Jag skyndade mig fram till Emilia, först nu såg jag att hon hade ett skrapsår över kinden, var hon medveten om det? Trots det gula ljuset från lågorna såg hon nästan lite spöklik ut, det kanske berodde på hennes allvarliga och sammanbitna min? Jag stäckte mig fram till det närmaste ljuset, tog upp det och kastade.
Inget hände, ingen explosion, inga döda zombies. Lågan hade slocknat i luften.
Om zombierna hade en fungerande hjärna hade de säkert undrat vad fasen vi höll på med, min mun skapade ett stort o, det var bara för blåmesarna att flytta in. Emilia var nog minst lika förvånad hon, trots att hon inte visade det.

– Här, ta den!
Jag tog emot kandelabern och höll den i riktning mot de som en gång var människor, jag tyckte mig för en sekund känna igen en av dem. Mannen, eller det som var kvar av honom, var mycket lik en sportintresserad lektor vid Högskolan. Jag väcktes ur mina tankar då Emilia höll fram ett tygstycke framför näsan på mig, ”detta borde fungera som antändningsmaterial”.

Scenariot som nu kom att utspela sig kunde lika gärna vara från en film eller serie, åtminstone i mitt huvud.

– Vi räknar till tre, sedan kastar vi, okej?!
Som svar tände Emilia eld på tyget, som jag nu identifiera som hennes svarta tröja.
Planen var att kasta tyget och kandelabern i riktning mot zombierna och sedan ta skydd bakom dörren till klocktornet. Jag kände mig konstigt nog som Glenn i ”The Walking Dead”, det fick mig än en gång att tänka tanken om var alla kameror kunde befinna sig, eller var regissören satt.

Ett djupt andetag och tre siffror senare brann de, de döda.
Nu gällde det bara att vänta ut dem. Jag vet inte hur länge vi stod där, bakom dörren och väntade. Det var overkligt, hemskt att se dem brinna. De som en gång var människor. Magen vände sig av synen och den hemska stanken som nu spred sig i kyrkan.

Emilia satte sig på golvet intill dörren. Hennes händer var såriga kläderna trasiga och jag misstänkte att jag såg ungefär likadan ut. När hon såg att jag kollade på henne gav jag henne en ursäktande min och satte mig mödosamt bredvid. Inte ett ord sades, det var som att orken och styrkan var slut, det var först nu som det kändes hur illa man mådde. Kroppens alla muskler värkte, sår blödde och hjärnan bankade. Allt vi kunde göra var att lyssna, lyssna på elden och ljuden från de döende på andra sidan dörren.