Bläck Jönköping

Mr Crout stod bakom disken inne på caféet och tog emot beställningar från lattemammor när de kom in. Jim hade förvisso skådat dessa varelser innan – stolta mammor, 20-någonting gamla, mogna som få som puttade runt barnvagnar och satt på mysiga caféer mitt på dagen i Malmö. Han hade antagit att de hade varit ironiska – att det hela hade varit en parodi på jargongen i större städer, såsom New York. Inte ens i sin vildaste fantasi hade han kunnat gissa att det faktiskt fanns en sorts storstadsmamma som tog sig själv och sin tillvaro på så här stort allvar.

I ena hörnet satt två collegeprofessorer, båda klädda i lappade tweedkavajer. De verkade argumentera något och den ene, som såg något äldre ut än den andra, bläddrade och pekade i en bok samtidigt som han talade. Några studenter satt i ett annat hörn med varsin Appledator och talade inte med varandra utan stirrade rakt in i sina respektive skärmar.

Jon följde Eve fram till disken, där hon först sa något som han inte hörde, men när hon gjorde en gest mot honom vinkade han åt mannen bakom disken. Mannen nickade åt honom och fortsatte sedan tala med Eve. Jim hade lite svårt att förstå hans starka New Yorkdialekt, som stod i stark kontrast till den klara och klingande brittiska engelska som alla talade på de band de lyssnat på i skolan. Efter en kort stund gick ändå Eve in bakom disken och tog på sig ett grönt förkläde, innan hon gestikulerade åt honom att han kunde sätta sig ner någonstans.

Jim övervägde kort sina val. Han kunde antingen sätta sig i hörnet med lattemammorna eller i hörnet med studenterna. Han gissade att collegeprofessorerna skulle bli störda i sitt bråk om han satte sig nära dem. Han valde till slut studenterna, de talade i varje fall inte så mycket som lattemammorna.

Effekterna av de piller han hade fått mot smärtan började kännas nu, och i den bekväma värmen inne i caféet började han nu känna sig sömnig när han satt där. Han väcktes emellertid strax till liv igen av en av studenterna som tittade upp från sin dator.

”Hey man… Var du, typ, med i en bilolycka eller något?”

Jim, som försökte erinra sig sin roll om Steve från Wyoming grymtade bara till svar, och nickade.

”Ouch”, fortsatte studenten och tittade på hans bandage. ”Synd att vårt sjukvårdssystem suger så mycket. Jag hatar att spendera tid på lasarettet.”

Jim ryckte lite på axlarna, kände hur det högg till i ryggen, och grimaserade illa. Just när collegestudenten skulle kommentera hans uppsyn avbröts han av Eve som kom fram med en kopp kaffe och ställde den framför Jim.

”Det blir 1203 dollar…“ sa hon, men med ett snabbt leende innan hon vände sig om och gick tillbaks för att hjälpa folk i kö.

Trots kaffet slumrade Jim snart till och vaknade inte förrän mannen som stod bakom disken ryckte i honom. ”Hörru, din syrra har slutat, res på dig”, sa han barskt och Jim nickade och mumlade något som svar, dels för att han inte litade på att hans skolengelska skulle hjälpa honom något, och dels för att ruset från pillrena inte hade gett sig än, och han kände sig yr.

Väl ute på gatan kände han sig lite bättre och lite klarare i huvudet. Eve vinkade efter en taxi som bromsade in och de två hoppade in i baksätet. ”Var ligger ditt hotell någonstans?”

”Ehhh…. Jag menar…” började Jim, utan att egentligen veta hur han skulle avsluta meningen.

”Så du åkte till New York utan att ha klart för dig var du skulle bo? Det verkar lite… spontant”, avböt Eve, medan hon kastade en blick på höghusen runt Chambers Street. ”Jag antar att du inte har råd att bo mitt i Manhattan om du inte kan betala sjukhusnotan själv. Hur tog du dig hit, förresten?”

Varför ska allt vara så jobbigt?

Bläck? Var fan é bläcket?

Jag ser bara det satans blinkande strecket

Blinkar du på mig så blinkar jag tillbaks.

Pretto!

