Bläck Jönköping

Berta kände hjärtat bulta frenetiskt av upphetsning och hon uppfylldes av en lätt eufori. Äntligen, äntligen, äntligen! Hon fortsatte slå på den stilla kroppen, trots att den var långt bortom allt spår av liv. Hon upphörde inte förrän svetten pärlade sig i pannan på henne och armen ilsket protesterade med dova stötar av smärta. Det gick knappt att känna igen kroppen framför henne som en människa längre. Hon visste att hon måste ta itu med den gamle översten ganska snart, även om det bar henne emot. Han hade egentligen ingenting med det här att göra och var ganska harmlös om än irriterande. Nog visste hon att han skulle ha sett henne, gubben gjorde ju inget annat än att spionera på sina grannar, då främst henne och Horace.

Berta bedömde att hon skulle ha ungefär tio minuter på sig bara under tiden han överlade med sig själv om han skulle ringa polisen eller ej. Även om hon trodde att han skulle välja det förra alternativet borde hon ha åtminstone ytterligare några minuter på sig. Gubben skulle behöva ta sig ut till redskapsboden där han hade telefonen. När hon och Horace var nyinflyttade hade han ganska vänligt och förmanande varnat henne för de tyska spionerna inom polisen. En av uppmaningarna hade varit just att inte ha telefonen i bostadshuset, översten menade då att de kunde avlyssna den. Berta kunde inte riktigt minnas när eller varför de kommit på kant med varandra, men de hade inte pratat mycket efter det. Det kändes inte alls bra att bli tvungen att döda honom. Snart. Hon måste bara vila lite först.

Berta tillät sig återigen att njuta av den befriande känslan. Det var över. Så många år av bittert hat – i ett slag upplöst. Det var en ren tillfällighet att hon fått kännedom om Horace’ andra kvinna. Först hade hon trott att det var något tillfälligt, något hon hade kunnat se genom fingrarna med. När hon till sist insett att så inte var fallet var det precis som om något brast inom henne, från den dagen hade hon fantiserat om Horace’ brutala död. Att han älskade whiskyn mer än henne kunde hon tolerera, men inte att dela hans resterande kärlek med ännu en kvinna. Hon hade haft tillfälle att döda honom fler gånger än hon kunde räkna, men var gång höll något henne tillbaka. Den där gången då hon stått utanför hans kontor med järnröret mindes hon tydligast. Hon hade varit så inställd på att slå, krossa och förstöra. Adrenalinet hade pumpat i vågor genom kroppen på henne, men hon hade inte kunnat förmå sig till att öppna dörren. Någonstans långt inom henne fanns fortfarande en förrädisk del av Berta som envist vägrade sluta älska honom, trots att det gjorde henne rasande. För var gång hon misslyckades sjönk hennes självkänsla ytterligare, medan bitterheten etsade spår i hennes ansikte. Hon visste att hon idag bara var en spillra av sin forna skönhet.

Trots att det plågade henne hade hon börjat följa efter dem. På avstånd hade hon sett deras ömhetsbevis, och varje beröring dem emellan hade brutit ner henne ytterligare. Men hon hade också sett grälen, den sjudande galenskapen i kvinnans ögon – var det den som förtrollat Horace så? Allt mer hade det stått klart för Berta att flickan kunde bli det verktyg hon behövde. Länge hade hon filat på brevet till henne. I det hade hon förklarat att Horace aldrig tänkt lämna henne – Berta – som han lovat kvinnan. Berta visste att det hade varit en chansning, men ändå en ganska sannolik sådan. Tvärtom, hade hon ljugit vidare, så hade Horace förhållande med henne varit på Bertas initiativ eftersom hon på grund av sjukdom inte längre kunde ta honom till sin bädd. Hon hade utförligt beskrivit för kvinnan hur de hade skrattat åt hennes dumma naivitet, åt att hon faktiskt trodde på Horace’ kärleksförklaringar. Tack vare hennes plågsamma spionage hade hon kunnat återge deras ömma scener, och rått smulat sönder dem i brevet. Fylld av skadeglädje hade hon avslutat brevet med ”Tack för en ytterst underhållande tid, men sjukdomen har till sist gett med sig och dina undermåliga tjänster behövs inte längre. Vänligen – Berta och Horace.” Hon visste att hon kopierat Horace namnteckning perfekt.

