Bläck Jönköping

Det var inte provet läraren delade ut som Erik satt och funderade på, det var inte heller klagandet över ett prov sista skoldagen innan påsklovet. Nej, för Eriks del var geografiprovet inget bekymmer, han ville bara få det gjort och börja påsklovet. Det som upptog Eriks tankar låg ungefär en kilometer bortom skolgården, hans brors nya TV-spel. Han var fyra år äldre än Erik och var hans bästa vän. De gjorde allting tillsammans. Nästa år skulle han börja gymnasiet i stan, långt härifrån.

Erik fick provet och satte igång. Det tog honom inte mer än 25 minuter men Erik satt kvar. Låtsades ha problem, låtsades behöva vässa pennan, låtsades skriva fel, suddade ut ett helt stycke och skrev om det igen, ord för ord. Någon reste på sig, Erik tittade inte upp. Ännu en till reste sig och gick. Efter en stund gick tre stycken, två till och efter 40 minuter hade mer än halva klassen gått.  När det var 10 minuter kvar på lektionen talade läraren om det, en av de som satt kvar suckade, gav upp och lämnade in sitt prov. Trots att Erik var klar först var han sist ut. Han räckte provet till läraren ”gick det bra?” Erik visste att han var hennes favorit men låtsades inte veta. ”Jo, sådär”

På skolgården fanns det bara några killar vid fotbollsplanen men ingen han kände, klockan var halv två och hans bror var redan hemma nu. Han började springa över skolgården mot cykelparkeringen. Kom inte ända fram innan han började sakta ner. Nej, tänkte Erik, inte idag. Trillingarna stod vid cykelparkeringen.”Nämen, hej!” Erik låtsades inte höra och gick rakt fram mot sin cykel, fumlade med låset, hade problem men att knäppa hjälmen. Tittade inte upp en enda gång. ”Snygg hjälm” sa en av dem och någon skrattade.

”Ska du hem nu?”  Han ställde sig i vägen för Erik ”Ja…” svarade han osäkert. ”Glad påsk då, vi kanske ses.” Hoppas inte, tänkte Erik. ”Verkligen, snygg hjälm!” En annan klappade Erik på hjälmen. Hårt. ”Ska du inte hem?” De två andra fnittrade som om det var en hemlighet, som om Erik inte visste att dem visste att han var rädd för dem. De höll kvar Erik i nästan fem minuter, de skrattade åt honom, retade honom och låtsades inte om honom. ”Kan du flytta så jag kan cykla iväg?”, sa Erik till slut. ”Men varför sa du inget?” sa han, log och flyttade på sig. Erik cyklade förbi dem, bort från dem.

Slängde cykeln i trädgården, slängde hjälmen i hallen, slängde av sig väskan i vardagsrummet och sprang in till sitt rum. Det knackade på hans dörr. ”Hej”, sa hans bror, ”allt bra? Du... är lite sen, hände nåt eller?” Vad han egentligen menade var; stötte du på dem? ”Nej, eller, dem var vid cykelparkeringen med inget hände.  Hans bror suckade. ”Varför säger du inte bara vilka det är?” Erik ville inte prata om det med sin bror, ville inte att han skulle tycka att Erik var feg. ”Är det inte dags att få ett stop på det här, innan…” Avslutade inte meningen.

”Äh, kom vi spelar” Sa Erik och tvingade fram ett leende.
De gick till köket, tog med allt onyttigt de kunde hitta in till hans brors rum. Där spenderade Erik nästan hela påsklovet, de slogs mot utomjordningar tillsammans och hade jättekul.

När Eriks bror kom ut i hallen satt Erik och knöt sina skor. ”Vart ska du?”
”Köpa läsk” svarade Erik.
”Vill du att jag ska följa med?”

”Nej, det går snabbt, det är långfredag idag, affären stänger om en timme typ, jag måste skynda mig, det är knappt någon ute idag” Hans bror frågade ändå om Erik var säker. ”Det lugnt, jag är tillbaka om max 20 minuter”

Erik gick ut ur affären med plastkassen i handen. Ville skynda sig hem och bestämde sig för att cykla genom parken. Men Erik kom inte ända fram innan han ångrade sitt beslut. De stod med sina cyklar vid en dricksfontän. Han bestämde sig för att cykla förbi dem utan att stanna. Men de började cykla emot honom. Han tänkte vända, men de var för nära och skulle kanske följa efter honom, en annan gång följde de efter honom nästan ända hem.

