Bläck Jönköping

Det var natt och Bahati satt tillsammans med sin sex år äldre bror Ekwueme och tittade upp mot det stjärnklara himlavalvet. Kylan bet sig fast i de båda barnen som kröp ihop nära varandra för att hålla värmen, några väggar eller tak hade de tyvärr inte lyxen att tillgå. Ekwueme pekade upp mot en av de starkast lysande stjärnorna.

- Syster, titta på stjärnan som lyser så starkt där borta. Vill du veta en hemlighet?

Han tittade mot sin syster som nu satt med ivrigt uppspärrade ögon och lysnade på honom.

- Vår far berättade en gång för mig att under årets sista månad dyker en ny stjärna upp på himmelen. En stjärna som inte kan ses någon annan gång på året. Vet du varför?

Bahati skakade på huvudet.

- Det finns en man som varje år under årets sista månad åker runt världen och delar ut presenter till alla barn. Inte bara till de rika barnen. Det ljussken du ser där uppe kommer inte från en stjärna utan är ljuset från mannens flygande släde.

Bahati tittade på sin bror och sedan upp på stjärnan på himmelen. Kunde det vara sant att det fanns en man som åkte runt hela världen med presenter. Hon visste att man kunde lita på Ekwueme och han hade aldrig gett henne orsak att tvivla på hans ord tidigare.

- Hur kommer han hitta oss?

- Det enda du behöver göra för att han ska veta vart du finns är att önska att han kommer till dig med hela ditt hjärta. Men du får inte tveka. Tvekar du på att han finns eller vet med dig inombords att du inte förtjänar hans presenter så kommer han inte att hitta dig.

Bahati slöt ögonen och önskade med hela sitt hjärta att det skulle komma en dag då mannen som flög runt jorden med paket till alla barn skulle komma till henne. När hon sedan öppnade ögonen igen syntes ljusskenet på himmelen inte längre till. Hon kramade om sin bror och somnade snart i hans armar. Detta var natten den 20e december och det var 4 dagar kvar till julafton.

2036 Evas plan B

Så vitt någon visste så sov alla och allting. Himlen sov så vackert och ödmjukt men med månen som nattlampa. Till och med vindarna beslutade sig för att det verkade som en bra dag att sova på, det var alldeles vindstilla men ändå så knäpptyst. Det fanns inte en enda själ i närheten som var vaken. Det lät mildare än vad det var, det fanns inte en enda själ i närheten som inte sov, död, från någonting oförklarligt. Ingen som visste om de skulle vakna nu, eller nu, eller nu, eller om två minuter eller exakt nu! Nej, ingen visste det. Även vårt bruna hus sov. Alla inne i huset sov också, Simon sov så sött som om allting i världen var säkert. Adam andades ansträngande men det gör han alltid när han sover. Maria myste med Simon under samma täcke. Endast en ensam varelse rörde sig i huset, Eva.

Hon smög till garaget och hämtade en hel del sprängämnen. Hon försökte hitta de bästa ställena att placera dem, så ingen skulle skjuta på dem av misstag eller något monster skulle få tag på dem. Hon öppnade trägolvet under hennes säng med en kofot och stoppade in lite, hon öppnade några säkra väggar som ingen skulle komma i närheten av.  När hon var klar gick hon ut bakvägen, hon gick en lång bit och gömde en detonator. Sedan smög hon in i huset, gömde ett maskingevär precis vid utgången där med 200 skott, sen satte hon sig på sin säng, tänkte på det hela och fällde några tårar innan hon somnade. Nu sov alla. Om allt skulle gå i baklås, om de skulle bli attackerade av alldeles för många så fanns det en plan B.

2037 Christian

Christian hade precis varit och besökt sin pappas grav. Egentligen skulle hans mamma Nathalie och hans farbror Tobias följa med honom, det gör de varje år. Men i år så sover de, de ligger i koma och troligtvis kommer de vakna snart, som i alla andra länder. Hela världen hade slocknat för honom, alla han kände till bara föll ihop och dog, alla utom hans flickvän Evelina.

-          Vad ska vi göra Chrille? Frågade hon.

-          Vad finns det att göra, shit. Det är bara vi kvar, kan du förstå det?

-          Nej då, så som ingen vet om att vi lever så finns det säkert några andra som lever som inte vi känner till.

-          Jo, säkert några. Men ingen här i närheten eller hur?

-          Nej det är sant.

-          Vi måste hitta vapen, vi måste hitta ett safe house och få vara ifred.

