Bläck Jönköping

”Hur mycket vet han?” frågade mannen på andra linjen.

”Inte så mycket än” svarade Durich. ”Men hon börjar avslöja lite för mycket, om du vet vad jag menar”

 

En tystnad uppstod. Durich, som genom sitt yrke lärt sig allt vad tålmodighet heter, satt stilla och väntade på vidare order. Till slut tog mannen till orda igen:

 

”Jag hoppades vi skulle slippa gå så här långt men… du vet vad du måste göra, Earl”.

Mannen lät uppriktigt besvärad, vilket inte var vanligt.

 

”Men Earl…” började mannen.

”Ja, chefen?”

”Jim får inte komma till skada. Vad som än händer måste han skyddas. Är det förstått?”

 

Durich var inte van vid den här sidan av chefen. Vanligtvis var han målmedveten och näst intill helt utan känslor, lite som en robot. Men nu, för första gången på 15 år, hörde Durich en genuin oro i hans röst. Det var nästan onaturligt.

 

”Jag lovar att han inte kommer fara illa” sa Durich med eftertryck. ”Du har mitt ord”.

 

Han bröt samtalet och tog av sig de överdimensionerade hörlurarna. Han valde att låta datorerna fortsätta spela in samtalet inne i huset. Ljudfilerna kunde bli användbara för chefen senare.

 

Han reste sig från stolen som, om den kunnat, hade dragit ett lättnadens suck då det enorma trycket försvunnit. Durich var inte den smidigaste av människor och med all utrustning i bilen var det inte det lättaste att ta sig fram. Hans destination var bakre delen av bilen där en liten stålportfölj låg på en provisorisk hylla. Han svor tyst för sig själv när han fastnade i en sladd och råkade dra med sig modemet som den satt i. När han fått ordning på sladden ställde han tillbaka modemet och tog ner portföljen från hyllan.

 

Luften i bilen var kvav och Durich torkade svetten ur pannan. Han tänkte tillbaka på den tiden när han fortfarande hade god fysik och bra kondition. Det var bättre förr, så sant som det är sagt.

 

Portföljen var låst med en sexsiffrig kombination. Utöver låsmekanismen fanns inga utmärkande detaljer förutom ett litet plakat precis under handtaget, med initialerna S.K. Koden var hans födelsedatum och han rullade fram rätt siffror och belönades med ett litet knäpp och portföljen öppnades. Inuti fanns en liten pistol med tillhörande ljuddämpare och ammunition. Han skruvade vant på ljuddämparen och laddade pistolen. Efter att han stoppat ner pistolen innanför byxlinningen lade han tillbaka portföljen på den lilla hyllan och öppnade sidodörren till skåpbilen.

 

Han var noga med att ingen såg honom men framförallt att ingen såg utrustningen inne i bilen. Men gatan var i stort sett övergiven så det var inget svårt uppdrag. Durich njöt i fulla drag av den, relativt, friska New York-luften. Han hade suttit inne i bilen så länge att han nästan glömt bort hur världen utanför kändes.

 

Han stängde igen dörren till skåpbilen men brydde sig inte om att vara diskret. Med tanke på vad han skulle göra var en bildörr som lät lite för högt hans minsta problem. Han rättade till byxorna som halkat ner en aning när han navigerat sig inne i den trånga skåpbilen. Ett djupt andetag och sedan började han gå mot det vita huset.

 

Brevlådan på uppfarten var äggvit med namnet ”Klein” med stora, guldiga bokstäver. Som om att det inte räckte med att huset säkerligen kostat en förmögenhet. Rika människor har verkligen en förmåga att rub it in your face. Gräsmattan var perfekt grön och med alla utstuderade planteringar och felfria buskar skulle ägarna kunna vinna vilken trädgårdsklubbstävling som helst. Inte för att ägarna kunde ta åt sig för äran. Det var utan tvekan resultatet av en hårt arbetande trädgårdsmästares jobb. Familjen hade utan tvekan också ett hembiträde. Rika människor gör ingenting själva.

 

Han kom fram till dörren och tvekade en stund. Han funderade på uppgiften han hade framför sig och förbannade hela situationen. It was a damn shame! Men han hade sina instruktioner. Han ringde på dörrklockan.