En spark på Eriks framhjul gjorde att han tappade balansen och föll omkull.  Läskburkarna rullade iväg. Erik var rädd ”lägg av… ” försökte han. De omringade honom. Han hörde inte vad de sa, kunde bara höra sina egna hjärtslag. De slängde iväg hans cykel när han slutade reagera på deras hån. Erik kände ilskan växa inom sig. Han hatade dem, hatade dem med all sin makt. ”Lägg av sa jag!” Erik försökte tränga sig förbi och ta sin cykel men stoppades. Efter det var allt som en dimma. Ett slag ryckte av honom hjälmen, ett annat fick honom böja sig framlänges, ett till och han föll till marken.

”Erik!” Hans bror sprang emot honom, ”Vad hände? Vem gjorde det här?”  Erik kunde inte prata. ”Herregud, du blöder ju!”

Erik kunde inte sova den natten.  Hörde en svag knackning på dörren och när han inte svarade gick hans bror in ändå och satte sig på sängkanten. ”Erik du skulle sagt vilka de var, jag kunde… jag kunde gjort nåt” Erik trodde aldrig han skulle se sin bror gråta. ”Du kunde inte ha gjort något” viskade Erik. ”Jag kunde ha försökt. Jag ska ju se till dig, ta hand om dig och… jag … förlåt. Förlåt” Erik ville fråga honom för vadå, men orkade inte. Istället flyttade han bara på sig, gjorde plats åt honom att lägga sig ner. Sen låg dem där, länge och utan att säga något. Det var Erik som bröt tystnaden men det var svårt för honom att hejda gråten. ”Om… ” försökte han. ”Om vad?” frågade hans bror och vände sig om, ”vad är det?”  Erik försökte igen ”om jag säger vilka de var, lova att inte säga till någon då?” Hans bror gnuggade ögonen, ”jag lovar” Erik svalde hårt och berättade för första gången vilka som låg bakom hans rädsla, hans osäkerhet, hans ovilja att gå till skolan och hans nuvarande tillstånd. Hans bror lyssnade, suckade och höll tillbaka sina tårar gott han kunde. När Erik berättat allt kramade hans bror om honom och lovade att han skulle se till att ingen någonsin rörde honom igen.

När Erik vaknade var det tyst i huset.  Hans mamma jobbade men hans bror borde vara hemma, var det inte påsklov längre? Klockan blev 12 men han hörde inget. Erik tänkte gå till köket och äta men kunde inte ta sig upp, hade ont i hela kroppen. Smärtan tvingade tillbaka honom. Han väntade otåligt på sin bror. Klockan ett tvingade han sig själv för att gå upp, inte av hunger utan av oro. Han letade genom huset, kunde inte gå upp för trappan och ropade istället nerifrån. Fick inget svar. Gick in i köket och åt flingor. Gick sen in till vardagsrummet och tittade på TV. Tyckte att han hörde något från övervåningen. Stängde av TV:n och gick till trappan. ”Är det någon där?”. När ingen svarade tvingade han sig själv att gå uppför trappan. Det var väldigt jobbigt och väl uppe var han tvungen att sätta sig ner och vila. Han gick runt på övervåningen ”hallå?” Inget svar. Erik kände sig ensam, så otroligt ensam. Och rädd. Han gick in till sin brors sovrum. Tomt. Han satte på TV:n, satte sig på sängen och började spela. En timme senare gav han upp. Stängde av och la sig ner på sängen. Började äntligen gråta, högljutt och länge, han visste att han var ensam hemma.

”Älskling, varför sover du här? Är din bror inte hemma?” Hur länge hade han sovit?
”Är du hungrig, vill du äta?”

Erik följde med till köket, åt pannkakor.  ”Var är han?” Frågade Erik. ”Jag vet faktiskt inte” svarade hans mamma utan att titta upp.

Erik låg fortfarande vaken när han hörde ytterdörren öppnas och smällas igen. Efter en lång stund kackade någon på hans dörr. ”Sover du?” Viskade hans bror. ”Nej” Han kom in och lade sig bredvid honom. ”Var har du varit?” Frågade Erik. Hans bror svarade inte utan bara låg där och tittade på honom.”Ingen kommer någonsin att röra dig igen Erik” Erik förstod inte.”Jag lovar” Sedan somnade båda i Eriks säng.