-          Vapen? Vad ska vi med vapen till, frågade Evelina.

-          Vad tror du, om de vaknar.

-          … Tror du att de kan vakna här också?

-          Ja, det är klart de kommer vakna här också.

Christian packade in lite viktiga saker i bilen och startade den. Där satt han i den olivgröna bilen med sandfärgad inredning och en helt ny stereo. Evelina var inne i huset, på väg ut men skulle bara packa de sista sakerna hon behövde ha med sig. Christian är en man som har tålamod, han vet att tjejer kan ta lite extra tid på sig. Men det här började bara bli irriterande. Han gick ut ur bilen och in i huset. Han hörde tunga och mörka ljud, det lät som stön. Han fylldes av vrede, för någon anledning blev han svartsjuk och antog att hon var otrogen. Trots det faktum att de inte finns så många levande varelser kvar. Han sparkar upp sovrummet och han hade rätt. För där låg hon, utan byxor, utan underkläder medans en man tillfredställde henne oralt. Men på exakt samma sekund som han sparkade upp dörren och insåg det hela så vände mannen sig om och han såg att det var hans farbror Tobias, och han tillfredställde inte någon. Christian tittade upp mot Evelina och såg flera blodfläckar på sängen och fler bett på halsen och brösten. Tobias tillfredställde inte någon, han glufsade i sig hennes underliv, hans mun var fylld av blod och bitar av skinn.

-          GAAAH DIN JÄVLA, skrek Christian och greppade tog i det närmsta objektet han kunde få tag i.

För tillfället var det en ram, en brun träram där det fanns en bild på honom och Evelina i bröllopskläder. Han tog den och bankade den vassa kanten mot Tobias huvud tills han hörde att han spräckte någonting och riktigt mörkt rött blod började rinna ner och Tobias föll ihop, han stampade på hans huvud en extra gång för att vara säker. Där låg min Evelina, tänkte Christian. Infekterad och massakrerad.

-          Förlåt älskling, sa han.

Han tog tag i henne, knuffade ner henne på marken och stampade på hennes skalle. Hon hade fortfarande en relativt hård skalle. Varje gång han stampade så ekade det in i Christians leder som en rysning av knivar upp mot hans pannben. Han stampade, stampade, stampade och stampade tills hela marken var täckt av människoblod. Han vet att hon aldrig hade velat bli en zombie. Medan han gick ut så föll han ihop på ett knä och började gråta, plötsligt var han på båda knäna och spydde samtidigt som tårarna målade om hans kinder. Han gick in till Evelina igen och kramade om det som var kvar av henne en sista igång.

Innan han gick ut mot bilen igen hoppade han in i duschen med kläderna på, för att få av sig all äckligt blod och spya. Det fanns ingen tid att byta om. Han gick till köket och tog en stor kniv innan han gick ut och satte sig i bilen. Där blev han sittandes med tårar. Han skulle kunnat sitta där i timmar utan att röra sig tills han sänkte den nya stereon. Han hörde ett ljud, han tittade i backspegeln och där var Nathalie. Hans mamma. Han skrek, hon började skrika.

-          NAOGURUHIAHGUHA!

Han skrek högre, hon skrek ännu högre, han skrek högst. Han vann. Hon blev uppenbarligen sur, hon greppade tag i hans axlar och han tog tag i kniven med båda armarna. Vände sig om och tog i med all sin kraft och injicerade kniven i hans mammas panna.

Han försökte sparka upp bildörren men misslyckades, tog tag i handtaget, öppnade, och sparkade upp bildörren på nytt och sprang iväg. Christian sprang som aldrig förr. Han måste ha sprungit nonstop, i full hastighet i över 160 minuter tills han bara föll ihop och svimmade av.

Dagen därpå så vaknade han. Först med tanken att allt var en dröm, men han insåg snabbt att han dödade sin mamma, sin flickvän och sin farbror, han spyr igen, som om spyan tvingas ut. Det fanns knappt någonting kvar att spy och det enda som kommer ut är i flytande form, nästintill blodfärgat.

När han reste sig upp så såg han ett barrikaderat hus, zombies kan nog inte barrikadera hus… Det måste vara överlevande i huset.

Lisette och Jenny hade lämnat lägenhetens trygghet bakom sig. De stod nu nere vid ytterdörren som ledde ut till kaoset utanför. Jenny försökte titta ut genom det lilla fönstret som prydde dörren och drog en suck av lättnad då gatan utanför såg ut att vara tom.

-          Är du redo Lisette?

