Detta är den andra av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.

Vår boktitel var Frid med Gud av Billy Graham.

Bilden kan ni se här:
http://www.spring8020.co.uk/images/articlesTop.jpg

En ensam man sitter på en strand. Vågorna rullar in över stranden och snuddar lätt vid mannens fötter. Hans blick färdas ut över vattnet men ingenting kan skymtas förutom vågorna. Han har besökt samma strand, suttit på samma plats, varje dag i en månad och bara tittat ut över vågorna.

En månad är en lång tid när det enda som håller en sällskap är skuld. Ensamhet och skuld som är värre än någonting annat han tidigare känt.

Gud förstod inte vad som kunde driva en människa till att känna sådanna känslor. Det var något som han hade svårt att sätta fingret på. Något som människan hade utvecklat som han själv inte hade någon kontroll över. Han hade aldrig känt skuld själv.

Inte heller mänsklig lag hade Gud varit med och konstruerat. Förvisso fanns det något som människan kallade för synd, varifrån en del av det som kallades lag hade vuxit fram. I mångt och mycket var det emellertid människan som själv hade konstruerat den känslan som hon kallade för skuld, ofta efter ett brott mot det hon kallade för lag. Men vad är det egentligen som gör en handling till ett brott?

”Till den som hittar detta brev. Jag har hållt detta inom mig tillräckligt länge nu. För ungefär en månad sen var jag på fest. Jag hade blivit inbjuden av en vän men visste samtidigt att jag knappt skulle känna någon där. Min osäkerhet av att jag inte kände någon på festen gjorde att jag snabbt tömde den flaska med Rom jag hade med mig till festen. Jag satt länge ensam i en fotölj, pratade med några människor en kort stund men kände samtidigt att jag inte hörde hemma här. Ingen av dessa människor var det minsta lik mig.

”Det hela slutade med att jag var så obekväm i sällskapet att jag inte hade något annat val än att åka hem på kvällen. Berusad, och luddig i tanken grävde jag fram mina bilnycklar ur fickan och backade ut på vägen utan att någon inne i huset reagerade. Jag har aldrig tidigare kört på fyllan, men jag minns någon statistik om att tusentals förare kör berusade varje dag i Sverige – alltså var det osannolikt att något skulle hända just mig.

”Jag lämnade huset bakom mig och minns att jag inte kände någon som helst skillnad från de gånger jag kört samma väg utan att ha druckit. Jag hade trots allt kört denna väg nästan varje dag till jobbet de senaste fem åren. Mitt hus låg ett par kilometer från festen så det skulle bara ta mig några minuter att ta mig hem. Jag såg ett gäng ungdomar som förmodligen var på väg hem från krogen, det såg i alla fall ut som de tagit några glas för mycket den kvällen.

”Sen hände många saker samtidigt. Jag passerade ett krön och hann aldrig reagera på fotgängaren som gick lite för långt ut i vägen. Jag tror inte att jag skulle hunnit reagera om jag hade varit nykter. Jag vet inte. Hon rullade över bilen och träffade asfalten bakom hårt, jag tror att jag hörde dunsen när hon landade. Hon hade inte en chans.

”Det lämnade mig i vid ett hemskt val – skulle jag ringa polisen, och erkänna allt, och hoppas på att de inte kastar mig i fängelse? Än en gång vet jag inte om jag hade gjort samma sak om jag hade varit nykter, men jag hämtade tillslut en spade som jag har liggandes i bakluckan, och begravde henne en bit in i skogen, där marken var mjuk och lätt att gräva i, trots att jag fortfarande var full. Händelsen fick mig kanske att tänka lite klarare, men inte helt klart.

”Jag lämnade sedan platsen och körde vidare hem. Jag har gått över situationen i mitt huvud varje dag sedan det inträffade och vet att jag är orsaken till varför hon inte lever längre.  Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv för det som inträffade och är tveksam om jag någonsin kommer leva ett normalt liv igen. Men jag antar att det inte är mer än jag förtjänar. Jag begär inte att hennes föräldrar någonsin ska förlåta mig för vad jag gjort. Jag frågar mig dock på gång om samma sak hade hänt om jag varit nykter den kvällen. Var det som inträffade enbart mitt fel?

”Jag vet inte, och jag kommer aldrig att få veta. Det är inte kunskap jag söker, utan sinnesfrid.”

Gud hade sett mannen skriva brevet. Han hade lagt det i en flaska och sedan kastat ut det i havet. Vem var det egentligen mannen skrev brevet till? Gud hade gått över brevet i sina tankar hundratals gånger vid det här laget och det var något som gjorde att just detta brev etsade sig fast i hans huvud. Fanns det något han kunde göra för att mannen skulle få sinnesfrid? Förtjänade mannen som satt på stranden och stirrade på vågorna sinnesfrid?

