9:e april

Kaleb var en av de få utvalda som hade fått bevittna det underbara som just hade skett. Han hade fått stå på första bänkrad när historien tog en oväntad vändning. Allt han såg nu var ljus. Ljus som förblindade honom, men han kände ingen smärta eller ens någon lust att titta bort. Ljuset fyllde honom med ett lugn som fick honom att vilja kasta av sig alla jordliga bojor han medvetet slagit sig själv i under åren då Han inte funnits bland dem.

För ett ögonblick insåg han att han inte förstod hur han hamnade här, eller ens var här var någonstans. Han mindes mötet i moskén, och han mindes apokalypsen. Han mindes hur allt hade fattat eld och världen hade rämnat under honom. Hur den enorma hettan först hade slukat honom och hur den hade varat i vad som kändes som en evighet. Sedan mörker. Totalt, kompakt mörker. Och tystnad. Tystnad så kompakt och ekande att allt han kunde höra var sina egna hjärtslag och sina egna, rosslande andetag. Och därefter ljus. Detta underbara, förlåtande ljus.

Ljuset avtog lite, och byttes istället mot en enorm närvaro. En närvaro av en varelse så enorm och evig att Kaleb föll på knä utan att ens tänkt tanken. Framför honom stod Han, i all sin prakt. Kaleb kände hur tårarna började rinna nedför ansiktet, men inte av det starka ljuset utan av den stora glädje och lättnad som han nu kände inom sig. Nu skulle det äntligen ske. Förrädaren skulle betala ett högt pris, han hade begått en synd så svår att Kaleb var osäker på om ens Han visste något lämpligt straff.

”Jibrail”, sade Kaleb till sig själv. ”Det är bäst att du njuter av dina sista stunder på jorden.”

5:e april

Kudzu reste sig långsamt från den hårda betongen och såg ner på Anzu där hon låg, livlös och täckt av damm. Han såg sig omkring och försökte få klarhet i vad som hade hänt. Hon hade tagit tag i honom och börjat rusa mot utgången och väl ute fortsatt springa så långt från moskén som deras ben hade orkat, till dess att hela New Corel lystes upp av en gigantisk explosion. Det ringde i öronen på honom och han hostade av dammet i luften som hade lagt sig som en dimma över hela stadsdelen. Hur länge hade de legat där egentligen?

När han fortsatte se sig omkring såg han inget annat liv, och han hörde inget heller. Han undrade en kort stund om han hade blivit döv av explosionen. Det fanns inte heller något spår av moskén, inga ruiner som fattat eld, vilket det enligt all rim och reson borde finnas. Hela byggnaden verkar ha blivit pulvriserad, som om en enorm kraft hade sprängt den inifrån. Det är inte möjligt, tänkte Kudzu för sig själv. Den byggnaden var enorm.

Han väcktes ur förvirringen och upptäckte till sin lättnad att hörseln fanns kvar då Anzu hostade till lite. Kudzu slet sig från sina funderingar för en stund för att hjälpa kvinnan som räddat hans liv på benen.

Abaddon hånskrattade när han såg ut över förödelsen som Dariuz lilla present hade orsakat.

”Inte alls illa…” muttrade han och såg ner på Dariuz som var likblek. ”Är något på tok?” frågade han, men med ironi i rösten. Dariuz vågade inte svara. Allt han visste var att han inte trivdes på det jävla luftskeppet och att han ville därifrån. Han ville absolut inte att någon skulle förstå att han hade hjälpt Lord Abaddon att sätta hjulen i rullning.