När skolan började veckan därpå hade alla hört vad som hade hänt. På lunchen kom två från hans klass fram och frågade om de kunde sätta sig bredvid honom. På idrotten frågade en annan om de skulle vara i par. På rasten frågade några han inte ens kände om han ville spela fotboll med dem, han sa nej och de frågade då vad han ville göra istället. När han skulle gå hem frågade någon om de skulle ta sällskap. På vägen berättade han om en massa spel han ville testa, Erik sa att han hade ett av dem hemma. ”Häftigt! Kan vi spela någon dag? Snälla?” ”Kanske, måste bara fråga min bror först” svarade Erik. Han log.

http://www.nutidningen.nu/index.php/nyheter/hoglandet/7881-Ungdomar-misshandlade-11-aaring

Minns du första gången vi sågs du och jag? Nerför Afrikasberg hade du vandrat och solen stod som högst när jag såg dig borta vid de vita elefanterna. Du såg lycklig ut därborta vid din vän. En vän som för en stund skulle bli min fiende och ett hinder för oss. I början vågade vi knapptse varandra i ögonen. Barndomens oskuldsfullhetgenomsyrade din unga kropp och gjorde mig vacker igen. När vi sågs om nätterna, när vi gömde oss i skuggan omdagarna, kunde jag bara tänka på nästa stund jag skullefå träffa dig. Nästa stund som jag skulle få röra viddina läppar så röda, som det blod som en gång fanns inom mig och inte på golvet framför dig. I sömnen drömde jagen dröm så vacker att jag trodde den var sann. Det varbara du och jag och din vän fanns ingenstans. Vi kundeses när vi ville och kaoset kring oss hade byttas ut mottotal harmoni. Vi dök ner i havet och simmade med fiskar som för en kort stund blev till änglar.

En dag, jag tror att klockan var åtta, besökte du mitthem. En högst besynnerlig syn mötte mig när jag slog uppdörren och såg dig stå där med ett leende på läpparna. Du sa:

"-Allt är över, nu ska allting bli bra."

Det var som om tiden slutat gå, när jag stod lutandes motmin dörr och tänkte på det du sa. Jag hade tusen frågor,men förväntade mig inga svar, och lät därför allt viladärhän. Dina armar runt mig vara alla svar jag behövde för stunden och ditt leende vaggade mig sakta in tilltrygghetens djupa sömn.

Vi levde lyckliga tillsammans, bara du och jag. Du villeskaffa barn men jag visste inte om jag kunde svara ja. Dupåpekade allt som du offrat för att vara med mig. Jag kunde inte längre stå emot. Löven föll och växte ut pånytt och vår familj blev allt större. Ju mer jag gav dig,desto mer ville du ha. Snart började allt som jag en gångbyggt upp ta slut och barnen grät sig hungriga tillsömns. Jag försökte säga stopp och lugna ner. Men som vanligt log du och gav mer och mer.

Varje kväll när jag försökte vila, kändes det som en Marapå mitt bröst och jag visste att det endast fanns ettsätt att bli av med henne. En kväll, jag tror att klockanvar åtta, smög jag in i våra barns rum och vaggade dem sakta till sömns, för en sista gång, med hjälp av mina händer. Tårarna föll när de en efter en somnade in. Trots att jag aldrig velat ha barn, var det svårt att se deras små hjärtan sluta slå. Inget skrik skulle längre formas från deras små läppar. Det skulle återigen bli tyst.

Dagen därpå vaknade du upp till förödelsen som jag utförtmen du skapat. Jag förväntade mig att du skulle bli arg,att du skulle skrika och vilja veta varför. Iställetville du bara ha mer.

Nu för tiden är löven grönare än någonsin, men isen har ingen sett på länge. Våra yngsta barn har endast hörttalas om den i sagor. Historien upprepar sig igen och efter varje gång vill du bara ha mer och mer. Jagförsöker hinna ikapp och förbi, men ditt begär är starkare än vad min tunna själ orkar med att hantera. Jaghar förstått att detta är i längden ohållbart, men vetinte hur jag ska komma ur karusellen du startat. Jag harfunderat på att ringa din vän. Din vän som du en gånghöll så kär. Jag drömmer om att hon svarar med ljus i sin röst och värme i sina ord. Hon berättar för mig attallting ska bli bra, att allting snart tar slut. Det görmig alldeles lycklig när jag tänker på det. För dittbegär har blivit allt för tungt att bära på mina axlaroch jag vet inte hur länge jag orkar till.

Klockan ringer på dörren och när jag öppnar står du där.Din näsa är bruten och dina ögon blåslagna. Du sägeringenting när regnet faller hårt över ditt ansikte. Dubara ler. Jag tar tag i dig, har tröttnat på tystnadenoch vill ha ett svar. Det enda jag får är en viskning. Den låter:

"-mer, mer, mer…"

Inspirerad av ”Miljökatastrofer som världen inte glömmer”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3304&artikel=3783017

Fredagen den trettonde maj 2011.