En dag när mannen satt vid stranden som vanligt såg han något komma flytande mot honom. Det var ungefär en vecka sedan han hade kastat ut flaskan i vattnet men hade fortsatt gå ner till vattnet för att stirra på vågorna. Han vadade ut i vattnet och plockade upp en flaska. Det var inte samma flaska som han kastat i vattnet. Flaskan såg gammal ut men genom det repiga glaset såg mannen att en lapp låg på botten av flaskan. Mannen slet ut korken ur flaskan och drog upp lappen.

”Jag förlåter dig”

Detta är en av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.

Vår boktitel var Här ligger paradiset av Harald Schiller.

Vi har inte rättigheter att lägga upp bilden här, men ni kan se den på Flickr: http://www.flickr.com/photos/66669581@N00/5308800575/
Vi inspirerades också av var bilden är tagen och när den var tagen.

Trots att det var sommar så slet den kalla blåsten i hans tunna rock. Inverness var inte något sommarparadis direkt. William kliade sig i skägget samtidigt som han försökte att inte krocka med någon av alla de passagerare som strömmade till och från tågen inne på stationen. Det var dock ingen lätt uppgift, människorna stressade fram med stora väskor som de knappt kunde hålla styrsel på. Han hörde djupa irriterade suckar bakom sig men han noterade det knappt. Inte ens den äldre damen med den fula hatten och den inte så tjusiga hunden lade han märke till trots att hon nästan trampade honom på hälarna. Williams tankar var inte ens i närheten av varken tåg, irriterade människor eller otjusiga hundar.

Han tänkte på Jacob. Den jäveln. Det är hans fel. Allt är hans fel. Om det inte vore för honom så skulle Williams liv ha sett helt annorlunda ut. William hade kämpat de senaste tio åren med att försöka rätta till det som Jacob hade ställt till med men utan att lyckas. De hade ju en gång varit myckt goda kamrater men allt hade ändrats den där dagen.

Plötsligt rycktes William tillbaka till verkligheten. En ung kvinna hade gått rakt in i honom. Hon hade burit på en större handväska vars innehåll nu låg utspritt på perrongen. William tittade förvånat på henne. Hon var kanske i 25-årsåldern. Hon hade mörkt lockigt hår som mycket fördelaktigt ramade in hennes ansikte. De bruna ögonen var stora och utrycksfulla och hon gav honom en ursäktande blick.

"Förlåt mig, jag såg mig inte riktigt för", sade hon urskuldande. William svarade inte utan satte sig långsamt på huk och började samla ihop hennes saker. Hon  gjorde samma sak och sökte ögonkontakt med honom. William fortsatte att undvika hennes blick. Istället fick han syn på tidningen på marken. Där lade han märke till samma bild som han hade sett på morgonen när han såg artikeln första gången. Hans kropp frös.

"Tack så mycket..." började hon samtidigt som William helt sonika släppte alla saker han hade i händerna. Hon såg häpet på honom när han hastigt gick därifrån och hennes tillhörigheter återigen låg på marken. Om hon sade något mer efter det så hörde han det i alla fall inte. William hörde ingenting längre. Allt han kunde se var bara bilden han nyss sett.

William fortsatte längre bort på perrongen. Nästa tåg var det. På nästa tåg satt Jacob. De hade inte setts sen 27 maj 1976, dagen då Jacob bestämde sig för att förstöra Williams liv. All tid på universitetet hade gått till spillo, William hade kämpat förgäves. Allt på grund av Jacob.

Nu rullade tåget in. Tåget från London. Jacob kunde inte vara mer än några meter ifrån honom, närmare än vad han hade varit de senaste elva åren. Williams kropp skakade av allt adrenalin som pumpade runt, pupillerna vidgades av stressen och han knöt händerna så knogarna vitnade. Men han kände inte smärtan. William kände ingenting längre.

Där! Där är han! Herregud han är där i tåget. William kunde knappt tro sina ögon och blev helt stel. Han kunde inte röra en muskel. Han hade varit så förberedd men nu blev han plötsligt hjälplös. Han såg att Jacob såg honom genom tågfönstret men kunde inte komma sig för att göra någonting. Han kände instinktivt att han ville gömma sig men kunde inte röra benen. Han såg att Jacob log och reste sig från sin plats. Han såg hur Jacob gick närmare tågdörrarna för att sedan kliva ut. Ut på samma perrong där han själv stod.

