Bläck Jönköping

”Jag minns vagt hur mamma och pappa stod och skrek åt varandra.” Eve satte sig ner på stolen snett bredvid Jim och började leka försynt med händerna på köksbordet. Hon visste inte riktigt hur hon skulle förklara, för bara några timmar sedan hade Jim bara varit en kille som hon sett ligga vid trottoarkanten helt blåslagen. Jim såg Eves fundersamma min, hans nyfunna systers min som det verkade, och kände sig likadan. Var det på grund av sin bakgrund som han hade hamnat här, var det någon som ville visa honom något?

”Men alltså, jag måste få fråga… visste du om det här hela tiden? Jag menar ända sedan du hittade mig där vid trottoarkanten.”

Eve tittade upp från sina händer på köksbordet, in i Jims ögon. Han hade ju också rätt att få veta hur de hamnat här, själv kom hon på det för bara någon timme sedan under tiden som Jim pratade med sin kompis i Sverige. Hon tog ett lugnt andetag och tog tag i sin brors händer, som för att låta honom känna trygghet.

”Medan du pratade i telefon så pratade jag lite med min make, det var liksom något med dig… du påminde om någon. Så kom jag på det – pappa brukade berätta små historier från när vi var små, hur jag brukade springa runt på bakgården av vårt hus och leta rätt på dig medan Steve var ute med någon av sina äldre kompisar. Han brukade berätta om alla små bus du brukade ha för dig, du var visserligen inte mer än några månader gammal men du lyckades ändå göra bus.”

Eve drog upp mungiporna och hennes ögon började smått tåras av minnena. Jim visste inte riktigt vad han skulle tro om det han fick berättat för sig, och ännu mindre att han hade haft ett liv i USA, även om det var kortvarigt.

1.

Två år hade gått sedan krigets slut. Krutröken hade sedan länge lagt sig, men han kunde fortfarande höra dödsskriken från såväl sina kamrater som sina fiender. Livet i Amerikas förenta stater var sakta men säkert på väg att återgå till det normala. Trots en del fortsatta oroligheter i vissa av de södra staterna och sorgen efter mordet på president Lincoln så fanns det numera en känsla av hopp och framtidstro och befolkningen igen. Jonah Miller svor för sig själv när han tänkte på hur lyckliga alla verkade vara helt plötsligt. Det var som om kriget aldrig hade hänt. Personligen tyckte Jonah att han lika gärna kunde ha dött under kriget, som resten av hans familj. Att han överlevt såg han som ett mirakel, ett väldigt orättvist sådant.

Det amerikanska inbördeskriget hade skördat fler liv än någon kunnat räkna och Jonah visste att han borde vara glad över att fortfarande vara vid liv. Men smärtan över att ha förlorat alla som han någonsin älskat innan han hunnit fylla tjugo var för stor. Inte ens det faktum att han blivit befordrad till kapten och även blivit tilldelad Silverkorset för sina hjältemodiga insatser i slaget vid Gettysburg kunde ändra på det. Hans korta tid i frihet var snart över. Efter krigets slut hade Jonah bosatt sig i utkanten av Washington, något som verkligen inte passat honom. Huvudstadens puls och höga tempo fick honom att må illa. Hans dröm var ett stilla liv på familjens gamla ranch utanför staden Devil’s Creek i Texas. Jonah visste att det skulle bli svårt att återvända hem eftersom han i de flesta invånarnas ögon var en förrädare som inte förtjänade något annat än ett gryningsmöte med galgen. Han var en av få Texasbor som valt att stötta nordstatarna i kriget, mycket på grund av interna konflikter inom familjen. Detta hade inte uppskattats av varken hans familj eller de andra invånarna i Devil’s Creek. Jonahs tre bröder hade alla stridit för sydstatarna, som ”stolta Texasbor”, som de själva uttryckt det och Jonah hade mött dem alla på slagfältet flera gånger. När Jonahs far fick höra vad hans yngste son hade gjort bröt han omedelbart alla släktband med honom. Tre månader senare var Jonahs far, mor och tre systrar döda. Detta var något som tagit hårt på den unge soldaten, som fyllt 19 dagen innan beskedet kommit. Trots denna tragedi valde Jonah att fortsätta sin tjänstgöring, vilket bara förstärkt hans bröders hat mot honom.

