2037 Simon

 

Dörrklockan ringde igen. Simon fann sig inte i situationen, han förstod först inte det oerhörda i att någon faktiskt ringde på deras dörr. Han hade självklart hört ljudet innan, men aldrig riktigt lyssnat på det på samma vis som han gjorde nu. Simon förundrades över att han inte hade noterat och riktigt lyssnat på ljudet förr. Ljudet var skrällt och störande, nästan skrämmande och vidrigt på samma gång. Det slog honom att många ljud han förr hade varit van vid, som aldrig hade stuckit ut från bakgrunden, numera ofta fick honom att rycka till eller rysa. Överlevnadsinstinkt, intalade han sig själv.

 

Tre tunga, snabba bultanden ekade genom hallen, och Simon vaknade till liv igen, men hann inte mer än att tänka tanken att han skulle öppna dörren innan Maria hade knuffat honom ur vägen, kastat sig fram genom hallen och snabbt låst upp dörren. Den slogs upp på vid glänt och en man kastade sig in i hallen. Maria slog igen dörren, men Simon var övertygad om att mannen var infekterad, han var svettig, smutsig och nästan täckt av halvlevrat, brunt blod. Simon kastade sig över mannen och höll fast honom mot golvet i ett järngrepp. När mannen skrek, inte på samma otydliga, gurglande sätt som de infekterade skrek, utan på ett isande kallt, men klart och tydligt sätt, insåg Simon sitt misstag och släppte honom. Mannen kravlade sig upp till sittandes, mot väggen, och masserade sina ömma leder.

 

”Förlåt”, började Simon, samtidigt som Maria låste alla lås på dörren. ”Jag trodde…”

 

”Ingen fara”, svarade mannen, ”Tack för att ni öppnade tillslut.”

 

De tre presenterade sig, och Maria ledde Christian till toaletten, där hon visade honom systemet de använde sig av med den gamla badbaljan och det återanvända vattnet. Simon satt kvar nere i köket, och såg inte road ut när Maria kom tillbaka.

 

”Var gjorde du av honom?” frågade han vresigt.

 

”Han tvättar sig”, svarade hon med en lugn min. ”Och du behöver inte vara sur.”

 

”Vi kan inte ta in någon mer.”

 

”Jag vet, maten räcker knappt till oss fyra.“

 

”Var är Adam och Eva?”

 

Simon fann både Adam och Eva på taket, Eva arbetade som vanligt inne i Eden, som om alla deras bekymmer skulle lösa sig bara deras grönsaker ville växa ordentligt, och Adam satt och tittade ut mot horisonten vid takets kant.

 

”Vi har ett bekymmer”, sa Simon till Adams ryggtavla.

 

”Jag vet. Jag såg honom på väg in, och jag hörde tumultet.”

 

”Så, vad ska vi göra?”

 

”Enkelt. Vi pratar med honom, har han något att erbjuda oss för att han får uppehålla sig här ett tag så får han stanna, annars motar vi ut honom på gatan igen, och så får han klara sig bäst han kan. Precis som vi alla andra.”

2036 Evas plan B

Så vitt någon visste så sov alla och allting. Himlen sov så vackert och ödmjukt men med månen som nattlampa. Till och med vindarna beslutade sig för att det verkade som en bra dag att sova på, det var alldeles vindstilla men ändå så knäpptyst. Det fanns inte en enda själ i närheten som var vaken. Det lät mildare än vad det var, det fanns inte en enda själ i närheten som inte sov, död, från någonting oförklarligt. Ingen som visste om de skulle vakna nu, eller nu, eller nu, eller om två minuter eller exakt nu! Nej, ingen visste det. Även vårt bruna hus sov. Alla inne i huset sov också, Simon sov så sött som om allting i världen var säkert. Adam andades ansträngande men det gör han alltid när han sover. Maria myste med Simon under samma täcke. Endast en ensam varelse rörde sig i huset, Eva.

Hon smög till garaget och hämtade en hel del sprängämnen. Hon försökte hitta de bästa ställena att placera dem, så ingen skulle skjuta på dem av misstag eller något monster skulle få tag på dem. Hon öppnade trägolvet under hennes säng med en kofot och stoppade in lite, hon öppnade några säkra väggar som ingen skulle komma i närheten av.  När hon var klar gick hon ut bakvägen, hon gick en lång bit och gömde en detonator. Sedan smög hon in i huset, gömde ett maskingevär precis vid utgången där med 200 skott, sen satte hon sig på sin säng, tänkte på det hela och fällde några tårar innan hon somnade. Nu sov alla. Om allt skulle gå i baklås, om de skulle bli attackerade av alldeles för många så fanns det en plan B.

