Det var inte provet läraren delade ut som Erik satt och funderade på, det var inte heller klagandet över ett prov sista skoldagen innan påsklovet. Nej, för Eriks del var geografiprovet inget bekymmer, han ville bara få det gjort och börja påsklovet. Det som upptog Eriks tankar låg ungefär en kilometer bortom skolgården, hans brors nya TV-spel. Han var fyra år äldre än Erik och var hans bästa vän. De gjorde allting tillsammans. Nästa år skulle han börja gymnasiet i stan, långt härifrån.

Erik fick provet och satte igång. Det tog honom inte mer än 25 minuter men Erik satt kvar. Låtsades ha problem, låtsades behöva vässa pennan, låtsades skriva fel, suddade ut ett helt stycke och skrev om det igen, ord för ord. Någon reste på sig, Erik tittade inte upp. Ännu en till reste sig och gick. Efter en stund gick tre stycken, två till och efter 40 minuter hade mer än halva klassen gått.  När det var 10 minuter kvar på lektionen talade läraren om det, en av de som satt kvar suckade, gav upp och lämnade in sitt prov. Trots att Erik var klar först var han sist ut. Han räckte provet till läraren ”gick det bra?” Erik visste att han var hennes favorit men låtsades inte veta. ”Jo, sådär”

På skolgården fanns det bara några killar vid fotbollsplanen men ingen han kände, klockan var halv två och hans bror var redan hemma nu. Han började springa över skolgården mot cykelparkeringen. Kom inte ända fram innan han började sakta ner. Nej, tänkte Erik, inte idag. Trillingarna stod vid cykelparkeringen.”Nämen, hej!” Erik låtsades inte höra och gick rakt fram mot sin cykel, fumlade med låset, hade problem men att knäppa hjälmen. Tittade inte upp en enda gång. ”Snygg hjälm” sa en av dem och någon skrattade.

”Ska du hem nu?”  Han ställde sig i vägen för Erik ”Ja…” svarade han osäkert. ”Glad påsk då, vi kanske ses.” Hoppas inte, tänkte Erik. ”Verkligen, snygg hjälm!” En annan klappade Erik på hjälmen. Hårt. ”Ska du inte hem?” De två andra fnittrade som om det var en hemlighet, som om Erik inte visste att dem visste att han var rädd för dem. De höll kvar Erik i nästan fem minuter, de skrattade åt honom, retade honom och låtsades inte om honom. ”Kan du flytta så jag kan cykla iväg?”, sa Erik till slut. ”Men varför sa du inget?” sa han, log och flyttade på sig. Erik cyklade förbi dem, bort från dem.

Slängde cykeln i trädgården, slängde hjälmen i hallen, slängde av sig väskan i vardagsrummet och sprang in till sitt rum. Det knackade på hans dörr. ”Hej”, sa hans bror, ”allt bra? Du... är lite sen, hände nåt eller?” Vad han egentligen menade var; stötte du på dem? ”Nej, eller, dem var vid cykelparkeringen med inget hände.  Hans bror suckade. ”Varför säger du inte bara vilka det är?” Erik ville inte prata om det med sin bror, ville inte att han skulle tycka att Erik var feg. ”Är det inte dags att få ett stop på det här, innan…” Avslutade inte meningen.

”Äh, kom vi spelar” Sa Erik och tvingade fram ett leende.
De gick till köket, tog med allt onyttigt de kunde hitta in till hans brors rum. Där spenderade Erik nästan hela påsklovet, de slogs mot utomjordningar tillsammans och hade jättekul.

När Eriks bror kom ut i hallen satt Erik och knöt sina skor. ”Vart ska du?”
”Köpa läsk” svarade Erik.
”Vill du att jag ska följa med?”

”Nej, det går snabbt, det är långfredag idag, affären stänger om en timme typ, jag måste skynda mig, det är knappt någon ute idag” Hans bror frågade ändå om Erik var säker. ”Det lugnt, jag är tillbaka om max 20 minuter”

Erik gick ut ur affären med plastkassen i handen. Ville skynda sig hem och bestämde sig för att cykla genom parken. Men Erik kom inte ända fram innan han ångrade sitt beslut. De stod med sina cyklar vid en dricksfontän. Han bestämde sig för att cykla förbi dem utan att stanna. Men de började cykla emot honom. Han tänkte vända, men de var för nära och skulle kanske följa efter honom, en annan gång följde de efter honom nästan ända hem.

En spark på Eriks framhjul gjorde att han tappade balansen och föll omkull.  Läskburkarna rullade iväg. Erik var rädd ”lägg av… ” försökte han. De omringade honom. Han hörde inte vad de sa, kunde bara höra sina egna hjärtslag. De slängde iväg hans cykel när han slutade reagera på deras hån. Erik kände ilskan växa inom sig. Han hatade dem, hatade dem med all sin makt. ”Lägg av sa jag!” Erik försökte tränga sig förbi och ta sin cykel men stoppades. Efter det var allt som en dimma. Ett slag ryckte av honom hjälmen, ett annat fick honom böja sig framlänges, ett till och han föll till marken.

”Erik!” Hans bror sprang emot honom, ”Vad hände? Vem gjorde det här?”  Erik kunde inte prata. ”Herregud, du blöder ju!”

Erik kunde inte sova den natten.  Hörde en svag knackning på dörren och när han inte svarade gick hans bror in ändå och satte sig på sängkanten. ”Erik du skulle sagt vilka de var, jag kunde… jag kunde gjort nåt” Erik trodde aldrig han skulle se sin bror gråta. ”Du kunde inte ha gjort något” viskade Erik. ”Jag kunde ha försökt. Jag ska ju se till dig, ta hand om dig och… jag … förlåt. Förlåt” Erik ville fråga honom för vadå, men orkade inte. Istället flyttade han bara på sig, gjorde plats åt honom att lägga sig ner. Sen låg dem där, länge och utan att säga något. Det var Erik som bröt tystnaden men det var svårt för honom att hejda gråten. ”Om… ” försökte han. ”Om vad?” frågade hans bror och vände sig om, ”vad är det?”  Erik försökte igen ”om jag säger vilka de var, lova att inte säga till någon då?” Hans bror gnuggade ögonen, ”jag lovar” Erik svalde hårt och berättade för första gången vilka som låg bakom hans rädsla, hans osäkerhet, hans ovilja att gå till skolan och hans nuvarande tillstånd. Hans bror lyssnade, suckade och höll tillbaka sina tårar gott han kunde. När Erik berättat allt kramade hans bror om honom och lovade att han skulle se till att ingen någonsin rörde honom igen.

När Erik vaknade var det tyst i huset.  Hans mamma jobbade men hans bror borde vara hemma, var det inte påsklov längre? Klockan blev 12 men han hörde inget. Erik tänkte gå till köket och äta men kunde inte ta sig upp, hade ont i hela kroppen. Smärtan tvingade tillbaka honom. Han väntade otåligt på sin bror. Klockan ett tvingade han sig själv för att gå upp, inte av hunger utan av oro. Han letade genom huset, kunde inte gå upp för trappan och ropade istället nerifrån. Fick inget svar. Gick in i köket och åt flingor. Gick sen in till vardagsrummet och tittade på TV. Tyckte att han hörde något från övervåningen. Stängde av TV:n och gick till trappan. ”Är det någon där?”. När ingen svarade tvingade han sig själv att gå uppför trappan. Det var väldigt jobbigt och väl uppe var han tvungen att sätta sig ner och vila. Han gick runt på övervåningen ”hallå?” Inget svar. Erik kände sig ensam, så otroligt ensam. Och rädd. Han gick in till sin brors sovrum. Tomt. Han satte på TV:n, satte sig på sängen och började spela. En timme senare gav han upp. Stängde av och la sig ner på sängen. Började äntligen gråta, högljutt och länge, han visste att han var ensam hemma.

”Älskling, varför sover du här? Är din bror inte hemma?” Hur länge hade han sovit?
”Är du hungrig, vill du äta?”

Erik följde med till köket, åt pannkakor.  ”Var är han?” Frågade Erik. ”Jag vet faktiskt inte” svarade hans mamma utan att titta upp.

Erik låg fortfarande vaken när han hörde ytterdörren öppnas och smällas igen. Efter en lång stund kackade någon på hans dörr. ”Sover du?” Viskade hans bror. ”Nej” Han kom in och lade sig bredvid honom. ”Var har du varit?” Frågade Erik. Hans bror svarade inte utan bara låg där och tittade på honom.”Ingen kommer någonsin att röra dig igen Erik” Erik förstod inte.”Jag lovar” Sedan somnade båda i Eriks säng.

När skolan började veckan därpå hade alla hört vad som hade hänt. På lunchen kom två från hans klass fram och frågade om de kunde sätta sig bredvid honom. På idrotten frågade en annan om de skulle vara i par. På rasten frågade några han inte ens kände om han ville spela fotboll med dem, han sa nej och de frågade då vad han ville göra istället. När han skulle gå hem frågade någon om de skulle ta sällskap. På vägen berättade han om en massa spel han ville testa, Erik sa att han hade ett av dem hemma. ”Häftigt! Kan vi spela någon dag? Snälla?” ”Kanske, måste bara fråga min bror först” svarade Erik. Han log.

http://www.nutidningen.nu/index.php/nyheter/hoglandet/7881-Ungdomar-misshandlade-11-aaring

Minns du första gången vi sågs du och jag? Nerför Afrikasberg hade du vandrat och solen stod som högst när jag såg dig borta vid de vita elefanterna. Du såg lycklig ut därborta vid din vän. En vän som för en stund skulle bli min fiende och ett hinder för oss. I början vågade vi knapptse varandra i ögonen. Barndomens oskuldsfullhetgenomsyrade din unga kropp och gjorde mig vacker igen. När vi sågs om nätterna, när vi gömde oss i skuggan omdagarna, kunde jag bara tänka på nästa stund jag skullefå träffa dig. Nästa stund som jag skulle få röra viddina läppar så röda, som det blod som en gång fanns inom mig och inte på golvet framför dig. I sömnen drömde jagen dröm så vacker att jag trodde den var sann. Det varbara du och jag och din vän fanns ingenstans. Vi kundeses när vi ville och kaoset kring oss hade byttas ut mottotal harmoni. Vi dök ner i havet och simmade med fiskar som för en kort stund blev till änglar.

En dag, jag tror att klockan var åtta, besökte du mitthem. En högst besynnerlig syn mötte mig när jag slog uppdörren och såg dig stå där med ett leende på läpparna. Du sa:

"-Allt är över, nu ska allting bli bra."

Det var som om tiden slutat gå, när jag stod lutandes motmin dörr och tänkte på det du sa. Jag hade tusen frågor,men förväntade mig inga svar, och lät därför allt viladärhän. Dina armar runt mig vara alla svar jag behövde för stunden och ditt leende vaggade mig sakta in tilltrygghetens djupa sömn.

Vi levde lyckliga tillsammans, bara du och jag. Du villeskaffa barn men jag visste inte om jag kunde svara ja. Dupåpekade allt som du offrat för att vara med mig. Jag kunde inte längre stå emot. Löven föll och växte ut pånytt och vår familj blev allt större. Ju mer jag gav dig,desto mer ville du ha. Snart började allt som jag en gångbyggt upp ta slut och barnen grät sig hungriga tillsömns. Jag försökte säga stopp och lugna ner. Men som vanligt log du och gav mer och mer.

Varje kväll när jag försökte vila, kändes det som en Marapå mitt bröst och jag visste att det endast fanns ettsätt att bli av med henne. En kväll, jag tror att klockanvar åtta, smög jag in i våra barns rum och vaggade dem sakta till sömns, för en sista gång, med hjälp av mina händer. Tårarna föll när de en efter en somnade in. Trots att jag aldrig velat ha barn, var det svårt att se deras små hjärtan sluta slå. Inget skrik skulle längre formas från deras små läppar. Det skulle återigen bli tyst.

Dagen därpå vaknade du upp till förödelsen som jag utförtmen du skapat. Jag förväntade mig att du skulle bli arg,att du skulle skrika och vilja veta varför. Iställetville du bara ha mer.

Nu för tiden är löven grönare än någonsin, men isen har ingen sett på länge. Våra yngsta barn har endast hörttalas om den i sagor. Historien upprepar sig igen och efter varje gång vill du bara ha mer och mer. Jagförsöker hinna ikapp och förbi, men ditt begär är starkare än vad min tunna själ orkar med att hantera. Jaghar förstått att detta är i längden ohållbart, men vetinte hur jag ska komma ur karusellen du startat. Jag harfunderat på att ringa din vän. Din vän som du en gånghöll så kär. Jag drömmer om att hon svarar med ljus i sin röst och värme i sina ord. Hon berättar för mig attallting ska bli bra, att allting snart tar slut. Det görmig alldeles lycklig när jag tänker på det. För dittbegär har blivit allt för tungt att bära på mina axlaroch jag vet inte hur länge jag orkar till.

Klockan ringer på dörren och när jag öppnar står du där.Din näsa är bruten och dina ögon blåslagna. Du sägeringenting när regnet faller hårt över ditt ansikte. Dubara ler. Jag tar tag i dig, har tröttnat på tystnadenoch vill ha ett svar. Det enda jag får är en viskning. Den låter:

"-mer, mer, mer…"

Inspirerad av ”Miljökatastrofer som världen inte glömmer”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3304&artikel=3783017

Fredagen den trettonde maj 2011.