Nu satt han där, på en sjabbig saloon mitt ute i ingenstans. I denna gudsförgätna håla skulle han möte upp ett par av medlemmarna i hans gamla kompani för att sedan bege sig till Devil’s Creek. Det kändes som något sjukt spratt att han blivit stationerad just där. Hans önskan om att bli omplacerad hade fått avslag flera gånger av hans befäl. Till slut hade Jonah gett upp hoppet och accepterat sitt uppdrag. Oroligheterna i vissa av landets sydliga stater hade ökat oroväckande mycket den senaste tiden och därför hade regeringen valt att skicka ut fler soldater till de ockuperade områdena, i hopp om att förhindra att ännu ett inbördeskrig bröt ut.

Av alla städer i landet var Devil’s Creek den som Jonah absolut inte velat bli stationerad i. Bara tanken på att behöva agera lagens väktare i en stad där så gott som alla redan hatade honom lockade inte det minsta.

”En drink till, mister?” Jonah väcktes ur sina tankar av bartenderns fråga. Han tänkte att ännu ett glas skulle visserligen sitta fint, men en snabb blick på saloonens klocka visade att det var dags att gå. Snart skulle de andra anlända till tågstationen och sedan skulle de fortsätta nästan direkt vidare till Devil’s Creek.

”Nej tack, det räcker för min del”, svarade Jonah och slängde ett par mynt på bardisken som betalning innan han tog på sig sin hatt och stegade ut i den gassande morgonsolen.

Han var en lång och muskulös man, vars breda käke och välbyggda kropp gjorde att folk tänkte sig för både en och två gånger innan de muckade gräl med honom. Han bar en brun hatt som pryddes av ett silverspänne, formad som en falk. Detta matchade de två Colt-revolvrar som han bar på varsin höft, då dessa också var tillverkade av renaste silver. Utöver dessa detaljer var Jonah alldagligt klädd och väckte inte någon större uppmärksamhet och det var precis så Jonah ville ha det.

Han blickade ut över den sömniga lilla staden, vars namn han inte ens kunde uttala och tackade högre makter att han slapp spendera mycket mer tid där. Det tog inte ens två minuter för Jonah att gå från saloonen till det lilla skjul som lokalbefolkningen kallade för tågstation. När han kom fram såg han att tåget redan anlänt och passagerarna hade klivit av. Han log åt insikten att få återse sina gamla vänner vilken sekund som helst. Men leendet dog snabbt ut när han kände mynningen från en pistol som trycktes in mellan hans skulderblad och hörde hur hanen spändes.

”Du valde en dålig dag att komma hit, gringo”, sa en mörk röst med spansk brytning.

”Jasså, varför det?” Jonah höll sig lugn för att inte göra mannen nervös.

”Därför att när vi kommer till Devil’s Creek ska jag bjuda dig på ditt livs värsta fylla, haha! Tequila och horor i en aldrig sinande ström!” Mannen stoppade undan sin revolver och vände Jonah mot sig. Till sin stora glädje fann sig Jonah då ansikte mot ansikte med sin bäste vän, Antonio Calavera. Han var en mexikansk flykting som lyckats ta sig in i den amerikanska nordstatsarmén under kriget. Detta berodde inte på hans kärlek till landet eller hans charmiga personlighet, utan snarare på det faktum att Antonio med största sannolikhet var kontinentens allra bästa krypskytt, vilket nordstatarna haft mycket nytta av under kriget. De andra i Jonah och Antonios kompani brukade skämta om att Antonio officiellt låg bakom 35 fiendesoldaters död och över 500 inofficiella. Den verkliga siffran var förmodligen inte långt ifrån.

Efter krigets slut hade Antonio rest tillbaka hem till Mexiko för att försöka skaffa sig ett lugnt liv, precis som Jonah. Men de båda vännerna hade, trots olika bakgrunder och miljöer, inte lyckats anpassa sig till livet i fred. Tjänstgöringen lockade tillbaka dem båda och nu stod de där, tillsammans för första gången på nästan två år, redo att strida sida vid sida igen.

2.