"Will! Hej!" Jacob gick fram till William och kramade om honom. William kunde fortfarande inte röra sig.

"Hur är det?" fortsatte Jacob. Han verkade inte notera särskilt noga att William inte kramade honom tillbaka. Å andra sidan hade de ju faktiskt känt varandra väl för längesedan och William hade aldrig varit den som sökte kroppskontakt.

"Jo det är väl bra" svarade William automatiskt men utan eftertryck.

"Du har inte svarat på något av breven jag skickat till dig", fortsatte Jacob. "När var det vi sågs senast egentligen? Det måste ha varit..."

Williams hjärna vaknade till liv igen.

"27 maj 1976", svarade han tydligt och bestämt.

"Ha ha, ja så kanske det var. Vilket minne du har", skrockade Jacob. William däremot kände sig inte alls road. Vad skrattade han åt? Det fanns väl inget att skratta åt. William insåg att han fortfarande hånade honom för den där dagen.

"Hånar du mig fortfarande?!", sade William med hög röst. Jacob vände sig mot honom med något underligt i blicken. William kunde inte bestämma sig för om det var undrande eller med rädsla Jacob såg på honom. Det spelade ingen roll. Han skulle inte få håna honom mer. William kastade sig över honom.

Snart är det över. Snart är det över. Efter det här kommer ingen att håna mig mer. Snart är det över. Efter det här kommer allting bli bra. Snart är det över. Efter det här kan jag äntligen få lugn och ro. Snart är det över.Snart är det över. William upprepade det för sig själv om och om igen medan han lät ilskan ta över och Jacobs blod rann ut på asfalten. Han hörde inte hur Jacobs sista skrik blandades med skriket från den äldre damen och skallen från den inte så tjusiga hunden.

När William lämnade perrongen kändes hans steg mycket lättare än på vägen dit. Luften kändes renare. Trycket över bröstet hade släppt. Solens strålar kändes varmare. Fåglarna kvittrade högre och mer vackert än innan. Till och med himlen verkade mer blå. Idag så var Inverness ett sommarparadis trots allt. Nedanför trappan trampade han på tidningsbilden som förföljt honom idag. Den föreställde Jacob i kostym och med välkammat hår. Rubriken löd "Känd författare föreläser i sin hemstad".

***

"Han var inte helt stabil. Det har han nog aldrig varit. Jag har bara träffat honom en gång för en förberedande utvärdering. Han visade på inget sätt att han var våldsam. Han uppvisade ett lågt, lugnt beteende. Han har förmodligen haft problem att anpassa sig socialt men istället för att utagera har han vänt sig inåt och sökt lugnt. Trygghet förmodligen".

"Vad tror du kan vara orsaken till att han agerade som han gjorde nu?"

"Det är svårt att säga efter bara ett samtal. Men jag vet att offret hade en personlig relation till honom som går långt tillbaka i tiden. Han berättade om en incident som involverar offret. Det var något som hände under deras universitetstid tillsammans."

"Varför har du inte anmält detta och meddelat att det funnits en eventuell hotbild?"

"Jag ansåg inte att det fanns någon hotbild. Jag förstod inte ens att incidenten var viktig. Han nämnde det mer i förbigående, han saknade helt eftertryck när han berättade om det. Jag tog det för en anekdot han berättade på grund av nervositet inför vårt möte."

"Vad var det då som hände?"

"De hade varit på debattklubb tillsammans. Han nämnde aldrig ämnet men de hade inte varit i samma lag. Efter att han var klar med sin utläggning var det offrets tur. När offret klev upp i talarstolen hade han sagt något om honom. Det var något skämtsamt om en fläck på hans byxor. Han hade visst spillt vatten på sig strax innan det var hans tur".

"Var det allt? Vad fick honom då att agera nu plötsligt, såhär långt senare?"

"Som sagt vet jag inte så mycket efter bara ett samtal, men det är inte ovanligt att introverta individer ältar och förstärker gamla, som de anser, traumatiska minnen. Oftast är det minnen av händelser där de själva anser sig ha blivit orättvist behandlade. Hade han då från början problem med social anpassning kan detta ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. Han hade slutat universitetet i slutet av maj samma år enligt mina papper, så den här incidenten kanske har haft större betydelse än vad jag någonsin kunnat ana".

"Tack för din hjälp. Din expertis som psykolog kommer förmodligen vara till stor hjälp i det här fallet, Dr. Schiller", sade utredaren och slog ihop mappen med alla dokument rörande mordet på författaren Jacob Mathews.

