Earl och den latinamerikanska kvinnan fortsatte att se på varandra det var som att tiden hade stannat. Mannens ansiktsutryck var obefintliga det var enbart blicken som var riktad upp i taket, som att han grävde bland tankar och minnen. ”Jag borde säga något, jag borde säga det jag skulle ha sagt för 28 år sedan”, men Earls mun förblev smal som ett streck. Earl väcktes ur sina tankar med ett ryck då kvinnan sträckte sig efter sin väska som låg i en hög på det blanka stengolvet. Sakta böjde hon sig ner och tog upp den, hennes röst som var något bräcklig försäkrade om att hon inte skulle ta fram något vapen, utan hade en mycket viktigare sak att visa. ”Earl…”, började kvinnan.

Jim som stod mitt emellan de två kände ännu en gång att detta måste vara en filminspelning för en film med improviserat manus och obestämd genre. Hela situationen, han kunde inte smälta det. Blicken fastnade på kvinnans väska eller rättare sagt på hennes händer, de var blodiga. Det var Eves blod. Kvinnan öppnade väskan och plockade fram sin plånbok, mörklila med svarta ränder eller svart med lila ränder. Han visste inte säkert. Den blanka ytan med blommor kändes igen ifrån Eves plånbok, det var precis samma exklusiva märke. Kanske hade kvinnan fått plånboken av Eve i present? Kvinnan plockade upp ett pappersark, ett fotografi föreställande ett barn. ”Earl, detta är vad jag ville visa dig” sa hon när och sträckte fram det gamla fotografiet. Det var precis så att Jim hann skymta texten på baksidan Manuel 1984.

Tårarna på kvinnan började leta sig ur kanalerna vid ögonen, hennes händer hade till stor del blodat ner fotografiet, hon sa med gråten i halsen, ”Se på honom, se på din son Earl”. Mannen stirrade på sin son som han nu såg för första gången, fortfarande utan ansiktsuttryck. Jim kände att trycket i ryggen försvann, pistolen i Earls hand var nu riktad mot golvet hans stora armar hängde i sidorna och tycktes med ens orkeslösa.Earl fortsatte stirra på kortet, efter någon minut letade sig ett leende fram, hans gulnande tänder gick att skymta mellan läpparna. ”Dolores, han är underbar.

Jim såg att i samma stund som mannen gav kvinnan kortet så fälldes en liten tår ifrån hans öga, den färdades längst med det rundade ansiktet och föll ner någonstans på golvet, eller kanske på mannens sko.

Något i Earl sa att det var dags att återgå till verkligheten, han förde upp pistolen och knuffade Jim i ryggen ”Seså, vi måste gå!” Jim kunde inget annat göra än att lyda mannen. Stegen rörde sig sakta emot hallen, kvinnan stod kvar med rödsprängda ögon och såg på dem. Earl, vände sig om sa med låg och något hes röst, ”jag är ledsen, men jag måste göra det här”. Dolores nickade till svar och satte sig på en av möblerna i rummet, när Jim för ett ögonblick såg åt kvinnan såg han att hennes blick var tom, hon tycktes se ut i tomma intet.

När de passerade kroppen som låg på golvet kom känslorna, trots att han vetat om vad som väntade i hallen kunde han inte kontrollera kroppens reaktion. Det resulterade i en uppkastning som hamnade vid rabatten, precis utanför dörren. Earl förargade sig över det hela och tänkte efter om han möjligtvis hade en halv avslagen Dr. Pepper att ge pojken. De var tvungna att skynda sig nu, det visste Earl, det hade redan kostat honom flera dyrbara minuter och de hade endast 34 minuter på sig innan flyget skulle gå. Han var tvungen att ge sig av snabbt innan maken kom hem. Svetten klibbade fast på ryggen och tefaten under armarna blev allt större men det var inget Earl verkade bry sig om, när de skyndade över vägen. Det var mörkare nu, vilket betydde fler bilar i omlopp, människor var på väg hem ifrån sina välbetalda arbeten.

Jim förvisades in i bilens framsäte, han satte sig och den korpulente mannen stängde dörren efter honom. Bilen luktade unken och det fanns kartonger som en gång i tiden innehållit mat slängda över golvet och på instrumentbrädet. Jim skymtade även några tomma flaskor med läsk som stack ut ifrån handsfacket.

Mannen klev in i bilen, stängde dörren och suckade djupt. Han hade hittills misslyckats med en sak, det skulle chefen inte bli glad över. Men han var säker på att Dolores skulle dra en historia om att hon kom hem till familjens hus och upptäckte kroppen och att hon aldrig sett något misstänkt. Det var det han fick hoppas på att hon gjorde.

Precis när Earl startat bilen kom han med ens på att han ju hade en flaska läsk i bildörren, ”här Jim, det får kanske bort smaken lite”. Jim tog emot flaskan och drack upp de sista klunkarna. Det var inte gott, avslagen och ljummen dricka var ingen höjdare.

Klockan, nu var det endast 31 minuter tills de skulle vara på Newark, det var en chansning att ta sig till en av de största flygplatserna i området, när Earl berättat om sin oro över detta bekräftade chefen att allt var ordnat och att Earl bara behövde få dit pojken i tid. I tid tänkte Earl, femton minuter efter schemat, mer bilar än någonsin. Planen som han så noga planerat, alla efterforskningar, var det förgäves? Han vände schabraket till bil och körde i riktning mot flygplatsen.

*Piiip*, båda hoppade till av den höga signalen, Earl tog fram telefonen och öppnade meddelandet. ”Säg inget till pojken, jag sköter det”.

Earl misstänkte att detta skulle hända, självklart att han inte skulle säga något till pojken, han kunde ju berätta saker fel saker och faktafel var inget chefen uppskattade, speciellhet inte om det var om honom själv.

