Kommendörkapten Jonathan Kent var på många sätt en man som lämnade mycket till eftervärlden när han dog. Inte minst en sörjande dotter. Brenda Kent hade uppfostrats nästan lika mycket av Jonathans närmsta män, och kvinnor, i besättningen som av Jonathan själv. Inte för att han på något sätt vantrivdes i sin dotters sällskap utan för att han som kommendörkapten tog sitt ansvar för alla de 60 000 människor som befann sig på U.S.S. Goldstar på största allvar. Huruvida Brendas mor fanns med i bilden eller inte har inte kunnat fastställas och historikerna har inte heller kunnat komma överens om den mest troliga teorin. Vad som däremot verkade tydligt från alla de källor man kunnat hitta är att Brenda på många sätt var lik Jonathan Kent.

*   *   *

Runtomkring Brenda låg det döda kroppar. De bar Mänsklighetens gröna uniformer. Hon fick snabbt syn på Andrecjev bland dem. Den förbannade idioten, varför lyssnade han inte och höll sig kvar på Goldstar? Andrecjev var en av de män som Brenda kände mest förtroende för. Han hade tjänat under Jonathan Kent den dagen när Jorden utplånades och Brenda hade alltid känt honom och gett honom samma förtroende som sin far. Hon svepte blicken omkring sig igen för att förvissa sig att det bara var människor i gläntan innan hon satte sig på huk bredvid den äldre mannens kropp. Flera djupt röda fläckar av nästan torkat blod fanns på hans skjorta.

”Vad hade du här ute att göra?” sade hon tyst till den döda kroppen och strök handen sakta över det grå håret. Hon knep ihop munnen till ett streck, reste sig och stegade runt bland kropparna. Elva stycken. Det var fjorton som hade lämnat Goldstar. Hon vände sig om och precis som förväntat befann sig Samuel Harrison där.

”Finns det något som tyder på att de är kvar i närheten?” frågade hon med en röst som antydde att hon redan visste svaret.

”Inget”, var allt han svarade. De visste båda att det inte behövdes mer. Det fanns det aldrig.

”Några spår?” frågade hon igen.

”Inga”, sade han och skakade lätt på huvudet.

”Vi går tillbaka”, ropade hon nu med hög röst så att samtliga som befann sig i sällskapet kunde höra. ”Vi tar dem med oss”.

Brenda, Harrison, trettiotvå levande soldater och elva döda tog sig tillbaka mot Goldstar. Vandringen därifrån hade varit fylld av oro, vandringen tillbaka av vemod. Brenda hade blivit allt för van vid att komma tillbaka till skeppet med kvarlevor att begrava. Hon började undra om Jonathan kanske hade haft rätt ändå när han bestämt hävdade att det var för riskfyllt att lämna skeppet, även om hon i sin tveksamhet ändå kände att hon inte gjorde fel.

Hon kunde inte heller sluta undra över det faktum att tre av hennes Människor var försvunna. Flera av deras scouter hade blivit attackerade och dödade de senaste åren men aldrig tidigare hade någon försvunnit. Trots noggranna planer, ordentligt med utrustning och alla tänkbara försiktighetsåtgärder kunde man aldrig veta vilka trupper som kom tillbaka oskadda och vilka som hittades döda senare. Och efter alla dessa år har vi fortfarande inte en aning om vad trupperna möter därute, tänkte hon för sig själv.

Stjärnkryssaren Goldstar hade förmodligen varit ett ståtligt rymdfartyg. Det såg nästan ståtligt ut när det stod med skrovet i vad som liknade sand också. Brenda hade många gånger undrat vad människorna tänkte när de först såg det och skulle kliva på för att evakuera Jorden. Fler av dem som var med då fanns inte längre i livet och flera av Människorna hade aldrig haft något annat hem än just Goldstar. Brenda själv var en av dem. Men hon hade lyssnat i timtals på när Jonathan och andra pratade om Jorden, om det svarta hålet och tiden i rymden innan man landade här på Oramia. Även om planeten inte var som Jorden hade det varit det enda alternativet för Jonathan och hans besättning. Goldstar var väl förberett, men resurser finns inte för evigt och det fanns inga andra planeter man kunde nå inom överskådlig framtid. Inte utan att riskera att resurserna hann ta slut först.

Väl tillbaka på Goldstar möttes de upp av de som skulle ta hand om kropparna, kolla efter eventuella skador och hjälpa till att ta av utrustningen som krävdes för att kunna vistas utanför skeppet. Goldstar var givetvis utrustat för att klara lång tid utan syretillförsel utifrån men var ändå utrustat med dräkter avsedda att användas utanför skeppet. Brenda var alltid lika glad att slippa ur den. Egentligen var hon i stort behov av en dusch och några timmars sömn men hon visste att det fick vänta. ”Ansvaret för Människorna kommer alltid först”, hörde hon sin far säga. En devis hon inte alltid uppskattade som barn men som hon kommit att se som ett rättesnöre i vuxen ålder. Istället för att styra stegen mot sitt eget rum gick hon mot kommandobryggan och speaker’s corner. Många visste att hon hade gått ut och många väntade på besked, även om de flesta också visste att beskedet inte skulle bli trevligt. Hon kände hur hennes hjärta sjönk när bilden av Andrecjevs blodiga skjorta dök upp framför henne. Trots att hon var vuxen hade hon på något sätt levt i fantasin att inga fler av hennes närmaste skulle lämna henne på ett bra tag efter att hon förlorade sin far den där dagen.