 

2037 Christian

Christian hade precis varit och besökt sin pappas grav. Egentligen skulle hans mamma Nathalie och hans farbror Tobias följa med honom, det gör de varje år. Men i år så sover de, de ligger i koma och troligtvis kommer de vakna snart, som i alla andra länder. Hela världen hade slocknat för honom, alla han kände till bara föll ihop och dog, alla utom hans flickvän Evelina.

-          Vad ska vi göra Chrille? Frågade hon.

-          Vad finns det att göra, shit. Det är bara vi kvar, kan du förstå det?

-          Nej då, så som ingen vet om att vi lever så finns det säkert några andra som lever som inte vi känner till.

-          Jo, säkert några. Men ingen här i närheten eller hur?

-          Nej det är sant.

-          Vi måste hitta vapen, vi måste hitta ett safe house och få vara ifred.

-          Vapen? Vad ska vi med vapen till, frågade Evelina.

-          Vad tror du, om de vaknar.

-          … Tror du att de kan vakna här också?

-          Ja, det är klart de kommer vakna här också.

Christian packade in lite viktiga saker i bilen och startade den. Där satt han i den olivgröna bilen med sandfärgad inredning och en helt ny stereo. Evelina var inne i huset, på väg ut men skulle bara packa de sista sakerna hon behövde ha med sig. Christian är en man som har tålamod, han vet att tjejer kan ta lite extra tid på sig. Men det här började bara bli irriterande. Han gick ut ur bilen och in i huset. Han hörde tunga och mörka ljud, det lät som stön. Han fylldes av vrede, för någon anledning blev han svartsjuk och antog att hon var otrogen. Trots det faktum att de inte finns så många levande varelser kvar. Han sparkar upp sovrummet och han hade rätt. För där låg hon, utan byxor, utan underkläder medans en man tillfredställde henne oralt. Men på exakt samma sekund som han sparkade upp dörren och insåg det hela så vände mannen sig om och han såg att det var hans farbror Tobias, och han tillfredställde inte någon. Christian tittade upp mot Evelina och såg flera blodfläckar på sängen och fler bett på halsen och brösten. Tobias tillfredställde inte någon, han glufsade i sig hennes underliv, hans mun var fylld av blod och bitar av skinn.

-          GAAAH DIN JÄVLA, skrek Christian och greppade tog i det närmsta objektet han kunde få tag i.

För tillfället var det en ram, en brun träram där det fanns en bild på honom och Evelina i bröllopskläder. Han tog den och bankade den vassa kanten mot Tobias huvud tills han hörde att han spräckte någonting och riktigt mörkt rött blod började rinna ner och Tobias föll ihop, han stampade på hans huvud en extra gång för att vara säker. Där låg min Evelina, tänkte Christian. Infekterad och massakrerad.

-          Förlåt älskling, sa han.

Han tog tag i henne, knuffade ner henne på marken och stampade på hennes skalle. Hon hade fortfarande en relativt hård skalle. Varje gång han stampade så ekade det in i Christians leder som en rysning av knivar upp mot hans pannben. Han stampade, stampade, stampade och stampade tills hela marken var täckt av människoblod. Han vet att hon aldrig hade velat bli en zombie. Medan han gick ut så föll han ihop på ett knä och började gråta, plötsligt var han på båda knäna och spydde samtidigt som tårarna målade om hans kinder. Han gick in till Evelina igen och kramade om det som var kvar av henne en sista igång.

Innan han gick ut mot bilen igen hoppade han in i duschen med kläderna på, för att få av sig all äckligt blod och spya. Det fanns ingen tid att byta om. Han gick till köket och tog en stor kniv innan han gick ut och satte sig i bilen. Där blev han sittandes med tårar. Han skulle kunnat sitta där i timmar utan att röra sig tills han sänkte den nya stereon. Han hörde ett ljud, han tittade i backspegeln och där var Nathalie. Hans mamma. Han skrek, hon började skrika.

-          NAOGURUHIAHGUHA!

