Berta kände hjärtat bulta frenetiskt av upphetsning och hon uppfylldes av en lätt eufori. Äntligen, äntligen, äntligen! Hon fortsatte slå på den stilla kroppen, trots att den var långt bortom allt spår av liv. Hon upphörde inte förrän svetten pärlade sig i pannan på henne och armen ilsket protesterade med dova stötar av smärta. Det gick knappt att känna igen kroppen framför henne som en människa längre. Hon visste att hon måste ta itu med den gamle översten ganska snart, även om det bar henne emot. Han hade egentligen ingenting med det här att göra och var ganska harmlös om än irriterande. Nog visste hon att han skulle ha sett henne, gubben gjorde ju inget annat än att spionera på sina grannar, då främst henne och Horace.

Berta bedömde att hon skulle ha ungefär tio minuter på sig bara under tiden han överlade med sig själv om han skulle ringa polisen eller ej. Även om hon trodde att han skulle välja det förra alternativet borde hon ha åtminstone ytterligare några minuter på sig. Gubben skulle behöva ta sig ut till redskapsboden där han hade telefonen. När hon och Horace var nyinflyttade hade han ganska vänligt och förmanande varnat henne för de tyska spionerna inom polisen. En av uppmaningarna hade varit just att inte ha telefonen i bostadshuset, översten menade då att de kunde avlyssna den. Berta kunde inte riktigt minnas när eller varför de kommit på kant med varandra, men de hade inte pratat mycket efter det. Det kändes inte alls bra att bli tvungen att döda honom. Snart. Hon måste bara vila lite först.

Berta tillät sig återigen att njuta av den befriande känslan. Det var över. Så många år av bittert hat – i ett slag upplöst. Det var en ren tillfällighet att hon fått kännedom om Horace’ andra kvinna. Först hade hon trott att det var något tillfälligt, något hon hade kunnat se genom fingrarna med. När hon till sist insett att så inte var fallet var det precis som om något brast inom henne, från den dagen hade hon fantiserat om Horace’ brutala död. Att han älskade whiskyn mer än henne kunde hon tolerera, men inte att dela hans resterande kärlek med ännu en kvinna. Hon hade haft tillfälle att döda honom fler gånger än hon kunde räkna, men var gång höll något henne tillbaka. Den där gången då hon stått utanför hans kontor med järnröret mindes hon tydligast. Hon hade varit så inställd på att slå, krossa och förstöra. Adrenalinet hade pumpat i vågor genom kroppen på henne, men hon hade inte kunnat förmå sig till att öppna dörren. Någonstans långt inom henne fanns fortfarande en förrädisk del av Berta som envist vägrade sluta älska honom, trots att det gjorde henne rasande. För var gång hon misslyckades sjönk hennes självkänsla ytterligare, medan bitterheten etsade spår i hennes ansikte. Hon visste att hon idag bara var en spillra av sin forna skönhet.

Trots att det plågade henne hade hon börjat följa efter dem. På avstånd hade hon sett deras ömhetsbevis, och varje beröring dem emellan hade brutit ner henne ytterligare. Men hon hade också sett grälen, den sjudande galenskapen i kvinnans ögon – var det den som förtrollat Horace så? Allt mer hade det stått klart för Berta att flickan kunde bli det verktyg hon behövde. Länge hade hon filat på brevet till henne. I det hade hon förklarat att Horace aldrig tänkt lämna henne – Berta – som han lovat kvinnan. Berta visste att det hade varit en chansning, men ändå en ganska sannolik sådan. Tvärtom, hade hon ljugit vidare, så hade Horace förhållande med henne varit på Bertas initiativ eftersom hon på grund av sjukdom inte längre kunde ta honom till sin bädd. Hon hade utförligt beskrivit för kvinnan hur de hade skrattat åt hennes dumma naivitet, åt att hon faktiskt trodde på Horace’ kärleksförklaringar. Tack vare hennes plågsamma spionage hade hon kunnat återge deras ömma scener, och rått smulat sönder dem i brevet. Fylld av skadeglädje hade hon avslutat brevet med ”Tack för en ytterst underhållande tid, men sjukdomen har till sist gett med sig och dina undermåliga tjänster behövs inte längre. Vänligen – Berta och Horace.” Hon visste att hon kopierat Horace namnteckning perfekt.

Allt hade gått som Berta trott. Hon hade misstänkt att kvinnan kände till Horace rutiner lika väl som hon själv gjorde det, och mycket riktigt. Hon log lite åt ironin i att samma kvinna som utsatt henne för helvetet på jorden också hade varit den som till sist befriat henne från det. Dels genom att utföra den smutsiga syssla hon inte förmått genomföra själv – att döda Horace. Dels genom att Berta själv till sist fått utlopp för all sin vrede och bitterhet med varje befriande stöt järnröret sänt uppför hennes arm då det träffade kvinnans kropp. Igen och igen och igen. Berta tittade på det livlösa byltet och hennes stela ansikte mjukades upp av ett trött leende. Leendet slocknade när hon kastade en blick mot överste Senaps hus. Hon kunde inte dröja längre.