En stor folkmassa har samlats i Bryant Park framför en svart buss med alldeles för många dekaler på. Jackan viftar som en superhjältes mantel samtidigt som Harold Camping står på ett podium och viftar förtvivlat på armarna. ”Mankind, as we know it, will cease to exist. 21th of May is the date when our sins will be judged and you will be forgiven or judged to everlasting forlornness. 21th of May is the date when the gates to heaven opens. 21th of May is the day where we as human beings stand no choice, in spite of our survival instincts, in spite of our technology, in spite of everything we created, we, will, not, stand, a, chance. 21th of May is judgment day. You can not prevent it. If you are a true follower of the Christian God you will die, and live in eternity, in heaven, in the arms of God. If you are not a true follower, you will not die, you will witness the end of the human race. You will live five more months, 21th of October will be the day you die, and when you die. You will not go to hell, you will not go to heaven. Your life, as you know it, will cease to exist.

Lördagen den tjugoförsta maj 2011

JUST NU: Jorden har inte gått under

Hakim Soltani

Anton, det är klassens mobbare, alla ser upp till Anton. Det finns alltid ett gäng som skrattar åt allt han säger, det är samma gäng som springer efter honom och berättar historier för att få hans respekt. För att få honom att skratta. Men, det finns det gänget som hatar honom. Det är det gänget som får ta hans skit så fort han vill mobba någon och höja sin status bland flocken han umgås med. Kort sagt, om man vill hamna i trubbel så kan man gå till honom, det är en slags garanti till det. Men vem är jag då, jag är den skojiga invandraren i klassen. Svartskallen som alla skrattar åt eller med. Det är svårt att avgöra om jag ska vara ärlig. Jag är alltid underlägsen på något sätt samtidigt som jag sticker ut som klassens clown. Jag skulle nog säga att jag är lagom, men ändå inte. Jag är soppåsen, den soppåsen som alla slänger skräp i så fort de mår skit. Klassens terapeut, varje klass behöver en terapeut. Eftersom det verkar som om alla i gymnasiet råkar ut för något, slagsmål, skriver bakfylleprov, triangeldrama, testar drogvärlden, förhållandekriser, föräldradispyter, alla råkar ut för något, och jag måste lyssna.

Jag är mer lagom, men ändå inte. Mitt hem är extremt religiöst och lägger mycket vikt på respekt. Mina föräldrar är kristna och det vore fel att säga att bara mina föräldrar är det, då jag och min syster också är det. Jag ber när jag vaknar, jag ber innan jag äter, jag ber när jag behöver det och innan jag sover. Vi åker tillsammans, finklädda med nya glänsande skor, till kyrkan i Skövde varje söndag och ber. Gud har inte visat sig för mig än, men jag vet att han finns och jag vet att han har ett mål för mig.

Jag blir oftast retad i skolan för min religion, speciellt av Anton. Minst tre gånger i veckan väcker han uppmärksamhet åt mitt håll när jag ska be innan jag äter.
”Haha, kolla allihopa, nu ber turken igen.” skriker han.
”Jag är faktiskt libanes!” Ryter jag tillbaka.
”Vad är skillnaden? Ni tror alla att det finns någon större herre som styr allt vi gör och som styr vårt öde.” fortsätter han med en ironisk ton.
”Men en fråga Hakim. Varför tror du på din gud om han vill att detta ska hända?” Frågar han samtidigt som han häller ett glas mjölk över mig.

Det är inte alltid så att han tar till så extrema exempel, men varje gång så dumförklarar han sig själv. Men ändå får jag gå därifrån, med mjölk som rinner ner mot min rygg, en smäll i magen eller en tallrik med mat han har spottat på. Och varje gång får jag se ut som en idiot. Jag tror inte att gud bestämmer exakt varje rörelse jag ska göra, bara helheten, resten påverkar jag själv. Det finns för många människor för att en gud ska hantera det. Gud finns, gud ser vad jag gör, gud har en plan för mig, resten får jag hantera själv och sköta mig så att gud släpper in mig i paradiset. Det vore korkat att tro att gud styr exakt alla människor. Jag har spelat The Sims, jag vet att det är omöjligt att styra mer än tre-fyra i taget. Det finns för mycket att hålla koll på. Man måste ta hand om varje individ, och varje individ har sina behov, toalett, träning, socialisera, äta, jobba… listan kan göras lång. Huvudsaken är, det är för mycket jobb då det finns för många människor.

”Vilken jävla idiot” hör jag Jonas säga.
Jag låser upp toalettdörren och han kommer in. Precis lyckats tvätta rent håret och ryggen men det känns fortfarande som jag har mjölk överallt.
”Varför står du inte på dig? Varför gör du inte något åt saken?”
”Vad ska jag göra?” frågade jag suckandes när jag tog på mig t-shirten.
”Vad vet jag, slå honom? Skrik? Han kan inte hålla på så varannan jävla dag”
”Ser jag ut som typen som slåss Jonas? Man skrattar åt mig, man räds inte av mig.”
Han nickade och höll med, men vred sig ändå för att visa att han tycker det är fel, och det är fel. Så klart.
”Du får ju tro på vad du vill liksom”
”Tror du på något?”
Jonas var inte beredd på frågan.
”Va? Ehm, alltså, nej eller, jag är ju kristen, men vet inte.”
”Det är lugnt alltså, du behöver inte tro på något. Jag respekterar det också.”
”Är det inte bögarna Bruse?” Hör jag Anton säga.
Jonas tittar på mig med en ledsen och förvirrad blick, han vet inte vad han ska göra.
”Snälla Jonas, låt mig bara vara.”
”Haha, det är bra Jonas. Skit i vad negern säger!”
Jonas blir ännu mer förvirrad. Jag försöker bara hjälpa honom. Jag förstår att han inte vill stötta mig när Anton kommer…
”Kom igen då Jonas. Var en riktig vän nu för fan, jag ser fortfarande mjölk i ansiktet på honom, ge honom en faceflush.”
Nu är det jag som ser ledsen och förvirrad ut. Men Jonas tar hårt tag i mitt krulliga hår och trycker in mina knäveck för att jag ska falla ner på knä.
”Haha, vilken jävla nolla” säger Anton.
Jonas pressar ned mitt huvud i toavattnet och spolar. Vad gör jag egentligen, varför låter jag honom göra så här mot mig? Varför bryr jag mig om att han ska må bra och bli populär medan han uppenbarligen skiter i mig? Han drar upp mig, släpper mig så jag faller. De båda skrattar. Jag gråter, men det syns inte. Men det känns. Jag reser mig ilsket upp och drämmer till Anton allt jag kan, varpå Anton boxar mig hårt i magen, tar tag i mitt hår och dunkar hejdlöst mitt huvud mot toastolen.

Anton Davidsson

Jag kände hur hela min kropp frös till is, tittade upp och såg mig själv i toaspegeln, var alldeles likblek. Hörde grabbarna bakom mig göra ifrån sig lite oroväckande ljud, jag tittade ner på Hakim.

-          Vafan din jävla mes, res dig upp.

Men han reste sig inte upp. Han andades inte.

Harold Camping

Så fort jag öppnade mina ögon så kände jag det. Kände det jag inte ville känna, svek, förtvivlan och ilska. Men jag måste fortfarande tro, kanske blir förlåten… kanske… Reste mig upp i sängen och gick med tunga steg mot badrummet för att se min fördömda spegelbild. Alla kommer skratta åt mig, Harold Camping, årets skämt.

Söndagen den tjugoåttonde maj 2011

Anton Davidsson

Vaknar, som varje jävla morgon med samma jävla humör. Med samma jävla livslust och samma jävla människor runt om mig. Det är den tjugoåttonde idag, det är min sjuttioåttonde dag i fängelset. De gillar inte rasister här, och det spelar ingen jävla roll hur många jävla gånger jag säger att jag inte är nån jävla rasist så spred sig ryktet ganska jävla snabbt... att jag dödade en libanes, att jag kallade honom neger, att jag mobbade honom för hans tro men ingen verkar fatta att jag ångrade mig, ångrar mig och kommer alltid ångra mig. Men det är ingen som lyssnar på ”det var inte meningen”, men det var inte meningen.

Alltid samma skit på frukosten, försöker bara äta i lugn och ro och leva mitt liv men det får man aldrig.

-          Tjenare rasse, hör jag Aziz säga.

Jag låter bli att svara i hopp om att han ger sig iväg, men det gör han aldrig.

-          Vafan är det med dig svenne, säger han och ger mig en lätt smäll på nacken.

-          Ne inget, äter.

-          Det ser inte nyttigt ut, låt mig hjälpa dig.

Han drar ner gylfen och lägger fram sin kuk på tallriken. Alla andra skrattar.

-          Ät.

Jag försöker resa mig upp men han trycker ned mig.

-          Vaddå? Är det bara för att det är utländskt eller? Säger han och försöker trycka den mot mina läppar.

Lyckligtvis hör jag en vakt skrika och han stoppar undan den igen.

-          Du ska få äta den, viskar Aziz innan han går därifrån.

Fredagen den tjugoförsta oktober

Det var första gången på länge som man fick gymma i fred, utan att någon pressar mig, stör mig eller försöker sexuellt utnyttja mig. Jag var inte rasist innan jag kom hit men nu vet jag fan inte längre. Alla jävla negerjävlar här, hatar dom. Hoppar in i duschen och känner hur vattendropparna faller emot mitt hår som glider ner på min nakna kropp. På mina nya breda axlar, runda biceps och mina magrutor. Samma droppar glider ner mot mina ben, ner mot min penis och studsar senare mot mitt knä och faller snabbt ner mot mitt smalben, stannar vid min fot, men knuffas av andra droppen och den fortsätter mot mina tår och blir sedan ett med marken. Frågan är, vilka av de där dropparna var vattendroppar och vilka var mina tårar? Slår huvudet mot väggen och känner hur vattnet faller ner som en rysning från min rygg. Tittar åt höger och ser Aziz. Jag går snabbt ut ur duschen och försöker ta tag i min handduk då han kommer in. Han knuffar mig så att jag halkar och faller på magen. Jag ligger där, utan kraft att ta mig upp. Aziz går ner på knä, viskar i mitt öra.

-          Jag ska göra det långsamt så du knappt känner något, Åkesson.

Jag kämpar upp, men han håller fast mina armar. Jag känner hur någonting hårt börjar närma sig och snuddar vid min rumpa. Jag kämpar emot och lyckas slingra mig loss. Jag smäller till honom, får in tre riktigt hårda slag. Men han greppar tag i mina armar och trycker upp mig mot en vägg.

-          Nu gjorde du det svårt för mig, då blir det hårt för dig, sa han och skrattade.

Han tryckte hårt in den och jag kände spänningar genom hela min kropp, han fortsatte in och ut samtidigt som han skrek. Jag kände hur varje centimeter trängde in i mig. Han fortsatte så ett tag, jag tittade ner och såg hur vattnet blev rödare. Jag var helt kraftlös nu. Rickard lyfter upp mig, knäar mig så jag faller ned på knä med ryggen mot väggen, han slår mitt bakhuvud hårt mot väggen flera gånger tills allting blir helt suddigt och för in den i min mun, det enda jag hör är hur vattendropparna faller mot marken. Jag letar efter ljud att höra. Tills jag känner en varm vätska fyllas i min mun samtidigt som han dunkar mitt huvud mot väggen. Ljuden börjar försvinna, det svartnar om ögonen och jag känner att jag ka…

.EN KAMELEONT.
13 MARS

Jag undrar, vad gör en kameleont som är blå
Som står vid havet?
Kan han vara delaktig av något utan att förstå
Att han är en del av laget?

Men kan samma blåa kameleont, vara vid blod
Och låta bli att bli röd?
Låta bli att delta i något den aldrig förstod
och förbli det den bör?

Jag undrar, kan en röd kameleont förstå
och ändå ställa sig vid blod?
och då ändra färg och bli blå
för att visa att den förstod?

För jag vet att människor kan stå vid en annan
oavsett färg, och bli grön
en människa kan ställa sig vid en annan
Oavsett färg, och bli röd
en människa kan stå bredvid en annan
Oavsett färg, och bli kritvit
Det är lätt för människor att stå vid en annan
och bli exakt som den personen har blivit

-       John Rosendal

Vant mig att gilla mina vanor – 14 mars

Kärlek, hur ska man veta vad riktig kärlek är, ifall man är kär i någon eller om man bara format en vana. Det finns så många sätt att se det hela på, visst är man kär då man gillar att vara med den personen och tycker att hennes läppar är det godaste som finns, eller har man bara format en vana? Har man bara vant sig själv att man ska vakna varje morgon och ringa upp denna tjej, att man ska pussas när man ses och att man ska ge varandra komplimanger stup i kvarten.  Jag är nog fel person att svara på de frågorna men när jag sitter på gungan ute i trädgården och ser upp bland molnen och håller dina ord i min hand så blir jag fundersam. Fan, nu tänker jag för mig själv igen, patetiskt, kanske dags att svara på sms:et.

-          Ja älskling :) jag kommer! Vi ses om en kvart <3

Och så måste man sitta och stirra blint på displayen tills leveransrapporten kommer fram för att trycka bort den, låsa knapparna och slänga in mobilen i byxfickan.  Är det en vana? Eller gillar jag att göra det?