”Jag lovade dig att jag skulle berätta, men jag kan inte”, sa den stora mannen och suckade ännu en gång. Jim som hittills inte sagt något började skruva på sig och sa på sin halvdana engelska att detta inte var klokt, hur kunde han döda Eve? Varför?!
Jim krävde att få veta, det var hans rättighet! Pojken kollade på mannen, sur över inte få något svar, han kunde lika gärna tala med en vägg. Han vände sig mot fönstret och försökte arbeta fram en plan för hur han skulle komma ifrån Earl, ”förr eller senare borde vi stanna, då kan jag ta mig ur bilen och springa.” även om ryggen fortfarande värkte och kroppen var långt ifrån det skick den brukade vara så ansåg han att det var en plan som i nuläget fick duga.

Earl stannade till bilen, de var framme vid flygplatsen, två minuter efter utsatt tid. Hur de hann dit är ett mirakel, men där var de. Innan Earl hoppade ur bilen sa han med låg och bestämd röst ”försök inte rymma, det kanske är det sista du gör”. Earl väntade inte på svar utan begav sig till lastutrymmet, plockade ur sin lilla 10.2” dator av välkänt märke. Det var allt som behövdes för nu, han passade även på att byta tröja och snygga till sig lite.
Den tjocka mannen stängde igen dörren, när han vände sig om stod där två män, ”dags att komma nu?”, sa en av de två. Earl gav dem bilnyckeln och gick för att hämta Jim.

Jim förstod att hans plan inte skulle bli så lätt att genomföra, var det verkligen värt att ta risken?
Earl slet upp dörren och drog ner pojken, det var först nu han såg hur Jim såg ut, smutsig, trasiga kläder, bandage på händerna och sår i ansiktet, viken syn.

Jim kände hur den korpulenta mannen tog tag i hans arm och började gå emot ingången, bakom dem smällde bildörrar igen och de två männen körde iväg med den svarta bilen.

Mannens tag om pojkens arm blev fastare, det var som han hört Jims tankar på att rymma. Earl viskade bestämt åt pojken att sköta sig i samma stund som de klev in genom de enorma dörrarna på Newark.

Malmö, två veckor sedan

Får ingen luft

Blir knuffad runt

Jag dansar men jag känner ingenting alls

Allt går för fort

De andra drog

Andas, andas men det är för varmt

Jim snurrade runt på dansgolvet och hela världen darrade med honom. Musiken som dånade ut ur högtalarna var alldeles för hög, och förvandlades med tiden till ett enda långt brölande kakofoni.

Jag är för full

Du är för ung

Jag ser dig prata men hör inte ett dugg

Letar mig ut

Blinkande ljus

Andas, andas allting snurrar runt

Han ser henne blicka mot honom vid bardisken. Hon ler, och lyfter sitt glas i en kort och artig, men varm och inbjudande skål. Han ler tillbaka, och försöker röra sig mot henne genom vimlet. Folk runtomkring dansar som i en trans, de märker honom inte där han ursäktandes gör sitt bästa för att tränga sig förbi. Någon dansar in i honom och han knuffas bakåt igen, från henne, samtidigt som hon vänder sig om, och försvinner bort i mörkret och röken.

I frustration gör han ett nytt försök att tränga sig mellan de som står vid bardisken och viftar med pengar, och de som i frenesi dansar till musiken. Paniken fyller hans sinne med is, och det är svårare och svårare att hålla sig lugn. Äntligen nästan kastas han ut på andra sidan om folkhopen och han ser sig omkring förvirrat efter henne.

Han glimtar henne försvinna iväg runt ännu en grupp som dansar utan att lägga märke till honom. Utan att riktigt tänka på det ökar han farten, nästan halvspringer över dansgolvet, genom folkmassan som gungar i takt till basen, folkmassan som skriker honom i öronen, folkmassan som bara är i vägen. Han önskade innerst inne att alla de andra i lokalen bara föll genom golvet ner i avgrunden, så att han kunde få vara ensam med henne.

Så plötsligt står hon där, mitt på golvet, mitt i ljuset, skild från de andra i lokalen, ensam i en ring av människor som av en eller annan anledning inte dansar närmre henne. Han närmar sig och sträcker ut en hand åt henne. Hon tar den och han känner elektriciteten från kontakten darra genom hela kroppen. Musiken ändrar plötsligt karaktär och blir märkbart lugnare. Hon dansar helt tätt intill honom och han känner pulsen dunka i tinningarna, i händerna och i bröstkorgen.

De stänger men ingen bryr sig
Blir blind när alla lampor lyser
Det här är värt att dö för
Jag tror mitt hjärta blöder

Musiken ändrar karaktär igen och blir mycket högre och gällare i tonen. Han känner en skarp smärta i bakhuvudet innan hans blick blir grumlig och knäna viker sig under honom.

För 28 år sedan var Earl Durich väldigt annorlunda från den man som såg på honom i spegeln varje morgon. För 28 år sedan hade han inte haft den stora kroppshydda som slet på hans leder, han hade inte haft de dåliga matvanorna som nu återkom varenda dag och hans liv hade varit fullt av utmaningar, förhoppningar och framtidsdrömmar. Men allt ändrades. Inte för att han ville det utan för att drastiska situationer kräver drastiska åtgärder. Earl hade haft otur tidigt i livet, men han fick en andra chans när en god väns familj tog hand om honom. Det var förmodligen tack vare dem som han hade levt till vuxen ålder överhuvudtaget. De hade gett honom så mycket, de hade till och med hjälpt honom att komma in på en bra skola med en utbildning bättre än han någonsin kunnat drömma om. Därför var det aldrig svårt att ge upp allt när hans vän behövde honom. Inte ens den latinamerikanska skönheten som han hade träffat på universitetet. Han åkte tillbaka hem utan att se sig om.

