Det är natt. Kall, svart, natt. Ljusen blänker över vattnet. Vackert, magiskt.
Månen lyser upp den svarta, mörka, septembernatten.

Hon sitter, tänker, tankarna svävar iväg. Det tydliga blir obetydligt, det vackra är inte längre vackert. Skönhet existerar inte, inte nu längre. Inte den sortens skönhet som alla tror på.

Känslorna kallnar, de varma, goda och positiva känslorna försvinner. Minnet bleknar. Blicken blir tom, de mörka ögonen reflekterar någon annan. Ansiktet förvrids, hon känner inte igen sig själv. 

De tomma ögonen fastnar på det röda ljuset som brinner. Hon känner inget. Vad finns det mer att känna? Ingenting.

Känslorna över att vara övergiven, ensam, rädd och oälskad tar för mycket plats. Mörkret sluter sig och hon dras med, ner, ner i det bottenlösa.