På mötet den 17 maj deltog alla i en skrivövning som gick ut på att man i grupper om tre-fyra skulle i tur och ordning säga varsin mening och skapa en historia tillsammans. Den skulle avslutas med orden "det var den bästa dagen i mitt liv". Här är tjejernas bidrag. Enjoy!


Det var en solig eftermiddag i Jönköping. Klockan var fem och de flesta hade slutat jobbet och var på väg hem. Tyvärr var jag inte en av dem, jag hade fortfarande en timme kvar att sälja hamburgare. Framför mig i kassan står en kvinna som inte vet vad hon ska köpa. På golvet hör jag min högra fot stampa otåligt, välj någon gång då kvinna! Hon tittar på mig och skrattar lite nervöst men fortsätter titta på bilderna bakom mig som utgör vår meny. Så ändligen verkar stans segaste kärring ha bestämt sig och beställer vår ickepopulära fiskburgare, fast utan bröd. Idiot. Till att dricka valde hon såklart mineralvatten utan bubblor. Tjugo minuter senare lämnade jag över fiskburgaren utan bröd, räckte över en pappersmugg och blängde på henne för att hon skulle betala. Medan jag väntade på att hon skulle leta reda på rätt antal mynt, kastade jag en blick ut över restaurangen och fick en smärre chock när jag såg Jack Sparrow. Kärringen betalade och gick ut i restaurangen men verkade inte se piraten och inte heller fiskmåsen som just flög in av någon outgrundlig anledning. Måsen dök ner och snodde kärringens mat från brickan. Jack Sparrow sitter i restaurangen och fiskmåsen stal kärringens mat – bästa dagen i mitt liv!

På mötet den 17 maj deltog alla i en skrivövning. Den gick ut på att man i grupper om tre skulle gå laget runt och säga varsin mening och skapa en historia tillsammans, och den skulle avslutas med orden "det var den bästa dagen i mitt liv". Här är killarnas bidrag, håll till godo!

Regnet öste ner. Det var fredag och jag hade precis begett mig ut från en mardrömsföreläsning. Trots att det nästan var helg infann sig aldrig någon känsla av ledighet. Med sänkt huvud började jag gå mot parkeringen. Min röda Volvo stod där, och när jag kom närmre upptäckte jag en färsk present i form av parkeringsböter. Rasande började jag gå runt bilen och gav den en hård spark på vänster bakhjul vilket resulterade i att min fasttejpade kofångare ramlade av. Ett stort vrål lämnade mina läppar när kofångaren träffade min stortå. Det var helt klart ett misstag att ta på sig flip-flops imorse. På ett ben, hållandes om min fot hoppade jag närmre ut mot vägen vid parkeringen. En svart Opel körde förbi och skvätte upp en sjö av vatten över mig. Chocken från vattenstänket gjorde att jag skakade till, ramlade och skrapade upp vänster armbåge mot asfalten.

Blöt och lätt haltandes gick jag tillbaka till min bil, men när jag stack ner handen i fickan för att ta upp nycklarna kände jag bara ett stort hål. Jag förbannade gudarna samtidigt som jag försökte leta efter nycklarna på asfalten. Som tur var hade dock någon yngling eller annan missdådare funnit det lämpligt att bryta sig in i min stackars Volvo. Eftersom låset var uppbrutet kunde jag nu ta mig in i bilen. De flesta sladdarna under ratten hängde löst, och det verkade också som om någon passat på att använda min bil som klosett.

Med en bitterljuv känsla tjuvkopplade jag min egen bil, och med bajslukten i nästan började jag köra hemåt med lite trubbel tack vare min onda tå. Eftersom jag varit koncentrerad på att få igång bilen var det först nu jag insåg att lukten i bilen inte enbart kom från exkrement, utan även från uteliggaren som sov i baksätet.

Av ren chock fastnade jag med gaspedalen mellan flip-flopsen och foten, och bilen rusade mot den parkerade polisbilen en bit bort. Uteliggaren flög genom luften i ett graciöst svandyk genom min vindruta på väg mot polisbilens bakruta och landade någonstans på golvet i polisbilen.

Så nu sitter jag här i häktet och ska upp i rätten nästa torsdag. Jag kan med säkerhet säga att ”det här var den bästa dagen i mitt liv”.

Regnet öste fortfarande ner. Men mina tårar hade sedan länge slutat rinna. De hade tagit slut redan igår. Nu fanns bara känslan av övergivenhet inom mig. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat göra så, hade varit min första reaktion. Jag är inte bra på att ta kontakt med någon jag gillar, det vet han ju! Och han vet också hur mycket jag bryr mig om honom.

Blicken lyftes upp och fästes på en siluett framför mig på spåret. Det är ju han! Men, men...