Mamma och pappa beter sig än idag som om de var nykära då de kramas och pussas hela tiden och ger varandra de blickarna som säger de man inte kan förklara med ord, lite äckligt faktiskt men ändå gulligt, undrar om det bara är en vana eller om de verkligen gillar varandra. Hela min vardag är byggd av vanor, när jag tar på mig skorna kämpar jag innerligt för att få på mig dem utan hjälpmedel men ger upp lika fort och använder ett skohorn.  Borde jag inte lärt mig av mina misstag än? Jag kanske gillar äventyr.

Jag väljer att promenera till Felicia istället för att ta bilen för att få lite tid till att grubbla med alla mina tankar som jag vanligtvis har. Så många tankar att man knappt ser vägen framför sig. Är bara arton år, hur ska jag veta vem som är den rätta för mig? Hur ska jag ens veta vad jag tycker om och vad jag älskar eller inte älskar? Vet inte ens ifall jag föredrar dressing på hamburgaren eller inte. Ändå säger jag de tre orden lika självsäkert varje gång jag ser henne; jag älskar dig. Tänk om jag ljuger för henne? När började jag egentligen älska henne? Vad var det för speciellt den dagen som jag inte kände dagen innan? Äsch, massa frågor men jag blir bara tokig utav att ställa dem om och om igen.

Och så stod man där med leendet på läpparna och knackade på dörren för att krama flickan man älskade men, men, varför har hon tårar?

Vi gick upp till hennes rum och efter att hon pratat i dryga trettio minuter utan att jag hört ett enda ord av det hon försöker säga då jag levt i mina egna tankar så kommer jag på att hon är lite mer medveten än vad jag är och hon vet vad hennes känslor vill för att…

-          Hallå! Lyssnar du ens på mig?! Jag gör slut! Förlåt, men jag tror inte att jag älskar dig längre.

Orden slog ganska hårt mot min mage och jag ville bara gräva ner mig och spy, eller… det där är en underdrift eftersom jag hatade mig själv, det gjorde så ont och allting kändes plötsligt så oväsentligt. Vad gjorde jag för fel egentligen? Varför älskar hon inte mig längre? Varför John? Varför? Nu kan man fråga sig själv, är detta äkta känslor som jag kände? Eller gillar jag att må dåligt?…

Så sitter man här i sitt rum i slutet av dagen och sammanfattar allting i sin lilla fåniga dagbok, visst är det roligt nu när man tänker på det. När jag väl hade det så var jag så osäker ifall det var kärlek eller inte men nu när jag inte har det längre så är jag helt säker på att jag älskar henne och finner det oerhört konstigt att hon slutat älska mig.
Jag har inte kvar dig, har inte heller kvar någon att sms:a med hela tiden, ingen display att stirra blint på tills leveransrapporten kommer för att trycka bort den, låsa knapparna och slänga in mobilen i fickan. Jag har inga vanor kvar.

Jag stänger boken och lägger mig på sängen, för att det antagligen är dags att skapa nya vanor. Ligger där och inser att man inte har någon som torkar ens tårar, man bara ligger där för att stirra blint upp på taket tills ögonen slocknar, så jag kan drömma för att sedan vakna upp… visst är livet roligt?

Uppdrag: Gör mig glad – för en dag 15 mars

Vet inte vad som betyder mest för dig vid denna tidpunkt, men detta är allt som betyder för mig just nu; GLÄDJE.

Jag tjänar inget till att ligga i sängen hela dagen, gråta och tycka synd om mig själv. Jag vet det, jag vet bättre än så, ändå gör jag det…

Kan bara inte sluta tänka på alla små detaljer, stunder då jag kunde ligga vaken en hel natt utan att du visste om det, bara för att höra dig andas, för att kyssa dig på pannan och se dig ligga där så vacker. Alla minnen vi har, jag förstår inte hur du kan slänga bort allting, jag skriver sms efter sms fyllda med känslor men raderar det lika fort för du inte vill veta av mig och jag vågar inte skicka något, vill inte göra det värre, vill bara inte finnas. Vart är min glädje?

Men jag vill veta vad du gör, vad du håller på med och vem du är med. Jag vill veta hur du mår, vad du tänker, vad du äter och hur mjukt ditt hjärta slår. Men vågar inte fråga.

Nu har vi hamnat i fasen där mina närmsta vänner egentligen ska få reda på min situation och slå igång med uppdraget; gör mig glad för en dag. Men vilka vänner? Jag hade ett par vänner en gång i tiden, men sen fick jag Felicia och hon gillar inte riktigt hur de var, hon gillade inte riktigt hur jag blev. Så jag ändrades. Likt en kameleont anpassade jag mig till den nya miljön jag lärt känna och förlorade mina vänner. Och även om jag hade några vänner så skulle det krävas ett mirakel för att lyckas göra mig glad, och om de skulle lyckas göra mig glad för en dag, så är det endast för en dag. Jag kommer fortsätta deppa efteråt och det vet de… lyssna på mig, idiot. Pratar som om jag har några vänner. Som om jag har någon som verkligen bryr sig. Ändrade min relationsstatus på facebook till singel igår och än har ingen brytt sig, eller ah, Thomas Silvennoinen gillade det. Hur kan man gilla det? Thomas Silvenninen är död för mig. Jag vill ha folk som knackar på dörren och säger…

-          Det ordnar sig!

-          Du kommer hitta en annan snart!

-          Vi ska få Dig glad idag! Vi har kommit på massa roliga saker att göra!

Men det enda jag hör är Daniel Adams-rays gnälliga datorgjorda sångröst,

Samma gamla visa men vet inte vad det är för låt, förlåt, för jag aldrig någonsin sagt förlåt.

Bara för att ingen kan komma och trösta mig så betyder det inte att jag inte har kvar min bästa vän, min TV. TV4 visar Pirates of the Caribbean. Precis vad jag behöver, äventyr och en full pirat, jag som hatar pirater.

Men under filmens gång hittade jag tusentals små löjliga detaljer som påminde mig om och om igen att jag verkligen är deprimerad och inte borde låtsas vara glad, för att ta ett exempel så heter huvudpersonen i filmen Johnny Depp, John é depp… någon skrattar där uppe. Idiot.

Jag märker att filmjäveln inte fungerar, stänger av den efter nån timma. Funderar på att supa mig full. Jag vill supa mig full. Jag super mig full. Jag måste påpeka nu att glädje kan komma i många former, men flytande är inte en av de formerna. Inte om det innehåller alkohol i alla fall.

Men jag drack, och drack, och drack, och drack. Kunde inte sova mer, kunde bara titta på bilder och lyssna på skär-mig-själv musik och drack till fyra på morgonen. Men det enda jag kunde tänka på var.

Varför har hon inte hört av sig än?

Jag älskar dig 16 mars

Ännu en dag kära dagbok och jag tänker inte överdriva men jag älskar dig, det vi har är ingen vana, det är ett förhållande, en kontakt, en relation, jag känner inget behov av att höra av mig till dig varje dag, men jag gör det. För jag litar på dig, du står alltid vid min sida och säger aldrig emot mig. Jag älskar dig.

Idag har varit lika seg som tidigare dagar, vaknade upp för att sysselsätta mig med mina nya vanor, till exempel att koka nudlar, kolla på nyheterna och ha konversationer med mina föräldrar. Det har varat nu i tre dagar och tror vanorna kommer sitta kvar ett tag… tills jag kände det.

Tiden gick som i slowmotion och jag visste att det säkert bara var reklam från Tele2 men min högra byxficka vibrerade och det skapade nostalgi från toppen av skallen till min lilltå och jag ville bara släppa tallriken och se den falla ner mot marken i slowmotion medan jag drar upp mobilen ur fickan, låser upp knapparna och stirrar på displayen. Det gjorde jag också.

-          Du, vi måste prata. Tror jag gjort ett misstag. Kommer du och hämtar mig runt 12 så åker vi en runda? <3

Denna gång tvekade jag inte en minut, svarade på sms:et och kunde inte bry mig mindre om leveransrapporten bara stoppade ner mobilen i byxfickan. Jag struntade i mina typiska filosofiska tankar jag har när jag promenerar dit och valde att hoppa in i bilen och köra till Felicia, snabbt som bara den. Jag skriver mer till dig sen när jag kommer hem dagbok! Jag älskar dig… och Felicia!

Vant sig vid det mesta, men aldrig vid livet

En tonåring hittades död i en svart Volvo 740 i botten av Mälaren den sjuttonde mars, polisen meddelar att det finns uppgifter på att tonåringen körde rattfull. Sladdmärken har kunnat identifieras till bilen vid munkbroleden och man tror att den nittonårige föraren körde vid munkbroleden men när han väl insåg att vägen var avstängd för konstruktion så var det för sent att bromsa och då körde av vägen ner i Mälaren.

– Expressen, 17 mars 1999

The park was full of people this day. The spring had conquered winter once again and the sunshine allured everyone out to enjoy it. Madison had taken up her running again, as she did every spring. Even though she kept training indoors during winter season nothing could compare to the feeling of running outside. This day she was training in a slower pace, and therefore had quite soft music in her mp3 player. It was a daily tradition she had made for herself, to alternate the music she listened to considering how she was going to run. The only thing she never changed was the loud volume.

At the outskirts of the park, right where Madison entered it she could see two young children playing. A woman she presumed was the children’s mother since the boys almost looked like twins and shared her ginger hair, sat on a bench a few feet away. The two boys seemed to be playing tag, but apparently their game was so exhausting from running and laughing they soon fell down on the grass. Madison could see the smiles on their faces. She used to play and smile like that too many years ago. Tragically, her older brother had been killed in a car accident two years earlier when he was driving home from Madison’s graduation party. She was still saddened when she thought about him. “Time heals all wounds” is how the saying goes, but Madison wasn’t convinced. Her parents left town when her brother died, but she didn’t want to leave for some reason. Nowadays she spoke to her parents perhaps once a month, sometimes even less. While she was thinking of her own family the children looked like they had started to argument about something. The smiles were gone and they seemed to be yelling at each other. The shorter of the boys tried to hit the taller one, but he was too quick to evade and hit back. The short boy now screamed loudly so Madison could hear it through her music. The presumed mother hastily walked towards the boys and broke up the fighting. The boys were apparently told off, and even though they seemed to be pouting the tall one hugged the shorter one. As a result of his actions, the shorter boy regained a big smile. She then again thought of her own brother. They had their share of arguments but as he died, she couldn’t remember anything but the kindness he showed her when they made friends again. Sometimes he even lent her his teddy bear.

As she continued down the trail her attention got caught by something in the corner of her eye. It was an old man who fed some birds. She had seen him feed the birds almost every day the whole winter. Madison wondered if the old man had anything else to do throughout the days. She felt sorry for him; it must be hard to get old. So much free time to do things you’ve always dreamt about, but a body and a mind that weren’t as sharp as they used to be. So you’d end up on a bench feeding birds every day. Madison then noticed the man lifted a cell phone. He talked for only a short moment before he got up and looked around. From his right a lady approached him. Her right hand was putting something down in her purse while her left hand was holding a leash. Beside her walked a furry little dog. The dog’s body language foretold the animal was excited to see the man. The woman’s face expression gave the impression she shared her dog’s excitement. Madison remembered the feeling of seeing someone important to you. How her heart skipped beats and the blood rushed like world’s greatest waterfall.

Madison left the old couple behind and ran along the trail further into the park. The middle of the park was filled with hanging willows. Beneath one of them sat a young man and a girl on a blanket. He wore jeans and a shirt with a hideous pattern. Madison couldn’t see what it was actually supposed to be, but to her it looked like the shirt was filled with distorted starfishes. The bright purple colour wasn’t helping either. The girl on the other hand wore a pink dress that went beautifully with her brown hair. The girl had a certain graceful way of moving as they finished up their picnic. The boy looked a little cunning as he spoke to the girl and reached into his pocket. He showed the girl a small jewellery box. Her face was shining and she clapped her hands. It was almost ridiculously similar to a scene from one of those stupid romantic comedies. Madison too got a little curious of the box’s content. She slowed down to try and get a glimpse of it. She could only see something sparkling, but the girls reaction witnessed she was more than happy with it. Madison sighed and realized she wouldn’t see what the jewellery was unless she got quite close to the couple, and that would just be weird. But out of curiosity she turned her head anyway and saw the boy slipping the piece of jewellery on one of the girl’s fingers. She quickened her pace and focused on her running again. She glanced at her watch. She was still following the plan. Good.

At the other side of the park Madison saw two girls sitting close together on one of the benches. One of the girls had a rather peculiar haircut with extensions in all imaginable colours. She held her arms around the other girl, who’s most distinctive physical feature was her really blonde hair. Perhaps it was due to the difference between their haircuts that made it so prominent. The blonde girl was crying fiercely. Her body was shaking and she probably needed the support from the girl with the extensions to sit up. The girl with extensions on the other hand radiated calmness and was stroking the blonde hair while holding the other girl. They sat still for a short while, until the blonde girl stopped shaking. The blonde girl looked like she made most of the talking, but the girl with extensions stepped in every now and then. Then at one point, the girl with the extensions grabbed the blonde girl’s arm and looked in her eyes with a very serious face and said something. The blonde girl started crying again as she tried to avoid eye contact. The result was yet another embrace from the girl with extensions. Madison didn’t see anything else as she now had passed the two girls. She thought to herself how amazing friends are.