”Är du säker på att du är redo att stå där?”. Frågan kom från Jane Doe och avbröt Brenda i hennes tankar. Brenda kastade en blick mot Harrison. Han såg tillbaks med stadig blick men såg ändå ut att ställa samma fråga.

”Vad har jag för val?”, sade Brenda mer till Harrison och sig själv än till Jane Doe. ”De vet att vi har varit ute, de har sett att vi har kommit tillbaka. Det finns ingen anledning att inte prata nu”, sade hon.

Du sköna nya värld

Kommendörkapten Jonathan Kent kände hur hans puls äntligen sjönk ett par slag då monitorn som visade resultatet från skeppets många radarenheter och scannrar som konstant höll uppsikt över den omedelbara rymden kring Goldstar brummade till och tändes.

”Inga närliggande föremål som kan hota skeppets yttre syns till, kapten”, sa löjtnant Harrison, trots att alla kunde se samma resultat som honom.

”Bra, hur lång tid innan vi kan få en uppdaterad statusrapport?” frågade Kent vidare, och vände sig mot Harrison.

”Osäkert, tekniker arbetar fortfarande med de flesta av de skadade kretsarna. Hade jag, om ni tillåter, fått gissa skulle jag säga om tidigast ett par timmar”, svarade ynglingen något mer avspänt än Kent hade förväntat sig. Det bådade gott, tänkte kommendörkaptenen, att även de yngre i hans besättning uppvisade iskyla i kristider.

”Major Becket, förbered speaker’s corner”, sa Jonathan Kent och majoren nickade och började skriva kommandon på ett tangentbord. Speaker’s corner var ett skämtsamt namn besättningen använde för det kommunikationssystem ledningen använde för att tala med hela besättningen och alla passagerare. Kameran som filmade personen pekade mot den enda platsen på hela kommandobryggan där ingen monitor skulle vara synlig, eftersom all information där var konfidentiell, och den platsen var just ena hörnet.

”Vad ska du meddela dem?” frågade löjtnant Doe samtidigt som hon testade kameran.

Jonathan Kent log. ”Inte mer än nödvändigt, och för den delen vet vi ännu inte mycket.”

Kameran surrade till och en grön lampa tändes ovanför linsen. I samma ögonblick tändes tusentals skärmar ombord Goldstar som alla visade en tilltufsad men självsäker Jonathan Kent. ”Besättning och passagerare ombord Goldstar”, började Kent innan han gjorde en kort paus för att låta folk spetsa öronen. ”Jag, er kommendörkapten, måste tyvärr meddela att vi har råkat ut för en olycka och har hamnat ur kurs. I nuläget verkar inte skadorna på Goldstar vara något som kan hota dess funktion, men vi måste ändå iaktta stor försiktighet och göra en rad rutinkontroller innan vi fortsätter och försöker hitta tillbaka till vår ursprungliga kurs. Jag återkommer så snart vi vet mer om situationen, men under tiden uppmanar jag er att inte drabbas av panik, ni kan vara säkra på att ni är trygga ombord Goldstar.”

Med en kort handsignal visade Jonathan Kent att han ville att löjtnant Doe skulle avsluta sändningen och lampan på kameran slocknade igen. Kent drog en lättnandens suck.

”Har vi någon aning om var vi befinner oss någonstans än?” frågade Kent hela sin besättning.

”Inte än”, svarade major Jones. ”Vår långdistansradar är ännu ur funktion, och jag har inte utan datorernas hjälp lyckats räkna ut var vi befinner oss. Det jag kan säga, däremot, är att inget ljus från polstjärnan har lyckats nå hit än”, fortsatte han och nickade åt observationsfönstret.

Jonathan Kent insåg snabbt att han inte kunde hitta en enda igenkännbar stjärnbild i det glittrande rymdvalvet. ”Sant”, svarade han. ”Men vad betyder det?”

”Kort sagt”, fortsatte majoren, ”Är vi långt från jorden. Eller snarare där jorden brukade vara. Det finns en chans att vi inte ens är i vintergatan längre.”

Uppenbarelsen orsakade ett mumlande bland besättningsmedlemmarna på kommandobryggan men Jonathan Kent tystnade dem genom att ställa sig upp från sin plats. ”Förklara, major”, sa Kent kort.

”Effekterna av att resa genom svarta hål är än så länge outforskade. Jag kan inte säga något säkert innan alla system är uppe igen, men det finns som sagt en chans att vi har hamnat väldigt långt ur kurs”, sa majoren, med en ton som att han minsann inte var ansvarig för att beräkningarna hade varit fel, och inte borde stå till svars för det hela.