Tågkupén var mindre än de hade väntat sig. Tillsammans med sina vänner Nigel Moore och Jack Cutter satt nu Jonah och Antonio i det trånga utrymmet som knappt gav dem utrymme att röra benen. De hårda träbänkarna gjorde det nästintill omöjligt att få någon sömn när loket drog fram vagnarna över det torra, döda landskapet. För att få resan att kännas något kortare fördrev de fyra männen tiden med att spela poker och prata om gamla krigshistorier. De skrattade alla gott åt Antonios imitation av Jonah när denne hade fått sin hatt avblåst av en kanonkula som passerat bara millimeter ovanför hans huvud. Det värsta, tänkte Jonah, var att den händelsen inte ens varit det närmaste döden han hade kommit. Hans tankar färdades tillbaka till slaget vid Gettysburg. I slutskedet av den flera dagar långa, oerhört utmattande striden hade Jonah funnit sig själv separerad från sin grupp och var ensam bakom det som var kvar av fiendens linjer.  Beväpnad med sitt Winchester-gevär hade han utan framgång försökt lokalisera sina vänner i det tidiga morgonljuset. Han började precis känna igen sig när en smäll hördes och en gevärskula for in i yttersidan av hans vänstra lår. Smärtan fick honom att vika sig omedelbart och han tappade sitt gevär när han föll till marken med ansiktet först. Trots att han hade fruktansvärt ont så lyckades Jonah behålla medvetandet när han hörde tunga fotsteg närma sig i rask takt. Någon vände honom så att han låg på rygg. Med en förfärad blick såg han sin äldsta bror, Colin, som riktade sitt gevär rakt emot honom. Colin, som för ett ögonblick verkade lika chockad som Jonah, samlade sig snart och visade inga tecken på att sänka geväret.

”Vad i helvete gör du här?” väste Colin.

”Jag… Jag tappade bort min trupp”, stammade Jonah, som höll sig för såret i benet, där blodet pulserade i jämn takt.

Colin var den av bröderna Miller som alltid hade visat minst hat mot sin brors svek. Han gillade visserligen inte tanken på att behöva möta sin bror i strid, men han hade ändå varit den som kommit närmast att acceptera Jonahs val.

”Din dåre, du är bara ett par hundra meter från vårt huvudläger, tänk om någon annan hade hittat dig?” Colin såg på sin bror och verkade nästan lida med honom där han låg på marken. Till slut sänkte han sitt gevär och slet loss en bit tyg från sin skjorta, som han räckte till Jonah.

”Här, knyt det ovanför såret, det hjälper till att stoppa blödningen. Sen får du ta dig härifrån så fort du bara kan. Jag vet inte när nästa spanare kommer förbi här.” Hans röst lät uppriktigt omtänksam, vilket gladde Jonah.

Colin reste sig upp och tog sitt gevär igen, då det plötsligt hördes en röst som ropade bakom honom.

”Miller, bra gjort! Vi visste att de förbannade nordstatarna skulle skicka ut spanare, så det var ren tur att du fick tag i en av dem!” Mannen som rösten tillhörde syntes inte än, då dimma börjat lägga sig i skogen, men Jonah såg på Colins ansiktsuttryck att det var någon som inte borde vara där.

Ut ur dimman kom en lång, ståtlig man med bister uppsyn och ett stort ärr som sträckte sig från höger öga hela vägen ner till mungipan. Hans uniform avslöjade att han var kapten i sydstatsarmén och troligen Colins befäl. Colin gjorde en snabb min åt Jonah att vara tyst innan han vände sig om och gjorde honnör mot mannen.

”Kapten Filch, jag fann den här mannen vilse i skogen. Han verkar vara stum och jag tvivlar på att han ens är soldat. Inte ens när jag sköt honom i benet fick jag något ljud ur honom.”

Filch tittade misstänksamt på Jonah, där han låg.

”Stum säger du?” Han vände sig mot Colin igen.

”Ja, sir. Inte ett ord har han sagt.”

Filch spände återigen blicken i Jonah och det kändes som om han såg rakt igenom deras bluff.

”Det spelar ingen roll, sergeant Miller. Alla som hittas iklädda fiendens uniform skall antingen dödas på fläcken eller tas in för förhör, det vet du mycket väl.”

Jonah började nu känna paniken växa. Han var säker på att han skulle dö, eller bli torterad tills hans brors lögn blivit avslöjad.

”Men kapten, om mannen är stum så finns det ju ingen anledning till att ta in honom till förhör. Han kommer ändå inte kunna svara på våra frågor.”

Filch funderade ett ögonblick.

”Du har en poäng, sergeant …”

Han drog sin revolver, spände hanen och riktade den mot Jonahs huvud.

”Om han inte kan tala, så har han inget värde för oss, därför ska han dö!”

Nu var det som om allting hände i slow motion för Jonah. Han slöt ögonen och inväntade sitt öde, men skottet kom inte. Istället hörde han Colin skrika och när han öppnade ögonen igen såg han sin bror kasta sig mot sitt befäl och de föll båda till marken. En vild kamp utbröt i den tysta skogen innan det plötsligt hördes en hög smäll. Jonah såg hur hans bror, som låg ovanpå Filch, sakta förlorade all styrka och hur blod började rinna ut ur munnen på honom. Hans ögon vändes uppåt och han föll livlös ihop över Filch.