En stor folkmassa har samlats i Bryant Park framför en svart buss med alldeles för många dekaler på. Jackan viftar som en superhjältes mantel samtidigt som Harold Camping står på ett podium och viftar förtvivlat på armarna. ”Mankind, as we know it, will cease to exist. 21th of May is the date when our sins will be judged and you will be forgiven or judged to everlasting forlornness. 21th of May is the date when the gates to heaven opens. 21th of May is the day where we as human beings stand no choice, in spite of our survival instincts, in spite of our technology, in spite of everything we created, we, will, not, stand, a, chance. 21th of May is judgment day. You can not prevent it. If you are a true follower of the Christian God you will die, and live in eternity, in heaven, in the arms of God. If you are not a true follower, you will not die, you will witness the end of the human race. You will live five more months, 21th of October will be the day you die, and when you die. You will not go to hell, you will not go to heaven. Your life, as you know it, will cease to exist.

Lördagen den tjugoförsta maj 2011

JUST NU: Jorden har inte gått under

Hakim Soltani

Anton, det är klassens mobbare, alla ser upp till Anton. Det finns alltid ett gäng som skrattar åt allt han säger, det är samma gäng som springer efter honom och berättar historier för att få hans respekt. För att få honom att skratta. Men, det finns det gänget som hatar honom. Det är det gänget som får ta hans skit så fort han vill mobba någon och höja sin status bland flocken han umgås med. Kort sagt, om man vill hamna i trubbel så kan man gå till honom, det är en slags garanti till det. Men vem är jag då, jag är den skojiga invandraren i klassen. Svartskallen som alla skrattar åt eller med. Det är svårt att avgöra om jag ska vara ärlig. Jag är alltid underlägsen på något sätt samtidigt som jag sticker ut som klassens clown. Jag skulle nog säga att jag är lagom, men ändå inte. Jag är soppåsen, den soppåsen som alla slänger skräp i så fort de mår skit. Klassens terapeut, varje klass behöver en terapeut. Eftersom det verkar som om alla i gymnasiet råkar ut för något, slagsmål, skriver bakfylleprov, triangeldrama, testar drogvärlden, förhållandekriser, föräldradispyter, alla råkar ut för något, och jag måste lyssna.

Jag är mer lagom, men ändå inte. Mitt hem är extremt religiöst och lägger mycket vikt på respekt. Mina föräldrar är kristna och det vore fel att säga att bara mina föräldrar är det, då jag och min syster också är det. Jag ber när jag vaknar, jag ber innan jag äter, jag ber när jag behöver det och innan jag sover. Vi åker tillsammans, finklädda med nya glänsande skor, till kyrkan i Skövde varje söndag och ber. Gud har inte visat sig för mig än, men jag vet att han finns och jag vet att han har ett mål för mig.

Jag blir oftast retad i skolan för min religion, speciellt av Anton. Minst tre gånger i veckan väcker han uppmärksamhet åt mitt håll när jag ska be innan jag äter.
”Haha, kolla allihopa, nu ber turken igen.” skriker han.
”Jag är faktiskt libanes!” Ryter jag tillbaka.
”Vad är skillnaden? Ni tror alla att det finns någon större herre som styr allt vi gör och som styr vårt öde.” fortsätter han med en ironisk ton.
”Men en fråga Hakim. Varför tror du på din gud om han vill att detta ska hända?” Frågar han samtidigt som han häller ett glas mjölk över mig.

Det är inte alltid så att han tar till så extrema exempel, men varje gång så dumförklarar han sig själv. Men ändå får jag gå därifrån, med mjölk som rinner ner mot min rygg, en smäll i magen eller en tallrik med mat han har spottat på. Och varje gång får jag se ut som en idiot. Jag tror inte att gud bestämmer exakt varje rörelse jag ska göra, bara helheten, resten påverkar jag själv. Det finns för många människor för att en gud ska hantera det. Gud finns, gud ser vad jag gör, gud har en plan för mig, resten får jag hantera själv och sköta mig så att gud släpper in mig i paradiset. Det vore korkat att tro att gud styr exakt alla människor. Jag har spelat The Sims, jag vet att det är omöjligt att styra mer än tre-fyra i taget. Det finns för mycket att hålla koll på. Man måste ta hand om varje individ, och varje individ har sina behov, toalett, träning, socialisera, äta, jobba… listan kan göras lång. Huvudsaken är, det är för mycket jobb då det finns för många människor.