Earl visste egentligen inte när problemen hade börjat. Vännens fru hade alltid haft ett häftigt humör, men det hörde på något vis ihop med hennes starka uttryck. Kvinnan var kanske inte vacker i allas ögon, men människorna hon mötte kunde ändå inte låta bli att beundra henne. Så när vännen ringde och bad Earl om hjälp var han egentligen inte förvånad. Ingen kunde förbli så i evigheter. Till slut hade det slagit slint. Vännen beskrev henne som ”utom all kontroll”. Earl for genast dit för att hjälpa till. Vännen var orolig, inte bara för sin frus hälsa och stabilitet, men för barnens skull. Earl hjälpte dem att byta hem, göra alla möjliga förberedelser inför en framtid som ingen riktigt visste vad de kunde vänta sig av. Han var en familjemedlem lika mycket som någon av de andra. Han tänkte ibland på allt han hade lämnat men kunde ändå inte ångra sitt beslut mer än då och då i några svaga ögonblick. Det visade sig allt mer och mer att vännens fru hamnade längre och längre ifrån verkligheten. Den starka kvinnan som förväntade sig att alla skulle lyda hennes minsta vink, helst innan hon ens sagt något, hade förbytts till en mer spöklik skepnad som knappt log, skrattade eller ens talade en del dagar. Hon satt ofta och bara stirrade ut i tomma intet, endast avbruten av barnen som försökte få hennes uppmärksamhet när de lekte i trädgården. Den äldste av dem var inte så intresserad av henne, men de två yngre tävlade om vem som kunde få mest uppmärksamhet så fort de hade chansen. Ibland lade frun märke till dem, ibland inte. Det enda som hon aldrig missade var när yngsta barnet, Jim grät. Så fort hennes minste son snyftade kunde man nästan skymta något paniskt i hennes blick när hon rusade dit. Dotterns gråt hade aldrig någonsin fångat fruns uppmärksamhet.

Så en dag när sonen satt invid sin mor och snyftade klev dottern fram till dem med tårar i ögonen. Hon tittade bestämt mot sin mor, grät högre men tystnade snart igen när det inte gav någon respons. Earl och vännen stod i dörren en bit bort och diskuterade om det kunde vara värt att prova någon annan medicinering till frun. Earl tittade mot frun och de två barnen i samma ögonblick som flickan kastade sig över pojken. Hon slog, sparkade, skrek på pojken som var hjälplöst mindre än henne. Earl och vännen skulle skynda sig dit när frun ställde sig upp och skrek ursinnigt samtidigt som hon lyfte upp sin son och sparkade iväg dottern så hårt att flickan blev tyst och stilla.

Jim höll andan. Han visste inte riktigt varför men i samma stund som pistolen dykt upp framför honom var det som om han glömde bort att andas. Vem var den här mannen med pistolen? På något konstigt vis tyckte Jim att han hade sett honom förut, men varifrån kunde han inte komma på. Mannen verkade svettas vilket i och för sig inte var så konstigt, det måste ha varit omkring plus 30 grader. Solen stod högt på himlen. Det var inte ofta det var sådan värme hemma i Malmö, egentligen bara under sommarhalvåret om ens då.
– Gå, Jim. Mannen rörde pistolen i en gest för att visa vägen ut.
– Gå ut ur huset och håll käften.
– Va?

Okej, hur kunde den tjocka mannen veta hans namn? Det hela kändes som taget ur ”Sopranos” fast möjligen lite klantigare. Varför höll mannen en pistol framför honom? Vafan var det som försegick här?
– Jag ska förklara senare men nu måste vi gå, svarade Earl och pekade pistolen ännu tydligare mot Jim som nu inte hade något val.

De hade inte hunnit längre än till bakdörren förrän en ganska satt kvinna med mexikansk bakgrund kom springande mot dem, eller om hon var från El Salvador eller något annat latinamerikanskt land.
– Señior, du måste komma. Det har hänt något förskräckligt!

Fanns det något mer som hade hänt sedan tankarna hade vandrat iväg efter upptäckten att Eve var hans syster…? Eve! Kunde det vara det som var det fruktansvärda som den latinamerikanska kvinnan menade? Han ville genast rusa tillbaka mot köket men fick tillbaka fattningen efter någon sekund när han kände den tjocka mannens pistol borra in sig mot ryggraden.
– Gå.
– Señior Earl, vad gör ni här? Den latinamerikanska kvinnan verkade ärligt förvånad över att se Earl i hennes arbetsgivares hus. Det var trots allt 28 år sedan de sist stötte på varandra.

Eve hann inte reagera, Earl såg hur den vackra kvinnan föll ihop med en lätt duns på stengolvet. Han skyndade sig in i huset och stängde varsamt den vita trädörren efter sig. ”Förlåt Eve”, viskade han hest innan han tog ett steg över kroppen och smög sig vidare in i det ståtliga huset.

Jim satt kvar i köket, djupt försjunken i tankar och högst ovetandes om vad som just hänt i hallen. Han hade inte ens lagt märke till att Eve lämnat köket.

Earl försökte röra sig som ett kattdjur smygandes på sitt byte, men han upptäckte att den taktiken inte fungerade då han nästan hade omkull ett sideboard med en lampa gjord av Maximilian Luricati. Ljudet från stöten ekade i det tysta huset vilket fick Earl att inse att han nu kunde vara den jagade.

Jim hade rest sig och stod vid köksbänken och kollade ut genom fönstret, det började bli kväll och de stora svarta bilarna blev allt fler och en kvinna i rosa byxor med matchande tröja, keps och skor for förbi fönstret. Han hörde ett ljud som fick honom att slita blicken från det perfekta Amerika. Han kom att tänka på Eve, det var först nu som han upptäckte att hon inte var där, vad höll hon på med? Han vände sig om och gick i riktning mot vardagsrummet och uteplatsen.

Earl som stod och tryckte bakom en dörr såg Jim gå förbi på väg mot terrassen. Han slängde en snabb blick på klockan, enligt alla veckors spaning så visste han att Eves man Richard var på väg hem från sitt jobb vid det här laget. Han var tvungen att få tag på Jim och det snabbt. Han hörde orden från chefen i sitt huvud och han visste att inom en timme var de tvungna att befinna sig på flygplanet.

Jim gick ut på de stora stenplattorna och kollade ut över den underbara trädgården. Hans ögon fastnade på den turkosa poolen som hade formen av en hexagon. Han hade svårt att förstå att människor kunde bo sådär, att vara nästintill ekonomiskt oberoende och bara leva livet.