I mellan mjölkens land

är alla lagom

ingen är bäst för det finns alltid någon som är bättre

Tro inte att du är något!

Komma här och komma!

Vad vill du?

Villa-vovve-volvo

(en hund vore fint)

Senaste prylen. Jaga

Jaga nästa kick

Nästa spark

Räcker inte med kickar

…

Du är konsument

Äter och skiter

är det är din uppgift?

ju mer du äter, ju mer du skiter

ju mer måste du ha, tills det inte finns något kvar

för du har ätit allt.

Kvar finns bara tomhet.

Lilly-Anne let her hand break the surface of the river’s red water. It was cold. She quickly moved her hand back in to the canoe. How could the water be so cold, when the air was so hot? She brushed her hair back and looked in to the sun. The sun seemed to be so close she could almost touch it. She heard a weird noise and peered to see what was happening further down the river. On her right side an enormous blue frog were sitting on a rock. It had big eyes that stared on her which made the hairs on her back stand up. And then suddenly, the frog took a giant leap towards her and seemed to grow bigger the closer it came. The surprising movement towards her almost made her scream. Luckily, the frog missed with about a meter, but the splash of the giant body breaking the surface gave the canoe a push that increased the speed considerable.

As the canoe was racing down the river Lilly-Anne turned her head to se were the frog went, but she couldn’t see it. She prayed that it had disappeared. Then the canoe bumped in to something. She quickly looked back forward and saw a blue elephant in the middle of the river. It was picking some purple flowers in the middle of the stream, but was interrupted by the collision. It whipped it’s tail violently and turned it’s head toward Lilly-Anne and looked at her. It had the same creepy eyes as the frog. Lilly-Anne apologized to the elephant and hoped it wouldn’t smash the boat with it’s trunk or try to stab her with it’s tusks. As the elephant raised it’s head Lilly-Anne held her arms in front of her face hoping she would survive the attack. Then she heard a croak. Surprised she looked up as the elephant continued to croak loudly. Now the frog was in front of her, but with a trunk and ears just like the elephant had. She put her hands into the water to try to get away from the frog, but the water’s heat burned her hands. How could it be changing temperature like that? She looked in the canoe to find something else to row with, but before she found anything the frog started to tremble and dropped right down in to the river and disappeared again.

When the frog disappeared the canoe could keep on moving along the stream. Still shaken by the frog’s peculiar behavior Lilly-Anne once again turned her head around to see where it went, and yet again she couldn’t see it. She looked forward again but instantly heard a croak. She turned back again to see where the frog had gone and saw the contour under the red river surface. As it got closer and closer it croaked higher and higher. She didn’t dare to put her hands in the water to paddle, but when she looked at the canoe’s bottom this time she found a big pole. She hurried to put it into the water and make the canoe go faster, but the frog was still closing in on her.

When the frog caught up with her it jumped straight up out of the water and she reacted instinctually and hit it with the pole. It surfaced almost instantly again with a loud croak, but this time it was in the shape of a serpent. Somehow the serpent jumped into the canoe right next to Lilly-Anne and twined around her. The serpent squeezed harder and harder and Lilly-Anne couldn’t breathe. She found a knife in her pocket and pushed it into the serpent’s body. The serpent stiffened and then got slack. It fell into the water and sank. Lilly-Anne leaned over the rail and looked at the serpent’s body sinking. When she couldn’t see it any longer she climbed back into the canoe. Right in front of her was the giant frog again! It jumped right at her and the last thing she saw was it’s mouth and teeth.

Lilly-Anne opened her eyes wide and looked straight into darkness. She panicked and started to wave her arms around her. The blanket moved away and she saw the ceiling of her own bedroom. “Oh my god, what a weird dream she thought”.

Annica Lennartsson

Hon följde med den glada skrattande gruppen mot hissarna. Försökte le och skratta med hon också, vara en i gruppen. Det var tredje gången hon varit på spexträningen, men återigen hade hon fegat ur och inte vågat vara spela ut som de andra gjorde. När de skulle bilda par för en övning hade hon blivit utan partner, ’story of my life’ tänkte Maria. Hon hade fått göra övningen med en av spexledarna, Mange, som i och för sig var ganska söt.

