. Jag gick på känsla, som så många andra gånger i mitt liv.

Jag hade ofta fantiserat om hur vi skulle rustat upp huset om vi bott här, jag och Horace. Huset hade för tillfället en ljust gul färg. Nästan i alla fall. Med åren hade färgen flagnat och blivit nött. När jag första gången såg huset tänkte jag mig det i grönt. Men efter den där kvällen i december för tre år sen kommer jag alltid förknippa grön med död. Den fina gröna klänningen som hade färgats alldeles röd. Det hade aldrig varit min mening…

Jag skakade bort de tankarna. Det här var inget tillfälle att återuppleva gamla misstag. Det här var min och Horaces sista kväll. Inga hjärnspöken skulle få leka med mig ikväll.

Jag vandrade målmedvetet tvärs över tomten och bort till redskapsskjulet. Trots att huset var obebott och ingen hade bott där de senaste 10 åren fanns fortfarande alla verktyg och trädgårdsredskap kvar. Jag antar att ingen åker ut till ett hus mitt ute i ingenstans för att stjäla en simpel kratta.

Dörren var olåst och jag öppnade dörren som märkligt nog inte knarrade eller gav minsta ljud ifrån sig. Det fanns ingen lampa och månen doldes bakom de allra längsta grantopparna. Men jag visste ändå var allting låg. Spaden jag letade efter hängde på en krok precis till vänster om dörren, där jag lämnade den sist. Den kändes kall i mina händer. Precis som jag kände mig inombords.

Med spaden i ett stadigt tag gick jag tillbaka mot bilen men gick förbi den och fortsatte ut på åkern som låg bredvid huset på norra och östra sidan. Det var kallt i luften men marken var fuktigt och troligtvis var det ingen tjäle. Men det skulle bli besvärligt ändå. Det var mycket jord som skulle grävas upp och jag var inte direkt stark. Förra gången hade Horace grävt. Han hade skyfflat bort jorden som ingenting med svetten glänsande i hans perfekta panna. Åh, vad jag önskar att saker varit annorlunda. Om det inte varit för henne Horace… då kanske du fortfarande hade levt.

Nej! Inga hjärnspöken! Inte ikväll.

Jag tog ut mina aggressioner på den fuktiga jorden. Spaden sjönk lätt igenom det översta lagret men stannades upp längre ner där jorden blev mer kompakt. Jag tryckte ner det sista av spadbladet med foten och insåg att jag borde valt bättre skor. Men jag hade ju inte direkt planerat det här.

Efter bara några spadtag började jag känna värk i armarna och trots den kyliga luften slängde jag av mig jackan. I den här takten skulle solen hinna gå upp innan jag var klar. Ett till spadtag och jag började få in tekniken. Jag skulle precis höja spaden ännu en gång när jag upptäckte min skugga.

Jag hade ingen skugga när jag började gräva. Månen var fortfarande gömd bakom den täta skogen på andra sidan tomten och bilen hade jag ju stängt av. Så var kom ljuset ifrån? Jag vände mig om och lät blicken vandra från bilen till skjulet och till huset.

Huset!

Från fönstret alldeles intill ytterdörren lyste en ensam lampa med fast sken. De allra mest irrationella tankarna flög genom mitt huvud. Var Horace därinne? Jag kastade ett öga på bilen med bakluckan var fortfarande stängd. Såklart. Jag håller på att bli galen, spöken finns ju inte… väl?

Men ett ljud från huset gav mig plötsligt okontrollerade rysningar längs hela kroppen. Till skillnad från dörren till redskapsskjulet gav ytterdörren ifrån sig ett gnisslande ljud när den öppnades. En mörk figur klev ut på trappan framför dörren och började gå ner för den.

Det var mörkt och jag stod långt bort men nog jag kände igen den där siluetten. Det var Horaces fru.

Mitt miserabla förflutna hade alltid följt mig som en skugga med en igels ihärdighet. Jag var i grunden egentligen inte en dyster eller cynisk människa men redan vid den ringa åldern av 22 hade jag samlat på mig en bitterhet motsvarande ett mindre behandlingshem för krigsveteraner. Mina föräldrar hade tagits ifrån mig på det grymmaste av sätt och mitt barndomshem var numera bara aska. Mitt hämndbegär brottades med mitt samvete och min vilja att vara en god man.

Jag var den yngste doktoranden på skolan och min stolthet nådde höjder som kunde tävlat med Babels torn. Enda skillnaden var att inte ens gud kunde slå ner mig från min piedestal av självsäkerhet och akademikergrund. Jag var övertygad om att jag skulle bli citerad långt efter min död och sätta namn på otaliga vetenskapliga begrepp och teorier.

