Frågan var väl visserligen oundviklig och skulle kommit på tal förr eller senare men Jim hade inte funderat ut något bra svar på frågan. Han skulle kunna svara sanningsenligt och säga att han inte hade den blekaste aning men hur trovärdigt skulle det låta? Man dyker inte bara upp på andra sidan jordklotet utan förklaring. Och så vitt Jim visste hade han inte löst gåtan med teleportering. Rimligtvis borde han ha flugit hit, men att svara ”med flyg” vore att dumförklara Eve. Och med tanke på att hon just nu var hans enda kontakt här i New York kändes det dumt att ge henne en anledning att ogilla honom.

”Förstod du inte frågan eller har du slagit i huvudet också?”
Eve tittade uppfodrande på honom från andra sidan sätet. Bakom henne, i fönstret, blixtrade ljus från neonskyltar och trafikljus förbi i sån hastighet att han nästan började tro på teorin med teleportering.
”Nej.. huvudet är okej… relativt” hasplade han ur sig och stirrade ner på sina egna fötter. Han märkte att han saknade ett skosnöre på vänster sko. Undrar var det tagit vägen?

”Jag väntar fortfarande” sa Eve och släppte honom inte med blicken för en sekund. Inte en chans att Jim skulle kunna prata sig ur det här. Han valde att berätta sanningen och hoppades att Eve skulle tro honom.
”Helt ärligt…” började han, men visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. ”Jag vet att det kommer låta galet men jag har ingen aning om hur jag hamnade här. Igår kväll var jag hemma i Sverige och idag vaknade jag upp här”

Eve såg skeptisk ut. ”Och det vill du att jag ska tro på?”
”Jag sa ju att det skulle låta galet” svarade Jim.
”Du vaknar upp, helt sönderslagen och minns ingenting. Det låter mer som droger eller nåt tycker jag..” sa Eve och flyttade sig märkbart längre bort från Jim, inte som att hon var rädd men vaksam.

Jim funderade på det ett ögonblick. Kunde han ha varit under inflytande av någon drog? Det skulle sannerligen förklara en hel del men han kunde ändå inte riktigt förmå sig att köpa den teorin heller. Det lät inte som något han skulle göra… inte frivilligt i alla fall.

”Nej” sa han bestämt. ”Jag har ställt till det rejält det senaste dygnet, det erkänner jag. Men jag har inte tagit några droger, jag lovar”
För första gången sen de klivit in i taxin bröt Eve ögonkontakten med honom och stirrade ut genom fönstret på staden som susade förbi. Ett lätt regn hade börjat falla och lämnade små droppar på glaset. Hon sade inget på en lång stund. Jim började bli orolig att hon övervägde att lämna över honom till polisen. Han skulle just öppna munnen för att säga något när hon vände sig mot honom igen.

”Okej, lyssna noga nu. Jag tänker låta dig följa med mig hem, men” sa hon och tittade strängt på honom. ”få inga idéer bara! Du får bara låna telefonen för jag antar att någon hemma måste sakna dig”
Jim fick inte fram några ord utan nickade bara dumt.

”Och om du försöker nånting, skjuter jag dig. Jag är beväpnad” sa Eve och återgick till att kolla ut genom fönstret.

De fortsatte bilfärden under tystnad.