- Jag trodde du hade åkt! ropade jag och han började gå emot mig.
- Jag kunde inte, svarade han när han stod en och en halv meter ifrån mig.
- Förlåt, bad han sedan och tittade på mig med de där oemotståndliga hundvalpsögonen.
- Jag trodde att det här var vad jag vill, fortsatte han.
- Men det är det inte. För mitt liv är här, med dig.

Jag stirrade på honom, visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag hade ju sagt farväl, tafit avsked.

- Okej… och vad vill du att jag ska svara på det? började jag.
- Kommer du inte ihåg hur vi sa ”hej då”? Du lovade att jag skulle kunna gå vidare och du också.
- Ja, jag vet att jag sa det, svarade han.
- Men jag hade fel. Så fruktansvärt fel och jag inser det nu. Snälla, säg att vi kan glömma vårt farväl.

Hur kan han bara? Fast visst, jag har ju fortfarande samma känslor kvar för honom. Men, nä, ändå! Jag sa ”hej då” och nu vill jag kunna gå vidare. Eller i alla fall inte bara fortsätta som om inget av det här hade hänt.

- Benny, började jag för att visa att jag ville vara seriös.
- Jag kan inte bara låtsas som om det här inte har hänt. Du kan inte begära det av mig!

Jag kände hur hjärtat slog till av den smärre irritationen. Benny kände tydligen av det och ryggade tillbaka. Han har alltid varit rädd för att göra mig arg. Han gillar det inte.

- Men Lisa, får han fram.
- Jag stannade ju för din skull. Jag insåg att det jag ville allra mest INTE är i Karlstad utan här.
- Nej, Benny. Sluta! Jag, jag kan inte. Vi är vänner nu, inget mer.

Jag vände mig om och började sakta röra mig bprt från stationen.

Tågstationen låg insvept i ett dunkel av dimma och halvmörker. Regnet duggade ner över mig och skickade kalla kårar längs ryggen. Även om jag egentligen inte ville skiljas från henne, även om jag inte ville att hon skulle åka så ville jag springa härifrån. Springa långt bort, tills jag inte orkar mer. Springa hem och dra en filt över mig och inte visa mig för dagens ljus tills alla känslor har domnat, tills jag inte minns henne mer.

Jag hade innan det här ögonblicket väntat mig ett tårtdrypande farväl, hur hon skulle sträcka sig ut ur ett fönster och vifta med en näsduk på ett ack så klyschigt sätt åt mitt håll medan tåget sakta rullar iväg och forslar henne ut ur mitt liv. Det här var ingenting som det, jag kan inte ens se henne i något av de regnstänka fönster som prydde tågets sida.

Jag ryste till än en gång och i samma stund tjöt tåget till och började sakta men makligt rulla iväg. Det fick snabbt upp fart och försvann strax in i mörkret, med bara tomhet kvar efter sig.

När jag vände mig om för att slutligen lämna den ödsliga tågstationen möttes jag av en synnerligen oväntad syn – där stod hon kvar. Med väskor och allt, hon hade kanske aldrig ens gått på tåget. Som i en dröm styrde mina ben mig mot henne utan att jag ens behövde tänka tanken och när jag närmade mig henne sa hon, ”Förlåt, jag... Jag kunde inte åka.”

Min första impuls att omfamna henne byttes mot en annan känsla. Jag blev vred. Hur fan kunde hon inte åka? Fattade hon inte vilken chans hon kastade i sjön? Lika fort kastades dock min rationella sida omkull av mina känslor. Trots att hon slösar bort sitt liv är jag glad att hon slösar bort det på mig.

Skrivövning "En persons tankar". Kan ni gissa vem det är?


Ja, så har vi börjat. När som helst kommer de där färgade staplarna att resa på sig. Oh, vad spännande! Undrar hur hög den där rosa stapeln kommer bli. Inte bita på naglarna. Inte bita på naglarna. Det är snällt av min man att han är här och stöttar mig. Jag är glad att jag har honom. Oj, nu har staplarna rört på sig jättemycket. Varför är det ingen rosa stapel? Men gud, borde det inte gå bättre? Vi har ju jobbat jättemycket med kampanjen! Men Sverigedemokraterna! Hur har de lyckats få så hög stapel?! Hur tänker människor egentligen? Så det ska alltså inte bli något regeringsskifte?! Det närmar sig slutet nu så det verkar inte så. Förbannande skit. Till nästa val tar jag och bränner 200 000!!

Bakgrundstory: En man försvinner och är borta i två år. När han kommer hem till sin fru möts han av:

- Kommer Du nu? Sade hon när hon öppnade dörren.

- Ja. Jag blev uppehållen, svarade han.