Finally Madison reached her apartment and she yet again glanced at her watch. Right on time. She stepped inside, took a shower and made herself a sandwich. She turned on the TV, but nothing interested her. She sat down at her computer to see if anything interesting had happened on Facebook or her friend’s blogs. But it was nothing new that really concerned her. She sighed. Was this yet again going to be a night sitting alone at home, eating all sorts of disgusting things that made her feel guilty afterwards? She shook her head and tried to think of something less depressing. She thought about the people she had seen in the park earlier. The family with the two boys. She really missed her brother, and perhaps even more she missed her parents. It was a weird feeling, since her parents were still alive but there was no chance she could meet her brother. Maybe it was because of the insight they probably didn’t miss her as much as she missed them. If they even missed her at all. Madison then thought of the old couple. The joy of meeting a loved one. Someone to share your day with, and that would greet you with a smile. She tried to remember last time someone had smiled that way at her, but nothing came to mind. Her thoughts continued to the boy and the graceful girl. She thought about love and all the ways it was expressed. She couldn’t help but wonder why it seemed so hopeless for someone to want to spend their life with her. She looked down on her hand, only to conclude there most likely never would be a golden ring on her finger. At last she thought of the two girls. Friends are a great thing. They don’t just share you’re joy, but you’re pain too. They comfort you, help you clear your mind and always fought to keep you on track. Madison realized she didn’t have a friend like that. So there she was. She had no family, no one to greet her with excitement, nobody that loved her and she didn’t even have someone who would listen to her while she cried about it. But at least she could run according to plan.

Det var ett ganska enkelt inbjudningskort. På framsidan log en rödhårig clown stort mitt bland färgglada ballonger. Clownen hade en stor prickig rosett och en liten gul blomma i sin hatt. Det var ett sådant där med förtryckt text, där man själv fick fylla i det väsentliga. Välkommen på kalas Louise ! Lör dagen den 20/10 hos Emma k.l 16:00.

Faktum är att det vid en första anblick inte var något speciellt med kortet alls, bara ett förtryckt inbjudningskort i mängden. Det som var så fantastiskt med just det här kortet var att hennes namn stod på den där förstreckade linjen. Kortet hade hängt på kylskåpet i två hela veckor nu. Ingen hade ringt, ingen hade meddelat att det var ett misstag, att kortet kommit fel. Ingen hade ens protesterat när hennes mamma ringt några dagar tidigare och sagt att Louise skulle komma. Det var det som var det magiska med kortet. Hon var bjuden på kalas. På riktigt. Glädjen pulserade i vågor genom bröstet på henne, hon visste om att från och med imorgon skulle allt bli annorlunda. Allt!

Emma skulle älska presenten hon köpt till henne; en hjärtformad flaska lila glittrande badskum – men bäst av allt! Runt flaskhalsen hängde en snäckformad Polly Pocket som också den var lila. Den innehöll hela tre olika pollydockor i ett strandlandskap och Louise hade väldigt gärna velat ha den själv. Därför visste hon att det var den perfekta presenten till Emma. Louise kände sig fantastisk i sina mörkblå jeans, det vita linnet med polokrage och så den mörkblåa koftan. Normalt sett brydde hon sig inte så mycket om vad hon tog på sig, det spelade ändå ingen roll. Men den här kvällen var det viktigt att det blev bra. Att det blev perfekt. Hon kom rentav på sig själv med att se fram emot skolstarten kommande onsdag. Hon försökte föreställa sig vilka hon skulle bli närmaste vän med. Erika kanske? Jennie och Anna var också möjliga. Och så Emma, givetvis Emma. Louise kramade paketet hårt i handen och hjärtat rusade då hon ringde på dörrklockan. I samma stund Emmas mamma öppnade dörren hörde hon hur hennes egna mamma startade bilen och körde därifrån. Hon var insläppt bland vänner, nu skulle inget ont kunna hända henne.

- Hej Louise, vad roligt att du kunde komma, log Emmas mamma. De andra är i gillestugan i källaren. Jag heter Susanne, och jag ropar när det är dags att komma upp och äta tårta. Kila ner nu! Louise log blygt mot henne, stammade fram ett tack och gick långsamt ner för källartrappen. För varje steg kände hon sig mer och mer självsäker. Här var hon, på Emmas kalas. Äntligen accepterad. Äntligen delaktig. Äntligen mänsklig. Hela klassen var där, utspridda i det stora rummet. Johan, Björn och Erik tjafsade om något borta vid fönstrena. Erika gestikulerade vilt, tydligen i en häftig diskussion med Ann-Sofie. Emma stod med ryggen till och pratade med Anna och Jennie. Louise harklade sig.

- Hej, sade hon, men överröstades av musiken.
- Hej! upprepade hon, nu mer kraftfullt för att höras. Ansikten vändes åt hennes håll. Björn och Erik flinade elakt och Louises nyvunna självförtroende sjönk lite. Erika och Ann-Sofie var för upptagna för att lägga märke till henne. Anna och Jennie stirrade på henne och Louise ryste. Emma vände sig långsamt om. Något var fel. Väldigt fel. Emma stirrade på henne med iskalla ögon. Såg med avsmak på Louises kofta och rynkade på näsan. Som om något luktade illa. Hon kastade en snabb blick på paketet i Louises hand, och något lystet trängde undan föraktet för en sekund. Anna och Jennie halvviskade ivrigt med varandra och tydligen sade någon av dem något roligt, för Emma vände sig om och skrattade gällt. Osäkert såg sig Louise omkring. Nu var allas ögon på henne, väntade på hennes nästa drag. Nervöst letade hon efter någonstans att lägga presenten, men insåg att de andras presenter måste finnas någon annanstans. Hon undrade om det var det som var klavertrampet som orsakat den spända reaktionen från klassen. Hon svalde gång på gång, försökte febrilt komma på nåt att säga, något att göra.

- Kom upp nu ungar, det är dags att äta tårta! gastade Emmas mamma från ovanvåningen.

Lättad över ursäkten gjorde Louise helt om och rusade upp för de trappor hon nyss kommit ner för, släppte som hastigast ner presenten i högen från de andra, tassade in till Susanne i köket och frågade ynkligt efter vägen till toaletten. Hon hörde hur de andra kom upp för trappan nu, hon måste skynda sig. Snabbt följde hon Susannes anvisningar och låste in sig. Toaletten. Det låsbara trygghetsrummet som fanns i varenda byggnad. Väl därinne satte hon sig på golvet, med knäna uppdragna mot bröstet och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Hon kunde inte förstå vad hon hade gjort för fel! Kritiskt stirrade hon på sin spegelbild. Koftan. Det måste vara koftan! Nu såg hon att den inte alls var så fin som hon tidigare hade trott. Det måste vara den. Ilsket slet hon den av sig och knölade in den längst bak i Emmas handduksskåp. Utifrån hörde hon irriterade röster, även om hon bara hörde brottsstycken av vad de sade. Först hördes bara Emma, men sedan i allt högre grad också Susannes Louise fortsatte att stirra stint i spegeln.

- ...... men varför? ...... äcklig!

- Inte den tonen .................................. gäst.

- Men! Jag har INTE ...

Louise såg en tår trilla ner till ljudet av Emmas ilskefalsett. Det var inte koftan. Det var... Håret! Ja, så var det! Förtvivlat försökte hon göra något åt sin frisyr. Ute var det nu helt tyst bortsett från Emmas och Susannes upprörda röster, och det blev lättare och lättare att höra vad de sade.

- ....... HELA klassen! ................. Allihopa! Nu unga dam är det slut på ditt gnäll eller på kalaset! Välj själv! Och du är trevlig mot ALLA dina gäster, är det förstått?

- ...... MIN födelsedag ...........

- ÄR DET FÖRSTÅTT?

Ja. Det var glasklart för Louise nu vad som hade hänt. Hon var i själva verket inte bjuden på kalaset. Hon borde ha förstått det trots inbjudningskortet som dumpit ner i hennes brevlåda. Trots att det hade hennes namn på sig. Hon. Borde. Ha. Förstått. Men hon hade inte förstått. Äcklat såg hon på missfostret i spegeln. Vad hade hon trott egentligen? Att de senaste fyra årens spelregler på nåt vis hade upphört att gälla? Att hon fått någon sorts verklighetens slipp-ut-ur-fängelset-kort? Att hon, hon, skulle tillåtas var en av de andra? HA! Och hur skulle hon någonsin kunna öppna toalettdörren igen?

Tiden verkade ha stannat. Hon hörde lågmälda röster utifrån som gradvis blev högre, mer uppsluppna. Klart. Hon var ju inte ett direkt störmoment längre, tillfälligt ur vägen. Louise började bli trött i ögonen av de ihärdiga dömande stirrandet i spegeln. Hon blinkade några gånger och plockade fram koftan från badrumsskåpet igen. Äcklat tittade hon på den. Knölade så ner den i toaletten, fällde ner locket och satte sig på det. Kände hur tårarna svämmade över. Hörde skratt och slammer av bestick utifrån. Och så en knackning. Hård och snabb. Arg.
- Vem är det? Hickade hon fram, ännu mer äcklad av sin patetiska röst och att tårarna hördes så tydligt.
- Är du ledsen? Emmas röst. Skamsen. Bedjande? Louise avvaktade, osäker på vändningen.
- Du, förlåt. Det var en jättefin present. Förlåt! Erika är också här, får vi komma in?

Hon hade vetat det. Hon hade vetat att hon skulle älska presenten! Vad dum hon kände sig nu. Det skulle ordna sig, trots allt. Säkert hade det bara blivit några missförstånd. Snabbt torkade hon tårarna och var på väg att öppna dörren. Hejdade sig när hon kom ihåg koftan i toaletten. Hon öppnade toalettlocket och stirrade villrådigt på den en stund. Tog så snabbt upp den och lade tillbaka den längst in i badrumsskåpet. Gjorde sig beredd att förstå missförståndet. Förlåta och bli vän med. Vän. Louise log trots att ögonen fortfarande hettade efter tårflödet. Öppnade dörren. Släppte in Emma och Erika som snabbt kilade in och låste. Louise log ännu bredare mot dem. Emma och Erika log också, men leendena nådde inte ögonen. Inte förrän Emma plockat fram saxen hon hade hållit dold bakom ryggen.

Moderns oförlåtande tystnad i bilen. Att hon inte kunde passa in. Att hon var så besvärlig. Att hon var ett sådant... Missfoster. Den drypande våta koftan i knäet. Smärtan i det som var kvar av fingertopparna böljade i vågor. Susannes uppspärrade ögon när hon till sist fått upp badrumslåset. Emmas och Erikas urskuldande miner. En olycka.

- Så tråkigt.

Precis så hade hon sagt, Susanne. Sagt att det vore bäst om Louise blev hämtad tidigt. Oviljan att acceptera hur hennes dotter straffat Louise för att hon kom till kalaset, inbjuden men ovälkommen. En fingertopp i taget, olyckligtvis. Dunk, dunk, dunk i fingret. Den största förnedringen av alla var ändå det som hände när hon blev hämtad. När Louises mamma var den som hade bett om ursäkt.

För olyckan.

” For one priceless moment in the whole history of man, all the people on this Earth are truly one.”

Richard Nixon, till Neil Armstrong och Buzz Aldrin, 20 juli 1969

Det är ingen överdrift att saga att människan sedan tidernas begynnelse har sett upp mot stjärnhimlen och undrat vad som egentligen finns där. Många har sagt sig veta helt säkert att vi inte är ensamma, det finns någon himmelsk varelse som har sett till att vi finns här. Andra menar, med samma dåraktiga övertygelse, att det finns planeter med samhällen som liknar vårt, och att representanter från dessa samhällen ska ha besökt oss, rövat bort oss, och studerat oss, utan att ha fastnat på en skarp bild ens.

De rationella cynikerna håller såklart inte med, och menar att det matematiskt sett är osannolikt att vår planet är den enda som huserar något liv i universum, men att det tack vare de enorma avstånd som finns i rymden är lika osannolikt att något liv från någon annan planet har varit här. Vi är därmed ensamma, på drift, isolerade, i ett kallt och likgiltigt universum.

Det skulle visa sig att i alla fall cynikerna hade misstagit sig. Vi var aldrig ensamma ens i vårt eget solsystem.

Torsdagen den första maj, 2053

Som kapten på rymdfärjan Unity var jag aldrig främmande för kritik – snarare tvärt om. Ryndfärjan hade varit det första steget för ett enat tåg ut emot rymden från mänsklighetens sida, kapprustningen från kalla kriget och tävlingen om att nå månen var långt borta. Mycket hade, trots alla pengar som satsats i projektet, gått snett på resan, och i princip allt – oavsett om det var logiskt eller inte, hade gått att koppla tillbaka till mig, vilket förvisso blir logiskt eftersom jag i förlängningen var ansvarig för hela Unity och dess besättning. Expeditionen var dock snart slut nu, men samtidigt som jag tog mina sista steg över planetens röda sand, steg som ska bestå så länge planeten finns, så stannade jag upp och såg ut över en horisont som präglades av en sakta sjunkande sol. Ljuset kastade långa skuggor från en närliggande bergskedja, och bergskedjan självt gavs en skarp kontur. Jag insåg plötsligt att jag hatade den här platsen av hela min själ, och ingenting kunde få mig att stanna kvar.