Earl försökte komma på det effektivaste sättet att få med sig Jim till bilen, han kunde inte slå honom medvetslös eftersom han inte skulle kunna bära honom till bilen osedd. Earl kom fram till att den bästa metoden skulle vara att ta fram pistolen och tvinga Jim att följa med, trots riskerna. Sakta smög han sig fram och närmade sig Jim som fortfarande beundrade den fina terrassen och trädgården. Just som han närmade sig Jim hördes ett skrik från hallen, paniken steg i Earl och Jim hoppade till av det plötsliga ljudet, förvånad stirrade han på den okände korpulenta mannen som riktade en pistol rakt emot honom.

”Hur mycket vet han?” frågade mannen på andra linjen.

”Inte så mycket än” svarade Durich. ”Men hon börjar avslöja lite för mycket, om du vet vad jag menar”

En tystnad uppstod. Durich, som genom sitt yrke lärt sig allt vad tålmodighet heter, satt stilla och väntade på vidare order. Till slut tog mannen till orda igen:

”Jag hoppades vi skulle slippa gå så här långt men… du vet vad du måste göra, Earl”.

Mannen lät uppriktigt besvärad, vilket inte var vanligt.

”Men Earl…” började mannen.

”Ja, chefen?”

”Jim får inte komma till skada. Vad som än händer måste han skyddas. Är det förstått?”

Durich var inte van vid den här sidan av chefen. Vanligtvis var han målmedveten och näst intill helt utan känslor, lite som en robot. Men nu, för första gången på 15 år, hörde Durich en genuin oro i hans röst. Det var nästan onaturligt.

”Jag lovar att han inte kommer fara illa” sa Durich med eftertryck. ”Du har mitt ord”.

Han bröt samtalet och tog av sig de överdimensionerade hörlurarna. Han valde att låta datorerna fortsätta spela in samtalet inne i huset. Ljudfilerna kunde bli användbara för chefen senare.

Han reste sig från stolen som, om den kunnat, hade dragit ett lättnadens suck då det enorma trycket försvunnit. Durich var inte den smidigaste av människor och med all utrustning i bilen var det inte det lättaste att ta sig fram. Hans destination var bakre delen av bilen där en liten stålportfölj låg på en provisorisk hylla. Han svor tyst för sig själv när han fastnade i en sladd och råkade dra med sig modemet som den satt i. När han fått ordning på sladden ställde han tillbaka modemet och tog ner portföljen från hyllan.

Luften i bilen var kvav och Durich torkade svetten ur pannan. Han tänkte tillbaka på den tiden när han fortfarande hade god fysik och bra kondition. Det var bättre förr, så sant som det är sagt.

Portföljen var låst med en sexsiffrig kombination. Utöver låsmekanismen fanns inga utmärkande detaljer förutom ett litet plakat precis under handtaget, med initialerna S.K. Koden var hans födelsedatum och han rullade fram rätt siffror och belönades med ett litet knäpp och portföljen öppnades. Inuti fanns en liten pistol med tillhörande ljuddämpare och ammunition. Han skruvade vant på ljuddämparen och laddade pistolen. Efter att han stoppat ner pistolen innanför byxlinningen lade han tillbaka portföljen på den lilla hyllan och öppnade sidodörren till skåpbilen.

Han var noga med att ingen såg honom men framförallt att ingen såg utrustningen inne i bilen. Men gatan var i stort sett övergiven så det var inget svårt uppdrag. Durich njöt i fulla drag av den, relativt, friska New York-luften. Han hade suttit inne i bilen så länge att han nästan glömt bort hur världen utanför kändes.

Han stängde igen dörren till skåpbilen men brydde sig inte om att vara diskret. Med tanke på vad han skulle göra var en bildörr som lät lite för högt hans minsta problem. Han rättade till byxorna som halkat ner en aning när han navigerat sig inne i den trånga skåpbilen. Ett djupt andetag och sedan började han gå mot det vita huset.

Brevlådan på uppfarten var äggvit med namnet ”Klein” med stora, guldiga bokstäver. Som om att det inte räckte med att huset säkerligen kostat en förmögenhet. Rika människor har verkligen en förmåga att rub it in your face. Gräsmattan var perfekt grön och med alla utstuderade planteringar och felfria buskar skulle ägarna kunna vinna vilken trädgårdsklubbstävling som helst. Inte för att ägarna kunde ta åt sig för äran. Det var utan tvekan resultatet av en hårt arbetande trädgårdsmästares jobb. Familjen hade utan tvekan också ett hembiträde. Rika människor gör ingenting själva.

Han kom fram till dörren och tvekade en stund. Han funderade på uppgiften han hade framför sig och förbannade hela situationen. It was a damn shame! Men han hade sina instruktioner. Han ringde på dörrklockan.

Dörren öppnades snart av en vacker kvinna. Han kände igen henne så väl.

”Earl, vad… vad gör du här?”

Durich svalde hårt och tittade in i hennes stora blå ögon, som så många gånger förut.

”Jag är ledsen, Eve” började han och tog fram pistolen han haft gömd. Han riktade den mitt emellan hennes underbara blå ögon. ”Jag är så ledsen”.

Ljudet som följde hördes inte ens bort till den pretentiösa brevlådan. Men hembiträdet skulle få mycket att göra imorgon.

”Jag minns vagt hur mamma och pappa stod och skrek åt varandra.” Eve satte sig ner på stolen snett bredvid Jim och började leka försynt med händerna på köksbordet. Hon visste inte riktigt hur hon skulle förklara, för bara några timmar sedan hade Jim bara varit en kille som hon sett ligga vid trottoarkanten helt blåslagen. Jim såg Eves fundersamma min, hans nyfunna systers min som det verkade, och kände sig likadan. Var det på grund av sin bakgrund som han hade hamnat här, var det någon som ville visa honom något?