 

Dörren öppnades snart av en vacker kvinna. Han kände igen henne så väl.

 

”Earl, vad… vad gör du här?”

 

Durich svalde hårt och tittade in i hennes stora blå ögon, som så många gånger förut.

 

”Jag är ledsen, Eve” började han och tog fram pistolen han haft gömd. Han riktade den mitt emellan hennes underbara blå ögon. ”Jag är så ledsen”.

 

Ljudet som följde hördes inte ens bort till den pretentiösa brevlådan. Men hembiträdet skulle få mycket att göra imorgon.

Allt var svart, och jag låg på rygg. Det kändes som om godståget från Inception precis tagit en genväg genom mitt huvud. Jag öppnade ögonen, men allt var suddigt. Om detta berodde på alkoholen eller det faktum att jag just fallit från andra våningen och med största sannolikhet slagit i huvudet var jag inte säker på.

 

Något prasslade till vänster om mitt huvud. Jag fick panik och började greppa efter mitt paraply. Jag kände något med handen, det var inte paraplyet, men jag brydde mig inte. Jag tog objektet och slog det hårt på det som hade gjort det prasslande ljudet. Ett högt, irriterat skrik hördes, men det kom inte från en zombie. Mitt yra huvud kunde först inte förstå ljudet. Jag koncentrerade mig och fokuserade blicken mot ljudkällan. Då såg jag att det bara var en jävla katt som skrämt upp mig.

 

Jag satte mig upp och drog en suck av lättnad. I min högra hand hade jag fortfarande föremålet jag slagit katten med. Det visade sig vara en liten, halvfull petflaska med tändvätska. Jag lade flaskan i min bakficka. När jag ställde mig upp föll jag genast ned på knä igen. Smärta strålade upp genom mitt vänstra ben. Uppenbarligen hade jag bromsat fallet med benet. Jag tog några stapplande steg framåt och med viss möda kunde jag gå sakta. När jag gått ett par meter blev jag plötsligt omkullknuffad av någon som sprang förbi mig.

 

Liggandes på mage såg jag hur en blond och en rödhårig tjej klädda i vita overaller sprang i panik ut mot gatan. Bakom mig hördes det nu alltför bekanta ljudet av hasande, långsamma steg. Detta fick mig att snabbt komma på benen igen. Den här gången fick mitt paraply fungera som en krycka, medan jag så snabbt jag kunde följde efter tjejerna.

 

När jag kom ut på gatan såg jag att tjejerna stod och försökte återfå andan utanför puben Pipes of Scotland. Precis när jag skulle ropa till dem hördes ett högt kras. Ut ur pubens fönster föll en stor, tjock zombie. Han föll rakt på den rödhåriga tjejen. Blondinen skrek och började springa mot mig medan zombien började bita hennes kompis i nacken och gräva in sin hand i hennes mage. Den blonda tjejen stannade och tittade på mig, sedan in i gränden vi kommit från, och sedan på mig igen. Hon tog tag i mig och började springandes dra mig mot byggnaden mitt emot puben, Sofiakyrkan. Detta gav mig en känsla av déjà vu, men smärtan i benet slog bort den tanken. Framme vid kyrkan öppnade tjejen dörren och skrek åt mig att följa med in. Innan vi försvann in vände jag mig om för att titta efter den rödhåriga tjejen. Hon låg död på trottoaren. Hennes vita overall var nu blodröd.

Anzu hostade. Det kändes som att varje andetag bara förde med sig än mer damm i lungorna istället för luft. Hon hörde hur någon närmade sig med hastiga steg. ”Är du okej?”. Det var Kudzus röst. Hon kunde inte svara, hon hostade fortfarande men försökte göra en nickande rörelse med huvudet samtidigt som han hjälpte henne upp på fötter. Framför henne var det tomt. Var fan hade moskén tagit vägen? Hennes hostattacker avbröts av den underliga synen. Kudzu stod tyst bredvid henne. Hon försökte minnas vad som hade hänt. Hon och Kudzu hade gått in i moskén för att se vad som lockade Kaleb dit. Mannen i trenchcoat hade följt efter dem. Mannen som hade hindrat henne från att dö när hon hoppade från moskén tidigare. Nu hade han troligtvis räddat livet på henne igen. Hon var yr och kunde inte minnas vad mannen hade sagt som gjorde att hon drog med sig Kudzu ut igen. Hennes funderingar avbröts av ett ljud som blev allt starkare. Det kom ovanifrån.