Kaptenen knuffade undan kroppen och reste sig långsamt. Han hade fått ett rejält blåmärke under vänster öga och hans läpp verkade vara sprucken.

”Så, det är du som är förrädaren i Miller-familjen. Jag har hört talas om dig, hur du övergav din familj och dina bröder för att slåss för fienden. Det var dumt gjort, pojkvasker. Din bror är död på grund av dig. Det är ditt fel att han dog!”

I samma ögonblick som Filch riktade sin revolver mot Jonah hördes en smäll ekandes genom skogen. Plötsligt började Filch vackla där han stod. Blod började sippra ut genom hans uniform och bildade en stor, mörkröd fläck på rocken. Efter ett par sekunder föll han till marken.

Antonio kom springandes genom skogen fram till Jonah, som fortfarande inte kunde förstå allt som skedde omkring honom.

”Där är du! Vi har letat överallt efter dig! Fienden anfaller vår västra flank, vi måste dit” skrek Antonio, innan han upptäckte sin kamrats blodiga ben.

”Fan också, vi måste få dig härifrån, gringo!”

Jonah kände hur han började förlora medvetandet. Hans syn började bli suddig och ögonlocken kändes väldigt tunga.

”Jonah! Stanna hos mig, slockna inte!” Antonios röst lät mer och mer avlägsen för var sekund som gick.

”Jonah, vakna gringo! Vi är framme nu.”

Med ett ryck vaknade Jonah till liv och nu var han tillbaka på tåget till Devil’s Creek. Han såg sig omkring på sina vänner som alla såg på honom och skrattade.

”En vacker dag måste du berätta för mig hur du gör för att lyckas somna vart du än är” sa Nigel och reste sig upp från sin plats.

Antonio såg på Jonah.

”Du somnade, Amigo. Vi tänkte att det var bäst att låta dig sova eftersom det är i princip omöjligt att somna på den här förbannade helvetesturen.”

Mexikanens cyniska kommentar fick Jonah att skratta till. Men när hans blick riktades ut genom fönstret försvann det goda humöret direkt. De var framme. Framme i Devil’s Creek, en plats han inte hade sett på många år. Han visste inte vad han skulle känna. Men han visste att det inte skulle bli ett kärt välkomnande från stadens befolkning i alla fall. Med väskan slängd över axeln följde han med de andra in till vagnen där deras hästar väntade, sen ledde han sin trogne springare nedför rampen och ut i staden.

3.

Jonah såg sig omkring med en skeptisk blick. Han rynkade pannan och tog sedan ett djupt andetag. Den långa tågresan hade varit en pärs i den nästintill outhärdliga hettan. ”En resa med den där rishögen till tåg är tillräckligt för att ta kål på vem som helst”, tänkte han. Men nu var han åtminstone framme i Devil's Creek, staden som han en gång kallat för sitt hem. Dammen piskades upp på den tomma gatan av den hårda vinden, som slet i Jonahs ansikte. Nästan direkt till höger om det lilla skjul som stadens invånare kallade tågstation fanns Doc Murphys mottagning. Samtliga fönster på byggnadens framsida var krossade, precis som de varit när Jonah jobbat som springpojke åt den åldrade läkaren. Jonah gissade att gamle Murphy måste vara närmare 80 år gammal nu och säkerligen skröpligare än någonsin. Utan att gräva ner sig för mycket i gamla minnen kastade Jonah sig upp på sin häst. Den mörkbruna mustangen, som fått namnet Tequila av den mexikanske bonden som ägt honom tidigare, mätte drygt 160 centimeter i mankhöjd och var ett muskulöst och ståtligt djur som Jonah haft i sin ägo i tre år. Långsamt började Tequila röra sig genom staden, med sin ägare på ryggen.

Klockan var snart sex på kvällen och den fortfarande stekheta solen fick Jonah att känna sig yr. Ett par glädjeflickor stod på balkongen ovanför saloonen och visslade åt honom. De ville ha honom i deras sängar, ropade de. Men Jonah lät sig inte förföras av de vackra sirenerna. Han red vidare mot sheriffens kontor, som låg i bortre änden av staden. Det var en liten, vit tegelbyggnad som hade sett sina bästa år för länge sedan. Färgen hade flagnat och blekts i solen och träverandan utanför var nästintill söndertorkad. I dörren stod sheriff William O’Flanigan och putsade sin revolver. O’Flanigan hade blivit stationerad i Devil’s Creek efter krigets slut för att hålla ordningen bland de som fortfarande var bittra över sydstaternas förlust. Som det såg ut så verkade det som om O’Flanigan var extremt uttråkad av sitt uppdrag. Jonah mötte en man vars knappt 50- åriga kropp såg sargad och svag ut. Hans ansikte var rynkigt och fullt av ärr och hans ögon skvallrade om en uppgivenhet som Jonah kände igen alltför väl. Jonah klev av Tequila och surrade fast tömmarna vid en stolpe utanför sheriffens kontor, sedan gick han fram till O’Flanigan och skakade hans hand.

