Förr när i staden jag anlände hördes klagoropen eka genom gatorna. Då följde mig i tåg de människor vilka mina tårar kände och hjälpte mig att utgjuta. De som rördes av min förlust i själen och inför himmelen den orättvisan skrek ut, lyssnade till lyrans spel och sångerna om henne den förunderliga.

 

Då hängdes svarta tyger ut från fönstren och eldarna brann i nätter långa. Korn i mängder över djuren hälldes och vattnet stänktes rikligt kring, på inget snålades och inget hölls tillbaka. Alla ville med mig kärleken begråta. Trösta mig och stödja mig. Uppleva den djupa saknadens avgrundsdjupa hål, känna vidden av det eko tårar droppande ner i svärtan genljöd.

 

När jag på resor mötte människor jag aldrig sett förut, då böjde de sig hedrande och blickade i marken. Antog snart en bister min och gav min sorg därmed en vördnad riktig, skänkte klagosångerna den anklang som passar ett öde såsom mitt av de mäktiga så krossat och förstört. Allt från fattiga och smutsiga till rika herrar med ringar utav guld, ingen undlät att lyran min och sången akta högt. Ingen, ingen, såg ned på Orfeus då.

 

När åren vandrar stilla på, helt obemärkt samlas på en hög som växer mäktig emot himmelen. Då tenderar de att glömma, tröttna på allt som en gång var. Människan ett sällsamt djur som inte ser ett värde i att alltid klaga över olycka och ständigt glädas över framgång. Nej, nu hon tystnar när jag kommer, försvinner in och stänger dörren snabbt. Överallt det tisslas och det tasslas i försåt. De människor som innan på min väg mig följde och beklagade min smärta snörper nu på munnen och skrattar ont i mjugg.

 

Men jag fortsätter att spela, och sjunga tusenfalt. De ska inte tro att de kan släcka vad som en gång uti mig tändes, det som gav min röst sin klang och fingrarna sin spänst. Tills den sista dagen kommer skall jag vandra dystert kring. Sjunga för de gamla som har glömt och för de unga som ännu ej fått höra. Berätta historien om den stackars Orfeus som till Hades fick se kärleken förlorad. Hur han förtvivlat såg den upplösas med hastigt skrik som skar i hjärtat, och därefter inget annat kvar än tårarna och smärtan.

 

Alla gudarna mig också övergett och ser ner så skadeglatt från valven tysta, vägrande. När jag skådar uppåt efter tröst och kanske hjälp, då den blanka himmelen det enda blicken möter. En tomhet ekande mot bröstet tusenfalt som skapar genljud i mitt inre, där underbygger saknad i mitt hjärta slår.

 

Endast solen smeker mina ögonen, ljuset inte glatt och vidrigt. Kallt och oundvikligt lyser upp, visar mig ett gammalt vrak nedtyngd av bitterhet och sorg så djup. Han vettet har att inte störa, endast giva stöd i denna svåra stund. Ger mig hopp att morgondagen ingen gryning ser, med sin vandring för mig närmare det sagda slutet på min färd.

 

Ibland när tårarna har sinat och mina fingrar värker av strängar som gör huden mjuk och öm, då fylls min smärta utav tomhet och inget såsom brukligt följer. Genast grips jag av en rädsla att mina känslor tystnat har, att sorgen är bortgråten och hennes bortfall är förlåtet av mitt hjärta litet, skört. De portarna mot underjorden slöt sig snabbt och skoningslöst, är det länge sedan? Är min saknad tidsbestämd?

 

I frånvaron av klagosång min mun är sluten och allting tystnad är. I min frånvaro finns ingenting som befäster allt det hemska. Allt det tunga, onda. Endast en fågels glada sång och vindens nöjda sus. De viskar inte om mitt vemod och skvallrar inte om min sorg. De blickar blott mot stjärnorna och tror att allting stillhet är.

 

När jag genom djupa skogar strövar, över ängar floderna förbi. Då spelar jag på lyran och låter tonerna få fly iväg. Ljuvligt vandra genom luften där förtälja allt jag utsatts för, väter annans öga snart och rör vid dennes hjärta djupt. Sedan de med lätthet lyfter, uppåt bortåt över molnen. Där de snart hos gudarna i deras famnar vaggar vackert skirt, giver dem min sorgesång att motvilligt få dricka glupskt. Och hur de slukar alla orden, ljuden, smärtan, saknaden. Rör med fingret vid min själ i sången innan tonen klingar bort och upphör helt.