- Uppehållen!? Hennes ord hade samma utgångshastighet som en Kalashnikov.

- Jag har vidgat mina vyer, svarade han frånvarande.

- Har du någon aning om hur mycket jag har oroat mig? Hon knöt den vita morgonrocken hårdare om sig men hade ännu ingen lust att lätta på säkerhetskedjan som höll dörren i position.

- Får jag komma in?

- Nej.

- Varför inte?

- Du ska vara glad att jag ens öppnar dörren för dig. Jag har legat sömnlös, gråtit och trott att du var död och nu står du här som om ingenting hade hänt.

- Upplysning tar inte hänsyn till tiden.

- Va!? Vad i helvete är det du pratar om!?

- Ja, jag har kommit för att hämta dig…

- Du skrämmer mig…, dörren pendlade nu mellan att stängas och att av nyfikenhet hållas öppen.

- Det finns inget att vara rädd för. Jag har sett ljuset, oändligheten och hela härligheten, med ett ryck slet han upp dörren och kedjan gav vika som om den vore av plast.

Erika backade in i hallen av förskräckelse. Till hennes förvåning stod hennes make fortfarande kvar ute på trappan.

- Får jag komma in? , han var blekare och blicken hade blivit mörkare.

- Vem är du?

- Din man. Nu och för evigt.

- Det finns ett problem… Jag har en ny man, trots hennes chock var hon tvungen att vara rak och tänka praktiskt.

- Får jag komma in?

- Men han är ju hemma nu…

- Får jag komma in?

- Okej då…

Erikas före detta mans blick började glöda rödaktigt och han verkade nästan sväva över tröskeln. Erika vågade inte ens andas, än mindre röra på sig. Den bleke mannen tog Erika i sin iskalla famn och avslöjade sylvassa tänder med ett ormliknande väsande.

I samma ögonblick vaknade den tredje generationens vampyrjägaren Anders van Helsing i sovrummet. Han kände närvaron av vampyr starkare än någonsin. Under kudden låg alltid en lång silverspik… Fyra sekunder senare bestod Erikas före detta man av en glödande liten askhög i hallen prydd med silverspiken på toppen. Erika suckade och stängde dörren om både sin nye och före detta man…

En man återvänder hem efter två år som försvunnen.

”Kommer du nu?” frågade hon lite aggressivt, samtidigt som hon skruvade lite på sig i dörröppningen. Frågan var helt ofattbar, varför skulle jag inte vara här? Nu när jag äntligen har tagit mig hem, efter två år inlåst i en smutsig källare, bara två kvarter härifrån. Nu när jag äntligen lyckats rymma och ta mig tillbaka, borde jag inte få ett varmare välkomnande?

”Vad menar du?” svarade jag, lite försynt. Hon bar fortfarande morgonrock på sig, löst knuten runt midjan och en svart bh som inte riktigt satt på plats.

”Ja, varför är du hemma nu?” frågade hon.

”Va? Har du inte saknat mig?” frågade jag förvånat. Hon verkade inte riktigt ta in stundens tyngd.

”Varför är du tillbaka så tidigt för?” TIDIGT! tänkte jag, Jag kanske tillochmed sa det högt. ”Här har jag varit borta i två år!” Hon tittade på mig med både rädsla och frågande. Nere vid skohyllan stod det en brevbärarväska lite slarvigt slängd mot väggen. Längre in i hallen låg en strumpa med postens blåa emblem tydligt. ”Älskling, vad pratar du om?” sa hon, och hon märkte att jag hade sett väskan.

En brevbärare. Vad klyschigt. ”Jag antar att jag inte kan klandra dig för att du har en affär, när jag har varit borta så länge”, sa jag, med besvikelse i rösten.

”Det här betyder ingenting för mig”, sa hon. ”Han är bara...”

Jag avbröt henne mitt i hennes ursäkt. ”Jag blir inte arg för att du har gått vidare. Jag har ändå varit borta i två år.”

”Två år? Du har ju bara varit borta i två timmar?” sa hon än en gång, mer undrande än argt.

Just då svängde en bil in på garageinfarten. Förardörren öppnades och en man steg ur. Han var oerhört lik mig, nästan obehagligt, som en tvilling. Med långa kliv gick han från bilen till dörren och innan jag hann säga något kom jag på mig själv att känna igen hans lukt. Han luktade precis som källaren, som det helvete jag hade spenderat min tid i de senaste två åren.

”Vad gör du här?” frågade han mig.

Jag tittade åt min fru, som såg helt tom ut, nästan chockad. Hon sa inget utan stängde bara dörren.