”Trevligt att se dig igen, William. Det var längesen”, sade Jonah.

”Jonah Miller, det var som fan! Jag visste inte att det var dig de hade skickat hit”, svarade O’Flanigan och brast upp i ett leende. ”Är det du som ska vara min vicesheriff alltså?”

Jonah såg på sin gamle krigskamrat och vände sig sedan och blickade ut mot staden. Devil’s Creek verkade just nu vara en lugn plats, men Jonah visste mer än väl vad som fanns där, dolt under ytan. Han vände sig tillbaka mot O’Flanigan.

”Ja, det verkar inte bättre än så.”

9:e april

Kaleb var en av de få utvalda som hade fått bevittna det underbara som just hade skett. Han hade fått stå på första bänkrad när historien tog en oväntad vändning. Allt han såg nu var ljus. Ljus som förblindade honom, men han kände ingen smärta eller ens någon lust att titta bort. Ljuset fyllde honom med ett lugn som fick honom att vilja kasta av sig alla jordliga bojor han medvetet slagit sig själv i under åren då Han inte funnits bland dem.

För ett ögonblick insåg han att han inte förstod hur han hamnade här, eller ens var här var någonstans. Han mindes mötet i moskén, och han mindes apokalypsen. Han mindes hur allt hade fattat eld och världen hade rämnat under honom. Hur den enorma hettan först hade slukat honom och hur den hade varat i vad som kändes som en evighet. Sedan mörker. Totalt, kompakt mörker. Och tystnad. Tystnad så kompakt och ekande att allt han kunde höra var sina egna hjärtslag och sina egna, rosslande andetag. Och därefter ljus. Detta underbara, förlåtande ljus.

Ljuset avtog lite, och byttes istället mot en enorm närvaro. En närvaro av en varelse så enorm och evig att Kaleb föll på knä utan att ens tänkt tanken. Framför honom stod Han, i all sin prakt. Kaleb kände hur tårarna började rinna nedför ansiktet, men inte av det starka ljuset utan av den stora glädje och lättnad som han nu kände inom sig. Nu skulle det äntligen ske. Förrädaren skulle betala ett högt pris, han hade begått en synd så svår att Kaleb var osäker på om ens Han visste något lämpligt straff.

”Jibrail”, sade Kaleb till sig själv. ”Det är bäst att du njuter av dina sista stunder på jorden.”

5:e april

Kudzu reste sig långsamt från den hårda betongen och såg ner på Anzu där hon låg, livlös och täckt av damm. Han såg sig omkring och försökte få klarhet i vad som hade hänt. Hon hade tagit tag i honom och börjat rusa mot utgången och väl ute fortsatt springa så långt från moskén som deras ben hade orkat, till dess att hela New Corel lystes upp av en gigantisk explosion. Det ringde i öronen på honom och han hostade av dammet i luften som hade lagt sig som en dimma över hela stadsdelen. Hur länge hade de legat där egentligen?

När han fortsatte se sig omkring såg han inget annat liv, och han hörde inget heller. Han undrade en kort stund om han hade blivit döv av explosionen. Det fanns inte heller något spår av moskén, inga ruiner som fattat eld, vilket det enligt all rim och reson borde finnas. Hela byggnaden verkar ha blivit pulvriserad, som om en enorm kraft hade sprängt den inifrån. Det är inte möjligt, tänkte Kudzu för sig själv. Den byggnaden var enorm.

Han väcktes ur förvirringen och upptäckte till sin lättnad att hörseln fanns kvar då Anzu hostade till lite. Kudzu slet sig från sina funderingar för en stund för att hjälpa kvinnan som räddat hans liv på benen.

Abaddon hånskrattade när han såg ut över förödelsen som Dariuz lilla present hade orsakat.

”Inte alls illa…” muttrade han och såg ner på Dariuz som var likblek. ”Är något på tok?” frågade han, men med ironi i rösten. Dariuz vågade inte svara. Allt han visste var att han inte trivdes på det jävla luftskeppet och att han ville därifrån. Han ville absolut inte att någon skulle förstå att han hade hjälpt Lord Abaddon att sätta hjulen i rullning.