De hade kommit fram till hissarna och alla bökar in sig i den trånga hissen, men Maria blev stående utanför tvekande. ’Kom in, du får plats’ ropar gruppen inne i hissen. Maria tar ett djupt andetag och tränger sig in hon också. ”Hissen är överbelastad” hörs en metallisk röst. Allmänt skratt utbryter och Maria tar ett snabbt steg ut ur hissen, mumlar något och tar trapporna ner.

Hon hade trott att högskolan skulle bli en förändring, till skillnad frön högstadiet, eller gymnasiet hade hon hoppats att nu skulle hon äntligen bli en i gänget, känna att hon passade in. Visst hade studentlivet blivit annorlunda, men det berodde kanske framförallt på att hon flyttat hemifrån och slapp vara under sina föräldrars vakande ögon. Att klara sig själv var en frihet Maria verkligen älskade, och ämnena hon läste trivdes hon också bra med, hade till och med hittat några kompisar att ty sig till. Men fortfarande hade hon den där gnagande känslan av att inte passa in, hämmad av sig själv på något konstigt vis.

Maria var framme vid sin cykel och började leta efter sin nyckelknippa som hon alltid lyckades glömma bort var hon lagt. Hon hörde någon ropa ’Maria!’, men tänkte att det måste vara någon annan Maria, ingen annan vet väl vad heter. ’Visst heter du Maria?’ Det var Mange, spexledaren. Han vet vad jag heter! ’Bor inte du ute på Råslätt? Jag ska dit och träffa några kompisar, tänkte att vi kunde göra sällskap. The more the merrier, och så...’

Under hela vägen ut till Råslätt lyckades Maria inte få fram många ord, men det gjorde ingenting för Mange hade inga problem att prata på själv. Maria lyssnade inte så noga på vad han sa men hon ville inte att cykelturen skulle ta slut.

’Här är det. Du, vill du följa med upp? Det är jag och några polare, vi ska göra lite Halo, du vet TV-spel. Men det kanske inte är riktigt din grej?’ Maria hade aldrig spelat Halo, men hennes Counterstrike pseudonym under gymnasietiden hade varit ”HeadshotBitch87”. Till Mange lyckades hon bara klämma fram ett ’Nja, vill inte vara till besvär’

’Inte då! Med dig blir vi åtta för jag hörde just att Danne kunde inte komma, förkyld eller nåt.’

Även fast Maria hade inte spelat Halo var hennes namn efter en timme var högst upp på fraglistan, flest headshots hade hon också. Först hade hon blivit orolig för Mange och hans kompisar skulle bli sura av att bli slagna av en tjej men så blev det inte. Istället försökte de övertala henne att byta till deras lag, och översköljde henne med beröm. ’Asså först tänkte jag vara schyst mot dig, men det här måste varit tionde gången du fått in ett headshot på mig. Nu ska du få se…’ 30 sekunder senare. ’Åhhh! Fan! Hagelbrakaren rakt i fejan. Fin flickvän du har där Mange!’ Maria var glad att det var mörkt i rummet så ingen kunde se hur röd hon blev i ansiktet. Vid ungefär tvåtiden var det roliga slut och Maria rullade hem till sig, lyckligare än hon varit på länge.

Maria började se fram emot onsdagar, inte så mycket för spexövningarna utan för Halo-matcherna efteråt. Danne var inte längre förkyld men Martins flickvän hade hotat med att göra slut om han inte ville spendera mer tid tillsammans med henne. Maria tackade Martins flickvän med hela sitt hjärta, men kallade honom precis som de andra för ”Toffel-Martin”.

Maria märkte att hon inte riktigt hade samma lust för skolarbetet längre, och hennes handled värkte ofta flera dagar efter en onsdagsnatt. Men det var det värt, för det var länge sedan hon hade känt sig så lycklig. Spexövningarna hade också börjat gå bättre, och långsamt hade hon börjat slappna av och ta ut svängarna lite mer. Vissa övningar tyckte hon fortfarande var lite otäcka, men nu gjorde det av någon anledning inte så mycket om det råkade bli fel. Hon hade till och med fått några komplimanger av de andra i gruppen, vilket hon inte kände att hon riktigt förtjänade men kunde inte hjälpa att trots allt känna sig lite stolt över. Tiden går som bekant fort när man har roligt, och snart var spexövningarna slut. Det hade blivit dags för uttagning till scenen men Maria blev inte vald vilket hon inte sörjde då hon kände att stå på scenen inte var riktigt hennes grej. Något som var lite mer ledamt var att Halo-matcherna nu bara skedde någon gång per månad.