Ingenting utom mitt mätinstrument, som plötsligt pep till och väckte mig ur mina tankar. Jag hade kanske glömt att stänga av det efter min sista scanning. Medan jag sträckte mig, klumpigt i en stor rymddräkt, efter strömbrytaren noterade jag dock några minst sagt intressanta värden, vars make jag inte hade träffat på tidigare under expeditionen.

Radion sprakade till och vaknade sedan till liv. ”Kapten Eaton här, har funnit en sten på Mars yta med en tidigare inte upptäckt koncentration av kol. Vad gör? Kom.”

Bruset i örat tystnade och en evighetslång väntan började. Med tanke på de extrema avstånden som råder bara i vårt solsystem tar det närmare fem minuter att skicka ett radiomeddelande från Mars till Jorden, och vissa dagar längre än så, beroende på vilken tid på året det är. Svaret på mitt meddelande kom därför knappt tio minuter efter att jag hade skickat det.

”Provtagning rekommenderad, mängd minst ett halvt hektogram. Bra jobbat. Kom.”

Med hjälp av vad som bara kan beskrivas som en extremt avancerad, och mycket dyr grävskopa kapslade jag in stenen i en lufttät behållare, och tryckte därefter ännu en gång på kommunikationsknappen i bältet. ”Provtagning slutförd, expeditionen avslutad. Klart slut.”

Samtidigt som jag klev ombord på landningsfarkosten såg jag upp emot kvällsskyn som nu hade antagit nästan samma röda färg som planeten. Där uppe cirkulerade Unity, någonstans, och om en dryg halvtimme skulle jag vara ombord och på väg, inte bara hem, utan även ifrån detta helvete.

Fredagen den nittonde mars, 2060

Det hade tagit tre månader, fyra dagar, tolv timmar och sexton minuter för smittan att sprida sig runt hela jordklotet, enligt smittskyddsinstitutets beräkningar. Enligt deras beräkningar hade också 94% av världens befolkning smittats av viruset som Unity hade burit med sig tillbaka från sin expedition. NASA hade förvägrat allmänheten exakt vad det var de var infekterade med, och sa att de själva inte visste exakt, men att de arbetade på ett botemedel och ett vaccin.

Jag blev aldrig sjuk, som de flesta andra. Som genom ett ödets nyck, eller genom Guds beskydd – enligt många religiösa jag träffade var det troligen det senare – klarade jag mig helt symptomfritt från den smitta som hade drabbat nästan alla andra människor. Alla människor i min närhet hade väldigt snart efter utbrottet drabbats av de ödesdigra symptomen; till en början likt en vanlig influensa, med förkylning som första tecken. Därefter kom febern och yrseln, och med dem muskelsvagheten som alla tre gjorde att de flesta patienterna blev sängliggande bara några dagar efter första symptomen hade uppvisats. Sedan, avslutningsvis, kom döden, för de flesta ungefär sex eller sju dygn efter sjukdomsutbrottet. Läkarna jag talade med hade aldrig tidigare sett en så aggressiv inkubation av ett virus.

Protesterna mot NASA:s inkompetens, och mot Unity besättning och särskilt jag själv, var till en början extremt hårda. Vi fick gömmas undan, jag och alla mina besättningsmedlemmar, förutom min andrepilot som hade lynchats på öppen gata bara ett par dagar innan vi evakuerades. De förde oss till en anstalt mitt ute i Nevadaöknen där vi levde ett par månader, men till slut var det bara jag kvar, efter det att alla hade dött. Jag gjorde mitt bästa för att begrava de andra, och levde en tid på de ransoner som fanns på gömstället. Det gick dock inte att leva där för evigt, eftersom maten tillslut blev oätlig.

Iklädd förklädnad tog jag mig till den närmaste icke-övergivna staden, vilken var Las Vegas, och där kunde jag efter bara en kort tid göra mig bostad i ett av stadens många övergivna hotell. Runt omkring på gatorna fanns spår av det kaos som jag och mina medarbetare undvek genom att gömma oss, bilar stod parkerade överallt, många av dem med lik fortfarande sittandes bakom ratten, skräp och kroppar låg ömsom utspridda över betongen och skapade till en början en faslig stank. Några kvarter i utkanten av staden var dock fortfarande bebodda, och där hade man rensat upp ganska noggrant och därför var tillvaron där förhållandevis dräglig.

Det kan tyckas cyniskt att endast tala om alla mina medmänniskor likt stinkande skräp på gatorna, men en tid i den miljön gör det med sinnet. Man blir avtrubbad. Det fanns också en likgiltighet i Las Vegas som dels slog mig vid häpnad och dels kändes välkomnande. Efter ett tag slutade jag till och med förklä mig när jag gick ut. I Las Vegas fanns fortfarande det som utmärker mänskligheten från andra djur – synden. Hasardspel, berusning och sex fanns fortfarande för den som numera hade något att byta bort snarare än pengar. Därför valde jag att stanna i staden, civilisationen föll, men dekadensen bestod.

För en kort tid gick det att klara sig bra i Las Vegas, i varje fall om man höll sig till de stadigt bebodda delarna. Jag väcktes ständigt av skrik och pistolskott från plundrare nere på gatorna, de hade inte insett det jag tillslut hade förstått, läxan jag själv hade lärt mig efter allt lidande. Det var kanske mitt fel att viruset från Mars fördes hit, det var kanske jag som indirekt hade dömt nästan hela mänskligheten till döden. Trots det har jag i princip inga samvetskval. Universum har existerat i ungefär 14 miljarder år, Jorden i ungefär fyra och en halv, mänskligheten – beroende på hur man ser det – i ett par hundra tusen år och jag själv i snart trettiofem år. Vi är blott en fläck på den gigantiska himlakroppen, en parentes i sagan om alltet. Troligen har ingen annan märkt att vi är borta och ingen annan lär någonsin heller göra det.  Liksom alla människor hade enats i vårt gemensamma försök att kolonisera rymden hade jag levt för folket omkring mig, allt annat är fullständigt irrationellt. Vi finns här under en extremt kort tid, och det vore ytterst högmodigt av mig att försöka lämna något spår av min existens, ”vad gör det om hundra år när allting kommer kring?” Mänskligheten i sig var möjligen unik i sitt sätt att uttrycka sig, i sättet att forma ett samhälle kring sociala normer och värderingar, vilket lade en grund för hela vår existens. Nu har jag, likt Gud själv, rämnat allt, och intet finns kvar av verket.

Det blåste svårt uppe på hotellets tak, och jag huttrade, eftersom jag inte hade brytt mig om att klä mig särskilt väl innan jag gick upp. Det spelade inte någon roll längre. Jag tog ett par minuter och såg ut över staden som nu hade tappat all sin forna glans. Ett bilalarm tjöt i fjärran, men annars syntes inte ett tecken på liv så långt jag kunde se. Bara skräp, ruiner av en fallen civilisation.

Jag tog ett djupt andetag, ställde mig upp på kanten av taket och kastade mig ut.

Another day I find myself imprisoned in this rectangular space that is now my home, watching the world watching me, like an animal denied the liberties of nature for the sole purpose of entertainment. Trying to reach out to someone is futile, my restrictions are graver than that of most prisoners. It has even escalated to the point where the slightest graze of a jacket against my body would send my mind whirling into a kaleidoscope of joyous feelings. Alas all who come to see me are warned not to touch, just look and perhaps photograph.

I wonder how many photographs I am truly caught in. How many times have I been duplicated upon those small rectangular pieces of paper? How often have I been filed away in photo albums by people who only take them out to share the image of me with their loved ones? Forever embedded in their memory; those who have visited me will recall our encounter with a sense of personal pride. Something that distinguishes them from their peers and in a sense makes them superior to those who have not taken the time to stop by and experience the cruel exhibitionist lifestyle that I lead.

How can they not understand that I am as real as they are? Something that feels anger, hate, love, joy, sadness and all of the other conceivable emotions known to the inhabitants of this world. A woman came by to see me the other day and stood not three feet away from me. She stood for a good ten minutes just watching me in silence. Trying to take in all that is me and my current predicament. A tear welled up in her eyes as she was about to leave, and inside I was crying too. Yet I failed to interact with her. I was unable to communicate my state of solitude in a satisfactory manner. Restricted by myself, more than anything else, I watched as her and many others passed me by that day and even though I was surrounded by a multitude of people I continue to feel extremely alone. An ironic existence that I have been forced to endure.

To my right I have a magnificent view of a grassy shore that reaches out to a never-ending ocean through a small frame, which limits my ability to see the rest of the world. I have spent many hours gazing through this suppressive window. Imagining myself laying upon the grass looking up at the picturesque clouds floating in an all too blue sky. Living as a lone man in a boat that has lost it's bearings, traveling the sea in a futile attempt to either reach those who could help me or a way to invite the one true freedom that is death. However, my existence is much more pitiful than that of my other self, who lives in a world where the ability to move and dream is something that is taken for granted.

To the left of me I have a clear view of the monstrosities that can only be imagined in a spiritual realm of fiction. The crimsons and the blacks that stain the wall radiate benevolence and pain. The eyes that I often see in between splashes of depraved color stains judge me with a vigorous need to harm my placid existence. An abyss amongst them promises a journey directly into the seventh circle of hell, causing my all too white room to run a tarry black. As I watch them I feel the need to divert myself, save my innocence if you will, but nonetheless I cannot avert my eyes from the scene of true fear that is unimaginable unless experienced.

Today, however, hope has entered my body in a most fantastical manner. I saw them bringing in a potential candidate to share my personal confinement with me. A companion to join me in hours of discussion, but  more importantly, someone to help me ignore the world that watches me in my own personal limbo. I caught but a glimpse of him as he was being rudely carried to the room of all too invasive preparation, where he would then be permitted to join me in the midst of this forcefully desolate microcosm.

My mind already had begun to imagine what it would be like to connect with someone else. To feel together, to laugh together, to live together and fight each other. We could be the best of friends or the worst of enemies, but either way I would no longer be left alone with my thoughts. I would have someone to sit and revel at the wonders of the world with. Finally an escape from this unceasing torture. I would suffer no more at the hands of alienation, rather begin a new life where I could truly reach out and encounter time with another of my kind.

I knew that getting my hopes up too high was a dangerous path to travel, but the act of repressing this feeling was absolutely impossible. I have spent too much time with not the slightest bit of hope, and my sanity could easily be questioned after all these forsaken years. Now I stand waiting for my contingency to escape this deep dark inferno, where fire would be welcome but nothing can burn in my barren wasteland of a life.

That's when I saw him again. He was being brought to me, in all of his glory. His deep eyes revealed that he was a real thinker, someone I could share the marvels of earth with. A true sculpture of liberty above limits, glory against death and love overpowering pain. Then they carried him past my room and out of my field of vision. This had happened once before; the hopefulness quickly shattered by utter disappointment. Despairingly I tried my best to hold my composure, I knew this could have been a possibility. No one would ever join me, I am doomed to face this turmoil with only myself as a guide.

Once again, caste in copper, carelessly named after another, I stay in my bleak desert with no one but myself. Upon this stand that holds me safely upright I view the world through eyes that wish for a companion to give them a reason to cry. A heart that wishes for someone to break it and a mind that longs for a counterpart to learn from and teach to. I am but a sculpture trapped in an actuality that is destined to remain alone.

I have seen wonders like none you could imagine. I have been given the opportunity to invoke emotions so strong upon those who gaze upon me that their eyes have welled up with tears and their hearts have soared to higher levels of perception. People have analyzed me, just as I have analyzed them, hence imparting a myriad of new perspectives in each others minds, which all lays heavily inscribed in the rust that decays the copper that is me. Yet here I stand in my solidarity and the only true emotions I have managed to muster in all my years of life are those of isolation, seclusion and most of all loneliness.

”The happiest man who walks on this earth is the one who finds… true love.”

- Gary Oldman som Greve Dracula, 1992

Musiken dog långsamt bort och ersattes med nya toner. Stillsamma stämmor sjöng och tomma röster målade bilder med ord utan mening. Hans andetag var lugna och djupa. När en låt tog slut och innan nästa började var tystnaden evig. Den varade bara en halv sekund, men den kändes lång. Han låg på golvet med armarna i kors under huvudet. Mjuka gitarrstämmor spelade i mörker fyllde luften och slog sig ned som bläck på hans minne. En ensam lampa lyste i rummet. Som en döende fyr som letade efter ett sjunket skepp. Rök från en nyligen tänd cigarett gled genom luften och blev skuggor på väggen i lampans bleka sken.

Basljuden blev för höga och ett ilsket bankande hördes på väggen intill. Han suckade, tog cigaretten mellan ett par fingrar och reste sig. Den lediga handen knöt han till en näve för att ge svar på tal. Han mumlade svordomar för sig själv. Och så dödade han musiken och en plågsam tystnad blev påträngande intensiv. Fumlande fingrar tryckte lurar i öron och satte trasiga skor på trötta fötter. Det enda som hördes i den mörklagda korridoren var gummi mot linoleum steg för steg. Och så öppnandet och svängandet av dörren. Till sist kom smällen när den stängdes igen och det blev ekande tyst. En vindpust svepte förbi lägenhetsnumren och smälte sedan i elementens värme.