Abaddon hade gett order om att ta ner luftskeppet närmare marken för att se till att Kudzu verkligen klarade sig ur moskén som Dariuz hade sagt. Det fanns bara två människor inom synhåll och spanarnas preliminära rapporter sade att en av dem var borgmästaren. Han skrattade fortfarande till då och då när han tänkte på vilken förvåning den gigantiska explosionen måste ha skapat. Dariuz var ingen dålig uppfinnare. Han sneglade på den till synes ganska obekväma mannen. Abaddon frågade sig själv om han skulle göra sig av med privatdetektiven eller om han skulle komma till nytta längre fram också. Egentligen hade han redan planen klar för sig, men ärrad som han var från tidigare erfarenheter visste han att man inte kunde förbereda sig för mycket. En av spanarna kom med besked: Kudzu var en av dem som stod på marken nedanför dem. Abaddon noterade det och fortsatte tänka på Dariuz. Han hade en bra hållhake på privatdetektiven, så han skulle troligtvis inte ställa till något besvär om han fick leva ett tag till. Kanske kunde han hitta på mer uppfinningar som Abaddon kunde utnyttja. Luftskeppet stannade några meter ovanför marken. Dammet som låg tjockt i luften yrde omkring men det bekom honom inte. Han tittade på Dariuz och gjorde en gest med handen att han skulle följa med ner till marken.  

Kudzu höll fortfarande i Anzus arm trots att hon slutat hosta och gått från att stirra på platsen där moskén en gång stod till att titta mot luftskeppet. Fyra män kom ner. Kudzu såg att mannen i trenchcoat var en av dem. Han tittade ner i marken och gick snett bakom en högrest man i röd rock. Han hade grått hår, stora ärr i ansiktet och på ryggen bar han den största svärdsklinga Kudzu hade sett. De andra två männen såg längre inte mänskliga ut när de kommit så nära att Kudzu kunde se deras ansikten. Deras kroppar var förvridna och ansiktena såg plågade ut. Deras ögon däremot visade bara beslutsamhet. Instinktivt ställde han sig framför Anzu. Han log åt sig själv. Inte för hans heroiska mod, ridderlighet eller nyfunna vision om att beskydda kvinnan. Snarare hånlog han åt sin egna naiva reaktion. Svärdet som den gråhårige jätten bar skulle förmodligen kunna skada både honom och Anzu allvarligt om det så bara svingades en enda gång.

Dariuz tittade ner i marken. I ögonvrån höll han koll på Abaddon, men han ville inte se på de två människorna som stod framför honom. Nog för att han hade räddat dem från att sprängas med moskén, men han var inte säker på om han hade gjort dem en tjänst. Han visste inte vad Abaddons verkliga plan var, den forne ängeln hade inte avslöjat med än det allra nödvändigaste för att Dariuz skulle bli tvungen att göra jobbet. Men en sak var säker, det var inte en plan som skulle främja livet för de någotsånär rättfärdiga människorna som levt i New Corel. Abaddon stannade upp, Dariuz gjorde detsamma och antog att även de två Hellspawns som gick bakom honom följde Abaddon. Han kikade upp under hattbrättet. Både Kudzu och kvinnan tittade på Abaddon. ”New Corels borgmästare är inte var dag man möter” började Abaddon. ”Kudzu, segraren, jag är otroligt glad att du överlevde en sådan fruktansvärd katastrof”. Dariuz hörde hur skickligt Abaddon maskerade sitt tonfall, men kunde samtidigt höra det föraktfulla i rösten. ”Dariuz här är en av mina bästa män, låt honom följa er och ert… sällskap… tillbaka till ert kontor, eller hem om det passar bättre? Jag måste tyvärr ge mig vidare med luftskeppet för att assistera med hjälparbetet, men Dariuz kan försvara er mot alla slödder som stör er”. Dariuz blev kall inombords. Skulle han bli tvungen att göra mer av Abaddons skitjobb? Han insåg att han var bra enfaldig som trodde att han skulle kunna slippa undan nu. Han sneglade upp igen. Kudzu tittade kort på honom innan han tog blicken tillbaka till Abaddon och nickade kort. Abaddon och hans Hellspawns vände på klacken och gick tillbaka mot luftskeppet. Dariuz tankar rusade febrilt i hans huvud. Han sneglade bakåt mot Abaddon som inte vände sig om. Innan han riktigt insåg vad han gjorde drog han fram sin kniv och stötte den i Kudzus bröst. Borgmästaren var uppenbarligen en del av Abaddons plan, om han dog skulle Abaddons plan inte gå i lås. Han kände blodstänk i ansiktet, Kudzu gav till ett vrål och kvinnan skrek. Dariuz högg tag i hennes arm, sprang några steg men tog sedan ett litet hopp för att aktivera raketboosten i skosulorna. Kunde vi bara komma iväg tillräckligt fort kanske vi kunde komma undan Abaddon. Åtminstone för stunden. Under de fåtal sekunder som allting skedde insåg Dariuz att han förmodligen gjorde sin egen framtid än mer besvärlig än vad den redan var. Förbannade helvete, tänkte han.

