Avsnitt 2: Annica Lennartsson
När solen gick upp jagade den bort mycket av kylan som plågade de två afrikanska syskonen. Ekwueme värmde sin lillasysters händer mellan sina egna, blåste varm luft på dem och masserade för att få igång blodcirkulationen. Det var inte så längesedan de hade legat under varma filtar nattetid. Familjen hade varit fattig, men det var rena lyxtillvaron jämfört med den hemlöshet de levde i nu.
- Ge mig den andra handen nu, sade Ekwueme uppfordrande till sin syster.
Bahati var numera ganska van vid morgonrutinen att få liv i kroppen igen att hon knappt lade märke till den stickande smärtan när blodet rusade ut i fingrarna igen. Hon satt djupt försjunken i tankar på dem hemlighet Ekwueme hade berättat om igår. Det undgick inte hennes bror som såg på henne att hon hade tankarna på annat håll och att det var något som förvirrade henne. Det gav henne ett så lustigt ansiktsuttryck, och hon bet sig alltid hårt i underläppen samtidigt.
- Ekwueme, var bor mannen i släden? Hon tittade frågande på honom.
Han visste faktiskt inte, det hade hans pappa aldrig berättat. Men han visste hur det såg ut där i alla fall.
- Han bor i ett stort hus som är omgivet av fruset vatten. Det är kallt där, men inne i hans hus är det varmt. Det finns massor med ljus som brinner och hela hans familj är där för att hjälpa honom att förbereda sin resa runt i världen.
Bahati upplevde samma förväntansfulla rysning i kroppen som hon hade gjort kvällen innan när Ekwueme först nämnde mannen. Ekwueme kunde inte låta bli att skratta lite åt hur fascinerad hon var av det han hade berättat för henne. Han mindes själv känslan när han först fick det berättat för sig.
Bahati var tyst en stund till och hade ändrat ansiktsuttryck igen. Nu såg hon ut att bita sig ännu hårdare i läppen.
- Vad ska du önska dig av mannen i släden? frågade hon till slut.
Ekwueme log åt henne. Det fanns inga tvivel, han hade vetat länge nu vad han önskade sig.
- Ge mig den andra handen nu, sade Ekwueme uppfordrande till sin syster.
Bahati var numera ganska van vid morgonrutinen att få liv i kroppen igen att hon knappt lade märke till den stickande smärtan när blodet rusade ut i fingrarna igen. Hon satt djupt försjunken i tankar på dem hemlighet Ekwueme hade berättat om igår. Det undgick inte hennes bror som såg på henne att hon hade tankarna på annat håll och att det var något som förvirrade henne. Det gav henne ett så lustigt ansiktsuttryck, och hon bet sig alltid hårt i underläppen samtidigt.
- Ekwueme, var bor mannen i släden? Hon tittade frågande på honom.
Han visste faktiskt inte, det hade hans pappa aldrig berättat. Men han visste hur det såg ut där i alla fall.
- Han bor i ett stort hus som är omgivet av fruset vatten. Det är kallt där, men inne i hans hus är det varmt. Det finns massor med ljus som brinner och hela hans familj är där för att hjälpa honom att förbereda sin resa runt i världen.
Bahati upplevde samma förväntansfulla rysning i kroppen som hon hade gjort kvällen innan när Ekwueme först nämnde mannen. Ekwueme kunde inte låta bli att skratta lite åt hur fascinerad hon var av det han hade berättat för henne. Han mindes själv känslan när han först fick det berättat för sig.
Bahati var tyst en stund till och hade ändrat ansiktsuttryck igen. Nu såg hon ut att bita sig ännu hårdare i läppen.
- Vad ska du önska dig av mannen i släden? frågade hon till slut.
Ekwueme log åt henne. Det fanns inga tvivel, han hade vetat länge nu vad han önskade sig.