Han skrek högre, hon skrek ännu högre, han skrek högst. Han vann. Hon blev uppenbarligen sur, hon greppade tag i hans axlar och han tog tag i kniven med båda armarna. Vände sig om och tog i med all sin kraft och injicerade kniven i hans mammas panna.

Han försökte sparka upp bildörren men misslyckades, tog tag i handtaget, öppnade, och sparkade upp bildörren på nytt och sprang iväg. Christian sprang som aldrig förr. Han måste ha sprungit nonstop, i full hastighet i över 160 minuter tills han bara föll ihop och svimmade av.

Dagen därpå så vaknade han. Först med tanken att allt var en dröm, men han insåg snabbt att han dödade sin mamma, sin flickvän och sin farbror, han spyr igen, som om spyan tvingas ut. Det fanns knappt någonting kvar att spy och det enda som kommer ut är i flytande form, nästintill blodfärgat.

När han reste sig upp så såg han ett barrikaderat hus, zombies kan nog inte barrikadera hus… Det måste vara överlevande i huset.

2037 Simon

När Eva planerade hur de skulle döda deras far, eller varelsen som en gång var deras far snarare, erbjöd sig Simon att ta hand om ”efterarbetet” själv. Han ville inte att Eva skulle behöva göra det eftersom han redan innan visste att hon inte skulle överlåta åt någon annan att skjuta, samtidigt som han på något vrickat sätt ville att någon närstående skulle plocka upp spillrorna av kroppen. Tidigare hade Maria frågat om hon skulle hjälpa honom men Simon kände sin flickvän tillräckligt för att avböja. Hon har ett hjärta av guld men hon är inte särskilt… tålig. Han hade sett lättnaden i hennes ögon trots att hon försökte dölja den. Så där låg han nu på knä i badrummet med hink och trasa och torkade upp blodet. Adam och Eva hade burit ut kroppen. Simon funderade på om de lade tillbaka kroppen i graven eller om de bara gjorde sig av med den. Det var tur att hon hade Adam. Trots sin säkerhet och styrka var det ganska tydligt att Eva inte var helt i balans efter det som nyss hänt. Vilket han troligtvis inte heller var, men den tanken sopade han snabbt undan. Han arbetade så fort han kunde samtidigt som han gjorde det så noggrant han kunde. De skulle förmodligen inte lämna huset än på länge med tanke på vilka resurser de samlat på sig och han ville inte att de skulle bli påminda om händelsen mer än nödvändigt.

 

Det var ganska otroligt egentligen. Hur de agerade i den minst sagt extraordinära situation de hamnat i. De hade samlat på sig mat, vapen och massa andra förnödenheter, huset var ordentligt barrikaderat för att stå emot inkräktare av både den levande sorten och av de som hade blivit zombies. Eller vad de nu var. Han tänkte på sin konversation med Eva alldeles nyss. Hon kunde kalla dem vad hon ville, men hittills har liknelserna med zombierna aldrig slagit fel. De återuppstår från de döda, rör sig sakta och saknar i princip verbal förmåga utan ger bara ifrån sig underliga, gutturala ljud och äter levande människor. Som sedan upprepar samma mönster. De dör när man förstör hjärnan på dem. Hur kommer det sig att hon vägrar kalla dem zombies?! Han städade irriterat vidare. En irritation som bara växte ju mer han insåg att det var korkat av honom att hänga upp sig på en sådan skitsak.

 

När han var klar gick han ner till köket. Maria satt vid bordet med en vattenflaska framför sig som hon sköt emot honom. Han tog tacksamt emot den. Vattnet var inte kallt, och definitivt inte gott. Förmodligen inte helt hygieniskt heller men det var inte alltid man hade tid att koka vattnet och han behövde verkligen något att skölja munnen med. Han hade en äcklig, kletig känsla i munnen som smakade lite som gammalt blod. Som när man har ett gammalt sår i munnen man inte kan låta bli att pilla på så att det går upp igen. Fast äckligare. Sörjigare på något sätt. Han tänkte på Evas fåniga växthus som de delade dricksvattnet med. Han hade egentligen inte tyckt att det var någon bra idé men insett ganska fort att det inte var någon mening med att argumentera. Och han fick erkänna för sig själv att det var ganska fantastiskt att ibland få känna smaken av något som inte kom ur en konservburk.

 

Plötsligt avbröts hans tankar av ett ringande ljud. Han trodde knappt sina öron, men Marias min vittnade om att han hade hört rätt. Någon plingade på dörrklockan.

