2036 Evas plan B

Så vitt någon visste så sov alla och allting. Himlen sov så vackert och ödmjukt men med månen som nattlampa. Till och med vindarna beslutade sig för att det verkade som en bra dag att sova på, det var alldeles vindstilla men ändå så knäpptyst. Det fanns inte en enda själ i närheten som var vaken. Det lät mildare än vad det var, det fanns inte en enda själ i närheten som inte sov, död, från någonting oförklarligt. Ingen som visste om de skulle vakna nu, eller nu, eller nu, eller om två minuter eller exakt nu! Nej, ingen visste det. Även vårt bruna hus sov. Alla inne i huset sov också, Simon sov så sött som om allting i världen var säkert. Adam andades ansträngande men det gör han alltid när han sover. Maria myste med Simon under samma täcke. Endast en ensam varelse rörde sig i huset, Eva.

Hon smög till garaget och hämtade en hel del sprängämnen. Hon försökte hitta de bästa ställena att placera dem, så ingen skulle skjuta på dem av misstag eller något monster skulle få tag på dem. Hon öppnade trägolvet under hennes säng med en kofot och stoppade in lite, hon öppnade några säkra väggar som ingen skulle komma i närheten av.  När hon var klar gick hon ut bakvägen, hon gick en lång bit och gömde en detonator. Sedan smög hon in i huset, gömde ett maskingevär precis vid utgången där med 200 skott, sen satte hon sig på sin säng, tänkte på det hela och fällde några tårar innan hon somnade. Nu sov alla. Om allt skulle gå i baklås, om de skulle bli attackerade av alldeles för många så fanns det en plan B.

2037 Christian

Christian hade precis varit och besökt sin pappas grav. Egentligen skulle hans mamma Nathalie och hans farbror Tobias följa med honom, det gör de varje år. Men i år så sover de, de ligger i koma och troligtvis kommer de vakna snart, som i alla andra länder. Hela världen hade slocknat för honom, alla han kände till bara föll ihop och dog, alla utom hans flickvän Evelina.

-          Vad ska vi göra Chrille? Frågade hon.

-          Vad finns det att göra, shit. Det är bara vi kvar, kan du förstå det?

-          Nej då, så som ingen vet om att vi lever så finns det säkert några andra som lever som inte vi känner till.

-          Jo, säkert några. Men ingen här i närheten eller hur?

-          Nej det är sant.

-          Vi måste hitta vapen, vi måste hitta ett safe house och få vara ifred.

-          Vapen? Vad ska vi med vapen till, frågade Evelina.

-          Vad tror du, om de vaknar.

-          … Tror du att de kan vakna här också?

-          Ja, det är klart de kommer vakna här också.

Christian packade in lite viktiga saker i bilen och startade den. Där satt han i den olivgröna bilen med sandfärgad inredning och en helt ny stereo. Evelina var inne i huset, på väg ut men skulle bara packa de sista sakerna hon behövde ha med sig. Christian är en man som har tålamod, han vet att tjejer kan ta lite extra tid på sig. Men det här började bara bli irriterande. Han gick ut ur bilen och in i huset. Han hörde tunga och mörka ljud, det lät som stön. Han fylldes av vrede, för någon anledning blev han svartsjuk och antog att hon var otrogen. Trots det faktum att de inte finns så många levande varelser kvar. Han sparkar upp sovrummet och han hade rätt. För där låg hon, utan byxor, utan underkläder medans en man tillfredställde henne oralt. Men på exakt samma sekund som han sparkade upp dörren och insåg det hela så vände mannen sig om och han såg att det var hans farbror Tobias, och han tillfredställde inte någon. Christian tittade upp mot Evelina och såg flera blodfläckar på sängen och fler bett på halsen och brösten. Tobias tillfredställde inte någon, han glufsade i sig hennes underliv, hans mun var fylld av blod och bitar av skinn.

-          GAAAH DIN JÄVLA, skrek Christian och greppade tog i det närmsta objektet han kunde få tag i.

För tillfället var det en ram, en brun träram där det fanns en bild på honom och Evelina i bröllopskläder. Han tog den och bankade den vassa kanten mot Tobias huvud tills han hörde att han spräckte någonting och riktigt mörkt rött blod började rinna ner och Tobias föll ihop, han stampade på hans huvud en extra gång för att vara säker. Där låg min Evelina, tänkte Christian. Infekterad och massakrerad.

-          Förlåt älskling, sa han.

Han tog tag i henne, knuffade ner henne på marken och stampade på hennes skalle. Hon hade fortfarande en relativt hård skalle. Varje gång han stampade så ekade det in i Christians leder som en rysning av knivar upp mot hans pannben. Han stampade, stampade, stampade och stampade tills hela marken var täckt av människoblod. Han vet att hon aldrig hade velat bli en zombie. Medan han gick ut så föll han ihop på ett knä och började gråta, plötsligt var han på båda knäna och spydde samtidigt som tårarna målade om hans kinder. Han gick in till Evelina igen och kramade om det som var kvar av henne en sista igång.

Innan han gick ut mot bilen igen hoppade han in i duschen med kläderna på, för att få av sig all äckligt blod och spya. Det fanns ingen tid att byta om. Han gick till köket och tog en stor kniv innan han gick ut och satte sig i bilen. Där blev han sittandes med tårar. Han skulle kunnat sitta där i timmar utan att röra sig tills han sänkte den nya stereon. Han hörde ett ljud, han tittade i backspegeln och där var Nathalie. Hans mamma. Han skrek, hon började skrika.

-          NAOGURUHIAHGUHA!

Han skrek högre, hon skrek ännu högre, han skrek högst. Han vann. Hon blev uppenbarligen sur, hon greppade tag i hans axlar och han tog tag i kniven med båda armarna. Vände sig om och tog i med all sin kraft och injicerade kniven i hans mammas panna.

Han försökte sparka upp bildörren men misslyckades, tog tag i handtaget, öppnade, och sparkade upp bildörren på nytt och sprang iväg. Christian sprang som aldrig förr. Han måste ha sprungit nonstop, i full hastighet i över 160 minuter tills han bara föll ihop och svimmade av.

Dagen därpå så vaknade han. Först med tanken att allt var en dröm, men han insåg snabbt att han dödade sin mamma, sin flickvän och sin farbror, han spyr igen, som om spyan tvingas ut. Det fanns knappt någonting kvar att spy och det enda som kommer ut är i flytande form, nästintill blodfärgat.

När han reste sig upp så såg han ett barrikaderat hus, zombies kan nog inte barrikadera hus… Det måste vara överlevande i huset.