Vi vill först och främst passa på att tacka Albin Silverberg och Emma Ahlberg för deras tid som ordförande respektive vice ordförande i föreningen.

Jag slängde en snabb blick ut i korridoren. Tyst och öde.
Jag greppade första bästa föremål jag kunde få tag i från lägenheten innan jag tog ett steg ut i korridoren.
Ett paraply. Bättre än ingenting tänkte jag samtidigt som jag började småspringa nerför korridoren.
Mina kompanjoner följde strax därefter men de verkade ha svårt att hänga med i mitt tempo så jag saktade in en aning.
Mina tankar flög vidare till alla dåliga zombiefilmer jag sett och som jag aldrig brytt mig om att analysera särskilt noga.
Eller den där länken som min polare skickade till mig härom veckan. "How to survive a zombie apocalypse".
Tyvärr hade jag bara skummat igenom sidan. Jag kom ihåg att eldkastare var ett vapen att föredra men av någon anledning kändes det mindre troligt att emobruden ägde en.
Plötsligt kände jag hur något slet tag i mig och jag rycktes snabbt tillbaka till verkligheten.
Emobruden höll ett hårt tag om min arm.
-Lyssna!
Jag spetsade mina öron och kunde höra ett hasande ljud runt hörnet längst ner i korridoren.
Fönstret som ledde ut till brandstegen var bara ett fåtal meter längre ner i korridoren, inom synhåll från där vi nu stod.
-Ni öppnar fönstret, jag uppehåller zombien, sa jag och blev smått förvånad av hur självsäker jag lät.
Jag höjde upp mitt tillhygge och jag kände hur min självsäkerhet snabbt sjönk igen då jag slängde ett öga på paraplyet som såg högst instabilt ut.
-Redo? Emobruden stod beredd att springa mot fönstret.
Lisette muttrade fram något ohörbart och såg mest trött och rädd ut.
-Redo! Ropade jag samtigt som jag tog ett språng runt hörnet.
Vad jag inte riktigt var beredd på var att zombien skulle befinna sig ungefär en meter ifrån mig då jag kom runt hörnet.
- Aaaahh! Av ren reflex svingade jag paraplyet som träffade det odöda offret mitt i huvudet.
Inte mycket hände. Zombien såg ungefär så förvånad ut som en zombie kan göra.
Jag svalde snabbt, accepterade nederlaget och försökte använda paraplyet som ett spjut istället.
En lång blodstråle flög genom korridoren och missade Lisette med en decimeter.
Lisette svimmade av.
Zombien låg nu och ryckte med smått spastiska rörelser på korridorsgolvet. Ett paraply i ögat och en stor blodpöl runt sig.
Jag försökte komma på något fyndigt att säga innan jag tryckte in paraplyet i det andra ögat för att avsluta zombiens spasmer, jag kom inte på något.
- Vi måste hitta hjälp men vi kan inte släpa på tantskrället hela dagen. Sa jag samtidigt som jag gick bort mot det nu öppna fönstret.
- Stanna här med Lisette medan jag försöker hitta något säkrare ställe.
Jag vet inte vart mitt plötsliga mod kom ifrån men jag gillade det.
Emobruden började släpa Lisette tillbaka mot lägenheten och jag tog det första steget ut genom fönstret.
Jag kastade en snabb blick ut över gatan nedanför mig. Den verkade helt öde bortsett från en katt som sprang in i en gränd en bit bort.
Jag började med snabba steg ta mig nerför brandstegen.
Utan problem tog jag mig ner till andra våningen. Bara en liten bit till tänkte jag.
Ljudet av ett fönster som krossades hördes plötsligt från sidan.
Jag ryckte häftigt till, tog ett steg åt motsatt håll och kände hur jag började falla.
Paraplyet fälldes ut och jag kände mig lite som Mary Poppins i en zombieapokalyps.
Sedan slog jag i marken.

