Kommendörkapten Jonathan Kent stirrade med uppgiven blick ut från kommandobryggan. Skådespelet som framfördes tiotusentals mil bort var häpnadsväckande och fruktansvärt, men han kunde ändå inte slita blicken från hemskheten. Solen gick under mitt framför ögonen på Kent och hans besättning på stjärnkryssaren U.S.S Goldstar. Just nu växte den med explosionsartad hastighet och hade redan slukat Merkurius och Venus och snart skulle även Jorden stryka med. Till slut skulle himlakroppen implodera och bilda ett svart hål som troligen skulle förinta hela Vintergatan.
En ung man kom rusandes över den gigantiska kommandobryggan med en bunt papper i famnen. Med andan i halsen gjorde han honnör mot sitt befäl.
- Kommendörkapten Kent!
Kent vände sig från fönstret mot den unge mannen, som såg ut att vara svimfärdig.
- Löjtnant Harrisson, vad är det frågan om, frågade Kent med sin djupa basröst.
- Vi måste ge oss av härifrån genast! Beräkningarna som gjordes ombord på The Governess var felaktiga! Om vi inte ger oss av genast så kommer vi att sugas in i det svarta hålet!
Paniken spred sig i Kents kropp, men han visade inget för sina mannar. Enligt uppgifterna från flottans huvudskepp The Governess skulle hela flottan ha 37 timmar på sig att evakuera den del av Jordens befolkning som överlevt den fruktansvärda temperaturhöjning som skett på grund av den växande solen. Nu hade endast 19 timmar gått och flera passagerarskepp var fortfarande kvar och lastade på civila.

Än så länge hade man lyckats evakuera 140 miljoner människor på de sammanlagt 300 galaktiska kryssningsfartygen. Goldstar var dock ett av de mindre skeppen och agerade just nu hem för 40 000 civila samt 20 000 i besättningen. Skeppet var beväpnat med 72 Jon-kanoner och hyste även 8000 jägarskepp som snabbt kunde starta vid behov. Anledningen till att jägarna fanns på Goldstar var på grund av det ständiga hotet att något av de andra fartygen skulle försöka bryta sig loss och försvinna på eget manér. Det hade hänt flera gånger tidigare och hade alltid slutat med blodbad.

Jonathan Kent vaknade till liv efter att ha varit som fastfrusen i ett par sekunder. Genast började han ropa ut order till besättningen.
- Jones, Petrovich! Få oss härifrån genast! Andrecjev, skicka meddelanden till de övriga skeppen nere på Jorden, vi måste vara säkra på att de har fått informationen från The Governess.
Kent vände sig mot Harrisson.
- Hur lång tid har vi kvar?
Harrisson svalde tungt och fick nästan inte fram orden.
- Två timmar, kommendörkapten, sa han med svetten rinnandes ner för pannan.
Kent vände sig om och gick sakta fram till det stora fönstret vid utkiksdäck. Han såg med sorgsen blick ner mot planeten som varit hans hem under hela livet.
- Gode gud... De kommer aldrig hinna därifrån i tid.

Timmarna gick fortare än någon kunnat tänka sig och förberedelserna för att gå in i hyperrymd gick så långsamt att Kent började misstänka att de inte skulle komma därifrån.

- 15 minuter till hyperrymd, ropade en besättningsmedlem plötsligt.
Kent gick fram till en datorskärm för att se hur de andra skeppen låg till. Till hans lättnad kunde han se att de flesta skeppen som legat i omloppsbana redan hunnit bege sig iväg in i hyperrymden. Endast ett fåtal var kvar.
När besättningsmedlemmen äntligen ropade ut att Goldstar var redo för avfärd gav Kent genast order om att man skulle åka.
- Vi måste härifrån fort som fan! Full fart framåt!

Plötsligt började skeppet skaka våldsamt. Folk for omkring på kommandobryggan, slungades mot väggar och golv, datorer och utrustning exploderade av en gigantisk tryckvåg samtidigt som solen imploderade och bildade ett svart hål. Kent lyckades ställa sig upp och såg det stora svarta komma allt närmare dem. Det fanns ingen återvändo nu, de skulle sugas in i det svarta hålet, hur mycket de än försökte fly. Men istället för att drabbas av panik rusade Kent fram till pilotens kontrollbord, slet undan den medvetslöse piloten och satte sig själv vid spakarna och styrde U.S.S Goldstar rakt emot det svarta hålet. De kraftiga vibrationerna höll på att slita skeppet i bitar, men plötsligt upphörde de och Goldstar befann sig mitt i ett uppslukande mörker, ett stort ingenting. Det enda Kommendörkapten Jonathan Kent kunde tänka på var vad som skulle hända dem nu...