Utanför Eves hus, på andra sidan gatan stod en skåpbil parkerad. Den var inte uppseendeväckande på något sätt, med sin slitna, svarta lack och rejält tillbucklade motorhuv. Om de förbipasserande vetat om vad som pågick i bilen så hade de nog funnit den betydligt mer intressant, dock. I den bakre delen, som var skyddad från omvärlden med hjälp av ett draperi, satt en kraftigt överviktig man framför en datorskärm.

Den fastskruvade kontorsstolen verkade vara på väg att ge vika under den massiva kroppshyddan. Av hans klädsel och personliga hygien att döma hade han suttit där ett tag. Mängder av burkar med Dr Pepper låg slängda på golvet tillsammans med flertalet pizzakartonger. Mannen hade en svettfläckig t-shirt på sig och bar även ett par hörlurar. Genom dessa hörde han vartenda ord i samtalet som pågick i lägenheten tvärs över gatan och han lyssnade med stor koncentration och antecknade noga det mesta som sades. Även om datorn framför honom spelade in samtalet så vågade han inte lita på maskiner helt och hållet. Han var gammaldags och ville alltid vara på den säkra sidan.

Han hade sysslat med den här typen av jobb i mer än hälften av sitt 45-åriga liv, men han hade aldrig tröttnat på det, även om vissa uppdrag, till exempel detta, var mindre spännande än andra. Men just idag hade det börjat hända saker. Kvinnan han bevakade hade tagit med sig en okänd man in i sin lägenhet och allt eftersom deras samtal pågått hade mannen i bilen insett att det var detta han hade väntat på de senaste fyra veckorna. Han sträckte sig efter sin mobiltelefon, slog det hemliga numret som han fått specifika uppgifter om att enbart ringa vid just detta tillfälle.

Signalerna gick långsamt fram. Först en. Sedan två och tre. Precis innan den fjärde signalen fick han svar och en välbekant röst hördes på andra sidan.

”Ja?”, sa rösten på andra sidan.

”Durich här”, sa mannen i bilen. ”Nu har det hänt. Din son har anlänt.”