För 28 år sedan var Earl Durich väldigt annorlunda från den man som såg på honom i spegeln varje morgon. För 28 år sedan hade han inte haft den stora kroppshydda som slet på hans leder, han hade inte haft de dåliga matvanorna som nu återkom varenda dag och hans liv hade varit fullt av utmaningar, förhoppningar och framtidsdrömmar. Men allt ändrades. Inte för att han ville det utan för att drastiska situationer kräver drastiska åtgärder. Earl hade haft otur tidigt i livet, men han fick en andra chans när en god väns familj tog hand om honom. Det var förmodligen tack vare dem som han hade levt till vuxen ålder överhuvudtaget. De hade gett honom så mycket, de hade till och med hjälpt honom att komma in på en bra skola med en utbildning bättre än han någonsin kunnat drömma om. Därför var det aldrig svårt att ge upp allt när hans vän behövde honom. Inte ens den latinamerikanska skönheten som han hade träffat på universitetet. Han åkte tillbaka hem utan att se sig om.

Earl visste egentligen inte när problemen hade börjat. Vännens fru hade alltid haft ett häftigt humör, men det hörde på något vis ihop med hennes starka uttryck. Kvinnan var kanske inte vacker i allas ögon, men människorna hon mötte kunde ändå inte låta bli att beundra henne. Så när vännen ringde och bad Earl om hjälp var han egentligen inte förvånad. Ingen kunde förbli så i evigheter. Till slut hade det slagit slint. Vännen beskrev henne som ”utom all kontroll”. Earl for genast dit för att hjälpa till. Vännen var orolig, inte bara för sin frus hälsa och stabilitet, men för barnens skull. Earl hjälpte dem att byta hem, göra alla möjliga förberedelser inför en framtid som ingen riktigt visste vad de kunde vänta sig av. Han var en familjemedlem lika mycket som någon av de andra. Han tänkte ibland på allt han hade lämnat men kunde ändå inte ångra sitt beslut mer än då och då i några svaga ögonblick. Det visade sig allt mer och mer att vännens fru hamnade längre och längre ifrån verkligheten. Den starka kvinnan som förväntade sig att alla skulle lyda hennes minsta vink, helst innan hon ens sagt något, hade förbytts till en mer spöklik skepnad som knappt log, skrattade eller ens talade en del dagar. Hon satt ofta och bara stirrade ut i tomma intet, endast avbruten av barnen som försökte få hennes uppmärksamhet när de lekte i trädgården. Den äldste av dem var inte så intresserad av henne, men de två yngre tävlade om vem som kunde få mest uppmärksamhet så fort de hade chansen. Ibland lade frun märke till dem, ibland inte. Det enda som hon aldrig missade var när yngsta barnet, Jim grät. Så fort hennes minste son snyftade kunde man nästan skymta något paniskt i hennes blick när hon rusade dit. Dotterns gråt hade aldrig någonsin fångat fruns uppmärksamhet.

Så en dag när sonen satt invid sin mor och snyftade klev dottern fram till dem med tårar i ögonen. Hon tittade bestämt mot sin mor, grät högre men tystnade snart igen när det inte gav någon respons. Earl och vännen stod i dörren en bit bort och diskuterade om det kunde vara värt att prova någon annan medicinering till frun. Earl tittade mot frun och de två barnen i samma ögonblick som flickan kastade sig över pojken. Hon slog, sparkade, skrek på pojken som var hjälplöst mindre än henne. Earl och vännen skulle skynda sig dit när frun ställde sig upp och skrek ursinnigt samtidigt som hon lyfte upp sin son och sparkade iväg dottern så hårt att flickan blev tyst och stilla.