Lisette nickade försiktigt och tittade tillbaka mot Jenny med rädsla i blicken, de skulle nu bege sig ut igen, ut i staden hon älskade så mycket men som nu bara kändes som ett skal av sitt forna jag. Tänk om staden aldrig skulle repa sig och att det inte fanns något man kunde göra åt apokalypsen? Var det här som kallades domedagen? Många tankar flög omkring i Lisettes huvud när hon och Jenny lämnade byggnaden.

Gatan utanför låg öde och tom, ett billarm kunde höras tjuta långt borta men annars var det tyst som graven. De begav sig sakta i riktningen mot stationen. Förhoppningen var att de skulle klara sig så långt som möjligt obemärkta men om det skulle bli problem  hade Lisette accepterat faktumet att hon var gruppens svagaste kort. Hon hade levt ett långt liv och kunde med glädje offra sig för att två unga systrar skulle klara sig istället,även om hon alltid föreställt sig en stilla bortgång kändes det som tiden hade kommit ifatt henne och att det inte längre var en möjlighet.

Plötsligt hördes ett skrik och Lisette slets från sina tankar. De hade gått runt ett gathörn och vandrat rakt in i en ”all you can eat, zombie buffé”. Det var minst ett 20-tal av dem, och tyvärr verkade det färska köttet som precis vandrat runt hörnet mycket intressantare än de småruttna lik som låg på gatan. Jenny och Lisette började småspringa men Lisette visste vad som behövde göras. En sista gång tittade hon bort mot kyrkan där hon spenderat så många Söndagar, ironiskt nog verkade till och med kyrkan vara på väg från denna jord då den stod i höga lågor. Hon stannade och horden med zombies var snart över henne.

-          Spring Jenny, och lycka till!

Jenny fortsatte springa, hon kastade en blick bakåt och såg att de flesta zombies verkade ha stannat upp där Lisette stannat. En tår föll ner för hennes kind, hon tänkte för sig själv att hon inte har råd att stanna, Hanna är fortfarande i fara. Det var då hon snubblade, en trottoarkant hade blockat hennes väg och hon trillade handlöst framlänges. Hon försökte snabbt resa sig upp men högerbenet gick inte längre att stödja på. Jenny spände öronen och lyssnade, nej hon hade inte hört fel, hasande ljud närmade sig. Ålandes försökte Jenny ta skydd bakom en sopcontainer några meter bort, hon kom runt containern och satte sig mot kanten. Hon kunde höra hasningarna komma närmre och knäppte för första gången på 20 år sina händer i bön. Tyvärr verkade det som att Gud inte längre fanns i staden. Hon bad en bön för sin syster som fanns någonstans där ute, tårarna hade nu börjat förvandlas till floder utmed kinderna. Hasandet tog sig nu runt containern där Jenny satt, med en sista kraftansträngning försökte hon stödja på benet för att springa men benet vek sig igen. Liggandes på mage hörde hon stönandet bakom sig och kände sedan hur tänderna sjönk in i hennes rygg.

2037 Simon

När Eva planerade hur de skulle döda deras far, eller varelsen som en gång var deras far snarare, erbjöd sig Simon att ta hand om ”efterarbetet” själv. Han ville inte att Eva skulle behöva göra det eftersom han redan innan visste att hon inte skulle överlåta åt någon annan att skjuta, samtidigt som han på något vrickat sätt ville att någon närstående skulle plocka upp spillrorna av kroppen. Tidigare hade Maria frågat om hon skulle hjälpa honom men Simon kände sin flickvän tillräckligt för att avböja. Hon har ett hjärta av guld men hon är inte särskilt… tålig. Han hade sett lättnaden i hennes ögon trots att hon försökte dölja den. Så där låg han nu på knä i badrummet med hink och trasa och torkade upp blodet. Adam och Eva hade burit ut kroppen. Simon funderade på om de lade tillbaka kroppen i graven eller om de bara gjorde sig av med den. Det var tur att hon hade Adam. Trots sin säkerhet och styrka var det ganska tydligt att Eva inte var helt i balans efter det som nyss hänt. Vilket han troligtvis inte heller var, men den tanken sopade han snabbt undan. Han arbetade så fort han kunde samtidigt som han gjorde det så noggrant han kunde. De skulle förmodligen inte lämna huset än på länge med tanke på vilka resurser de samlat på sig och han ville inte att de skulle bli påminda om händelsen mer än nödvändigt.