Allt hade gått som Berta trott. Hon hade misstänkt att kvinnan kände till Horace rutiner lika väl som hon själv gjorde det, och mycket riktigt. Hon log lite åt ironin i att samma kvinna som utsatt henne för helvetet på jorden också hade varit den som till sist befriat henne från det. Dels genom att utföra den smutsiga syssla hon inte förmått genomföra själv – att döda Horace. Dels genom att Berta själv till sist fått utlopp för all sin vrede och bitterhet med varje befriande stöt järnröret sänt uppför hennes arm då det träffade kvinnans kropp. Igen och igen och igen. Berta tittade på det livlösa byltet och hennes stela ansikte mjukades upp av ett trött leende. Leendet slocknade när hon kastade en blick mot överste Senaps hus. Hon kunde inte dröja längre.

Berta höll sig noggrant i utkanten av gårdsplanen, där gatlyktans sken inte kunde röja henne. Långsamt närmade hon sig överstens hus, men insåg att hon inte skulle hinna fram i tid när hon såg honom gå mot redskapsboden. Hon förbannade att hon dröjt så länge när hon ändå skyndade på stegen och något snabbare närmade sig den fördömda karlns tomt.

Överste Senap stirrade en stund på den matt svarta telefonen. Det var inte bara avlyssning han oroade sig för längre, det skulle inte förvåna honom om tysksvinen på nåt vis lyckats se till att det skulle komma gas ur hålen vid högtalaren eller mikrofonen då man lyfte luren. Bestämt drog han ett djupt andetag, och höll inne det medan han lyfte luren. Misstänksamt sniffade han i luften ett par gånger innan han bedömde telefonen som säker. Än så länge.

”Är det någon där?” hörde han växeltelefonisten säga med en viss skärpa.
”Ja, ursäkta. Jag skulle vilja bli kopplad till polisen tack.”
Han tyckte sig höra något på linjen, säkert någon form av inspelningsapparatur, under tiden han kopplades.
”Inspektör Reinhold, vad kan jag stå till tjänst med?”
Han visste det, han visste det! Han visste att det var tyskjävlar bland polisen! För en stund glömde överste Senap alldeles bort varför han ringt, och trumpetade upprört om vad han tyckte om tyska spioner. Och senapsgas, det var han extra tydlig med. Inspektör Reinhold skulle just till att lägga på då översten till sist sade att han bevittnat ett mord.
”Hursa?” undrade Reinhold skarpt.
”Jo serru – Gamen här i huset intill...”

Berta såg överste Senap vända sig om och se på henne. Hade han verkligen kallat henne ”Gamen” undrade hon roat och kände sig något mer motiverad att höja det fortfarande blodiga järnröret. Hon såg en pulserande åder guppa upp och ner på hans panna och gick långsamt närmare. Han spärrade upp ögonen och höll hotfullt upp telefonen. Så såg hon något nytt i hans blick. Förvåning? Hon hann inte avgöra vad det var innan han rullade på ögonen så bara vitorna syntes, halva ansiktet hängde plötsligt slappt, han drumlade i golvet och en omisskännelig stank spred sig till hennes näsborrar. Hon kunde knappt tro sin tur, karln verkade ha fått slag. Beslutsamt sträckte hon sig efter telefonen.

Överste Senap kände döden närma sig och förbannade att han sänkt garden. Han hade ju vetat att det fanns tyskjävlar hos polisen. Att de haft gas i telefonen, han hade haft rätt hela tiden. Det enda han inte förutsett var att den jäkla häxan hela tiden varit med i konspirationen. Han fick skylla sig själv som inte tänkt på det. Men han hade haft rätt. ”Tyskjävlar” var den sista tanken som ekade genom hans huvud.