Men någonting hos Maria var annorlunda, nej hon var inte kär. Mange var söt men inte riktigt hennes typ. Han såg henne som en flickvän och inte en flickvän vilket Maria var helt till freds med. Nej, det var snarare så att något hos henne som tidigare hade varit stängt nu hade öppnats.

Hon följde med den glada skrattande gruppen mot hissarna. Det var snart sommarlov och alla var glada över att den sista tentan äntligen var skriven. Alla bökade in sig i hissen men Maria blev stående utanför, tvekande. ’Kom in du får plats!’ ropar gruppen inne i hissen. ’Nej, då blir den nog överbelastad’ svarar Maria. ’Jag tror jag trapporna.’ Dörren ska just till att stänga när Oskar stiger ur hissen. ’Jag tror jag också tar trapporna ner’ Hissdörrarna stängs och ljudet av busvisslingar och rop om ”Feel the löööööv!!!” försvinner nedåt.  Oskar räcker fram en hand och Maria tar den. ’Hej! Jag heter Oskar, tycker du om lösgodis?’ Maria svarar med ett litet leende. ’Lite lösgodis är aldrig fel.’  Oskar tycks ha hoppats på det svaret ’Så bra! Tänkte om du ville hänga med och köpa en påse. Sen kunde vi gå ner till Vätterstranden och diskutera meningen med livet, om HV71 vinner allsvenskan, eller vilka du tycker ska vinna valt.’ Maria svarar att ’Jag kan ingenting om sport, och ännu mindre om politik, men meningen med livet tål att diskutera.’ Oskar med ett stort leende på läpparna svarar att ’Det det tar jag som ett ja! Gillar du salta sillar?’

Gröna ögon precis som sin bror, Eve visste plötsligt hur hon skulle rädda sitt jobb.

”Mr Crout min bror har blivit påkörd av någon dåre som smet från platsen. Jag måste hjälpa honom till sjukhuset, hoppas du förstår.”

”Det här låter som ännu en dålig ursäkt Mrs Klein. Du ska veta att det finns många som gärna tar ditt jobb om du inte är intresserad.”

”Jag kan ta med honom till kaféet om du inte tror mig.”

”Hmm… Bäst du snabbar på, nu har inte tid att prata med dig längre jag har kunder som väntar!”

Eve satte sig ned på bänken och böjde sig ner emot Jim som inte lyckats ta sig upp på bänken igen

”Det ser ut som du behöver hjälp.”

Jim som fortfarande försökte greppa vad han gjorde mörbultad i New York fick bara fram ett

”Ehh... Jo.” på svenska.

”Är det ditt sätt att säga ’Ja tack’? Var kommer du ifrån”

”Uhh... Sverige.” svarade Jim fortfarande på svenska, hans hjärna verkade inte vilja lyda honom.

”Ok... Kan du engelska?” säger Eve med långsam tydlig röst, som om hon talade till ett förståndshandikappat barn.

”Yes.” svarar Jim, vars hjärna äntligen fattat galoppen.

”Ah! He speaks! Underbart!” säger Eve med ett något sarkastiskt tonfall. ”Vi måste ta dig till ett sjukhus och det är pronto!”

”Ont i ryggen. Kan inte gå” Jims hjärna hade äntligen kopplat över till engelska med visst gnissel i maskineriet.

”Vi tar en taxi” Precis som i en film vinkade Eve från trottoaren och gul taxibil var snart på plats.

På sjukhuset plockade de ut glassplittret ur Jims arm, bandagerade hans händer och gav honom en burk piller mot värken i ryggen. Inget var brutet men han hade fått en ordentlig smäll i ryggen, vad som kunde ha orsakat det visste varken doktorn eller Jim. Vid det här laget började Jim se Eve som en räddande ängel, en riktigt söt ängel också! Det verkade nästan för bra för att vara sant. Det var det.