Det var ganska otroligt egentligen. Hur de agerade i den minst sagt extraordinära situation de hamnat i. De hade samlat på sig mat, vapen och massa andra förnödenheter, huset var ordentligt barrikaderat för att stå emot inkräktare av både den levande sorten och av de som hade blivit zombies. Eller vad de nu var. Han tänkte på sin konversation med Eva alldeles nyss. Hon kunde kalla dem vad hon ville, men hittills har liknelserna med zombierna aldrig slagit fel. De återuppstår från de döda, rör sig sakta och saknar i princip verbal förmåga utan ger bara ifrån sig underliga, gutturala ljud och äter levande människor. Som sedan upprepar samma mönster. De dör när man förstör hjärnan på dem. Hur kommer det sig att hon vägrar kalla dem zombies?! Han städade irriterat vidare. En irritation som bara växte ju mer han insåg att det var korkat av honom att hänga upp sig på en sådan skitsak.

När han var klar gick han ner till köket. Maria satt vid bordet med en vattenflaska framför sig som hon sköt emot honom. Han tog tacksamt emot den. Vattnet var inte kallt, och definitivt inte gott. Förmodligen inte helt hygieniskt heller men det var inte alltid man hade tid att koka vattnet och han behövde verkligen något att skölja munnen med. Han hade en äcklig, kletig känsla i munnen som smakade lite som gammalt blod. Som när man har ett gammalt sår i munnen man inte kan låta bli att pilla på så att det går upp igen. Fast äckligare. Sörjigare på något sätt. Han tänkte på Evas fåniga växthus som de delade dricksvattnet med. Han hade egentligen inte tyckt att det var någon bra idé men insett ganska fort att det inte var någon mening med att argumentera. Och han fick erkänna för sig själv att det var ganska fantastiskt att ibland få känna smaken av något som inte kom ur en konservburk.

Plötsligt avbröts hans tankar av ett ringande ljud. Han trodde knappt sina öron, men Marias min vittnade om att han hade hört rätt. Någon plingade på dörrklockan.

LuciaFeud är en turnering i spelet WordFeud som kommer hållas på HLK den 15 december klockan 17.00-20.00. 

Turneringen har plats för 16 deltagare och det är först till kvarn som gäller. 

Turneringen kommer vara av typen single elimination, vilket innebär att du börjar i 8-delsfinal, om du vinner går du vidare till nästa omgång, vid förlust är du utslagen. 

Matcherna kommer spelas på plats och domare för varje match finns på plats. Varje spelare i en match har 30 minuter att fördela som den själv vill under matchen. Detta innebär att en viss tidspress finns i varje match. Går tiden för ena spelaren ut förlorar denne spelare och segern tilldöms motståndaren. 

Ordlistan som används är den vanliga svenska ordlistan och turneringen spelas på standard-bräde. Detta innebär att i turneringen är andra ändelser än grundform tillåtna. 

Under turneringen bjuder BLÄCK även på Luciafika så även om du inte är med i turneringen ser vi gärna ett visst publikstöd för de som spelar. 

Läs mer om tävlingen och hur du anmäler dig här!

Herr Andrée hade de senaste veckorna blivit allt mer excentrisk över att de äntligen skulle försöka sig på resan för andra gången och han var helt övertygad om att resan skulle gå vägen denna gång. Själv visste Nils-Olle Strindberg inte riktigt hur det skulle gå, men eftersom Herr Andrée en gång flugit hela vägen till Vara så skulle det nog gå bra. För hur mycket längre kunde det vara till Nordpolen? Olle bestämde sig för att fråga Knut Frænkel, som var den nyaste medlemmen i expeditionen. Han ville helst bli kallad vid sitt andranamn Lambrekt och han brukade hade alltid bra svar på Olles frågor

- Du Lambrekt… började Olle.

- Ja Olle? sa Lambrekt.

- Hur lång tid kommer det att ta att åka till Nordpolen? fortsatte Olle.

- Jadu, två dagar ungefär skulle jag tro. svarade Lambrekt.

- Kommer det vara kallt tro du? frågade Olle.

- Men Olle då, det är ju mitt i sommaren nu. sa Lambrekt.

- Men jag har hört att det är massa snö där.. sa Olle lite tvekande.

- Alltså, så här ligger det till. Jag är uppvuxen i Norrland, där är det kallt och mycket snö på vintern, men på sommaren är det inte mycket kallare än här, så alltså måste det ju vara lika varm på Nordpolen nu. sa Lambrekt

- Ja… Det låter ju logiskt. sa Olle som nu blev mindre nervös inför resan.