”Mitt tålamod är faktiskt inte hur långt som helst” väste Reinhold i luren just när Berta höll den mot örat.
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sir,” sade Berta i en undergiven, ursäktande ton. ”Ni måste förlåta, min man, han är senil, jag vände bara ryggen till någon minut.”
”Den karln gör ni bäst i att spärra in, frun, om ni inte har något emot att jag säger det. Han är ju spritt språngande galen! Svamlade om spioner, senapsgas och mord!”
Berta tackade tyst Gud eller Djävulen – vem det nu än var som gett henne denna utväg. Lagom ödmjukt sade hon sedan:
”Jag kan inte nog ursäkta det sir, men ni förstår säkert att jag ogärna skiljs från min make. Han har fortfarande klara dagar. Jag skall verkligen se till att det här inte upprepas.”
”Det hoppas jag för er skull, frun, och jag beklagar er mans tillstånd. Men sådant här slöseri med polisens tid är inte acceptabelt. Jag låter det passera för den här gången, men händer det igen kan ni räkna med en påhälsning.”
”Jag förstår sir. Det ska inte upprepas. Ursäkta att vi slösade med er tid. Godkväll sir.”
”Nåja. Godkväll med er.”

Hon sjönk ner på golvet, jämte mannen hon trots allt inte hade behövt slå ihjäl. Nog förstod hon att det bara var en tidsfråga innan liken hittades, men det spelade ingen roll. Vid det laget skulle hon vara långt borta.

Med en fortsatt irriterande blick tittade emobruden på mig.
”Syrran” svarade hon och himlade med ögonen. ”Om någon skulle tro mig och kunna hjälpa oss är det hon. Men hon kan ju aldrig ha sin jävla telefon på!” Hon såg ärligt irriterad ut och började snart flacka med blicken samtidigt som hon vände om och tog några steg emot väggen. Jag förstod att hon var stressad, jag kunde känna den känslan krypa upp inom mig också. Vad i helvete skulle vi ta vägen nu?! Jag kände hur alkoholen i kroppen minskade min förmåga att fokusera i sittande ställning på en av stolarna i emobrudens lägenhet. Med ett hjälpande tag i bordskanten tog jag mig upp på fötter.
”… det finns en brandstege längre bort i byggnaden, vi kan ta den vägen.” Emobruden tittade på mig och jag fick kisa en aning innan jag kunde se som vanligt, eftersom jag suttit ner.
”Okej, bra. Tar du tanten så kollar jag om korridoren är tom.” Jag började röra mig mot dörren medan emobruden tog tag i tantens arm så att hon kunde ställa sig upp.
”Hörrni, jag har faktiskt ett namn. Jag heter Lisette. Så snälla kalla mig det och inte ´tanten´.” Emobruden nickade åt henne och de började gå mot dörren.
”Visst, Lisette. Men nu måste vi dra.”

Jag öppnade dörren försiktigt, av någon anledning fick jag för mig att zombiesarna skulle göra en ”I Am Legend” på oss men jag insåg snart att de inte skulle göra det, eftersom de än så länge rört sig saktare än en pensionär på 95 år.

Utanför Eves hus, på andra sidan gatan stod en skåpbil parkerad. Den var inte uppseendeväckande på något sätt, med sin slitna, svarta lack och rejält tillbucklade motorhuv. Om de förbipasserande vetat om vad som pågick i bilen så hade de nog funnit den betydligt mer intressant, dock. I den bakre delen, som var skyddad från omvärlden med hjälp av ett draperi, satt en kraftigt överviktig man framför en datorskärm.

Den fastskruvade kontorsstolen verkade vara på väg att ge vika under den massiva kroppshyddan. Av hans klädsel och personliga hygien att döma hade han suttit där ett tag. Mängder av burkar med Dr Pepper låg slängda på golvet tillsammans med flertalet pizzakartonger. Mannen hade en svettfläckig t-shirt på sig och bar även ett par hörlurar. Genom dessa hörde han vartenda ord i samtalet som pågick i lägenheten tvärs över gatan och han lyssnade med stor koncentration och antecknade noga det mesta som sades. Även om datorn framför honom spelade in samtalet så vågade han inte lita på maskiner helt och hållet. Han var gammaldags och ville alltid vara på den säkra sidan.