”Du är skyldig mig 1200 dollar för det här lilla besöket, och för din skull hoppas jag att du kan betala. Och nu är det din tur att hjälpa mig!” Eve förklarade att han nu hette Steve och var hennes bror som kommit på oväntat besök, och omedelbart lyckats bli påkörd i New Yorks hetsiga trafikdjungel.

”Bäst att du låter mig sköta pratandet, men vi har vuxit upp i Wyoming så försök låta som du kommer därifrån.”

Jim tänkte att Eve lika gärna kunde bett honom prata Nepalesiska med sydstatsbrytning, men Eve verkade inte vara en kvinna som skulle acceptera ett nej till svar.

Solens första strålar reflekterades på den oroliga vattenytan.  Den kalla blåsten gjorde morgonen kall trots att det redan var juni. Den första farkosten gled nästintill ljudlöst närmre land. Bakom den första följde ytterligare tusentals. Så fort farkosten nått stranden föll rampen ner och tillät soldaterna ombord att stiga i land.

Lite längre bak i ledet stod Ike Patton och mådde inte riktigt bra. Dels berodde det på den ojämna resan men också tanken på förestående död. Hjälmen han fått bar han inte för tillfället vilket lät hans blonda hår fladdrade i den bitande vinden. Han hade lyckats undvika den obligatoriska snaggningen som annars var standard.

De första soldaterna började springa in mot fiendestyrkan och i samma ögonblick öppnade tyskarna eld. Ike hade inget annat val än att börja röra sig framåt. För varje steg blev han allt mer illamående men det fanns ingen återvändo nu. Det var som om helvetes portar hade öppnats.

Ike tog sina första skakiga steg på land men hade inte tid att stanna upp så han började springa. Kulor ven och granater sprängdes runt omkring honom. Ikes enda tanke just nu var att fly bort från striden och han vände sig inte om en enda gång.

En bit längre bort såg han något märkligt. Mitt på stranden stod en liten trädörr. Det besynnerliga var att dörren inte verkade leda någonstans men Ike var panikslagen och sprang mot dörren i alla fall. Den kunde ju fungera som skydd om inte annat.

När han kom närmre fram kunde han urskilja siffror inristade i dörren. 666. Han funderade inte närmre på betydelsen utan slängde sig istället bakom dörren för att skydda sig mot den värsta fiendeelden.

För tillfället var han säker men det varade inte länge. Från havet ser han plötsligt en amfibietank stiga upp och komma emot honom. För att undvika säker död gör han det han finner mest logiskt. Han öppnar dörren.

Han hade förväntat sig att se andra sidan av stranden eftersom dörren egentligen inte leder någonstans. Men till sin förvåning ser han bara mörker. Bakom honom kommer tanken allt närmre och han måste göra ett val. Stanna här och möta sitt öde, eller ta chansen och stiga in i det okända.

Några sekunders tvekan och sen tar han steget. Dörren stängs bakom honom. Mörkret viker undan och ett landskap uppenbarar sig. Men det är ingen välkomnande syn. Himlen var svart och från de tunga molnen föll små glimmande stenar. Långt bort i horisonten kunde han se eldsprutande vulkaner halvt dolda bakom en tjock rökridå. Tvärs genom landskapet flöt en flod, men den bestod inte av vatten utan het, rykande lava.

I ögonvrån kunde han urskilja en stor byggnad och vände sig ditåt för att ta en närmre titt. Det var ett stort palats men såg inte ut som det var beboeligt. Svarta torn dominerade arkitekturen och framför palatset vandrade skugglika figurer.

Ike ville inte tro det men alla bevis fanns där. Det här var helvetet. Riktiga helvetet!

Plötsligt uppenbarade sig en gestalt framför honom. Han bar en lång kappa med huva. Ike kunde inte se figurens ansikte. Varelsen talade till honom med mörk röst.

Ike övervägde alternativen. Ett evigt liv i helvetet eller en smärtsam död på jorden?

Varelsen väntade på ett svar. Ike sa:

”Vi ses på andra sidan” och stängde dörren bakom sig.