Det tog än fler timmar för Jonathan Kent och de andra på Goldstar att försöka få klarhet i var de befann sig, och i slutändan, nästan tjugofyra timmar efter den förra sändningen kunde Kent än en gång ställa sig i speaker’s corner och berätta för sina medmänniskor att de befann sig i andromedagalaxen, mer än två och en halv miljoner ljusår från det solsystem som mänskligheten till alldeles nyligen hade kallat för sitt hem.

Nyheten hade inte tagits med lika stort mod som den första utsändningen, och när Jonathan Kent återvände till sitt privata rum för att sova, efter nästan två dygns arbete, gick han en kort omväg för att försöka få en uppfattning om vad övriga besättningsmedlemmar hade för inställning. De flesta han passerade såg bleka ut, liksom han själv, med ringar under ögonen, många av dem halvspringandes genom korridorerna. Reparationsarbetet hade fortgått som planerat, men det fanns fortfarande mycket att göra.

Just som han rundade hörnet i den sista korridoren innan sin egen dörr stötte han på löjtnant Doe. Hon stannade up och gjorde honnör mot honom.

”Lugn, Jane, jag är inte i tjänst, och om jag inte missminner mig så är inte du heller det längre?” sa Kent men svarade ändå på hennes gest med en honnör tillbaka, tillsammans med ett leende.

”Förvisso”, svarade löjtnant Doe. ”En reflex.”

Jonathan Kent log igen, och vände sig mot sin dörr för att låsa upp den. Han satte in sin identifikationsbricka och tryckte in en tolvsiffrig pinkod, och märkte till sin förvåning att löjtnant Doe fortfarande stod kvar och tittade åt hans håll när han låst upp dörren.

”Jane, är något på tok? Borde inte du också försöka sova?” frågade Jonathan Kent samtidigt som han stoppade tillbaka sitt kort i fickan.

Hon skakade på huvudet. ”Jag försökte.”

”Vill du ha en kopp te?” frågade han och gestikulerade mot sitt rum. Hon nickade och gick före honom in i rummet.

Jonathan Kents privata rum var spartanskt inrett, med en enkel säng, ett skrivbord och en bokhylla som innehöll en rad extremt gamla, men välbevarade böcker av den typ som knappt användes längre. En dörr mittemot sängen ledde till köket som var inrett med endast det allra nödvändigaste, ett bord och två stolar, en liten kokvrå för att förbereda enklare rätter, ett kylskåp och några skåp. Jane insåg att trots att hon och Jonathan varit vänner länge hade hon aldrig tidigare varit i hans rum.

Han satte fram två koppar på bordet och ställde en gryta med vatten på spisen. Hon höjde på ögonbrynen. ”Så, du kokar te på det gamla hederliga viset?” frågade hon, med ett litet leende.

”Det är det enda sättet att se till att smaken blir alldeles rätt. Temperaturen avgör till stor del om teet är bra eller dåligt”, svarade Jonathan. Hon nickade, men svarade inte. Han visste att hon förmodligen hade jobbat lika länge som honom, om inte längre.

De drack teet i tystnad till en början, och Jonathan försökte att inte få svindel av känslan som infann sig i honom när han tittade ut ur den lilla gluggen på väggen ovanför bordet. Utanför skeppet fanns, som det såg ut nu, oändlig rymd. De befann sig i en annan galax, ingen annan människa hade någonsin befunnit sig där de var nu, och han fann det osannolikt att någon annan någonsin skulle komma dit igen. Jane såg lika tankfull ut, men hon tittade inte ut genom fönstret.

”Vet vi…” började hon, med en röst som inte riktigt vågade avsluta frågan. Hon harklade sig, ”Hur många var det…”

Jonathan vände blicken mot henne, och såg att hon stirrade ner i sitt te. ”…som var kvar?” avslutade han, och hon nickade. ”Svårt att säga”, tvekade han till en början. ”Det fanns ungefär 140 miljoner ombord fartygen… Så det innebär att åtminstone nio miljarder fortfarande var kvar.”

Ingen av dem sa ingenting på en stund. Tanken var ofattbar. Nio miljarder människoöden hade bara för några timmar sedan fått ett slut. Nästan hela mänskligheten hade gått under när solen exploderade. Han vågade knappt föreställa sig hur det hade varit på jorden strax innan det skedde. Hur miljarder människor tittat upp mot solen i skyn och insett att det var för sent, att de skepp som fanns att tillgå redan hade lyft, att det inte fanns någonstans att fly. Han ryste till, och tog en klunk till av sitt te, för att föra tankarna till någonting annat. De drack i tystnad och när Jane reste sig för att gå följde han henne till dörren.

”God natt, Jane”, sa han, och försökte le.

”God natt, Jonathan.”

*  *  *

Historikern Lawrence Bell skrev långt senare om relationen mellan Jonathan Kent och den kvinnan han valde att kalla Jane Doe, eftersom hennes riktiga namn hade försvunnit på vägen. Enligt Bell var det just Jane Doe som i de svåraste stunderna ombord Goldstar inspirerade Jonathan Kent att fortsätta, vilket skulle visa sig vara avgörande för alla ombord Goldstar, och hela mänsklighetens fortlevnad.