”Men alltså, jag måste få fråga… visste du om det här hela tiden? Jag menar ända sedan du hittade mig där vid trottoarkanten.”

Eve tittade upp från sina händer på köksbordet, in i Jims ögon. Han hade ju också rätt att få veta hur de hamnat här, själv kom hon på det för bara någon timme sedan under tiden som Jim pratade med sin kompis i Sverige. Hon tog ett lugnt andetag och tog tag i sin brors händer, som för att låta honom känna trygghet.

”Medan du pratade i telefon så pratade jag lite med min make, det var liksom något med dig… du påminde om någon. Så kom jag på det – pappa brukade berätta små historier från när vi var små, hur jag brukade springa runt på bakgården av vårt hus och leta rätt på dig medan Steve var ute med någon av sina äldre kompisar. Han brukade berätta om alla små bus du brukade ha för dig, du var visserligen inte mer än några månader gammal men du lyckades ändå göra bus.”

Eve drog upp mungiporna och hennes ögon började smått tåras av minnena. Jim visste inte riktigt vad han skulle tro om det han fick berättat för sig, och ännu mindre att han hade haft ett liv i USA, även om det var kortvarigt.

Utanför Eves hus, på andra sidan gatan stod en skåpbil parkerad. Den var inte uppseendeväckande på något sätt, med sin slitna, svarta lack och rejält tillbucklade motorhuv. Om de förbipasserande vetat om vad som pågick i bilen så hade de nog funnit den betydligt mer intressant, dock. I den bakre delen, som var skyddad från omvärlden med hjälp av ett draperi, satt en kraftigt överviktig man framför en datorskärm.

Den fastskruvade kontorsstolen verkade vara på väg att ge vika under den massiva kroppshyddan. Av hans klädsel och personliga hygien att döma hade han suttit där ett tag. Mängder av burkar med Dr Pepper låg slängda på golvet tillsammans med flertalet pizzakartonger. Mannen hade en svettfläckig t-shirt på sig och bar även ett par hörlurar. Genom dessa hörde han vartenda ord i samtalet som pågick i lägenheten tvärs över gatan och han lyssnade med stor koncentration och antecknade noga det mesta som sades. Även om datorn framför honom spelade in samtalet så vågade han inte lita på maskiner helt och hållet. Han var gammaldags och ville alltid vara på den säkra sidan.

Han hade sysslat med den här typen av jobb i mer än hälften av sitt 45-åriga liv, men han hade aldrig tröttnat på det, även om vissa uppdrag, till exempel detta, var mindre spännande än andra. Men just idag hade det börjat hända saker. Kvinnan han bevakade hade tagit med sig en okänd man in i sin lägenhet och allt eftersom deras samtal pågått hade mannen i bilen insett att det var detta han hade väntat på de senaste fyra veckorna. Han sträckte sig efter sin mobiltelefon, slog det hemliga numret som han fått specifika uppgifter om att enbart ringa vid just detta tillfälle.

Signalerna gick långsamt fram. Först en. Sedan två och tre. Precis innan den fjärde signalen fick han svar och en välbekant röst hördes på andra sidan.

”Ja?”, sa rösten på andra sidan.

”Durich här”, sa mannen i bilen. ”Nu har det hänt. Din son har anlänt.”

”Jim, du är min bror”, Eves röst var upprymd, men ansiktsuttrycket visade att hon var allvarlig.

Jim visste inte vad han skulle säga, det enda som kom fram genom läpparna var ett svagt ”What?”
Han studerade sin syster, blicken fastnade på hennes ögonbryn som kunde tolkas eller rättare sagt misstolkas som arga. Han måste ha sett rätt dum ut, där han satt med öppen mun likt en fågelholk, nu var det bara blåmesarna som fattades. Eve såg på sin bror vars reaktion var fullt befogad, så hade hon säkert också reagerat om hon befunnit sig i hans sitts. Hon plockade fram fotografierna och placerade dem under hakan på Jim.

”Kolla, visst är vi söta?”, sa hon glatt.
Jim släppte hastigt blicken från Eve och fäste den på det något gulnade fotografiet som låg överst i högen. Det föreställde en knubbig bebis i en grön sparkdräkt liggandes i en vitlackerad spjälsäng, bredvid stod en några år äldre flicka med ett löjligt glatt leende på läpparna. Eve reste sig upp och gick fram till diskbänken, hon tog fram en näsduk och torkade sig genant runt ögonen och näsan.

Jim vände på det vita kuvertet, ”Jim Anderson” stod det på framsidan. Tankarna for genom huvudet och han hoppades att regissören skulle säga ”bryt”, och att filmen ”Jim in real life” skulle släppas direkt på dvd. Men det var ingen som sa bryt. Han kollade vidare bland fotografierna, han såg sin mamma, och en man som han trodde var hans pappa och en bild på tre ynglingar.

”Det är vi, du, jag och Steve, det är sista bilden som togs när vi alla var tillsammans.” Eve såg drömmande på bilden, som om hon tänkte på när de var små. Plötsligt sa hon med en röst som stämde in med den allvarliga minen ”Jim, som jag sa tidigare så växte vi upp i Wyoming, jag, Steve och pappa, du och mamma flyttade till Sverige när du var lite drygt ett år”. Eve väntade på en reaktion men Jim satt bara med armbågarna på bordet och hakan vilandes i händerna.

Tiden tycktes gå sakta där de satt i köket, vid det antika bordet.
Eve började berätta om vad som hände då, 27 år tidigare, Jim kände sig obekväm i situationen, hur kunde någon veta så mycket om honom, sådant som han själv inte hade en aning om?

Eve tänkte för sig själv samtidigt som hon pratade på, ”hur fan ska jag lösa detta?”

”Du har kommit till Peter, jag kan för närvarande inte ta ditt samtal, men lämna gärna ett meddelande efter tonen”.