2034 Adam

Ett bilalarm tjöt för döva öron över staden, och gatlamporna blinkade i otakt, vilket Adam tolkade som att strömmen höll på att försvinna igen. Paniken som hade slagit landet, trots att ingen här ännu hade insjuknat, var värre än någon tidigare hade skådat. Adam hade själv sett tidigare fullt rationella människor bete sig på helt irrationella vis. Han hade sett folk ta livet av sig från stadens hustak. Han hade sett folk plundra ohämmat från butiker och varandra, som i ett desperat försök att berika sig i livets kanske sista dag. Mantrat verkade vara ”den som har mest prylar när man dör vinner” och alla han såg runtomkring sig tävlade.

 

För sin egen del hade han aldrig försökt att ta del av masshysterin och hade istället fokuserat på att försvara det som var hans och hennes. Huset som han befann sig i just nu var säkert barrikaderat från både fram- och baksidan. Ingen skulle kunna ta sig in för att stjäla, och om någon mot förmodan lyckades ta sig in hade de troligen aldrig lyckats ta sig ut med någonting som var deras och livhanken i behåll.

 

Staten hade osedvanligt fort reagerat på katastrofen och deklarerat undantagstillstånd i hela landet. De stängde gränserna både in och ut från Sverige och uppmanade polisen att utnyttja det våldsmonopol de hade enligt lagen, och för en kort tid fungerade den ökade polisbemanningen och den konstanta patrulleringen på gatorna till dess att plundrarna insåg att de var fler än poliserna och helt sonika fortsatte att plundra bäst de ville. Staten svarade med att sätta in försvaret och hemvärnet, men dessa insåg fort att det var långt mer lukrativt att plundra som alla andra, lönen som staten betalade ut i from av proviant och andra förnödenheter var ganska sparsam, och man kunde för det mesta stjäla till sig det mesta.

 

Mat var det enda Adam kunde med att stjäla, det fanns i princip inget annat sätt att få tag på föda. På taket där de bodde fanns ett litet växthus där Eva odlade grönsaker, men det var knepigt att skaffa vatten som man kunde avvara och grönsakerna växte långsamt.

 

”Det är rofyllt att odla dem”, hade hon svarat när Simon först ifrågasatte växthusets existens, och det faktum att de måste dela sitt friska dricksvatten med ett gäng tomater och gurkor. ”Och vi kommer att behöva mat förr eller senare. Du kommer att tacka mig då.”

 

Adam log när han tänkte tillbaks till den stunden och mindes hur Simon hade öppnat munnen för att argumentera emot Eva, men hans syster hade tystat honom med blicken, som alltid, och han hade gett sig. Maria hade aldrig invänt mot Evas växthus, och Adam hade skämtsamt döpt det till Eden. Det var den sista fridfulla platsen som han kunde se från taket, allt annat badade i dekadens och förstörelse. Det fanns stunder, särskilt på nätterna, efter att Eva hade somnat, som han låg vaken och funderade på varför de egentligen fortfarande kämpade för livet. Varenda dag de fortsatte att tillbringa i den här världen var en kamp för överlevnad. Det var längesedan de hade hört något från utlandet, han kunde omöjligen veta hur det såg ut i länder där det hade brutit ut. Trots detta, trots känslan av att han alltid behövde vaka över sitt eget och sina vänners liv under varje minut de spenderade här, så trodde han ändå att det fanns ett slut. Han kände inom sig att det skulle komma en dag då han och de andra kunde börja återbygga ett samhälle runt sig, och han skulle inte ge sig, även om den dagen kändes oändligt långt borta varje kväll, då de sista strålarna från solen slukades av den kommande natten.

2030 Eva och Adam.

Färgerna blinkade, skiftades och förgyllde dansgolvet medan elektronisk diskomusik trängde sig in genom väggarna. Eva var inte som alla andra tjejer tänkte Adam för sig självt. Hon var inte som de tjejerna som skämde ut sig med vilda danser och för mycket alkohol i kroppen. Hon var lugn, självsäker och stark.

-          Hej, sa Adam och satte sig bredvid Eva.

Adam var inte som alla andra killar tänkte Eva för sig självt. Alla andra är så mesiga och dansar pinsamt på dansgolvet, super sig fulla som grisar och skämmer ut sig i hopp om att få ett ligg för natten. Nej, Adam såg självsäker och modig ut.

