Anzu hostade. Det kändes som att varje andetag bara förde med sig än mer damm i lungorna istället för luft. Hon hörde hur någon närmade sig med hastiga steg. ”Är du okej?”. Det var Kudzus röst. Hon kunde inte svara, hon hostade fortfarande men försökte göra en nickande rörelse med huvudet samtidigt som han hjälpte henne upp på fötter. Framför henne var det tomt. Var fan hade moskén tagit vägen? Hennes hostattacker avbröts av den underliga synen. Kudzu stod tyst bredvid henne. Hon försökte minnas vad som hade hänt. Hon och Kudzu hade gått in i moskén för att se vad som lockade Kaleb dit. Mannen i trenchcoat hade följt efter dem. Mannen som hade hindrat henne från att dö när hon hoppade från moskén tidigare. Nu hade han troligtvis räddat livet på henne igen. Hon var yr och kunde inte minnas vad mannen hade sagt som gjorde att hon drog med sig Kudzu ut igen. Hennes funderingar avbröts av ett ljud som blev allt starkare. Det kom ovanifrån.

Abaddon hade gett order om att ta ner luftskeppet närmare marken för att se till att Kudzu verkligen klarade sig ur moskén som Dariuz hade sagt. Det fanns bara två människor inom synhåll och spanarnas preliminära rapporter sade att en av dem var borgmästaren. Han skrattade fortfarande till då och då när han tänkte på vilken förvåning den gigantiska explosionen måste ha skapat. Dariuz var ingen dålig uppfinnare. Han sneglade på den till synes ganska obekväma mannen. Abaddon frågade sig själv om han skulle göra sig av med privatdetektiven eller om han skulle komma till nytta längre fram också. Egentligen hade han redan planen klar för sig, men ärrad som han var från tidigare erfarenheter visste han att man inte kunde förbereda sig för mycket. En av spanarna kom med besked: Kudzu var en av dem som stod på marken nedanför dem. Abaddon noterade det och fortsatte tänka på Dariuz. Han hade en bra hållhake på privatdetektiven, så han skulle troligtvis inte ställa till något besvär om han fick leva ett tag till. Kanske kunde han hitta på mer uppfinningar som Abaddon kunde utnyttja. Luftskeppet stannade några meter ovanför marken. Dammet som låg tjockt i luften yrde omkring men det bekom honom inte. Han tittade på Dariuz och gjorde en gest med handen att han skulle följa med ner till marken.  

Kudzu höll fortfarande i Anzus arm trots att hon slutat hosta och gått från att stirra på platsen där moskén en gång stod till att titta mot luftskeppet. Fyra män kom ner. Kudzu såg att mannen i trenchcoat var en av dem. Han tittade ner i marken och gick snett bakom en högrest man i röd rock. Han hade grått hår, stora ärr i ansiktet och på ryggen bar han den största svärdsklinga Kudzu hade sett. De andra två männen såg längre inte mänskliga ut när de kommit så nära att Kudzu kunde se deras ansikten. Deras kroppar var förvridna och ansiktena såg plågade ut. Deras ögon däremot visade bara beslutsamhet. Instinktivt ställde han sig framför Anzu. Han log åt sig själv. Inte för hans heroiska mod, ridderlighet eller nyfunna vision om att beskydda kvinnan. Snarare hånlog han åt sin egna naiva reaktion. Svärdet som den gråhårige jätten bar skulle förmodligen kunna skada både honom och Anzu allvarligt om det så bara svingades en enda gång.

Dariuz tittade ner i marken. I ögonvrån höll han koll på Abaddon, men han ville inte se på de två människorna som stod framför honom. Nog för att han hade räddat dem från att sprängas med moskén, men han var inte säker på om han hade gjort dem en tjänst. Han visste inte vad Abaddons verkliga plan var, den forne ängeln hade inte avslöjat med än det allra nödvändigaste för att Dariuz skulle bli tvungen att göra jobbet. Men en sak var säker, det var inte en plan som skulle främja livet för de någotsånär rättfärdiga människorna som levt i New Corel. Abaddon stannade upp, Dariuz gjorde detsamma och antog att även de två Hellspawns som gick bakom honom följde Abaddon. Han kikade upp under hattbrättet. Både Kudzu och kvinnan tittade på Abaddon. ”New Corels borgmästare är inte var dag man möter” började Abaddon. ”Kudzu, segraren, jag är otroligt glad att du överlevde en sådan fruktansvärd katastrof”. Dariuz hörde hur skickligt Abaddon maskerade sitt tonfall, men kunde samtidigt höra det föraktfulla i rösten. ”Dariuz här är en av mina bästa män, låt honom följa er och ert… sällskap… tillbaka till ert kontor, eller hem om det passar bättre? Jag måste tyvärr ge mig vidare med luftskeppet för att assistera med hjälparbetet, men Dariuz kan försvara er mot alla slödder som stör er”. Dariuz blev kall inombords. Skulle han bli tvungen att göra mer av Abaddons skitjobb? Han insåg att han var bra enfaldig som trodde att han skulle kunna slippa undan nu. Han sneglade upp igen. Kudzu tittade kort på honom innan han tog blicken tillbaka till Abaddon och nickade kort. Abaddon och hans Hellspawns vände på klacken och gick tillbaka mot luftskeppet. Dariuz tankar rusade febrilt i hans huvud. Han sneglade bakåt mot Abaddon som inte vände sig om. Innan han riktigt insåg vad han gjorde drog han fram sin kniv och stötte den i Kudzus bröst. Borgmästaren var uppenbarligen en del av Abaddons plan, om han dog skulle Abaddons plan inte gå i lås. Han kände blodstänk i ansiktet, Kudzu gav till ett vrål och kvinnan skrek. Dariuz högg tag i hennes arm, sprang några steg men tog sedan ett litet hopp för att aktivera raketboosten i skosulorna. Kunde vi bara komma iväg tillräckligt fort kanske vi kunde komma undan Abaddon. Åtminstone för stunden. Under de fåtal sekunder som allting skedde insåg Dariuz att han förmodligen gjorde sin egen framtid än mer besvärlig än vad den redan var. Förbannade helvete, tänkte han.