”Plommons reflexiva filosofi”

”Plommonmodellen”

”Plommons matris”

Titlarna fick mig att känna mig som den största och starkaste pojken på lekplatsen som kunde erövra vilka spadar och cyklar från vem som helst utan motstånd.

Rummet som jag hade blivit tilldelat speglade inte något som kunde kopplas till mig. Inga tavlor, inga bilder. Bara en säng, ett skrivbord och hundratals böcker i travar, sorterade efter mitt alldeles eget system. Skrivbordet vars väsen kretsade kring min laptop kunde mest liknas vid en kommandocentral. Gamla journaler, brev, öppna utredningar, nedlagda utredningar bildade en informationstornado över den blanka träskivan. Min far hade blivit mördad. Min mor hade blivit mördad, som en kebab. En bränd sådan. Innebränd.

Hämnden viskade dumheter i mitt öra. En aggressiv nyfikenhet brann. Polisen var inkompetenta, utredarna var förmodligen fjollor utan någon som helst verklighetsförankring.

Sedan tidiga barnsben hade jag haft en känsla av att jag i slutändan skulle vara tvungen att ta vara på mig själv utan hjälp från andra. Det hände att jag såg på mig själv som en civil elitsoldat bland vanliga dödliga. Jag hade svart bälte i jiu-jutsu, var vältränad och en jävel på att simma, kvällskurser i förstahjälpen och kunde klara mig utmärkt av vad skogen hade att erbjuda. Jag kunde inte vid detta tillfälle ens kunna föreställa mig att jag åtskilliga år senare skulle bli överrumplad och mördad av någon inte ens hälften så stor som mig själv.

Min pappa var jägare. Han lärde mig massor om skogen, om meningslösa växter och giftiga svampar. Men framför allt var det han som lärde mig döda. Jag minns klart första gången jag dödade. Det var en hare. Vi hade skadeskjutit den, förmodligen träffad med bara ett hagel, vilket gjorde att den stackaren haltade fram i en panikartad men ack så ineffektiv spurt. Pappa hade fått mig att krossa det fluffiga och öronprydda huvudet med en sten. Jag minns att jag hade förväntat mig en blixt från en klar himmel, att någon effektfull sorglig musik borde spelats eller att gud borde straffat mig för min gärning. Men ingenting. Att döda var inte mer dramatiskt än att tända en cigarett eller koka nudlar. När tonåren kom började jag läsa böcker skrivna av dömda yrkesmördare och se några actionrullar i veckan. Jag undrade mycket hur det egentligen skulle vara att släcka ett riktigt liv. Föga anade jag att dagen då jag skulle bära en annans blod på händerna skulle komma mycket snarare än min 23-årsdag.

Jag träffade kvinnan i grönt på en vanlig tråkig och mulen torsdag. Hennes välformade rumpa landade mitt emot min på ett av mina stammishak där jag sedvanligt satt och skrev på min avhandling och sörplade whiskey. Hon hade blå ögon, rovdjurslika som en örn och gröna slingor i sitt röda hår. Jag kom på mig själv med att undra vilken av Sagan om ringen-filmerna hon rymt ifrån men vad som kom ur min mun var något helt annat.

”Mitt namn är Horace”, jag sträckte fram min hand för att hälsa. ”Vad heter lilla hjärtat?”

Jag gick sakta från platsen, efter några steg vände jag mig om. Hans kropp var nu stilla, mina ögon tårades. Förlåt kära vän men jag var tvungen, tänkte jag innan jag tog upp tändaren som blänkte till i solen och skapade en solkatt på fasaden. Jag måste göra mig av med den, men hur?

Hon reste sig upp och lade med skakande händer tillbaka telefonluren. Jag gick fram till henne, kollade in i de annars så blåa ögonen. Hon ställde sig på knä, lade vänsterhanden på min axel samtidigt som högerhanden smekte min kind. Jag insåg vad hon skulle säga.

Efter en nästan tre timmar lång bilresa var vi framme. Med ett fast grepp om lådan klev jag ur bilen, det var blod på ena sidan då jag inte släppt taget om den sedan vi lämnade Wellingborough. Jag såg på den stora byggnaden, mitt nya hem. Jag gick upp för stentrappan och fortsatte mot rektorsexpeditionen, medan jag gick i de stora korridorerna kände jag ett lugn, denna gången ska det bli bra.