Han hade sysslat med den här typen av jobb i mer än hälften av sitt 45-åriga liv, men han hade aldrig tröttnat på det, även om vissa uppdrag, till exempel detta, var mindre spännande än andra. Men just idag hade det börjat hända saker. Kvinnan han bevakade hade tagit med sig en okänd man in i sin lägenhet och allt eftersom deras samtal pågått hade mannen i bilen insett att det var detta han hade väntat på de senaste fyra veckorna. Han sträckte sig efter sin mobiltelefon, slog det hemliga numret som han fått specifika uppgifter om att enbart ringa vid just detta tillfälle.

Signalerna gick långsamt fram. Först en. Sedan två och tre. Precis innan den fjärde signalen fick han svar och en välbekant röst hördes på andra sidan.

”Ja?”, sa rösten på andra sidan.

”Durich här”, sa mannen i bilen. ”Nu har det hänt. Din son har anlänt.”

Regnet öste fortfarande ner. Men mina tårar hade sedan länge slutat rinna. De hade tagit slut redan igår. Nu fanns bara känslan av övergivenhet inom mig. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat göra så, hade varit min första reaktion. Jag är inte bra på att ta kontakt med någon jag gillar, det vet han ju! Och han vet också hur mycket jag bryr mig om honom.

Blicken lyftes upp och fästes på en siluett framför mig på spåret. Det är ju han! Men, men...

- Jag trodde du hade åkt! ropade jag och han började gå emot mig.
- Jag kunde inte, svarade han när han stod en och en halv meter ifrån mig.
- Förlåt, bad han sedan och tittade på mig med de där oemotståndliga hundvalpsögonen.
- Jag trodde att det här var vad jag vill, fortsatte han.
- Men det är det inte. För mitt liv är här, med dig.

Jag stirrade på honom, visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag hade ju sagt farväl, tafit avsked.

- Okej… och vad vill du att jag ska svara på det? började jag.
- Kommer du inte ihåg hur vi sa ”hej då”? Du lovade att jag skulle kunna gå vidare och du också.
- Ja, jag vet att jag sa det, svarade han.
- Men jag hade fel. Så fruktansvärt fel och jag inser det nu. Snälla, säg att vi kan glömma vårt farväl.

Hur kan han bara? Fast visst, jag har ju fortfarande samma känslor kvar för honom. Men, nä, ändå! Jag sa ”hej då” och nu vill jag kunna gå vidare. Eller i alla fall inte bara fortsätta som om inget av det här hade hänt.

- Benny, började jag för att visa att jag ville vara seriös.
- Jag kan inte bara låtsas som om det här inte har hänt. Du kan inte begära det av mig!

Jag kände hur hjärtat slog till av den smärre irritationen. Benny kände tydligen av det och ryggade tillbaka. Han har alltid varit rädd för att göra mig arg. Han gillar det inte.

- Men Lisa, får han fram.
- Jag stannade ju för din skull. Jag insåg att det jag ville allra mest INTE är i Karlstad utan här.
- Nej, Benny. Sluta! Jag, jag kan inte. Vi är vänner nu, inget mer.

Jag vände mig om och började sakta röra mig bprt från stationen.

Tågstationen låg insvept i ett dunkel av dimma och halvmörker. Regnet duggade ner över mig och skickade kalla kårar längs ryggen. Även om jag egentligen inte ville skiljas från henne, även om jag inte ville att hon skulle åka så ville jag springa härifrån. Springa långt bort, tills jag inte orkar mer. Springa hem och dra en filt över mig och inte visa mig för dagens ljus tills alla känslor har domnat, tills jag inte minns henne mer.