Jim la svävande på luren. Kändes meningslöst att lämna ett meddelande. Han ville ju ha hjälp nu! Med en gång! Vad är det som händer, tänkte han för sig själv när han gick ut till köket.  Detta är ju inte rimligt. Det enda han mindes före sitt uppvaknande i New York var att han och Peter hade kört shot-race på en bar i Malmö, och att Peter blivit så full att han sjungit karaoke med låten take me to your heaven till några medelålders damers omåttliga förtjusning. Jim var inte typen som sjöng. Han föredrog att se på när andra, enligt honom, skämde ut sig. Han mindes att en random kille hade påpekat att han behövde lära sig släppa loss. Inte vara så präktig. Allt handlar faktiskt inte om perfektion. Jim tyckte inte om när någon talade till honom på det viset. Han hade nitat killen och sedan gått för att beställa en ny öl i baren.

I couldn’t help but wonder... In New York, when you suddenly wake up, how can you be sure you’re still not dreaming? Jäkla sex and the city-fras som fastnat i huvudet sedan han följt serien på tv för ett tag sedan. Men det låg något i det. Nu fattades det bara att Sarah Jessica Parker stod ute i köket och skar upp tårta för att fira hans ankomst. Men i köket fanns bara Eve.

”Fick du tag på någon?” Hon var allvarlig men såg samtidigt en smula road ut. Ett litet leende som lekte i ena mungipan. Jim slog ännu en gång fast att hon såg otroligt bra ut. Ljust ostyrigt lockigt hår som räckte till axlarna, slank kropp och pigga blå ögon. Hur gammal kunde hon vara? Runt 30 kanske. Han hade i och för sig aldrig varit bra på att uppskatta. Han själv såg ju ut som 25 fast han för ett tag sedan var 28 fyllda. Hoppas det förblir så ett bra tag, hann han tänka.

”Nää  det var ingen som svarade”. Jim gick och satte sig på en av stolarna vid det runda köksbordet. Det var ett gammalt antikt bord, nästan likadant som det hans föräldrar en gång i tiden hade ärvt av hans mormor. Han kände sig genast som hemma. Även om bordet var gammalt så pekade resten av inredningen i köket på att i detta hushåll fanns det pengar. Jim undrade vad hennes man arbetade med, eftersom han förmodade att en servitris inte kunde tjäna anmärkningsvärt mycket. Snarare tvärtom. Eve, som granskat honom ingående ett tag gick nu bort till ett skåp precis bredvid dörren och plockade ut ett vitt kuvert. Hon gick och satte sig vid bordet och började långsamt ta ut dess innehåll.

”Jag förstår att det jag nu har att säga måste komma som en chock för dig”.

Några minuter senare saktade taxin helt plötsligt in och Jim lyfte blicken och tittade ut genom taxifönstret. Han vände sakta på huvudet, mot Eve på andra sidan, och märkte hur smärtan i nacke och huvud hade minskat en aning.

”Vi är framme.” Eve tittade tillbaka mot Jim med en allvarlig blick. Jim hade förstått att hon verkligen menat allvar förut när hon gett honom villkoren om att endast få låna telefonen. Han hade suttit och funderat på vem han skulle ringa, under taxiresan till Eves familjs hus. Taxischaffören stannade så till precis utanför ett stort vitt trähus med stentrapp som vette ut mot gatan. Det var ingen idé att ringa föräldrarna, hade Jim insett. Ett, för att han sedan länge tillbaka inte bodde hos dem längre. Två, de hade ingenting att göra med hans liv längre – det hade han fått höra av dem och de från honom (relationen de emellan var rätt ansträngd). Då återstod bara bästa kompisen och han som dragit igång allt igår kväll – Peter.

Jim återkom till verkligheten av att någon slog knogarna i fönsterrutan vid hans ansikte. Det var Eve.
”Ville du låna telefonen, eller ska du bara sitta och glo ut i tomma intet?” Hon såg verkligen arg ut nu, som om du snart skulle ångra sin generositet med lånadet av telefon. Jim fick snart tillbaka fattningen och klev ut ur bilen. Han följde så efter Eve mot det vita huset. Han hade försökt förstå situationen han hade hamnat i, vridit och vänt och funderat ut och in. Men han hade hela tiden kommit tillbaka till att det varit droger med i bilden.

Eve släppte så in honom i huset och visade med handen att han skulle vänta ett slag. Hon gick så in i köket som låg precis bredvid hallen. Jim hörde en mansröst som Eve började prata med. Han förstod att det måste vara hennes man, så han satte sig lugnt ner på bänken som stod längst med väggen mellan hallen och köket, och väntade.

”Okej, du kan låna telefonen nu. Och om du vill får du stanna på middag.” Eve stod i dörrhålet till köket när du gav honom erbjudandet. Jim insåg vilken tur han hade haft, som blivit ”räddad” av just Eve. Han nickade åt henne och reste sig upp.

”Okej, tack.” Han log det lilla han kunde med smärtan i ansiktet, mot Eve som gick till andra sidan av hallen för att visa Jim var telefonen var.

”Här är telefonen. Jag antar att du får slå något specialnummer för att nå någon från ditt hemland.” Eve tittade på honom och han nickade tacksamt tillbaka mot henne. Hon lämnade så rummet och han lyfte telefonluren för att slå utlandsnumret hem till Sverige.

Frågan var väl visserligen oundviklig och skulle kommit på tal förr eller senare men Jim hade inte funderat ut något bra svar på frågan. Han skulle kunna svara sanningsenligt och säga att han inte hade den blekaste aning men hur trovärdigt skulle det låta? Man dyker inte bara upp på andra sidan jordklotet utan förklaring. Och så vitt Jim visste hade han inte löst gåtan med teleportering. Rimligtvis borde han ha flugit hit, men att svara ”med flyg” vore att dumförklara Eve. Och med tanke på att hon just nu var hans enda kontakt här i New York kändes det dumt att ge henne en anledning att ogilla honom.

”Förstod du inte frågan eller har du slagit i huvudet också?”
Eve tittade uppfodrande på honom från andra sidan sätet. Bakom henne, i fönstret, blixtrade ljus från neonskyltar och trafikljus förbi i sån hastighet att han nästan började tro på teorin med teleportering.
”Nej.. huvudet är okej… relativt” hasplade han ur sig och stirrade ner på sina egna fötter. Han märkte att han saknade ett skosnöre på vänster sko. Undrar var det tagit vägen?