Några dagar senare, den 11 juli, bestämde Herr Andrée att det var tillräckligt bra vindar för att det skulle ge sig av. Olle blev ombedd att kontrollera att släplinorna var ordentligt fastknutna. Han visste inte var på ballongen släplinorna satt, så han frågade Lambrekt, som förklarade att det var de repen som var bundna mellan ballongens korg och deras packning. Olle var väldigt duktig på att knyta knutar, och såg till att packningen var jättehårt fastknutna. Han lade märket till att styrrepen till ballongen såg ut att vara lite dåligt fästa vid varandra. Olle funderade en stund på om han skulle knyta om de knutarna, men han kom ihåg att Herr Andrée sagt åt honom att inte röra saker om han inte blev ombedd att göra det. Så han började se över sin egen kamerapackning för att se till att han fått med sig allt.

När de påbörjat sin resa i ballongen Örnen så verkade allt först gå jättebra, ända tills Herr Andrée drog i styrrepen för att svänga lite. Det ena repet lossnade vid en skarv. Herr Andrée blev väldigt arg på Olle och svor länge åt honom, fast Olle förstod inte riktigt varför.

Trots att det inte kunde styra så bra så fortsatte deras resa mot Nordpolen. När det färdats lite mer än två dagar började Olle undra om de inte var framme snart. Herr Andrée låg så Olle kunde inte fråga honom.

- Vi har ju rest i två dagar nu, och jag kan se att det ligger massa snö där ner på marken, borde inte det inte vara Nordpolen då? frågade Olle Lambreckt.

- Jo det är det absolut, svarade Lamberck snabbt efter att ha tittat ner på marken lite kort.

- Det är bara för oss att landa då antar jag, fortsatte Lambreckt medans han drog i snöret för att släppa ut vätegasen som höll ballongen i luften.

- Ska vi verkligen släppa ut all gas så fort? undrade Olle.

- Ja, det är mycket säkrare om man landar med lite fart, förklarade Lambreck.

Lambreck är så verkligen smart, tänkte Olle.

Efter att de landat på Nordpolen var Herr Andrée jättearg igen. Olle trodde han skulle vara glad över att de var framme och över att Lambreck hade landat ballongen åt honom. Förvisso hade ballongen gått sönder lite när den landat, men Lambreckt hade sagt att det inte skulle ta så lång tid att gå hem igen.

Medans Herr Andrée stod och skrek hemska ord åt Lambreckt så gick Olle iväg med sin kamera och tog en bild på ballongen och korgen som nu låg i snön.

Herr Andrée var fortdarande väldigt ärg, och han bestämde sig för att gå tio meter framför Olle och Lambreckt hela vägen hem. När de gått en stund började Olles mage kurra.

- Lambreckt, finns det nåt att äta på Nordpolen? frågade Olle.

- Så klart det finns, svarade Lambreckt, men vi kommer nog att få jaga maten själva.

- Vad sägs som den där stora vita björnen som springer mot Herr Andrée?

Jag skyndade mig fram till Emilia, först nu såg jag att hon hade ett skrapsår över kinden, var hon medveten om det? Trots det gula ljuset från lågorna såg hon nästan lite spöklik ut, det kanske berodde på hennes allvarliga och sammanbitna min? Jag stäckte mig fram till det närmaste ljuset, tog upp det och kastade.
Inget hände, ingen explosion, inga döda zombies. Lågan hade slocknat i luften.
Om zombierna hade en fungerande hjärna hade de säkert undrat vad fasen vi höll på med, min mun skapade ett stort o, det var bara för blåmesarna att flytta in. Emilia var nog minst lika förvånad hon, trots att hon inte visade det.

– Här, ta den!
Jag tog emot kandelabern och höll den i riktning mot de som en gång var människor, jag tyckte mig för en sekund känna igen en av dem. Mannen, eller det som var kvar av honom, var mycket lik en sportintresserad lektor vid Högskolan. Jag väcktes ur mina tankar då Emilia höll fram ett tygstycke framför näsan på mig, ”detta borde fungera som antändningsmaterial”.

Scenariot som nu kom att utspela sig kunde lika gärna vara från en film eller serie, åtminstone i mitt huvud.

– Vi räknar till tre, sedan kastar vi, okej?!
Som svar tände Emilia eld på tyget, som jag nu identifiera som hennes svarta tröja.
Planen var att kasta tyget och kandelabern i riktning mot zombierna och sedan ta skydd bakom dörren till klocktornet. Jag kände mig konstigt nog som Glenn i ”The Walking Dead”, det fick mig än en gång att tänka tanken om var alla kameror kunde befinna sig, eller var regissören satt.