”Vilken jävla idiot” hör jag Jonas säga.
Jag låser upp toalettdörren och han kommer in. Precis lyckats tvätta rent håret och ryggen men det känns fortfarande som jag har mjölk överallt.
”Varför står du inte på dig? Varför gör du inte något åt saken?”
”Vad ska jag göra?” frågade jag suckandes när jag tog på mig t-shirten.
”Vad vet jag, slå honom? Skrik? Han kan inte hålla på så varannan jävla dag”
”Ser jag ut som typen som slåss Jonas? Man skrattar åt mig, man räds inte av mig.”
Han nickade och höll med, men vred sig ändå för att visa att han tycker det är fel, och det är fel. Så klart.
”Du får ju tro på vad du vill liksom”
”Tror du på något?”
Jonas var inte beredd på frågan.
”Va? Ehm, alltså, nej eller, jag är ju kristen, men vet inte.”
”Det är lugnt alltså, du behöver inte tro på något. Jag respekterar det också.”
”Är det inte bögarna Bruse?” Hör jag Anton säga.
Jonas tittar på mig med en ledsen och förvirrad blick, han vet inte vad han ska göra.
”Snälla Jonas, låt mig bara vara.”
”Haha, det är bra Jonas. Skit i vad negern säger!”
Jonas blir ännu mer förvirrad. Jag försöker bara hjälpa honom. Jag förstår att han inte vill stötta mig när Anton kommer…
”Kom igen då Jonas. Var en riktig vän nu för fan, jag ser fortfarande mjölk i ansiktet på honom, ge honom en faceflush.”
Nu är det jag som ser ledsen och förvirrad ut. Men Jonas tar hårt tag i mitt krulliga hår och trycker in mina knäveck för att jag ska falla ner på knä.
”Haha, vilken jävla nolla” säger Anton.
Jonas pressar ned mitt huvud i toavattnet och spolar. Vad gör jag egentligen, varför låter jag honom göra så här mot mig? Varför bryr jag mig om att han ska må bra och bli populär medan han uppenbarligen skiter i mig? Han drar upp mig, släpper mig så jag faller. De båda skrattar. Jag gråter, men det syns inte. Men det känns. Jag reser mig ilsket upp och drämmer till Anton allt jag kan, varpå Anton boxar mig hårt i magen, tar tag i mitt hår och dunkar hejdlöst mitt huvud mot toastolen.

Anton Davidsson

Jag kände hur hela min kropp frös till is, tittade upp och såg mig själv i toaspegeln, var alldeles likblek. Hörde grabbarna bakom mig göra ifrån sig lite oroväckande ljud, jag tittade ner på Hakim.

-          Vafan din jävla mes, res dig upp.

Men han reste sig inte upp. Han andades inte.

Harold Camping

Så fort jag öppnade mina ögon så kände jag det. Kände det jag inte ville känna, svek, förtvivlan och ilska. Men jag måste fortfarande tro, kanske blir förlåten… kanske… Reste mig upp i sängen och gick med tunga steg mot badrummet för att se min fördömda spegelbild. Alla kommer skratta åt mig, Harold Camping, årets skämt.

Söndagen den tjugoåttonde maj 2011

Anton Davidsson

Vaknar, som varje jävla morgon med samma jävla humör. Med samma jävla livslust och samma jävla människor runt om mig. Det är den tjugoåttonde idag, det är min sjuttioåttonde dag i fängelset. De gillar inte rasister här, och det spelar ingen jävla roll hur många jävla gånger jag säger att jag inte är nån jävla rasist så spred sig ryktet ganska jävla snabbt... att jag dödade en libanes, att jag kallade honom neger, att jag mobbade honom för hans tro men ingen verkar fatta att jag ångrade mig, ångrar mig och kommer alltid ångra mig. Men det är ingen som lyssnar på ”det var inte meningen”, men det var inte meningen.

Alltid samma skit på frukosten, försöker bara äta i lugn och ro och leva mitt liv men det får man aldrig.

-          Tjenare rasse, hör jag Aziz säga.

Jag låter bli att svara i hopp om att han ger sig iväg, men det gör han aldrig.

-          Vafan är det med dig svenne, säger han och ger mig en lätt smäll på nacken.

-          Ne inget, äter.

-          Det ser inte nyttigt ut, låt mig hjälpa dig.