”Jag väntar fortfarande” sa Eve och släppte honom inte med blicken för en sekund. Inte en chans att Jim skulle kunna prata sig ur det här. Han valde att berätta sanningen och hoppades att Eve skulle tro honom.
”Helt ärligt…” började han, men visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. ”Jag vet att det kommer låta galet men jag har ingen aning om hur jag hamnade här. Igår kväll var jag hemma i Sverige och idag vaknade jag upp här”

Eve såg skeptisk ut. ”Och det vill du att jag ska tro på?”
”Jag sa ju att det skulle låta galet” svarade Jim.
”Du vaknar upp, helt sönderslagen och minns ingenting. Det låter mer som droger eller nåt tycker jag..” sa Eve och flyttade sig märkbart längre bort från Jim, inte som att hon var rädd men vaksam.

Jim funderade på det ett ögonblick. Kunde han ha varit under inflytande av någon drog? Det skulle sannerligen förklara en hel del men han kunde ändå inte riktigt förmå sig att köpa den teorin heller. Det lät inte som något han skulle göra… inte frivilligt i alla fall.

”Nej” sa han bestämt. ”Jag har ställt till det rejält det senaste dygnet, det erkänner jag. Men jag har inte tagit några droger, jag lovar”
För första gången sen de klivit in i taxin bröt Eve ögonkontakten med honom och stirrade ut genom fönstret på staden som susade förbi. Ett lätt regn hade börjat falla och lämnade små droppar på glaset. Hon sade inget på en lång stund. Jim började bli orolig att hon övervägde att lämna över honom till polisen. Han skulle just öppna munnen för att säga något när hon vände sig mot honom igen.

”Okej, lyssna noga nu. Jag tänker låta dig följa med mig hem, men” sa hon och tittade strängt på honom. ”få inga idéer bara! Du får bara låna telefonen för jag antar att någon hemma måste sakna dig”
Jim fick inte fram några ord utan nickade bara dumt.

”Och om du försöker nånting, skjuter jag dig. Jag är beväpnad” sa Eve och återgick till att kolla ut genom fönstret.

De fortsatte bilfärden under tystnad.

Mr Crout stod bakom disken inne på caféet och tog emot beställningar från lattemammor när de kom in. Jim hade förvisso skådat dessa varelser innan – stolta mammor, 20-någonting gamla, mogna som få som puttade runt barnvagnar och satt på mysiga caféer mitt på dagen i Malmö. Han hade antagit att de hade varit ironiska – att det hela hade varit en parodi på jargongen i större städer, såsom New York. Inte ens i sin vildaste fantasi hade han kunnat gissa att det faktiskt fanns en sorts storstadsmamma som tog sig själv och sin tillvaro på så här stort allvar.

I ena hörnet satt två collegeprofessorer, båda klädda i lappade tweedkavajer. De verkade argumentera något och den ene, som såg något äldre ut än den andra, bläddrade och pekade i en bok samtidigt som han talade. Några studenter satt i ett annat hörn med varsin Appledator och talade inte med varandra utan stirrade rakt in i sina respektive skärmar.

Jon följde Eve fram till disken, där hon först sa något som han inte hörde, men när hon gjorde en gest mot honom vinkade han åt mannen bakom disken. Mannen nickade åt honom och fortsatte sedan tala med Eve. Jim hade lite svårt att förstå hans starka New Yorkdialekt, som stod i stark kontrast till den klara och klingande brittiska engelska som alla talade på de band de lyssnat på i skolan. Efter en kort stund gick ändå Eve in bakom disken och tog på sig ett grönt förkläde, innan hon gestikulerade åt honom att han kunde sätta sig ner någonstans.

Jim övervägde kort sina val. Han kunde antingen sätta sig i hörnet med lattemammorna eller i hörnet med studenterna. Han gissade att collegeprofessorerna skulle bli störda i sitt bråk om han satte sig nära dem. Han valde till slut studenterna, de talade i varje fall inte så mycket som lattemammorna.

Effekterna av de piller han hade fått mot smärtan började kännas nu, och i den bekväma värmen inne i caféet började han nu känna sig sömnig när han satt där. Han väcktes emellertid strax till liv igen av en av studenterna som tittade upp från sin dator.

”Hey man… Var du, typ, med i en bilolycka eller något?”

Jim, som försökte erinra sig sin roll om Steve från Wyoming grymtade bara till svar, och nickade.

”Ouch”, fortsatte studenten och tittade på hans bandage. ”Synd att vårt sjukvårdssystem suger så mycket. Jag hatar att spendera tid på lasarettet.”

Jim ryckte lite på axlarna, kände hur det högg till i ryggen, och grimaserade illa. Just när collegestudenten skulle kommentera hans uppsyn avbröts han av Eve som kom fram med en kopp kaffe och ställde den framför Jim.

”Det blir 1203 dollar…“ sa hon, men med ett snabbt leende innan hon vände sig om och gick tillbaks för att hjälpa folk i kö.

Trots kaffet slumrade Jim snart till och vaknade inte förrän mannen som stod bakom disken ryckte i honom. ”Hörru, din syrra har slutat, res på dig”, sa han barskt och Jim nickade och mumlade något som svar, dels för att han inte litade på att hans skolengelska skulle hjälpa honom något, och dels för att ruset från pillrena inte hade gett sig än, och han kände sig yr.

Väl ute på gatan kände han sig lite bättre och lite klarare i huvudet. Eve vinkade efter en taxi som bromsade in och de två hoppade in i baksätet. ”Var ligger ditt hotell någonstans?”

”Ehhh…. Jag menar…” började Jim, utan att egentligen veta hur han skulle avsluta meningen.