-          Hej, sa Eva och tittade på Adam.

Eva och Adam var inte som alla andra som flirtade. Både var ovana när det gällde att flirta men båda hade annars starka personligheter. Eva ville säga någonting, hon vet att hon kunde. Men istället låtsades hon som om hon njöt av den dåliga musiken genom att skaka nacken i takt till basens eländiga slinga. Men Adam hade en för aktiv personlighet, han kände sig tvungen att säga något.

-          Så du gillar sån här musik på riktigt? Frågade Adam.

-          Nej! Verkligen inte, svarade hon.

-          Aha, jag tänkte eftersom du verkade njuta av musiken.

-          Vad sa du? Frågade hon på grund av basens eländiga slinga som var i vägen.

-          Du verkade njuta av musiken, sa Adam med en högre röst.

-          Äh, nej. Det är bara att jag inte hade något bättre för mig att göra, sa hon.

-          Men prata med mig då, sa Adam och ställde sig upp.

Eva var smickrad. Hon ställde sig upp och följde med honom ut. De pratade om allting mellan himmel och jord och insåg hur mycket de hade gemensamt. Det var den natten. Då fullmånen och de ytterst få stjärnor som hade placerats med omsorg på natthimmeln gav en gudomlig glans över gatorna. Främst av allt en gudomlig och oemotståndlig glans på Evas ansikte som fick henne att se ut som en vacker prinsessa. Hennes strålande guldblonda hår fick månen och stjärnorna att framstå som ficklampor i jämförelse. Det var den natten. Då det gröna gräset var så mjukt och silkeslent att det kändes som att gå på molnen. Men i jämförelse med Adams vackra och mjuka feminina hy så kändes gräset bara som ett falskt tyg man köpt på svarta marknaden. Det var den natten. Då de kysste varandra för första gången.

 

2037 Nutid

-          Älskling! Mår du bra? Frågade Adam.

-          Ja… förutom att jag nyss dödade min pappa, svarade Eva.

-          Det var inte din pappa. Kom ihåg det. Det var inte han.

-          Så de vaknade här trots allt, sa Eva.

-          Det verkar så, svarade Simon dystert.

De alla stod och tittade på väggarna som hade målats om av hjärnfragment och hagelgevärskrut.

-          Det betyder, att vi är körda.

-          Nej. Det betyder det inte alls. Vi har fyllt huset med vapen, allt vi behöver göra är att hålla ihop.

Lättare sagt än gjort tänkte alla. Jädra värdelösa vaccin tänkte Eva. Simon tog tag i Evas axlar och drog henne bort från toaletten. Eva var i chock. Hon som alltid var så säker och stark var plötsligt i chock.

-          Det är tur att mamma aldrig behövde bli sån, sa Simon.

-          Sen när var det tur att behöva dö i förtid, frågade Eva dystert.

-          Sen i år, svarade han.

-          Snarare sen 2009.

-          Så du tror blint på att det är vaccinet? Frågade han.

-          Ja? Vadå? Tror inte du det?! Ingen av oss här i huset har vaccinerat sig. Ingen av oss har dött för att sedan vakna upp som djävulska monster.

-          Det är sant… men det känns ändå så otänkbart att ett vaccin gjorde det.

-          Det sa jag inte, jag sa att det var vaccinets fel. Antagligen gjorde vaccinet att man blev svagare mot något, eller lättare kunde få i sig något. Och detta något, flöt runt i blodet upp till hjärnan och gjorde dem till det de är.

-          Till zombies, sa han.

-          Det vet du inte.

-          Men Eva… har du sett dem? Som tagna ur varje zombiefilm.

 

2033 Världen

IL YA DES ZOMBIES! PARTOUT! ZOMBIES PARTOUT!

Nyheterna har aldrig varit så heta som nu. Frankrike, Kina, Ryssland och Afrika har invaderats av något som median vill kalla för zombies.  För någon månad sedan så föll drygt 60-70 procent av befolkning. Det fanns ingenting som läkarna kunde göra för att motverka detta. Det var hemskt, det började med en skyhög feber som ledde till att alla blev förlamade i nedre kroppsdelen och resten av kroppen domnade. Några timmar senare så kändes det som om hela världen somnade. De hamnade i koma, sen så slocknade hjärtat allt eftersom. Sjukhusen var stängda, alla som jobbade där hade hamnat i koma. Så Simon och Eva fick sitta hemma och känna efter deras pappas hjärtslag, som i slutändan slocknade. Men nu en månad senare, så säger median att de som fallit ihop har vaknat i stora länder som Frankrike, Kina, Ryssland och Afrika. Simon blev lite nervös, han gick ut till trädgården för att se om hans pappa vaknat ur graven, men det hade han inte.