”Back to where it all began”, mumlade han med till musiken i stans nattsvarta svarthet och Hansi Kürsch skrek ut att natten kröp in och förändrade dem alla. Även han sjöng orden mot den molniga skyn. Någonstans tändes ett fönster och en skepnad syntes i kontrast mot ljuset, sedan blev det svart igen. Molnen förmörkade himlen och gjorde den helt svart. Fjäderlätt snö föll och blev glänsande vit evighet på marken. Hans steg var ojämna, det ena här det andra där. Ena stunden gick han i en rak linje mitt emellan husen och andra svepte han med handen längs ett skyltfönster, sedan fönstret på andra sidan. Skorna lämnade tydliga avtryck i den nyfallna snön. När solen gick upp skulle de bli ett av alla andra mönster som till slut skulle få snön att smälta och inte längre finnas.

Minnen kom alltid i svartvitt eller sepia. Inte för honom. Hans minnen var som gulnade, kaffefläckade och ibland spruckna fotografier som legat i ett bortglömt fotoalbum i ett förfallet hus någonstans. Hans far. Och hans mor. De skrek och de vrålade och han gömde sig i mörkret. Bara flickor grät så den lilla pojken han var då höll kinderna torra. Och på ett av de spruckna fotografierna fanns hans sista minnen av den man han kallat pappa. Och efter det var livet aldrig helt igen. Men pojken växte ändå och blev till… natten…

”Hold me now, and stay forever”, ord som han aldrig känt. Ord som han aldrig skulle få veta. ”Till the stars come crashing down!” Det var frihet. Att få sjunga utan att någon brydde sig. Drömmar hade alla haft om att stå på scenen, men han var fri när centrum var hans arena. Kanske lät han hemskt. Kanske fick hans sångröst folk att vilja köra huvudet genom väggen, men när natten ropade måste han svara. Han hade inte på sig mer än en tunn höstjacka på t-shirten och ett par svarta mjukisbyxor. Och så skorna på fötterna. Men minusgraderna var få och kölden satt inte så djupt i stadens rötter ännu. Världen skulle ta slut. Det visste han. Det var förestående. Och han visste att han inte gjort något för att förbereda sig för efterlivet. Han hade nog inte levt livet enligt föreskrifter och han var inte älskad av många, om någon alls. Men han gjorde det som gjorde honom till honom.

Vattnet hade inte frusit än. Det skvalpade så stilla i all tysthet, alla ljud dolda av musiken. Han ställde sig lutad mot broräcket och nynnade med en sakta melodi som lät som en solnedgång. Som om det var vinden kände han någonting på axeln. Med ena ögat uppspärrat tittade han bakom sig. Där fanns ingen. Men vinden svepte hans andra axel också och bakom den stod en flinande karl. Han hade sett honom ett par gånger förut. Han hade inget hem. Annat än gatan.

Karln saknade flera tänder och utrymmet lyste svart i hans flinande käft. Handen på axeln saknade långfinger. På huvudet satt en mössa som en gång i tiden varit röd. Nu hade den antagit en brun nyans. Hans olivgröna jacka skulle se ut som om den kom från arméns överskottslager, men det var nog snarare något som någon gammal grungemästare kunnat bära. Skägget var ojämnt och grånande tussar stack ut under mössan. Han stack ut tungan mellan de få tänderna och de mörkgröna ögonen blev till smala springor. Hans ansikte rynkades kraftigt när han flinade ännu bredare. ”Kom”, sade han, ”kom å tittahh.”

Den hemlöse karln vände sig om gick, han viftade med handen för att säga ’kom och titta nu då’. Han stirrade efter den hemlöse, som gick med en vaggande stil, lite lutad på högra benet, som om det vänstra var en aning längre. Mannen försvann in mellan två hus, i en helt svart liten gränd. Det var bara att följa efter, och efter ett par sekunders tvekan ledde kvicka steg honom in i mörkret. Gränden stank av piss. Bara piss. Han såg inte karln någonstans, och i jakten på honom snubblade han över sopor och trampade på en död katt. Han kände hur den mosades under hans tyngd och hörde några ben krasa på insidan. En gatulampa sken orange i en smal springa en bit bort och han stegade dit. Han kom ut på andra sidan och såg den hemlöse karln kasta småsten på ett skyltfönster medan han fnittrade som en skolflicka.

Han insåg att stenarna snart skulle bli större och fattade att han måste hindra galningen. Vid hans fötter låg några stenar. Karlns förråd, utan tvekan. Hårda fingrar grep om ett iskallt stenklot, som om det var ett kranium. Han svingade armen bakom sig och hivade iväg stenen som for genom luften. Den träffade karln, men han var fönstret. Musiken bedövades av det ögonblickliga tjutandet från butikens larm och miljoner glasskivor skar nattluften. Insikten om vad som hänt kom flera sekunder senare och hjärtat värkte till. En klump satte sig i halsgropen. Satte sig och satt fast i halsgropen. Förtvivlade släpade han fötterna i snön för att dölja spåren, men skyndade sig bort till gränden igen för att söka skydd i mörkret.

Och minnena var som tårar bakom hans ögon som aldrig skulle bli fria. Var han än var så hade han tårar av silver som han inte kunde gråta. Minnen… rosslande andetag. En själ befriad från sitt köttfängelse. En grå himmel för hans mammas själ att fly till. Där skulle hon bli lycklig i alla fall, även om han fick stanna kvar. Hon var inte död. Hon älskade honom, och han älskade henne. Hans pappa också. Men de tog aldrig del av hans liv. Fotografierna rostade och vittrade och blev damm i ögonen. Sedan dog de. Fanns inte.

Poliser rörde sig i området. Det var bara att försöka se oskyldig ut och gå längs sidan av gatan. Titta i marken. Se hur snöflingor lägger sig och blir en del av allt. Någonstans, långt bort, hördes kyrkklockorna. De hördes över musiken. Klangen bultade i hans hjärna och fick skallen att värka. Stegen blev snabbare och andetagen tyngre. In i kyrkan såg han den hemlöse springa, skrattandes. Hans fingrar trevade längs de kalla, grå och namnlösa stenarna när han skyndade efter karln in i Guds hus.

Det ekade av tystnad i kyrkan när musiken slocknade. Det var helt mörkt. Snöfallet utanför hade ökat och ingen måne sken in genom de vackra fönstren. Bänkraderna var tomma och inte en själ stod att finna i hela kyrkan. Förutom den hemlöse. Han hade sina stenar och kastade dem på Jesus, som hängde på sitt eviga kors ovanför altaret.

Med sten i hand siktade han än en gång på den hemlöse. Kyrkoluften bröts av stenen som for genom karln och träffade snett på Kristus, frälsaren. Sten efter sten insåg han att det var han som kastade stenarna. Inte den hemlöse karln. Det var hans hand som saknade ett finger. Hans käke skakade och ilskan sken ur hans röda ögon nu. Knogarna vitnade när han kramade varje sten innan den for mot Jesus på korset.

Det smällde till och ansiktes trycktes mot golvet. Det gjorde ont i hela skallen. Han hölls ner med en väldig kraft. ”Kom”, sade han till polismannen som höll honom, ”kom å tittahh.” Poliserna började ringa in honom. Det ryckte i hans ögon och han flinade. ”Kom”, sade han, ”kom å tittahh.” Och musiken hade tystnat och dött. Tystnaden spred sig i natten. Och allt som hördes var den hemlöse i honom. ”Kom”, sade han, ”kom å tittahh.”

Kom. Kom och titta.

Undrar hur många tankar som föds i en klass varje minut? Undrar hur många tankar som dör? Själv har jag precis tänkt. Jag har tänkt ut inledningen till en liten historia om mig. Jag rymmer så många tankar och funderingar. Fastän det här är en historia om mig, så är inte frågan vem jag är. Utan vad. Jag. Är. Ensam.

Jag har ingen annan än mig själv. Det är det som per definition gör mig ensam. Jag tillhör gruppen, klassen. Men bara på papper. Inte i verkligheten. Jag har inte valt det själv. Det har bara blivit så. Det är det som gör mig ensam. Är man ensam, har man inte valt det själv. Är man själv, är det ett aktivt val. Att vara själv innebär nämligen att man tar en paus från gruppen. Man drar sig frivilligt undan. För att andas, för att tänka, eller vad man brukar säga. Det alternativet är för mig ständigt. För jag är ensam. Ofrivilligt är jag själv. Jag har ingen annan. Ingen annan att prata med. Ingen annan att vända mig till.

Jag är bra på att drömma. Det är min tillflykt. Förflyttar jag mig mentalt, så känns det mindre. För ensamhet gör ont, precis som känslor gör ont. Det har jag upptäckt. Men när jag drömmer är jag inte ensam. Jag är en viktig del av helheten. Jag får kärleksbrev. Jag får känna mig ofattbart lycklig. Jag får känna mig förälskad. Jag får älska på samma villkor som alla andra. Jag får känna. På ett positivt sätt. Jag får smaka på kärlek. Livet smakar godis. Allt är sockersött. Vaddigt underbart. I drömmens värld har jag en funktion. Jag är vad andra behöver. Vad andra kräver. Vad människor skulle sakna... Den vackraste stunden i livet var den när du kom… Varför är det ingen som tänker det om mig? I verkligheten?

Jag lyssnar fruktansvärt mycket på musik. Jag lever med den. Lyssnar på den. Jag känner genom den. Jag läser mycket också. Jag flyr helt enkelt så gott det går. Så ofta jag kan. Det är så jag hanterar vad jag är. Det är så jag tacklar min ensamhet. Det är därför jag låter låttexter tala, och låter böcker viska. Det är på det här sättet jag överlever. Det är mitt bränsle. Det ger mig styrka.

Jag skriver också mycket. Allt för att inte tvinna fast mig i mina egna tankar. På papper kan jag sortera ut dem. Sedan är frågan vad jag gör med det jag skriver ner. Just nu sparar jag det mesta. I en låda. Min svarta låda. Sanningen, trots att den gör ont. Jag har lovat mig själv att öppna lådan när jag är själv. Men inte när jag är ensam. Det skulle bli för tungt. Så stark är jag inte.

Någon sitter i klassrummet. Hon känner att hon inte riktigt passar in. Hon hör inte till. Inte till någon. Ingen verkar se henne. Ingen verkar tycka att hon är värdig. Inte ord. Inte ens blickar. Man slösar inget på henne. Det är som en oskriven regel. När dök den upp? Har den alltid funnits där? Så länge flickan själv kan minnas är det här vardag.

Sitter och väntar modigt på sparken… Det är det jag gör. På riktigt. Sparka mig hellre än ignorera. Visa bara en gång att jag syns! Jag kan byta perspektiv från första- till tredjeperson i mitt berättande. Men det förändrar inget. Det är ändå mig vi pratar om. Hon och jag, jag och hon, är samma person. Den ensamma. Låt mig komma in… Det är min tysta önskan dag efter dag. Och klyschan kan fortsätta… Minut efter minut. Sekund efter sekund. Men sanningshalten kvarstår. Den går inte tvätta bort. Eller vrida ur. Den sitter. Och den sitter fast med god marginal. Jag vill så gärna vara en del av det hela. Jag vill vara en del av gruppen, av klassen.

Jag är en vampyr… För det är så otroligt mycket i livet som jag skulle vilja smaka på. Men. Inte ensam!

Förr när i staden jag anlände hördes klagoropen eka genom gatorna. Då följde mig i tåg de människor vilka mina tårar kände och hjälpte mig att utgjuta. De som rördes av min förlust i själen och inför himmelen den orättvisan skrek ut, lyssnade till lyrans spel och sångerna om henne den förunderliga.

Då hängdes svarta tyger ut från fönstren och eldarna brann i nätter långa. Korn i mängder över djuren hälldes och vattnet stänktes rikligt kring, på inget snålades och inget hölls tillbaka. Alla ville med mig kärleken begråta. Trösta mig och stödja mig. Uppleva den djupa saknadens avgrundsdjupa hål, känna vidden av det eko tårar droppande ner i svärtan genljöd.

När jag på resor mötte människor jag aldrig sett förut, då böjde de sig hedrande och blickade i marken. Antog snart en bister min och gav min sorg därmed en vördnad riktig, skänkte klagosångerna den anklang som passar ett öde såsom mitt av de mäktiga så krossat och förstört. Allt från fattiga och smutsiga till rika herrar med ringar utav guld, ingen undlät att lyran min och sången akta högt. Ingen, ingen, såg ned på Orfeus då.

När åren vandrar stilla på, helt obemärkt samlas på en hög som växer mäktig emot himmelen. Då tenderar de att glömma, tröttna på allt som en gång var. Människan ett sällsamt djur som inte ser ett värde i att alltid klaga över olycka och ständigt glädas över framgång. Nej, nu hon tystnar när jag kommer, försvinner in och stänger dörren snabbt. Överallt det tisslas och det tasslas i försåt. De människor som innan på min väg mig följde och beklagade min smärta snörper nu på munnen och skrattar ont i mjugg.

Men jag fortsätter att spela, och sjunga tusenfalt. De ska inte tro att de kan släcka vad som en gång uti mig tändes, det som gav min röst sin klang och fingrarna sin spänst. Tills den sista dagen kommer skall jag vandra dystert kring. Sjunga för de gamla som har glömt och för de unga som ännu ej fått höra. Berätta historien om den stackars Orfeus som till Hades fick se kärleken förlorad. Hur han förtvivlat såg den upplösas med hastigt skrik som skar i hjärtat, och därefter inget annat kvar än tårarna och smärtan.

Alla gudarna mig också övergett och ser ner så skadeglatt från valven tysta, vägrande. När jag skådar uppåt efter tröst och kanske hjälp, då den blanka himmelen det enda blicken möter. En tomhet ekande mot bröstet tusenfalt som skapar genljud i mitt inre, där underbygger saknad i mitt hjärta slår.