Bakgrundstory: En man försvinner och är borta från sin fru i två år. När han sedan kommer hem möts han av:

- Kommer du nu?
- Vad menar du?

Han tittade frågande på henne.

- Ja, du har ju varit borta i två år!!
- Vadå två år? Vi sågs ju igår.
- Öh… nä, det gjorde vi inte. Vi har ju inte setts vår bröllopsdag!

Hon tittade konstigt på honom, som om han var galen.

- Fattar du inte att jag blev orolig! Jag trodde att du hade lämnat mig. Nu får du förklara dig! Vart har du varit egentligen?
- Eh… jag, jag vet inte. Det sista jag kommer ihåg var att jag tog cykeln på väg hem från jobbet.

Hon tittade på honom med frågande blick.

- Du måste vara en fullkomlig idiot som tror att jag skulle gå på det.
- ...
- Okej, vi måste ju reda ut det här, berätta det du minns från när du åkte hem från jobbet.
- Ja, det var så här att jag hade precis sagt hej då till Bengt och gick ut genom ytterdörren för att låsa upp cykeln, slänger över ena benet över stången… och sedan minns jag inte mer. Helt plötsligt ser jag hur jag går längst vägen hit.

Hon tittar på honom lätt chockerad, men beslutar sig ändå för att låta honom komma in. Hon visar med handen och han tar två steg genom dörren, in i värmen.

- Hej, mitt namn är Sten. Jag kommer från samfundet Guds helande hand. Jag undrar hur ditt förhållande till Gud ser ut?

- Va?

- Ja, mitt namn är Sten och jag kommer frå….

- Jag vet väl mycket väl vem du är! Att du har mage att visa dig här efter så lång tid!

- Nu tror jag att du misstar dig, jag har aldrig rört mig i det här området tidigare.

Siw stirrar frågande på mannen utanför hennes dörr.

- Är det här något slags jävla skämt?

- Nej, det tror jag…

- Hur kan du stå där och låtsas som att du inte känner mig?! Att efter över 25 års äktenskap försvinna i två år för att sedan dyka upp på min trappa och predika om någon jävla religion!

- Nu tycker jag att du behöver samla dig lite.

- SAMLA MIG?! Jag gör väl vad fan jag vill i mitt eget hus! Vårt hus!

Mannen på trappan skrattar till lite förnärmat.

- Jag skulle nog komma ihåg om jag hade varit gift i över 25 år…

Siw vänder sig om och sliter tag i ett foto från byrån bredvid dörren.

- Vem i helvete ser det här ut som, tycker du?!

- Men jag…

Mannen tar fotot ur hennes hand, stirrar på det och tappar det av fasa när han ser vad bilden föreställer. Mannens blick blir hård och kall, ansiktsuttrycket är som förbytt.

- Denna kvinna försöker locka mig till otukt!

Siw ser förskräckt på mannen medan han står och mumlar för sig själv. Sedan öppnar mannen munnen och med en fasansfull röst säger han:

- Ja herre, demonen måste förgöras!

Han plockar upp en glasskärva och hugger Siw upprepade gånger i ansiktet och halsen. I ett sista försök att skydda sig själv backar hon in i huset och stänger dörren. Kort därefter faller hon döende mot golvet i en pöl av blod.

Idag har mamma lagat massa mat med dom andra i köket. Det ska komma jättemassa folk till slottet idag. Den nya Kungen skulle ha ett stort kalas hade mamma sagt. Jag försökte titta när gästerna kom, men då sa den tjocka vakten att osnutna bastarder inte hade där att göra. Då sa jag till vakten att jag inte va snuvig och sparkade han på benen. Då puttade den dumtjocka vakten bort mig därifrån.  Jag gick tillbaka till mamma och frågade vad en bastard är och sa att vakten kallade mig snuvig. Mamma sa att jag inte alls var snuvig och att en bastard är en som ska bli servitör. Då blev jag glad.

På kvällen gick jag och övade på att vara servitör. Alla vuxna va jätteglad och sjöng konstiga sånger. Dom välte ut en massa krus med nåt rött som luktade äckligt. Men de va bra så jag kunde öva på att plocka upp saker. Tjocka vakten va jätteglad innan, men nu låg han och sov under ett bord. Han snarkade jättehögt. Jag petade honom på både näsan och magen, men han vaknade inte. Då kom mamma och drog bort mig. Hon sa att jag skulle sova nu.