Berta höll sig noggrant i utkanten av gårdsplanen, där gatlyktans sken inte kunde röja henne. Långsamt närmade hon sig överstens hus, men insåg att hon inte skulle hinna fram i tid när hon såg honom gå mot redskapsboden. Hon förbannade att hon dröjt så länge när hon ändå skyndade på stegen och något snabbare närmade sig den fördömda karlns tomt.

Överste Senap stirrade en stund på den matt svarta telefonen. Det var inte bara avlyssning han oroade sig för längre, det skulle inte förvåna honom om tysksvinen på nåt vis lyckats se till att det skulle komma gas ur hålen vid högtalaren eller mikrofonen då man lyfte luren. Bestämt drog han ett djupt andetag, och höll inne det medan han lyfte luren. Misstänksamt sniffade han i luften ett par gånger innan han bedömde telefonen som säker. Än så länge.

”Är det någon där?” hörde han växeltelefonisten säga med en viss skärpa.
”Ja, ursäkta. Jag skulle vilja bli kopplad till polisen tack.”
Han tyckte sig höra något på linjen, säkert någon form av inspelningsapparatur, under tiden han kopplades.
”Inspektör Reinhold, vad kan jag stå till tjänst med?”
Han visste det, han visste det! Han visste att det var tyskjävlar bland polisen! För en stund glömde överste Senap alldeles bort varför han ringt, och trumpetade upprört om vad han tyckte om tyska spioner. Och senapsgas, det var han extra tydlig med. Inspektör Reinhold skulle just till att lägga på då översten till sist sade att han bevittnat ett mord.
”Hursa?” undrade Reinhold skarpt.
”Jo serru – Gamen här i huset intill...”

Berta såg överste Senap vända sig om och se på henne. Hade han verkligen kallat henne ”Gamen” undrade hon roat och kände sig något mer motiverad att höja det fortfarande blodiga järnröret. Hon såg en pulserande åder guppa upp och ner på hans panna och gick långsamt närmare. Han spärrade upp ögonen och höll hotfullt upp telefonen. Så såg hon något nytt i hans blick. Förvåning? Hon hann inte avgöra vad det var innan han rullade på ögonen så bara vitorna syntes, halva ansiktet hängde plötsligt slappt, han drumlade i golvet och en omisskännelig stank spred sig till hennes näsborrar. Hon kunde knappt tro sin tur, karln verkade ha fått slag. Beslutsamt sträckte hon sig efter telefonen.

Överste Senap kände döden närma sig och förbannade att han sänkt garden. Han hade ju vetat att det fanns tyskjävlar hos polisen. Att de haft gas i telefonen, han hade haft rätt hela tiden. Det enda han inte förutsett var att den jäkla häxan hela tiden varit med i konspirationen. Han fick skylla sig själv som inte tänkt på det. Men han hade haft rätt. ”Tyskjävlar” var den sista tanken som ekade genom hans huvud.

”Mitt tålamod är faktiskt inte hur långt som helst” väste Reinhold i luren just när Berta höll den mot örat.
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sir,” sade Berta i en undergiven, ursäktande ton. ”Ni måste förlåta, min man, han är senil, jag vände bara ryggen till någon minut.”
”Den karln gör ni bäst i att spärra in, frun, om ni inte har något emot att jag säger det. Han är ju spritt språngande galen! Svamlade om spioner, senapsgas och mord!”
Berta tackade tyst Gud eller Djävulen – vem det nu än var som gett henne denna utväg. Lagom ödmjukt sade hon sedan:
”Jag kan inte nog ursäkta det sir, men ni förstår säkert att jag ogärna skiljs från min make. Han har fortfarande klara dagar. Jag skall verkligen se till att det här inte upprepas.”
”Det hoppas jag för er skull, frun, och jag beklagar er mans tillstånd. Men sådant här slöseri med polisens tid är inte acceptabelt. Jag låter det passera för den här gången, men händer det igen kan ni räkna med en påhälsning.”
”Jag förstår sir. Det ska inte upprepas. Ursäkta att vi slösade med er tid. Godkväll sir.”
”Nåja. Godkväll med er.”

Hon sjönk ner på golvet, jämte mannen hon trots allt inte hade behövt slå ihjäl. Nog förstod hon att det bara var en tidsfråga innan liken hittades, men det spelade ingen roll. Vid det laget skulle hon vara långt borta.