”Så du åkte till New York utan att ha klart för dig var du skulle bo? Det verkar lite… spontant”, avböt Eve, medan hon kastade en blick på höghusen runt Chambers Street. ”Jag antar att du inte har råd att bo mitt i Manhattan om du inte kan betala sjukhusnotan själv. Hur tog du dig hit, förresten?”

Gröna ögon precis som sin bror, Eve visste plötsligt hur hon skulle rädda sitt jobb.

”Mr Crout min bror har blivit påkörd av någon dåre som smet från platsen. Jag måste hjälpa honom till sjukhuset, hoppas du förstår.”

”Det här låter som ännu en dålig ursäkt Mrs Klein. Du ska veta att det finns många som gärna tar ditt jobb om du inte är intresserad.”

”Jag kan ta med honom till kaféet om du inte tror mig.”

”Hmm… Bäst du snabbar på, nu har inte tid att prata med dig längre jag har kunder som väntar!”

Eve satte sig ned på bänken och böjde sig ner emot Jim som inte lyckats ta sig upp på bänken igen

”Det ser ut som du behöver hjälp.”

Jim som fortfarande försökte greppa vad han gjorde mörbultad i New York fick bara fram ett

”Ehh... Jo.” på svenska.

”Är det ditt sätt att säga ’Ja tack’? Var kommer du ifrån”

”Uhh... Sverige.” svarade Jim fortfarande på svenska, hans hjärna verkade inte vilja lyda honom.

”Ok... Kan du engelska?” säger Eve med långsam tydlig röst, som om hon talade till ett förståndshandikappat barn.

”Yes.” svarar Jim, vars hjärna äntligen fattat galoppen.

”Ah! He speaks! Underbart!” säger Eve med ett något sarkastiskt tonfall. ”Vi måste ta dig till ett sjukhus och det är pronto!”

”Ont i ryggen. Kan inte gå” Jims hjärna hade äntligen kopplat över till engelska med visst gnissel i maskineriet.

”Vi tar en taxi” Precis som i en film vinkade Eve från trottoaren och gul taxibil var snart på plats.

På sjukhuset plockade de ut glassplittret ur Jims arm, bandagerade hans händer och gav honom en burk piller mot värken i ryggen. Inget var brutet men han hade fått en ordentlig smäll i ryggen, vad som kunde ha orsakat det visste varken doktorn eller Jim. Vid det här laget började Jim se Eve som en räddande ängel, en riktigt söt ängel också! Det verkade nästan för bra för att vara sant. Det var det.

”Du är skyldig mig 1200 dollar för det här lilla besöket, och för din skull hoppas jag att du kan betala. Och nu är det din tur att hjälpa mig!” Eve förklarade att han nu hette Steve och var hennes bror som kommit på oväntat besök, och omedelbart lyckats bli påkörd i New Yorks hetsiga trafikdjungel.

”Bäst att du låter mig sköta pratandet, men vi har vuxit upp i Wyoming så försök låta som du kommer därifrån.”

Jim tänkte att Eve lika gärna kunde bett honom prata Nepalesiska med sydstatsbrytning, men Eve verkade inte vara en kvinna som skulle acceptera ett nej till svar.

Jim försökte fundera ut hur han hade hamnat i New York. Han bestämde sig för att det nog var en dröm och slöt ögonen där han låg på asfalten. Han inbillade sig att smärtan i ryggen avtog och han försökte slappna av. Sådär, nu kommer han vakna upp hemma och inse att det bara var hans undermedvetna som spelade honom ett spratt. Han öppnade ögonen igen. Han var inte hemma, han låg kvar på trottoarkanten, och smärtan i ryggen var fortfarande kvar. Vad fan skulle han göra nu?

Han reste sig upp i sittande ställning med hjälp av bänken. Sakta började han på något sätt ändå acceptera att han var i New York. Han kunde inte minnas var han hade varit kvällen innan och kunde inte minnas mer än små fragment av vad han hade gjort. Han tittade ner på sina blodiga händer och armen med glassplittret. Han tog vänsterhanden och försökte få loss en glasbit, men den satt djupt och det gjorde ont. Han grimaserade och släppte den igen. Det var bara att inse, han behövde sjukhusvård. Han blev plötsligt medveten om den febrila aktiviteten runt omkring honom. Bilar, cyklar och människor for fram överallt i ett rasande tempo. Han var visserligen van vid städer, men Malmö kunde knappast mäta sig med New York, den mest befolkade staden i hela USA. Han kände efter i fickorna igen, men telefonen och plånboken fanns inte där nu heller.  Han noterade att många av de förbipasserande tittade mot honom, men så fort han försökte få ögonkontakt slog de ner blicken. Han tog tag i bänken och försökte ställa sig upp igen, men smärtan i ryggen var fortfarande outhärdlig. Han gav med sig och sjönk tillbaka ner på asfalten med ansiktet förvridet av smärta. Det var då han såg henne.

Eve hade bråttom. Hon var sen till jobbet, igen. Hon kunde inte för sitt liv förstå hur hon kunde bli sen var och varannan dag, det var ju inte som att hon hade mycket att annat att göra och inte gick hon upp för sent heller. Hon gick med raska steg längs Chambers Street i riktning mot cafét där hon jobbade. Hon var uppväxt i New York och trots att det var mycket folk på gatan tog hon sig fram snabbt och smidigt. När hon nästan var framme fick hon syn på en sjaskigt klädd person som satt lutad mot en av bänkarna på trottoaren. Förmodligen en uteliggare, tänkte hon för sig själv och började fundera på om hon kunde smita in utan att chefen såg hennes sena ankomst.  Istället fick hon syn på hur den slitna unge mannen vid bänken var alldeles blodig på händerna och underarmen. Hon såg hur han pillade i såret på armen och gjorde en grimas som tydde på att det var plågsamt. Hon upptäckte att hon hade stannat. Hon hade inte tid att stå här. Hon började gå igen. I ögonvrån såg hon hur uteliggaren reste på sig. Hon andades ut. Uteliggaren föll till marken igen. Hon var redan på väg däråt, nästan framme. Hon såg att uteliggaren hade gröna ögon.