Det var snabba besked som var tvungna att tas och det fanns ingen talan om saken. Dessa sega varelser som förde groteska ljud var endast ute efter att äta upp andra människor. För varje människa de lyckades bita, så skapades det en ny zombieliknande varelse efter tjugofyra timmar. De viktiga människorna som fanns kvar hade inget annat val än att trycka på de magiska knapparna och släppa iväg atombomber mot flera länder. Först försökte median tysta ner det men när man väl insåg att det hade skett samma sak i USA också hade de inget val än att spränga sig själva.  Endast fyrahundratusen människor var vakna och friska i Sverige och tvåhundratusen i Australien.

-          … Vad är det som händer, frågade Simon.

-          Mänsklighetens dagar räknas, svarade Eva.

Det kunde varit vilka länder som helst. Men i det här livet så var det endast Sverige och Australien som klarade sig. Inga zombies har vaknat än och allting är fridfullt.

 

Tre månader senare vaknade dem i Australien. Samma dag så släppte Australien bomber på sig själva och meddelade Sverige att skjuta iväg bomber om vi hade några. Sverige hade bara tre bomber kvar, de sköt iväg en bomb och det var det sista vi hörde från Australien. Om alla människoätande rovdjur mördades eller inte är oklart och för tillfället så var det inte väsentligt.

-          Jag måste gå till Maria, sa Simon.

-          Be henne komma hit istället, så ringer jag Adam. Det är ingen idé att vi är själva hemma nu.

-          Okej, smart.

 

 

2037 Nutid

Vindarna viskar något man aldrig tidigare hört medan blommorna gungar i motvind, ingenting är som det brukade vara. Man vet att naturen är missnöjd, man vet att gud är förbannad över situationen. Men naturen har ingen talan egentligen, den borde inte vara missnöjd. För inga bilar åker längre, inga fabriker släpper ut giftiga gaser och ingen förorenar naturen längre. Tysthetens skrik återskallas bland de asfalterade vägarna och gränderna. Det här är ingen film, det här har inga specifika klyschiga mörka gränder, här är alla gränder minst lika mörka. Här finns det inget vackert längre, det brukade vara så vackert. Vi minns det. Himmeln tittar ned med en suckande blick över vad som en gång i tiden brukade vara fagert men solen lyser minst lika starkt och hoppfullt.  Bortsett från det så är det mörkt, svart, dunkelt, skuggigt och avskärmat. Men ett hus lyser dock i Sundsvall, ett hus har fortfarande lite liv i sig. Det är ett stort, stabilt och brunt hus som vid första ögonkastet kan verka som ett mysigt, vackert, varmt och familjärt hus. Det är familjen Lindströms hus. Men inne i huset verkar det inte vara så familjärt som man kan förvänta sig.

Man hör groteska ljud och massiva, bastanta steg som tar sig upp från trätrapporna. För varje trappsteg mannen tar så hör man hur han närmar sig det rinnande vattnet och en tjej som sjunger med falska toner för sig självt i duschen. De groteska stånkande ljuden från mannen på trappen blir starkare, intensivare, ivrigare och skulle kunna sätta skräck på en hel stad. Han är precis framför dörren till toaletten och de tonerna som man trodde var falska visade sig vara fina toner som hade förstörts av toalettens ihålighet blandat med det rinnande vattnet. Det var olåst. Han öppnar dörren och går in med tungan hängandes från mungipan på ett perverst sätt som leder till att han gör ifrån sig fler motbjudande ljud. Han rör sig närmare draperiet och drar undan det och där står Eva. Hon sjunger inte längre men hon har blött hår och ett hagelgevär. Mannen gör ifrån sig ett obeskrivligt ljud medan hon av ren impuls och rädsla skjuter iväg ett skott som stoppar de groteska ljuden och lämnar hjärnfragment och blodiga spår på hela väggen med brännmärken från skotten som pulserade genom hjärnan. Hon andas tungt med hjärtat i halsen och ser sin egen pappa liggandes på marken utan ett ansikte. In kommer hennes bror Simon springandes.