Jag hade arbetat som lärare i bara två år när Microsoft släppte sin nya produkt, Dream Teacher. I princip var det exempel på väldigt intressant och avancerad teknik – en maskin som medan man sov matade in stora mängder data i sinnet som kunde tas upp direkt, tack vare att hjärnan var fri att arbeta utan ögonen eller öronens jämförbara snigelfart. I praktiken hade den två direkta effekter på mitt liv, båda mycket irriterande. Den första var att jag förlorade mitt jobb, många elever valde att stanna hemma och endast lära sig saker genom Dream Teacher, och den andra var att alla människor som använde maskinen förvandlades till levande uppslagsverk, som vid minsta provokation kräktes kilometervis med text i verbal form. Detta ledde till att jag – innan jag fick sparken – fick ta emot mycket kritik i min tjänst som lärare.

 

Skolan har alltid varit ett föremål för kritik, då alla tycks veta precis hur man ska utbilda just deras barn, trots att de kanske inte har någon pedagogisk utbildning själva. Nu blev det dock outhärdligt nästan direkt, eftersom även eleverna visste långt mer om mitt ämne än vad jag själv gjorde. Jag har aldrig varit en dålig student, det handlar inte om det, men trots mina flitiga år på lärarhögskolan hade jag inte lyckats insupa ens en tiondel av den kunskap som Dream Teacher gav mina elever över en natt. När beskedet om att min tjänst skulle vara en av de som ingick i skolans nedskärningsplaner kom, ungefär ett halvår efter att eleverna hade börjat använda Dream Teacher, var det snarare som en lättnad än någonting annat. Det hade blivit outhärdligt att ens vistas runt de elever som använde sig av Dream Teacher. Deras muntliga redovisningar utvecklades först till timlånga föreläsningar som hämtade direkt ur en kursbok och mot slutet – då de flesta, om inte alla – elever hade börjat använda sig av Dream Teacher, förvandlades dem till en lång rad referenser till olika kapitel ur olika Dream Teacher-böcker. Helt omöjligt att betygsätta, dels eftersom jag själv inte hade någon aning om vad eleverna pratade om, och dels för att det var svårt att säga om ens lite arbete hade gått in i förberedelserna.

 

Jag vägrade att använda Dream Teacher, och det spelade ingen roll om varenda fjortonåring kunde citera mer Shakespeare än mig, jag var fortfarande övertygad om att kunskap måste tas in på rätt sätt. Den måste analyseras och tillämpas, och inte bara kastas på hög. Först vid en kondensering och tillämpning av kunskaper blir de användbara i det dagliga livet. Vissa menade att jag var bitter över det faktum att jag hade lagt fem år av mitt liv och hundratusentals kronor på en utbildning som nu var, enligt dem, värdelös. Snarare hade jag svårt att tro att ”förvandla alla invånare till levande lexikon” var skolans mål. Nästan alla av mina kollegor höll med mig, och många slutade frivilligt innan jag blev uppsagd. En kollega till mig, en mattelärare, hade slutligen knäckts av att en elev påstått under hans lektion att han av misstag hade upptäckt en algoritm som löste meningen med livet när han löste ett sodukopussel på väg till skolan. Denne läraren tog direkt ut sin pension, han var tursamt nog så pass gammal att detta var möjligt. Jag hade inte samma tur, utan fick istället lära mig att köra buss, ty även om oändlig kunskap inom alla möjliga områden hade gjorts till var mans egendom behövdes fortfarande någon som var villig att köra buss. Man borde även vara tillräckligt dum för att inte inse hur betydelselöst det var när man såg på det stora hela, vilket en ung kvinnlig rebell som just vaknat ur en snabbkurs i nihilism informerade mig.