En kväll fyra månader senare satt jag på mitt rum och stirrade på lådan som stod orörd bredvid dörren. Tankarna for genom huvudet, ska jag eller ska jag inte? Jag ville men min kropp lydde mig inte, fötterna var fastborrade i golvet och mina armar var plankor fastspikade längst min smala kropp. Mitt efterlängtade svar fanns i lådan, breven, artiklarna, allt som min mor samlat på sig. Jag såg min orörlighet som ett bevis på att jag inte var tillräckligt mogen. Jag fick nöja mig med att veta att jag en dag skulle visa det som poliserna inte lyckats med.

Smärtan hade lagt sig. Tidigare trodde jag att det skulle göra ont, att det skulle kännas mer än så här. Numera känner jag ingenting. Inte hur vinden smeker mitt hår medan jag faller. Jag känner ingen smärta då mitt huvud spräcks när jag slår i stengolvet. Det känns konstigt. Obehagligt. Jag är rädd. Vem skulle inte vara rädd när de är i den situationen jag befinner mig i. Jag kan inte ens känna smärtan av skruvmejseln som hade genomborrat min vänstra temporallob.

Jag låg där på stengolvet och väntade på att mörkret skulle falla. Döden var oundviklig. Hur fördriver jag tiden medan jag väntar? Tankar slog mig. Varför just jag? Varför ville någon av mina vänner mörda just mig? Jag är inte rik, jag försöker att alltid behandla personerna i min omgivning på ett trevligt sätt. Jag erkänner, jag har isolerat mig från mina nära och kära under en alltför lång tid. Men vad kunde jag göra? Kommunikation med omvärlden var förbjuden.

Från såret sipprade nu en gul genomskinlig vätska. Där i pölen av kroppsvätskor låg kroppen och stirrade livlöst på mig. Det enda livstecknet var bröstkorgen som sakta höjdes och sänktes med de svaga andetagen. Om en stund skulle det ta slut och jag skulle bli kallad mördare. Jag hukade mig ner och befann mig nu ansikte mot ansikte med mitt offer. Vad försiggår där inne, bakom ögon.

Jag trampar allt vad jag kan, vinden blåser i mitt hår och ögonen tåras. Jag hör min pappas fotsteg vid min sida. Han frågar mig: ”Är du redo?”. Ja, jag är redo. Han springer bort från mig. Jag trampar allt vad jag kan. Jag kan inte längre se pappa i ögonvrån men jag kan höra att honom ropa bakom mig: ”Du klarade det! Du kan!”. Jag var fyra år när jag lärde mig cykla. Jag minns det klart. Lika klart som min sjunde födelsedag.

Jag och mamma satt vid köksbordet och lade pussel. Pappa var sen hem. Min blick vandrade från det halvfärdiga slottet till det inslagna paketet som stod i hörnet av rummet. Mammas blick vandrade mellan dörren och fönstret som vätte ner mot gården. När det plötsligt knackade på dörren rusade mamma genom rummet och ut i hallen för att öppna. Jag satt kvar och pusslade. Det var nu som jag borde hört pappas röst men istället hörde jag bara ett lågtmält samtal och en främmande mansröst. Den lät samlad. Jag har fortfarande ingen aning om vem mannen var men nyheten som han levererade kom att sitta kvar för evigt. Mamma grät.

Två gravstenar jämte varandra. Tårar rullade ner längst min kind. Förutom en bil på parkeringen var jag ensam på kyrkogården. Det var bara jag och mina föräldrar. Jag hukade mig ner och la rosorna framför gravarna. Min högra hand var blodig. Jag hade kramat rosorna för hårt och hade nu djupa sår i handflatan. En hand grep tag om min axel, det var dags att gå. Jag var 20 år när jag såg mina föräldrar för ett sista farväl.

Jag vet inte om jag grät. Sedan min temporallob hade blivit genomborrad av en skruvmejsel kunde jag inte känna någonting. Inte golvets kyla, inte ifall tårar rullade ner för min kind. Jag kunde inte se om mina ögon var grumliga av tårar. Jag kunde inte längre se något. Huvudet hade spruckit när jag landade på golvet. Allt var svart. Allt var tyst. Snart skulle det ta slut.

Doften. Jag känner igen den doften. En bränd, rökig doft. Den påminner om en solnedgången. Jag sitter på en uteservering vid hamnen med en öl i min hand. Ett knastrande ljud när min mördare fimpar cigaretten. Att min vän kunde göra så här mot mig.

Jag ligger på stengolvet och det är nu dags för mig att dö. Mitt namn är professor Horace Plommon och jag tar nu mitt sista andetag.