Jag hade innan det här ögonblicket väntat mig ett tårtdrypande farväl, hur hon skulle sträcka sig ut ur ett fönster och vifta med en näsduk på ett ack så klyschigt sätt åt mitt håll medan tåget sakta rullar iväg och forslar henne ut ur mitt liv. Det här var ingenting som det, jag kan inte ens se henne i något av de regnstänka fönster som prydde tågets sida.

Jag ryste till än en gång och i samma stund tjöt tåget till och började sakta men makligt rulla iväg. Det fick snabbt upp fart och försvann strax in i mörkret, med bara tomhet kvar efter sig.

När jag vände mig om för att slutligen lämna den ödsliga tågstationen möttes jag av en synnerligen oväntad syn – där stod hon kvar. Med väskor och allt, hon hade kanske aldrig ens gått på tåget. Som i en dröm styrde mina ben mig mot henne utan att jag ens behövde tänka tanken och när jag närmade mig henne sa hon, ”Förlåt, jag... Jag kunde inte åka.”

Min första impuls att omfamna henne byttes mot en annan känsla. Jag blev vred. Hur fan kunde hon inte åka? Fattade hon inte vilken chans hon kastade i sjön? Lika fort kastades dock min rationella sida omkull av mina känslor. Trots att hon slösar bort sitt liv är jag glad att hon slösar bort det på mig.

Fotstegen var inte kvicka, men desto fler till antalet. Runt hörnet syntes först en ensam zombie som släpade sitt ena ben efter sig, en benpipa utstickande i knähöjd verkade sakta ner den. Efter honom kom en till zombie. Och efter den en till. Och efter den en hel hög till. Tanten skrek. Jag skrek. Emobruden skrek inte. Hon verkade vara uppfylld av kall beslutsamhet.

”Följ med!” skrek hon, samtidigt som hon tog tanten över axeln helt själv och satte av nedför gatan, åt motsatt håll från den zombiehord som sakta men säkert rörde sig åt vårt håll. Jag tänkte inte, utan sprang bara efter. Som vi sprang förbi en tvärgata kastade jag ett öga åt vänster och såg med ens en hel hord med oräkneliga zombies, som lika långsamt och kusligt vandrade mot oss. Emobruden verkade också ha sett dem, för hon sprang ännu fortare, med tanten släpandes bakom henne.

Emobruden stannade vid en port, som tyvärr bestod till stor del av ett stort fönster, vilket gjorde att den knappast skulle hålla zombiehorden utelåst särskilt länge. Väl innanför porten med tanten fortfarande i släptåg tryckte emobruden efter hissen. Det kändes som en evighet innan den tillslut plingade till och öppnade dörrarna. Jag försökte lite försynt hjälpa emobruden med tanten, men emobruden bara fräste åt mig att lägga av. ”Fyran” sa hon, och nickade åt knapparna på hissväggen. Jag tryckte på fyran, och hissen brummade upp, plågsamt långsamt.

Uppe på fjärde våningen rafsade emobruden en kort stund i sin handväska innan hon ryckte upp ett gäng nycklar och låste upp en av lägenhetsdörrarna. Hennes lägenhet fick mig först att vilja pröva lyckan bland alla zombies ute på gatan. Rosa och svart fluff på allt, affischer med tråkiga Tim Burton-filmer, toppat med ungefär en miljard mjukisdjur, allihop säkert inköpta med ironi som syfte.

Emobruden slängde ner tanten på en soffa i vardagsrummet medan jag låste dörren. Jag gick ut till vardagsrummet och noterade att tanten såg mer slutkörd ut än emobruden. Nere på gatan såg jag hur ett hav av zombies långsamt rörde sig fram och tillbaka, som osäkra på var de skulle ta vägen. Emobruden vankade fram och tillbaka i rummet med en mobiltelefon tryckt mot örat.

”Kom igen… Svara då, för faan…” mumlade hon, med märkbar irritation i rösten. Plötsligt fräste hon till och kastade telefonen i golvet. Den studsade en gång innan den gled fram och stannade framför mina fötter. Den såg kollosalt trasig ut.

”Rationellt…” mumlade jag åt telefonens håll innan jag tittade upp på emobruden. ”Vem försökte du ringa egentligen?”