Endast solen smeker mina ögonen, ljuset inte glatt och vidrigt. Kallt och oundvikligt lyser upp, visar mig ett gammalt vrak nedtyngd av bitterhet och sorg så djup. Han vettet har att inte störa, endast giva stöd i denna svåra stund. Ger mig hopp att morgondagen ingen gryning ser, med sin vandring för mig närmare det sagda slutet på min färd.

Ibland när tårarna har sinat och mina fingrar värker av strängar som gör huden mjuk och öm, då fylls min smärta utav tomhet och inget såsom brukligt följer. Genast grips jag av en rädsla att mina känslor tystnat har, att sorgen är bortgråten och hennes bortfall är förlåtet av mitt hjärta litet, skört. De portarna mot underjorden slöt sig snabbt och skoningslöst, är det länge sedan? Är min saknad tidsbestämd?

I frånvaron av klagosång min mun är sluten och allting tystnad är. I min frånvaro finns ingenting som befäster allt det hemska. Allt det tunga, onda. Endast en fågels glada sång och vindens nöjda sus. De viskar inte om mitt vemod och skvallrar inte om min sorg. De blickar blott mot stjärnorna och tror att allting stillhet är.

När jag genom djupa skogar strövar, över ängar floderna förbi. Då spelar jag på lyran och låter tonerna få fly iväg. Ljuvligt vandra genom luften där förtälja allt jag utsatts för, väter annans öga snart och rör vid dennes hjärta djupt. Sedan de med lätthet lyfter, uppåt bortåt över molnen. Där de snart hos gudarna i deras famnar vaggar vackert skirt, giver dem min sorgesång att motvilligt få dricka glupskt. Och hur de slukar alla orden, ljuden, smärtan, saknaden. Rör med fingret vid min själ i sången innan tonen klingar bort och upphör helt.

Långt där nere invid marken ser de då min ensliga gestalt, vandra kring med olyckan i pannan bränd och blicken vadande i dimma. De avskyr mig besinningslöst då de av tonerna ett ögonblick fick känna vid mitt vemod. De ser han som illa blev behandlad, fråntagen det som lycka var. Fick livet tömt på innehåll och allt det ljusa blev till svart. Jag med lyran min har gläntat på dörren till bröstet deras vrångt. Där inne funnit glöd och svaga lågor att försiktigt blåsa under, skapar eld och värme vilken gör det sinnet mjukt, river bort allt härdat ont och lämnar köttet öppet inför världen.

De räds mig och min historia, vill inte erkänna min lott. Allt är girigs fel som ej kan hålla blicken fästad fram, som furiöst så längtar efter hennes sköna kropp. Men ös mig gärna full med samvetskval och ånger, ge mig inte bara saknaden utan hävda att jag har mig själv att skylla. Låt människan så ofullständig få stå sitt kast, även om det var de högre upp som höll i tärningen, de som ej har någon skuld. Aldrig har till något skuld.

Jag fortsätter obevekligt min resa genom Thrakiens vilda skogar. Trots att det understundom tvivel i mitt inre såtts av de som skrattar och pekar bakom ryggen min och skvallrar. Därom ljuger jag inte för mig själv utan erkänner att stegen förr var lättare, strängarna så klarare och rösten skön och ljuv. Jag vet att min kamp är lönlös om jag förväntar mig att få tillbaka henne hit. Men det är inte det som ger mig viljekraft att fortsätta, inte det som ger mig kraft i mina ben. Så länge som jag andas ska den berättelsen förtäljas om hur hon drogs ned i underjorden och Orfeus själv blev lämnad kvar.

Av förakt och hat de gudars namn lämnar aldrig mina läppar, jag erkänner aldrig deras storhet om det så ska kosta mig mitt liv. Endast Letos son än är mig nära, han som eldar himmelen och jag har allt det goda någonstans att tacka för. Trots att utan honom dessa kval och plågor på samma gång då aldrig hade drabbat mig.

Nu ser jag solen sjunka långt borta i väster och de sista strålar sköljer ljuvt över trädens höga  toppar. Jag ska lägga mig till vila för att i gryningen till Pangaion bege mig. Där ska solens hedras i sin uppgång innan jag mot nya platser vandrar.

Vid min sida lyran väntar nu på att snart igen få strängar slagna. Men nu är det mörkret som ska få råda lite och stjärnorna mot jorden skina. Jag är matt i hjärtat och i själen, mycket ska en man få utstå. Men i bultandet i bröstet känner jag hur det snart blir bra igen. I nästa stad så finner jag nog de som till mina toner lyssnar, gråter med mig för en stund och ger mig krafterna igen. Då blir åter stegen lätta.

Sov nu trötte Orfeus och vila stämman din. Låt kroppen leva stillheten. Dröm om kärleken som var en gång, förbehållslöst oförfalskad, utan krånglande motiv. Tillåt dig att i slummern ändra och dröm att Aristaios aldrig var. Se då hur hon mot dig springer. Inte trampar minsta fel. Utan istället i din famn snart ramlar och omsluter dig med kyssar ljuvt.

Håll den bilden stackars Orfeus, håll den ömt och nära nu. Låt den vagga dig allt djupare långt ner i svärtan och dess lugn. Glöm din grämelse och bitterhet och minns din sälla ungdomstid. Finn den känslan åter som var så levande en gång; när hon dansade till dina toner, då du rörde hennes hand. Då när dagarna var underbara, när kärleken var allt och lite till. Fördriv nu onda minnen av vad som sedan vederfors, minns blott den fagra nymfen klart. Smaka ljuvt det namnet Eurydike.

Imorgon får du se henne igen.

Det var hon och jag. Genom alla flyttar. Alla nya samhällen, nya skolor, nya människor, de så kallade vännerna. Det var hon och jag, min bästa vän. Min syster.

En ny flytt. Snart. Nya ansikten, nya röster. Nya platser, allt skulle vara nytt, nytt, nytt. Vi hade varandra, min syster och jag. Hon är densamma, liksom jag. Vi behöver inget nytt.

En tidig morgon. Flyttbilen och en massa människor som bär möbler. Hon gav sig av.  Jag sprang efter henne, som så många gånger förr. Hon var snabbare men jag visste vart vi skulle.

Det var vackert på det här stället. Jag hade kunnat stanna. Behöver inget nytt. Vi brukade sitta på bänken vid utkiksplatsen, bara min syster och jag. Snart ett nytt ställe.

Skimrande ljusgröna träd. Försommar. Skrattande måsar och havets brusande vågor. Jag fann henne där. Under träden vid utkiksplatsen.

Det var bara hon. Bara jag.  Inte längre vi. Avståndet växte, jag ville springa mot henne. Ropa. Skrika.

Hon såg på mig. Talade med låg röst. Varje ord sögs in i mitt medvetande, och jag visste att jag aldrig skulle kunna glömma dem. Hennes ögon var blanka, av tårar lika mycket som av smärta. Jag stod som förstelnad. Ville göra något, men kunde inte. Visste inte hur.

Hennes hår fladdrade i vinden, den ljuva sommarbrisen. Måsarna skrek och det susade från vågorna långt där nere. Det var bara hon och jag. Utkiksplatsen högt uppe på klipporna, över havet. Ett träräcke. Hon stod på andra sidan. Hennes händer höll henne kvar. Inte hårt, inte krampaktigt. Hon släppte taget.

Jag minns inte att jag skrek men jag minns tystnaden som inföll när jag inte längre kunde höra mig själv skrika. Det var tyst, dödstyst för en stund, i en evighet. Återigen hörde jag måsarna, havets brus, precis som förut men ändå så annorlunda. Allt var plötsligt så annorlunda.

“You’ve been invited to a party, sweetie? That’s wonderful! Is it at that blonde girl’s house, what’s her name? Jessica? Jennifer? No wait… that’s not right”

I didn’t respond. It’s not like I had any opportunity to anyways with mom running her mouth like that. Even though I was 17 this year she still treated me like a child.

While she tried her best to figure out the name of whatever blonde girl she was thinking of, I took another look at the text I’d just received. It wasn’t exactly an invitation per se. More like an invitation to crash a party. It said:

“Heard the Green brothers are having a party on Saturday. I think I can get us in =p You game?”

It was from Jason. I wouldn’t call him a friend, but at least friendly. He was my lab partner in school so he was more or less forced to talk to me. On occasion he talked to me outside of class as well. And sometimes, like right now, he sent texts. I couldn’t for the life of me figure out why the hell he would ‘invite’ me to a party. He had friends.

“Well?”

My mom stared intently at me so I guessed I’d missed a question.

“What did you say?”

“Where is it? The party?”

“Oh, it’s no one you know mom. Besides, I don’t know if I’m going…”

My mom looked at me with an expression I really can’t explain. I’ve seen it a lot of times before; it’s like a mix of pity and sadness while trying to keep a straight face at the same time. It looks kind of ridiculous.

“Honey, it’ll be a chance to meet new friends. I’m sure people are more forthcoming at a party than in school. Don’t you agree?”

I knew it didn’t matter what I said at this point because she wouldn’t listen to me anyways. She does it all the time. Her philosophy is you can do anything you want as long you put your mind to it. I admire her for it but I don’t agree.

It’s not like I haven’t tried to make friends. It’s just that people don’t tend to take a shine to me. I don’t know why that is but I’ve learned to deal with it. My mom, however, hasn’t.

“Yeah, I guess…” I said without any real conviction.

My mom seemed to be satisfied though because that weird expression disappeared and was replaced with a big smile.

“Oh, I’m so happy for you, sweetie. What are you gonna wear?”

---------------------------------------------------------------------------------

The party had already started by the time I got there. We had intentionally decided to arrive a bit late so that no one would realize we didn’t “fit in”. Besides, chances were that people already started to get drunk and wouldn’t notice us sneaking in.

“You ready for this?” Jason asked.

He was standing next to me, looking up at the house. If life had been a cartoon, his eyes would have been sparkling by now. Unlike me, he was actually excited about this.

“As ready as I’ll ever be”

Jason just grinned at me and went around the house towards the patio located on the back. The garden surrounding the patio was guarded by a pretty intimidating hedge. That didn’t seem to stop Jason though. Before I even had time to hesitate he dragged med through the hedge with no concern for my clothes or my hair that I had spent a decent amount of time to fix. Afraid that I might poke my eye out on any branch happening to stick out I had my eyes closed so tight I started to see fireworks. I didn’t open them until I heard Jason.

“Don’t just stand there, it looks suspicious. Mingle, dammit! Blend in!”

I opened my eyes and immediately saw Jason sneaking up the patio and within seconds he was going through the door and was gone. Great! I was now a lonely intruder with a ruined hair due. The night was off to a good start so far.

Taking Jason’s advice I moved away from the hedge and tried to find a window. The closest one was the ones facing the living room from the patio. I tried not to look so out of place and eased my way there. It was hard to see my reflection since the light from inside was shining pretty bright.

Inside the living room the party was a fact. Even if I had been deaf I would’ve felt the rhythm of the music trough the floor. Even the window I was using as a mirror was shaking. That didn’t seem to bother the people inside. They were dancing, laughing, drinking and talking (how that was even possible). I can’t say I really recognized any of them. Sure, some faces looked somewhat familiar but no names came to mind.

I figured standing all alone on the patio just looking in through the window might give me a creep-stamp if someone noticed me so I went in through the door that Jason had left open. Just like I had predicted the music was loud. And I mean loud!

I let my eyes wander through the room, trying to find Jason. I soon found him halfway up the stairs talking up some blonde girl I vaguely recognized, but couldn’t place. Maybe that was the girl mom talked about.

Everywhere I looked people were standing in groups. I figured I had to at least make an honest try. I picked one group of girls that didn’t look to intimidating and went up to them. As I got closer I heard they were talking about, what I guessed, was a teacher.

“He is totally unfair. His standards are through the roof, no one can get an A in his class” said one of the girls, with a goth-look.

Her friend replied:

“I know, he’s such an ass. But it’s okay; I skip most of his classes anyway”

And then they all laughed. Trying to join in on the conversation I moved closer and laughed along with them. Like a bloodhound picking up a trace in the woods these girls picked up my laugh. The first girl turned to me and gave me “The Look”. I’d seen that look so many times before. It said: “Who the fuck are you and why am I wasting my time on you?“.

“Yes? Can I help you?”

The girl didn’t look away from me for one second, I don’t even think she blinked.

Like so many times before I felt out of place and awkward. I didn’t even know why I kept putting myself into these kinds of situations. I wasn’t a party girl. Not even a social person at all, obviously. And I don’t care what mom says, people don’t become friendlier in a more “informal” situation. These people didn’t give a fuck about me in school and they sure as hell didn’t give a fuck about me now either.

I mumbled some excuse to the girl and got out of their sight as fast as I could. I could feel the heat on my face, blushing. Even though the room was crowded I’d never felt so alone in my life. I felt so defeated, so minimized, so worthless.

Needless to say my party mood was long gone and I decided to just go home. I decided to take the same way I had arrived, through the hedge. I didn’t really feel like meeting anyone. Especially not since I could feel that familiar burn behind my eyes. The last thing I wanted was for someone in this place to see me cry my eyes out like a little baby.

It wasn’t a long walk home but it felt like an eternity. I couldn’t help to ask myself if it was something wrong with me or if I just had bad luck with the people I tried to socialize with. Could I really be that horrible?