 

- Fattar du inte att du inte har något intrinsikalt värde, gubbe?

 

Jag var vid den här tiden 28 år, och trots att min hårlinje hade börjat så sakta klättra uppåt mot hjässan så kände jag mig knappast som en gubbe. Jag kom dock ofta på mig själv att önska mig bakåt i tiden, fast då knappast för att återuppleva den ljuva barndomen eller träffa gamla husdjur och vänner, utan snarare för att strunta i det hela med utbildning och börja köra buss direkt. Då hade jag sluppit magsår och stress och brev från CSN.

 

- Nej, svarade jag lite lojt och stängde dörren till bussen.

 

Fast egentligen var inte min studietid bara bortkastade pengar och slösad tid. Jag hade lärt mig mycket annat, det mesta om sprit, som egentligen inte hörde ihop med min nu ”värdelösa” examen. Jag ångrar inte att jag utbildade mig, även om det i slutändan inte lönat sig, måhända.

 

- Jo, alltså – om vi tänker oss att du är ensam i ett universum, sa rebellen. Du är helt värdelös utan din buss. Därför saknar du intirnsikalt värde.

 

Så de kunde med andra ord tillämpa kunskapen som de fått via Dream Teacher. Fast hon var egentligen gammal nog att ha gått i vanlig skola upp till högstadiet ändå, så hon kan ha lärt sig att tillämpa kunskaper innan Dream Teacher gjorde sitt intåg.

 

Jag svarade inte, och rebellen suckade och tog en plats istället. Det störde mig inte riktigt att hon just bevisat att mitt liv var meningslöst, men det gjorde lite ont att hon hade gjort det med sådan finess. Det hela spelade mindre roll, för TV-produktionen hade ännu inte degenererat till den radda av referenser som mina elevers presentationer hade, och därför fann jag fortfarande nöje i att komma hem från jobbet och titta på dålig amerikansk TV. Detsamma gällde internet ett tag, vissa opponerade sig mot Dream Teacher och dess effekter, men de dränktes snart i uppsatslånga foruminlägg och senare möttes alla protester med ett kort ”’Surt sa räven’, DT Svar på tal Microsoft corporation (2067)”, med tillhörande gillanden och skratt från andra Dream Teacher-användare. Jag brydde mig ett tag om hur sorgligt det var att inte ens kommentarer på YouTube längre var oinformerade och roliga, men snart släppte även det.

 

Under min tid som busschaufför började jag även märka hur Dream Teachers effekter spreds likt ringar på vattnet även utanför skolvärlden. Exempelvis hade folk fullständigt tappat tron på demokrati, och de flesta hade, efter en kurs i samhällskunskap, insett att alla partier egentligen ville samma sak, men att politiker på båda sidor var för korkade eller för envisa för att förstå detta. Därför hade de flesta röstberättigade slumpat ut sina röster, röd eller blå eller grön spelade egentligen ingen roll längre. Eftersom många bara blundat och tryckt på skärmen i väljarbåset hände det sig att det parti som legat längst i mitten på pekskärmen, Centern, fick fenomenala 44% av rösterna. De kunde emellertid inte tillsätta något mandat i riksdagen, eftersom alla på deras lista vid det laget hade läst samma Dream Teacher-bok som alla andra, och därför helt övergivit det där med politik.

 

Efter att jag fått sparken från mitt jobb som busschaufför, då chefen hade laddat hem och sovit med en Dream Teacher-bok om hur man effektiviserar transporter, flyttade jag hem till min barndoms stad där jag fann att inte bara min familj, utan även alla mina vänner hade börjat använda sig av systemet. Det gick inte längre att umgås med någon av dem, det var som om de talade ett helt annat språk än mig. Min far, som alltid varit intresserad av mat, lagade oändligt goda grytor efter det att han hade skaffat sig en Dream Teacher-bok av Buddy Oliver, son till kocken och celebriteten Jamie Oliver. Min mor, som länge varit intresserad av poesi, skrev nu, med hennes nytilldelade Dream Teacher-kunskaper i klassisk posei, episka dikter som, när jag fick läsa dem, öppnade mitt sinne för helt nya sidor av världen. Det kändes dock främmande att ens vistas runt dem, och när jag förklarade min inställning till systemet försökte de övertala mig med en lång rad retoriska grepp, även dem signerade Dream Teacher.