Han drar ner gylfen och lägger fram sin kuk på tallriken. Alla andra skrattar.

-          Ät.

Jag försöker resa mig upp men han trycker ned mig.

-          Vaddå? Är det bara för att det är utländskt eller? Säger han och försöker trycka den mot mina läppar.

Lyckligtvis hör jag en vakt skrika och han stoppar undan den igen.

-          Du ska få äta den, viskar Aziz innan han går därifrån.

Fredagen den tjugoförsta oktober

Det var första gången på länge som man fick gymma i fred, utan att någon pressar mig, stör mig eller försöker sexuellt utnyttja mig. Jag var inte rasist innan jag kom hit men nu vet jag fan inte längre. Alla jävla negerjävlar här, hatar dom. Hoppar in i duschen och känner hur vattendropparna faller emot mitt hår som glider ner på min nakna kropp. På mina nya breda axlar, runda biceps och mina magrutor. Samma droppar glider ner mot mina ben, ner mot min penis och studsar senare mot mitt knä och faller snabbt ner mot mitt smalben, stannar vid min fot, men knuffas av andra droppen och den fortsätter mot mina tår och blir sedan ett med marken. Frågan är, vilka av de där dropparna var vattendroppar och vilka var mina tårar? Slår huvudet mot väggen och känner hur vattnet faller ner som en rysning från min rygg. Tittar åt höger och ser Aziz. Jag går snabbt ut ur duschen och försöker ta tag i min handduk då han kommer in. Han knuffar mig så att jag halkar och faller på magen. Jag ligger där, utan kraft att ta mig upp. Aziz går ner på knä, viskar i mitt öra.

-          Jag ska göra det långsamt så du knappt känner något, Åkesson.

Jag kämpar upp, men han håller fast mina armar. Jag känner hur någonting hårt börjar närma sig och snuddar vid min rumpa. Jag kämpar emot och lyckas slingra mig loss. Jag smäller till honom, får in tre riktigt hårda slag. Men han greppar tag i mina armar och trycker upp mig mot en vägg.

-          Nu gjorde du det svårt för mig, då blir det hårt för dig, sa han och skrattade.

Han tryckte hårt in den och jag kände spänningar genom hela min kropp, han fortsatte in och ut samtidigt som han skrek. Jag kände hur varje centimeter trängde in i mig. Han fortsatte så ett tag, jag tittade ner och såg hur vattnet blev rödare. Jag var helt kraftlös nu. Rickard lyfter upp mig, knäar mig så jag faller ned på knä med ryggen mot väggen, han slår mitt bakhuvud hårt mot väggen flera gånger tills allting blir helt suddigt och för in den i min mun, det enda jag hör är hur vattendropparna faller mot marken. Jag letar efter ljud att höra. Tills jag känner en varm vätska fyllas i min mun samtidigt som han dunkar mitt huvud mot väggen. Ljuden börjar försvinna, det svartnar om ögonen och jag känner att jag ka…

På mötet den 17 maj deltog alla i en skrivövning som gick ut på att man i grupper om tre-fyra skulle i tur och ordning säga varsin mening och skapa en historia tillsammans. Den skulle avslutas med orden "det var den bästa dagen i mitt liv". Här är tjejernas bidrag. Enjoy!


Det var en solig eftermiddag i Jönköping. Klockan var fem och de flesta hade slutat jobbet och var på väg hem. Tyvärr var jag inte en av dem, jag hade fortfarande en timme kvar att sälja hamburgare. Framför mig i kassan står en kvinna som inte vet vad hon ska köpa. På golvet hör jag min högra fot stampa otåligt, välj någon gång då kvinna! Hon tittar på mig och skrattar lite nervöst men fortsätter titta på bilderna bakom mig som utgör vår meny. Så ändligen verkar stans segaste kärring ha bestämt sig och beställer vår ickepopulära fiskburgare, fast utan bröd. Idiot. Till att dricka valde hon såklart mineralvatten utan bubblor. Tjugo minuter senare lämnade jag över fiskburgaren utan bröd, räckte över en pappersmugg och blängde på henne för att hon skulle betala. Medan jag väntade på att hon skulle leta reda på rätt antal mynt, kastade jag en blick ut över restaurangen och fick en smärre chock när jag såg Jack Sparrow. Kärringen betalade och gick ut i restaurangen men verkade inte se piraten och inte heller fiskmåsen som just flög in av någon outgrundlig anledning. Måsen dök ner och snodde kärringens mat från brickan. Jack Sparrow sitter i restaurangen och fiskmåsen stal kärringens mat – bästa dagen i mitt liv!