-          Fick du honom?

-          Ja, säger hon med lättnad i rösten.

 

 

2009. Pappa och mamma.

Vi måste agera nu. Alla de med dåliga omständigheter har fått möjligheten att vaccinera sig och vaccinet har nu äntligen släppts till allmänheten, många myter har skapats kring… hörs det från TV:n.

Mannen som sitter där med bara ett linne, kalsonger och två små barn framför sig som leker med röda plastlastbilar vet inte riktigt hur han ska tolka situationen.

-          Älskling, vad tror du om den här svininfluensan? Frågar han.

Hans fru kommer in genom köket och slänger iväg en blick på hennes son som börjar tugga på plastlastbilarna. Hon har tröttnat på att säga till honom och det kvittar om han tuggar sönder sin mun.

-          Jag vet inte, suckar hon för sig självt.

-          Vah? Frågade mannen och sänkte ljudet på TV:n.

-          Jag sa att jag inte vet, barnen är fullt friska men vi är ändå i riskzonen, sa hon lite osäkert men med en betydligt högre röst.

Mannen släppte blicken från barnen som tuggade på plastlastbilarna och vände sig om mot hans fru.

-          Vad menar du? Frågade han.

-          Vi kanske borde ta sprutan ändå?

-          Har du inte sett hon tjejen på youtube som började gå baklänges?! Sa han helt förskräckt.

-          Men… du frågade, jag bara svarade…

-          Mm… Det var trots allt ett annat vaccin som den tjejen hade tagit, sa han lite motsägelsefullt och vände sig om och tittade på sina barn igen.

Barnen hade ingen aning om vilket beslut som höll på att göras. Flickan lekte med en leksakspistol som hon tuggade på och sköt runt med.

-          Ne men älskling, inte ska du använda vapen, ge den till bror så får han leka med den, sa pappan med en barnslig röst.

Flickan siktade på sin pappa och sköt honom på skoj och skrattade. Han tog ifrån henne pistolen bestämt och gav den till pojken. Män ska leka med vapen, tjejer ska leka med barbiedockor tänkte han.

-          Okej, vi tar väl den eländiga sprutan, men barnen behöver inte ta den.

Mamman var lycklig. Men pappan var dominant och hon ville inte visa sin lycka alldeles för mycket. Hon vände sig om och återgick till arbetet i köket.

Dagen därpå tog de sprutan. Det var inte bara dem som tog sprutan, det var drygt 60 procent av världens befolkning som tog sprutan. Och det var en del som inte tog sprutan som blev sjuka av svininfluensan. Vissa dog, vissa blev bara förkylda av den.

 

2034. Simon och Adam.

-          Det är din tur.

-          Min tur? Frågade Simon.

-          Ja, Eva har redan sprungit, säger Maria lite försiktigt.

-          Hennes pojkvän då? Frågade Simon.

-          Adam? Han har också redan hämtat.

Simon visste att det inte var någon idé att be Maria springa. Han hade hellre gjort det två gånger än att han hade låtit sin älskling springa.

-          Okej, inga problem. Jag fixar det.

Simon och Maria gick in till gruppen för att förklara att Simon var redo att hämta fler vapen.

-          Bra, jag hittade en till affär i katalogen, det är den sista i närheten så försök ta med dig så mycket som möjligt. Det borde nästan vara två som hämtar. Vi kan inte riskera att de ser oss springa in dit, för då kanske de tömmer förrådet själva, säger Eva.

-          Tror du att de är så smarta? Frågade Simon.

-          Jag vet inte, det verkar inte ens som om de vaknat i Sverige än. Jag vet inte ens om de reagerar på samma sätt här, förklarade Eva.

-          Så… De kanske aldrig vaknar?

-          Vi får hoppas på det, men hur som helst, jag behöver en till som följer Simon, sa hon.

-          Jag kan följa med, sa Adam.

Vi andra i gruppen visste vad det här ledde till. Så vi smet försiktigt till ett annat rum.

-          Är du säker älskling? Tänk om någonting händer dig, jag vill inte förlora dig, sa Eva.

-          Det är lugnt. Jag är med Simon, ingenting kommer hända. Du sa det själv, de kanske inte ens vaknar här och det är bättre än att jag låter dig gå med honom.

-          Jag älskar dig, sa hon.

-          Jag älskar dig med.