 

Det hela pågick i några år, under tiden skaffade jag mig ett nytt jobb, som kassör i den lilla mataffären som fortfarande fanns kvar, och jag skaffade mig också en liten lägenhet i närheten av mina föräldrars hus. En Dream Teacher ingick i lägenheten, lika naturligt som kylskåp, frys och diskmaskin. Jag använde den dock inte, trots att nu nästan alla i hela landet hade en Dream Teacher och använde den dagligen. Effekterna lät sig inte väntas på heller, tobaksbolagen gick omkull efter det att det slutligen hade inrotats i alla sinnen hur onödiga produkterna egentligen var. Bilindustrin höll på att gå samma öde till mötes, eftersom en synnerligen intressant Dream Teacher-bok om tåg, med dess miljövänlighet och bekvämlighet hade publicerats. Detta ledde emellertid i slutändan bara till att Volvo ökade sin forskning om miljövänliga bilar och snart rullade elbilar fram och tillbaka på gatan utanför.

 

Till min stora sorg innebar dock inte Dream Teacher världsfred. Jag trodde ett tag att tack vare att alla nu fick se hur lika vi egentligen var så skulle alla motsättningar åsidosättas en gång för alla och krigets onödighet skulle exponeras. Tvärt om så insåg de flesta i västvärlden hur mycket vi måste exploatera den tredje världen för att kunna behålla vår höga levnadsstandard, och protesterna mot krig dog ut istället.

 

I slutändan blev folk så avtrubbade och introverta av deras eget kunnande att de i princip helt slutade att reagera på omvärlden. Det gick tidvis flera dagar emellan de gånger jag faktiskt pratade med människor och förstod vad de sa. Jag hade blivit en person i exil i min egen hemstad. Det mest irriterande med mina ”nya och förbättrade” medmänniskor var att de talade i språk jag inte förstod – mina vänner brukade retas med mig genom att antingen bara tala med Dream Teacher-referenser eller så gick de ihop och köpte en språkkurs i Dream Teacher-format, och veckan därpå när vi träffades talade alla andra ryska, eller swahili, eller något obskyrt språk från en liten ö i Karibien. Det hela var mycket lustigt första gången, men jag tröttnade snabbt och slutade visa mig på dessa sammankomster. Istället spenderade jag den mesta av min tid med att läsa vanliga böcker, ”för någon måste ju göra det” och skriva, på vanlig ren svenska snarare än Dream Teacher-kod. Mycket främmande för resten av samhället, men normalt för mig.

 

På ytan skulle man kunna tro att jag var olycklig i min ensamhet, men jag kände det inte så. Jag har aldrig haft några problem med att umgås med mig själv, och tack vare de avancerade datasystemen som nu fanns i mataffären behövde jag inte ens konversera med någon genom jobbet, varken medarbetare eller kunder. Korta grymtanden och kroppsspråk räckte för att jag skulle ta mig genom dagen, och det påminde mig om när jag gjorde volontärarbete i Ecuador och inte kunde prata särskilt mycket spanska. Nu pratade jag inte Dream Teacher, vilket var i princip densamma, förutom att de jag försökte tala med nu verkade utstråla betydligt mindre entusiasm inför livet än de barn som jag delade ut mat till i Ecuador.

 

Min isolering på fritiden ledde mig till att beta av hela min ”att läsa”-lista i pappersform, jag kunde i princip bara gå raka vägen in i biblioteket och ta vad jag ville ha i ”avdelningen för analoga böcker”. Det var ingen som längre ens läste deckare i pappersform.

 

Jag har nu beslutat mig för att ta farväl av den här världen. Jag förstår mig inte längre på de tomma skal av perfekt information som mina medmänniskor har förvandlats till. Jag ser inte längre någon passion – eller några andra känslor heller för den delen – i deras ögon. Det finns ingenting här kvar för mig att göra. Jag minns hur jag i min period som ung rebell brukade skämta om hur kapitalismen och något multinationellt företag kommer att ta död på världen till slut. Jag anade aldrig att jag skulle ha rätt – folk lever, men vad är det egentligen för liv?

 

Farväl.