På mötet den 17 maj deltog alla i en skrivövning. Den gick ut på att man i grupper om tre skulle gå laget runt och säga varsin mening och skapa en historia tillsammans, och den skulle avslutas med orden "det var den bästa dagen i mitt liv". Här är killarnas bidrag, håll till godo!

Regnet öste ner. Det var fredag och jag hade precis begett mig ut från en mardrömsföreläsning. Trots att det nästan var helg infann sig aldrig någon känsla av ledighet. Med sänkt huvud började jag gå mot parkeringen. Min röda Volvo stod där, och när jag kom närmre upptäckte jag en färsk present i form av parkeringsböter. Rasande började jag gå runt bilen och gav den en hård spark på vänster bakhjul vilket resulterade i att min fasttejpade kofångare ramlade av. Ett stort vrål lämnade mina läppar när kofångaren träffade min stortå. Det var helt klart ett misstag att ta på sig flip-flops imorse. På ett ben, hållandes om min fot hoppade jag närmre ut mot vägen vid parkeringen. En svart Opel körde förbi och skvätte upp en sjö av vatten över mig. Chocken från vattenstänket gjorde att jag skakade till, ramlade och skrapade upp vänster armbåge mot asfalten.

Blöt och lätt haltandes gick jag tillbaka till min bil, men när jag stack ner handen i fickan för att ta upp nycklarna kände jag bara ett stort hål. Jag förbannade gudarna samtidigt som jag försökte leta efter nycklarna på asfalten. Som tur var hade dock någon yngling eller annan missdådare funnit det lämpligt att bryta sig in i min stackars Volvo. Eftersom låset var uppbrutet kunde jag nu ta mig in i bilen. De flesta sladdarna under ratten hängde löst, och det verkade också som om någon passat på att använda min bil som klosett.

Med en bitterljuv känsla tjuvkopplade jag min egen bil, och med bajslukten i nästan började jag köra hemåt med lite trubbel tack vare min onda tå. Eftersom jag varit koncentrerad på att få igång bilen var det först nu jag insåg att lukten i bilen inte enbart kom från exkrement, utan även från uteliggaren som sov i baksätet.

Av ren chock fastnade jag med gaspedalen mellan flip-flopsen och foten, och bilen rusade mot den parkerade polisbilen en bit bort. Uteliggaren flög genom luften i ett graciöst svandyk genom min vindruta på väg mot polisbilens bakruta och landade någonstans på golvet i polisbilen.

Så nu sitter jag här i häktet och ska upp i rätten nästa torsdag. Jag kan med säkerhet säga att ”det här var den bästa dagen i mitt liv”.

För 28 år sedan var Earl Durich väldigt annorlunda från den man som såg på honom i spegeln varje morgon. För 28 år sedan hade han inte haft den stora kroppshydda som slet på hans leder, han hade inte haft de dåliga matvanorna som nu återkom varenda dag och hans liv hade varit fullt av utmaningar, förhoppningar och framtidsdrömmar. Men allt ändrades. Inte för att han ville det utan för att drastiska situationer kräver drastiska åtgärder. Earl hade haft otur tidigt i livet, men han fick en andra chans när en god väns familj tog hand om honom. Det var förmodligen tack vare dem som han hade levt till vuxen ålder överhuvudtaget. De hade gett honom så mycket, de hade till och med hjälpt honom att komma in på en bra skola med en utbildning bättre än han någonsin kunnat drömma om. Därför var det aldrig svårt att ge upp allt när hans vän behövde honom. Inte ens den latinamerikanska skönheten som han hade träffat på universitetet. Han åkte tillbaka hem utan att se sig om.