Not wanting to confront my mom I sneaked in through the front door, closing it ever so lightly. Unfortunately my mom is blessed with super hearing and came rushing into the hallway.

“Why are you home so early?”

“I’m not feeling so well” I said, trying my best not to let those tears emerge. “I’m gonna go to bed”

I rushed up the stairs before she could ask me anymore questions. I continued down the hall to my room and locked the door as soon as I got in. I could hear my mom’s footsteps coming towards my door. I sat down on the floor and waited for what I knew would come. Two seconds later there was a soft knock on the door and I heard my mom.

“What did you do this time, sweetie?”

Well, I guess that answers the question then. It is me. I can’t for the life of me make friends. Guess I’m doomed to a life of loneliness.

Let’s hope I’ll become filthy rich or something…

Elvira börjar känna av värken i ryggen igen.

Hon vet att den alltid kommer när hon städar. Vet att hon använder kroppen fel, böjer den, sliter och tar i tills det som ska göras har blivit gjort.

Nu är det hur som helst snart klart. Hon svabbar av det sista  i farstun. Den gamla korkmattan håller än även om den börjat lossa i kanterna. Kalldraget får henne att avsluta tidigare än hon annars brukar.

Så tar hon spannen med skurvattnet, öppnar dörren och går med sammanbitna steg bakom knuten och häller ut innehållet. Som hon alltid gjort. Vinter som sommar.

Skurborsten och trasan tar hon med sej på vägen in. Går till köks-kranen  och låter det iskalla vattnet flöda över trasan. Vrider så ur den med en grimasch. Vattnet är verkligen kallt.

Tittar på sina rödsvullna händer, jo, dom har fått tåla en del och det syns.

Borde nog ta på lite av spensalvan, tänker hon medan hon lägger skurtrasan över hinken och ställer tillbaks i städskrubben.

Där blir hon ståendes en stund och betraktar hyllorna och resultatet av dagens verk. Trasor och handdukar ligger i prydliga högar, strukna och tvättade. Det luktar såpa och renlighet. Ingen ska kunna komma och säga att hon, Elvira var annat än en redbar och duktig kvinna.

Så går hon in till salen. Det är kallare än i farstun; det är november och värmen i väggarna är borta för iår.

Hon stänger dörren in till köket, den goda värmen får inte förslösas.

Huttrande tar hon sig fram till ek-skåpet. Hon har visserligen redan tittat igenom linnedukarna, servetterna och serviserna, men det ger henne en sådan glädje att hon bara måste göra det en enda gång till.

Det råder ordning och reda på hyllorna. Dukar till höger, servetterna strax intill. Fin-servisen med  den smala guldkanten lyser, nydiskad och klar. Inget är kantstött, ja, såskoppen visserligen, men Elvira har vänt den med den hela sidan utåt så det syns inte.

Så drar hon ut lådan med silverbesticken. Dom  är nyputsade så det skiner. Elvira tar upp tårtspaden - hon kan nästan se sitt eget ansikte i blänket. Hon lägger tillbaka allt på plats och drar igen lådan.

Kristallglasen står på rad.

Så, då var det färdigt och klart. Hon stänger dörrarna och vrider om mässingsnyckeln som hon lägger i kristallskålen som står ovanpå skåpet.

Nu ser hon sig runt medan hon försöker få lite värme i sina rödkalla händer.

Den nymanglade linneduken ligger på salsbordet med tydliga, vassa vikningar i parallella riktningar. Silverskålen

står placerad i centrum. Stolarna med dom broderade dynorna är placerade sida vid sida - inte för nära, inte för långt ifrån. Allt ser välordnat ut.

Elvira vänder blicken till väggen bakom. Där tronar pendylen i mitten. Vid sidan om sitter de ovala fotografierna av mor och far, exakt placerade i höjd och bredd. Hon betraktar dom en stund. Så overkliga och ändå så nära.

Blicken går till fönstren och dom nystrukna gardinerna. Dom hänger exakt på plats, sida vid sida.

Hon går till dörren, öppnar den och står en stund. Allt ser bra ut. Hon stänger dörren.

Tillbaka i köket går hon metodiskt igenom alla skåp, lådor och hyllor.

Allt ligger där det ska. Rent och prydligt.

Vedspisen är skurad och ny-infettad. Låren fylld med torr ved. Späntade stickor ligger främst. Tändstickorna på spiselhällen.

Kopparkastrullerna glänser intill.

Köksbordet är dukat med kaffekoppar och kakor av alla de slag. Sockerskålen i silver är framtagen liksom gräddsnipan. Duken är nymanglad och de broderade prästkragarna lyser som solar, trots novembermörkret.

Hon hade noga räknat ut hur många hon skulle duka för.

Det var inte så svårt att räkna ut. Grannarna, Alvi och Erik var självklara. Prästen Olsgård och hans fåniga fru.

Klockaren Arvid - dom hade varit fäst-folk en gång i tiden. Diakonissan  Alfredsson borde vara självskriven, men Elvira var inte så säker på det. Nåja, det fick bli som det blir.

Sex kuvert blev det. Fler kunde hon inte komma på.

Nu går hon runt bordet för att rätta till; en kaka som ligger en aning längre bort från dom andra, servetterna som vikts och lagts på rad får en duvning, och kaffe-skedar som inte pekar exakt åt samma håll får en rättelse.

Så går hon två steg bakåt. Såja, nu ser allt bra ut.

Elvira går nu upp på andra våningen. Först går hon in till Axels rum.

Han ligger fortfarande kvar, lugn och fridfull. Kanske lite blekare än igår, men ändå fin.

Hon ser sej omkring. Axel var ingen ordningsmänniska, i alla fall inte inomhus. Det hade hon fått åtgärda.

Nu ligger inget och skräpar längre. Kläderna är tvättade och noga ihop-vikta i garderoben.

Fönstret är tvättat och nya gardiner upp-satta. Blommiga och skira. Hans förra var tunga och bruna och

han höll dom alltid fördragna.

- Här ska bara sovas, brukade han säga när Elvira någon gång förde frågan på tal.

Det hade tagit henne en hel dag att arbeta sig igenom all bråte i Axels rum. Till en början  kände hon motvilja, men allteftersom väcktes nyfikenheten inom henne till livs.

Kanske hade hon inte känt Axel alls?

Hon hittade tidskrifter av alla de slag; National Geografics, Scientologernas tidning, Vaktposten bland annat.

Alla var väl använda. Han pratade aldrig med henne om någonting annat än vår- och höst-plöjning, inseminering och kalvningar.

Elvira hade blivit sittande en god stund medan hon gick igenom tidningarna. Pygméer i Afrika, barnuppfostran inom scientologin, Guds straff till alla som inte tillhörde en religion m.m.

Allt flimrade förbi. Elvira kände sej smått illamående. Vad behöver man allt detta till?

Så hade hon tagit sej samman, samlat ihop alla tidskrifter, buntat ihop dom och lagt in dom i garderoben.

Längst in.

Och genast satt igång med att sopa och feja.

*

Det svåraste av allt hade varit att få Axel ombytt och ren. Han brydde sej aldrig om sitt yttre, Elvira mindes alla de kamper hon  måst ta för att få honom ner i zink-baljan i köket. Två gånger om året var väl inte att begära för mycket?

Axel hade alltid svurit och grymtat men till slut accepterat sitt öde och låtit henne gå upp på andra våningen medan han  lögade sig. Märkvärdigt nog tog det alltid lång tid innan han var färdig och vrålade upp i trapphuset

- Var är maten? Jag är hungrig.

*

Elvira hade fått uppanamma sina allra starkaste krafter för att få av honom kläderna. Det stank av ladugård och gödsel, trots att dom för länge sedan gjort sej av med kor och grisar. Det var inte lönsamt längre, skogen blev deras räddning. Men Axel höll ändå gärna till i ladugården, mockade och röjde. Elvira lät honom hållas.

Under de många lagren av kläder hade en senig, näst intill utmärglad människa trätt fram. Elvira hade vänt bort blicken för en stund, det här var inte vad hon ville se. Axel var stark, han hade aldrig tvekat på målet, alltid på språng, alltid okuvlig.

Så fick hon sitta och tvätta honom, från topp till tå. Han hade en skäggstubb som man bara inte kunde låta vara, så Elvira hade efter långt letande hittat hans rak-don, löddrat upp tvålen och låtit kniven gå.

Med mycken möda hade hon så fått på honom den enda vita skjorta han ägt i sitt liv. Den var naturligtvis inte använd. Kostymen från hans konfirmation passade förvånande nog, den var gammal, men hel och ren.

Elvira letade länge efter en slips eller en fluga och hittade till slut en vit fluga. Hennes tankar gick direkt till begravning. Ja, ja, så får det bli. Hon fick flugan på plats, hittade kammen och lät den gå genom dom glesnande stråna på hans huvud.

- Så, Axel. Nu är du fin, hade hon sagt högt och stolt.

- Nu kan du gå.

Så hade hon städat upp efter sig, tvättat rakdonen som hon sedan placerade på byrån, stängt dörren och gått in till sej. Natten hade varit orolig.

*

Nu går hon in till sitt rum. Där är allt ordnat och förberett. Hon tar med sej det nystrukna nattlinnet och låter blicken vandra över de få ägodelar hon har.

Sekretären är fin, den fick hon av Arvid. Liten och nätt med många lådor och fack. Hon har alltid skött om den, oljat in den minst en gång om året. Nu skiner den som solen.

Hon kan knappt minnas varför Arvid gav henne den. Eller så vill hon inte. Det hände strax efter det att förlovningen bröts. Arvids mamma hade haft andra planer för sin ende son och han var inte stark nog att stå emot. Elvira hade gråtit ensam i sin kammare i flera dagar. Hon hade inget att komma med i jämförelse med den brud som bara ett halvår senare vandrade upp till Altaret med hennes Arvid.

Tiden hade gått och Elvira hade funnit sej i sitt öde.

Nu ser hon symaskinen, en gammal Singer som hon ärvt efter sin mamma. Den hade alltid fungerat och hon låter sin hand sakta gå över den svankiga ryggen.

Mycket mer var det inte. Några broscher och ett guldhalsband ligger i en skål på sekretären.

Sängen är omsorgsfullt bäddad med det virkade överkastet noggrant utbrett.

Elvira drar efter andan och går ner igen.

Väl nere i köket blir hon sittande med nattlinnet i sitt knä.

Så var det fullbordat. Inget mer att göra.

Åren hade trots all sin tristess vandrat på. Utan att be om lov. Elvira hade följt med. Gjort vad som förväntats av henne, ja, säkert mer än så.

Föräldrarna hade gått bort för länge sedan. Kvar blev hon och Arvid. Gården skulle skötas, djuren matas, maten lagas - som alltid.

Elvira tänker en stund på sin bror. Han hade varit rysligt grann som ung, omsvärmad av traktens alla flickor.

Men så hade han ju sitt svårmod, sina grubblerier som ibland kunde ta överhanden.

Då kunde han ge sej iväg med en lite ryggsäck och trava långt ut i skogen. Ibland kunde han vara borta flera dygn.

Efter det att föräldrarna var borta hade Elvira alltid känt oro och obehag när han hade gett sig iväg. Man kunde aldrig veta med honom, han hade sin egen värld som han aldrig delade med någon annan. I alla fall inte som hon visste.

Nåväl. Nu är han i alla fall på sin längsta resa någonsin, tänker Elvira och går mot dörren.

Hon får plötsligt bråttom.

Hon tar sina gamla gummistövlar, ryser lite av kylan i dom, kränger på sej sin kappa och tar med varsamma händer sitt nattlinne i handen. Så går hon  utan att se sej om. Utan att ens låsa.

Vägen ner mot sjön är hal men hon håller sej noga längs ena kanten där snön fortfarande är mjuk.

Det är sen kväll och mörkret omsluter henne men hon kan den här stigen utan och innan.

Väl nere vid bryggan tar hon ett djupt andetag. Isen har lagt sej men bara en knapp meter ut.

Hon tar av sej kappan, viker ihop den noggrant och lägger den vid bryggans början. Stövlarna ställer hon i en rak linje bredvid. Klänningen krånglar en aning när den ska av, men så lossar den och hon viker med darrande, iskalla händer ihop den och lägger den fint uppe på kappan.

Nu låter hon nattlinnet glida över sin skakande kropp. Det är ett vackert nattlinne, vitt som snö med utsökta brodyrer i både halsen och vid ärmarna. Hon har inte använt det särskilt ofta, hon hade alltid tyckt att det var för fint och skulle sparas till ett särskilt tillfälle. Nu hade det kommit.

Elvira går nu ut på den flata sten som hon alltid använder när trasmattorna ska tvättas. Hon vet att det är grunt på ena sidan. Så tar hon ur sina hårnålar, lägger dom på stenen, tar ett bestämt kliv ner i vattnet, ryser vid första kontakten men hämtar andan och går så sakta men säkert ut i det svarta vattnet. Nattlinnet lägger sej till en början vid ytan, som ville det inte följa med ner i djupet, men efter en stund tyngs det av vattnet och följer sakta med Elvira neråt, neråt.

Hennes vita hår glimrar en stund på vattenytan, sen blir det alldeles tyst.

Bidragen till tävlingen kommer nu att publiceras, (de kommer att komma upp lite efter hand.) De kommer att publiceras med ett nummer och en titel.