Nästa dag laga de vi också mycket mat. Jag va tvungen att hjälpa till ända tills kvällen. Då alla andra håll på att plocka av borden så smet jag. Jag gick till ett fönster och tittade ut. Gästerna lekte med svärd på gården. Det brukade jag och Lambrekt också göra. Jag såg Anders Köttmånglare där nere. Han var inte så bra på att fäktas. Men han var bra på att spela död. Han låg jättestilla. Det var många som var bra på att spela döda. Dom kanske är såna där skåpespelare. Alla tyckte nog inte leken var rolig för dom skrattade inte som igår. Baggans Björn var där nere. Han ville att folk skulle sluta. Han är den tråkmånstigaste av rådmannarna. Jag blev också sugen på att leka, så jag gick och letade efter Lambrekt. Men jag hittade han inte så jag gick och la mig.

Dagen efter hade nån spillt ännu mer av den där röda dricka. Hela gården va full. Dom drack nog efter att dom hade lekt. Jag blev jätteröd om fötterna när gick där. Jag hoppade i alla dom stora pölarna. Det hade runnit ända till stallet. Jag gick dit för att klappa pållarna. Då blev pållarna också röda. Det tyckte jag såg roligt ut så jag målade alla pållarna. Särskild på den vita för där syntes det bäst. Men då kom jag på att mamma nog skulle bli arg om jag va smutsig. Det brukar hon bli. Så jag badade i hästarnas vatten så hon inte skulle märka det.

Solens första strålar reflekterades på den oroliga vattenytan.  Den kalla blåsten gjorde morgonen kall trots att det redan var juni. Den första farkosten gled nästintill ljudlöst närmre land. Bakom den första följde ytterligare tusentals. Så fort farkosten nått stranden föll rampen ner och tillät soldaterna ombord att stiga i land.

Lite längre bak i ledet stod Ike Patton och mådde inte riktigt bra. Dels berodde det på den ojämna resan men också tanken på förestående död. Hjälmen han fått bar han inte för tillfället vilket lät hans blonda hår fladdrade i den bitande vinden. Han hade lyckats undvika den obligatoriska snaggningen som annars var standard.

De första soldaterna började springa in mot fiendestyrkan och i samma ögonblick öppnade tyskarna eld. Ike hade inget annat val än att börja röra sig framåt. För varje steg blev han allt mer illamående men det fanns ingen återvändo nu. Det var som om helvetes portar hade öppnats.

Ike tog sina första skakiga steg på land men hade inte tid att stanna upp så han började springa. Kulor ven och granater sprängdes runt omkring honom. Ikes enda tanke just nu var att fly bort från striden och han vände sig inte om en enda gång.

En bit längre bort såg han något märkligt. Mitt på stranden stod en liten trädörr. Det besynnerliga var att dörren inte verkade leda någonstans men Ike var panikslagen och sprang mot dörren i alla fall. Den kunde ju fungera som skydd om inte annat.

När han kom närmre fram kunde han urskilja siffror inristade i dörren. 666. Han funderade inte närmre på betydelsen utan slängde sig istället bakom dörren för att skydda sig mot den värsta fiendeelden.

För tillfället var han säker men det varade inte länge. Från havet ser han plötsligt en amfibietank stiga upp och komma emot honom. För att undvika säker död gör han det han finner mest logiskt. Han öppnar dörren.

Han hade förväntat sig att se andra sidan av stranden eftersom dörren egentligen inte leder någonstans. Men till sin förvåning ser han bara mörker. Bakom honom kommer tanken allt närmre och han måste göra ett val. Stanna här och möta sitt öde, eller ta chansen och stiga in i det okända.

Några sekunders tvekan och sen tar han steget. Dörren stängs bakom honom. Mörkret viker undan och ett landskap uppenbarar sig. Men det är ingen välkomnande syn. Himlen var svart och från de tunga molnen föll små glimmande stenar. Långt bort i horisonten kunde han se eldsprutande vulkaner halvt dolda bakom en tjock rökridå. Tvärs genom landskapet flöt en flod, men den bestod inte av vatten utan het, rykande lava.

I ögonvrån kunde han urskilja en stor byggnad och vände sig ditåt för att ta en närmre titt. Det var ett stort palats men såg inte ut som det var beboeligt. Svarta torn dominerade arkitekturen och framför palatset vandrade skugglika figurer.

Ike ville inte tro det men alla bevis fanns där. Det här var helvetet. Riktiga helvetet!

Plötsligt uppenbarade sig en gestalt framför honom. Han bar en lång kappa med huva. Ike kunde inte se figurens ansikte. Varelsen talade till honom med mörk röst.

Ike övervägde alternativen. Ett evigt liv i helvetet eller en smärtsam död på jorden?

Varelsen väntade på ett svar. Ike sa:

”Vi ses på andra sidan” och stängde dörren bakom sig.