Earl visste egentligen inte när problemen hade börjat. Vännens fru hade alltid haft ett häftigt humör, men det hörde på något vis ihop med hennes starka uttryck. Kvinnan var kanske inte vacker i allas ögon, men människorna hon mötte kunde ändå inte låta bli att beundra henne. Så när vännen ringde och bad Earl om hjälp var han egentligen inte förvånad. Ingen kunde förbli så i evigheter. Till slut hade det slagit slint. Vännen beskrev henne som ”utom all kontroll”. Earl for genast dit för att hjälpa till. Vännen var orolig, inte bara för sin frus hälsa och stabilitet, men för barnens skull. Earl hjälpte dem att byta hem, göra alla möjliga förberedelser inför en framtid som ingen riktigt visste vad de kunde vänta sig av. Han var en familjemedlem lika mycket som någon av de andra. Han tänkte ibland på allt han hade lämnat men kunde ändå inte ångra sitt beslut mer än då och då i några svaga ögonblick. Det visade sig allt mer och mer att vännens fru hamnade längre och längre ifrån verkligheten. Den starka kvinnan som förväntade sig att alla skulle lyda hennes minsta vink, helst innan hon ens sagt något, hade förbytts till en mer spöklik skepnad som knappt log, skrattade eller ens talade en del dagar. Hon satt ofta och bara stirrade ut i tomma intet, endast avbruten av barnen som försökte få hennes uppmärksamhet när de lekte i trädgården. Den äldste av dem var inte så intresserad av henne, men de två yngre tävlade om vem som kunde få mest uppmärksamhet så fort de hade chansen. Ibland lade frun märke till dem, ibland inte. Det enda som hon aldrig missade var när yngsta barnet, Jim grät. Så fort hennes minste son snyftade kunde man nästan skymta något paniskt i hennes blick när hon rusade dit. Dotterns gråt hade aldrig någonsin fångat fruns uppmärksamhet.

Så en dag när sonen satt invid sin mor och snyftade klev dottern fram till dem med tårar i ögonen. Hon tittade bestämt mot sin mor, grät högre men tystnade snart igen när det inte gav någon respons. Earl och vännen stod i dörren en bit bort och diskuterade om det kunde vara värt att prova någon annan medicinering till frun. Earl tittade mot frun och de två barnen i samma ögonblick som flickan kastade sig över pojken. Hon slog, sparkade, skrek på pojken som var hjälplöst mindre än henne. Earl och vännen skulle skynda sig dit när frun ställde sig upp och skrek ursinnigt samtidigt som hon lyfte upp sin son och sparkade iväg dottern så hårt att flickan blev tyst och stilla.

Moppens skaft träffade tanten hårt på högra sidan av huvudet, och ett krasande ljud hördes när nacken knäcktes. Hanna blundade och drog en lättad suck. När hon öppnade ögonen såg hon att tanten fortfarande stod upp, nu med huvudet vilandes på hennes vänstra axel.

Hanna ryckte till när ett gurglande ljud hörde. Det var tanten som halvt spottade, halvt kräktes upp små blodiga köttbitar. Hanna skrek högt i panik och svingade moppen igen, denna gång från vänster. Kombinationen av det hårda slaget och tantens sköra ben gjorde att huvudet helt lossnade från huvudet. Tiden tycktes gå i slow-motion när Hanna häpet såg huvudet sväva genom luften. Det var så graciöst och nästan poetiskt, fast på ett väldigt sjukt sätt. Hannas trans avbröts när huvudet likt en övermoget tomat mosades mot bussterminalens tjocka fönster.

- Herrejävlar du! utbrast killen på marken

Hanna tittade chockat ner. Hon hade nästan glömt att den där bondlurken låg där. Hon skakade på huvudet medan hon hjälpte han upp på fötterna.

- Jaha, e de sånt här ni stadsbor roar er med asså? frågade han och flinade.

Hanna stirrade på honom, både förvånad och förbannad.

- Roar sig? ROAR SIG!? Fattar du inte allvaret i det här!? Vi var nära att dö!

- Jaja, lugna ner dig nåra hekto nu va? Du fick ju dö på na’, eller hur?

Hanna bara gapade. Apokalypsen var här, och hennes enda sällskap var en man som antagligen tycker att Forrest Gump var en ganska klipsk kille.

- Hur kan du vara så lugn? frågade hon. Det var ju för fan du som fram tills för en halv minut sedan låg avsvimmad på marken.

- Äsch, jag blev lite förvånad bara, nu äre ingen fara me mej. Troru’ läget blir bättre av att vi hetsar upp oss, som du? Nä i sånna här lägen gällere’ att hålla sej lugn å sansad.

Hanna tittade på honom med en sammanbiten min. Motvilligt erkände hon för sig själv att det han sa faktisk verkade vettigt. Hon drog en djup suck och nickade kort.

- Vi borde hälsa ordentlig, Hanna heter jag.

- Trevligt att råkas Hanna. Rojne va namnet.

Hanna ryste åt namnet inombords, medans de tog varandra i hand.

- Jaha, vart bär de av nurå’? Antar att du kan de här krokarna bättre än mej.

- Vi får försöka ta oss till min syst.. började Hanna, men hon slutade tvärt när hon kom ihåg telefonsamtalet.

-HELVETE! Jenny är ju på väg hit!