Ett djupt andetag och tre siffror senare brann de, de döda.
Nu gällde det bara att vänta ut dem. Jag vet inte hur länge vi stod där, bakom dörren och väntade. Det var overkligt, hemskt att se dem brinna. De som en gång var människor. Magen vände sig av synen och den hemska stanken som nu spred sig i kyrkan.

Emilia satte sig på golvet intill dörren. Hennes händer var såriga kläderna trasiga och jag misstänkte att jag såg ungefär likadan ut. När hon såg att jag kollade på henne gav jag henne en ursäktande min och satte mig mödosamt bredvid. Inte ett ord sades, det var som att orken och styrkan var slut, det var först nu som det kändes hur illa man mådde. Kroppens alla muskler värkte, sår blödde och hjärnan bankade. Allt vi kunde göra var att lyssna, lyssna på elden och ljuden från de döende på andra sidan dörren.

- Någonstans högt upp? Som ett lägenhetshus? Eller Spira? Där är det vatten på flera håll, svarade hon.

Lägenhet?! Jävla skit! Trots att emobruden och tanten hade passerat i min hjärna alldeles nyss så var det precis nu jag insåg att de kanske var i fara i lägenheten. Man kanske kan vara ursäktad att man inte tänker helt klart när man suttit i en park och druckit rom för att plötsligt hamna mitt i en zombieapokalyps? Mina tankar fick stanna där, nu hade de första zombierna nått oss. Jag vevade med krattan så mycket jag bara orkade för att hålla dem ifrån mig. Jag försökte komma ihåg vad jag visste om de före detta människorna. Man blir själv en zombie om man blir biten och man måste förstöra hjärnan för att döda den. Igen då alltså, död är den ju egentligen redan…

Jag började inse att vi var i underläge. Vi var visserligen två personer med fungerande hjärnor men det verkade inte räcka mot de zombier som hade tagit sig in i kyrkan. Risken var ju stor att fler skulle komma dessutom. Att vi dessutom bara hade en kollekthåv och en kratta att försvara oss med gjorde ju inte saken bättre.

- Vi skulle haft ett effektivare vapen! Ropade jag. Det var egentligen inte menat till någon särskild, jag hade knappt koll på i vilken riktning Emilia befann sig eftersom jag hade fullt upp att hålla zombierna ifrån mig. Att krossa en människas hjärna var verkligen svårt, även om den tillhörde någon som redan var död. Men, så var det som en liten röst i mitt huvud viskade till mig. En eldkastare hade varit bra att ha nu. Hmpf, tanken på att vi skulle ha en eldkastare var lika befängt som att det skulle finnas ett stenfort i Jönköping. Ändå kunde jag inte släppa känslan av att det inte var någon vidare dum idé ändå trots det orimliga i det hela.

TÄNDVÄTSKAN!

Varför hade jag inte tänkt på det?! Jag hade ju haft en flaska med tändvätska sen jag ramlade från stegen utanför emobrudens lägenhet. I en kyrka finns det ju nästan alltid massa tända ljus, och om inte ljusen var tända lär det finnas tändstickor eller något i närheten. Jag ropade på Emilia för att försöka ta reda på var hon var, åtminstone i vilken riktning hon befann sig. Tanken slog mig att det kanske inte vore så dumt om även svenska barn lekte Marco Polo i vattnet då jag hade vissa problem att bestämma åt vilket håll Emilia var. Det tog ett par gånger innan jag hade en någorlunda kvalificerad gissning.

- Vi kan bränna ihjäl dem! Skrek jag på henne. Spring mot dörren till klocktornet! Se om du hittar några tända ljus!

Det blev inte riktigt så coolt som man hade kunnat hoppas. Det var varken graciöst eller häftigt när jag fortsatte veva med krattan, sprang mot klocktornet och försökte fippla upp flaskan med tändvätska ur bakfickan samtidigt som jag letade efter tända ljus. Jag tappade krattan. Mitt enda vapen. Å andra sidan gjorde det att jag mycket lättare fick fram tändvätskan som jag skvätte så gott det gick över de fem zombierna som var kvar. Det var en jävla tur för mig att zombierna inte är särskilt snabba. Emilia stod redan vid dörren. I handen hade hon en hel kandelaber. Tre av ljusen hade trillat av, men det fanns fortfarande fyra kvar som brann. Bra.