 

Långt där nere invid marken ser de då min ensliga gestalt, vandra kring med olyckan i pannan bränd och blicken vadande i dimma. De avskyr mig besinningslöst då de av tonerna ett ögonblick fick känna vid mitt vemod. De ser han som illa blev behandlad, fråntagen det som lycka var. Fick livet tömt på innehåll och allt det ljusa blev till svart. Jag med lyran min har gläntat på dörren till bröstet deras vrångt. Där inne funnit glöd och svaga lågor att försiktigt blåsa under, skapar eld och värme vilken gör det sinnet mjukt, river bort allt härdat ont och lämnar köttet öppet inför världen.

 

De räds mig och min historia, vill inte erkänna min lott. Allt är girigs fel som ej kan hålla blicken fästad fram, som furiöst så längtar efter hennes sköna kropp. Men ös mig gärna full med samvetskval och ånger, ge mig inte bara saknaden utan hävda att jag har mig själv att skylla. Låt människan så ofullständig få stå sitt kast, även om det var de högre upp som höll i tärningen, de som ej har någon skuld. Aldrig har till något skuld.

 

Jag fortsätter obevekligt min resa genom Thrakiens vilda skogar. Trots att det understundom tvivel i mitt inre såtts av de som skrattar och pekar bakom ryggen min och skvallrar. Därom ljuger jag inte för mig själv utan erkänner att stegen förr var lättare, strängarna så klarare och rösten skön och ljuv. Jag vet att min kamp är lönlös om jag förväntar mig att få tillbaka henne hit. Men det är inte det som ger mig viljekraft att fortsätta, inte det som ger mig kraft i mina ben. Så länge som jag andas ska den berättelsen förtäljas om hur hon drogs ned i underjorden och Orfeus själv blev lämnad kvar.

 

Av förakt och hat de gudars namn lämnar aldrig mina läppar, jag erkänner aldrig deras storhet om det så ska kosta mig mitt liv. Endast Letos son än är mig nära, han som eldar himmelen och jag har allt det goda någonstans att tacka för. Trots att utan honom dessa kval och plågor på samma gång då aldrig hade drabbat mig.

 

Nu ser jag solen sjunka långt borta i väster och de sista strålar sköljer ljuvt över trädens höga  toppar. Jag ska lägga mig till vila för att i gryningen till Pangaion bege mig. Där ska solens hedras i sin uppgång innan jag mot nya platser vandrar.

 

Vid min sida lyran väntar nu på att snart igen få strängar slagna. Men nu är det mörkret som ska få råda lite och stjärnorna mot jorden skina. Jag är matt i hjärtat och i själen, mycket ska en man få utstå. Men i bultandet i bröstet känner jag hur det snart blir bra igen. I nästa stad så finner jag nog de som till mina toner lyssnar, gråter med mig för en stund och ger mig krafterna igen. Då blir åter stegen lätta.

 

Sov nu trötte Orfeus och vila stämman din. Låt kroppen leva stillheten. Dröm om kärleken som var en gång, förbehållslöst oförfalskad, utan krånglande motiv. Tillåt dig att i slummern ändra och dröm att Aristaios aldrig var. Se då hur hon mot dig springer. Inte trampar minsta fel. Utan istället i din famn snart ramlar och omsluter dig med kyssar ljuvt.

 

Håll den bilden stackars Orfeus, håll den ömt och nära nu. Låt den vagga dig allt djupare långt ner i svärtan och dess lugn. Glöm din grämelse och bitterhet och minns din sälla ungdomstid. Finn den känslan åter som var så levande en gång; när hon dansade till dina toner, då du rörde hennes hand. Då när dagarna var underbara, när kärleken var allt och lite till. Fördriv nu onda minnen av vad som sedan vederfors, minns blott den fagra nymfen klart. Smaka ljuvt det namnet Eurydike.

 

Imorgon får du se henne igen.