En skrivövning där vi i lottade par fick en timme på oss att skriva en berättelse. Vårat tema var En kväll på tunnelbanan – I rymden. Här är resultatet:

Stjärnorna föll alltid klart så här års. Tunnelbanans genomskinliga plasmatak gav stjärnfallen rättvisa. Tusentals färger ringlade som ormar kring varandra precis som Tih och Jaurgh hade gjort den lustfyllda natt då de först träffats. Nu stod Tih och väntade med sina samlade tillhörigheter i eftermiddagsrusningen på perrongen. Hon var inne på sin sjunde bubbla på under tio minuter och började känna en lätt yrsel. Hon visste inte om det var nervositeten, nikotinkicken eller båda två. Om hennes överordnade visste vad hon tänkte göra hade de med största sannolikhet skjutit henne på fläcken. Hon var trots allt en soldat i kungliga flottan och hade precis som alla andra svurit eden. 

”Sätt alltid plikten, konungen och dina systrar och bröder framför dig själv…”

Hon hade fram till för en månad sedan på vad som var rätt och fel, svart och vitt och gott och ont. På en natt hade allt förändrats. Hennes så starka tro på flottans rättfärdighet och människornas framtåg var det som hjälpt henne och hennes kamrater genom många svåra tider. Det var det som hade knutit dem samman. Hon var en andra generationens soldat och krig var det enda hon kände till. Både hennes mor och far hade dött i strid och i hela sitt liv hade hon varit beredd på att göra det samma. Fram till freden för dryga ett år sedan hade hon ständigt legat i fält och sett sina kamrater döda och dödas. Den enda sängkamrat hon någonsin haft var sin högkalibriga automatkarbin.

Att vänja sig vid ett liv i fred var inte enkelt, hennes kropp låg alltid i stridsberedskap medans hennes sinne sökte frid. En frid som Jaurgh hade kommit med. Om de två hade möts på nära håll för ett år sedan hade en av dem stupat. Garanterat. De var båda krigare av sitt slag och kämpade båda för det dem trodde på. De hade träffats av en ren slump. Tih hade varit ute på ett ensamt spaningsuppdrag och klantigt nog fastnat i en av Fjällens skorpiontunnor, en av de mer otäcka fällorna som ödlefolket använde sig av. Hade Jaurgh inte funnits i närheten hade Tih förmodligen inte varit mer än utspridda köttslamsor vid det här laget. Ännu mer tursamt var det att freden inträffat en vecka tidigare och att de båda per definition inte längre var fiender. Hade hon inte brutit benet så hade Jaurgh förmodligen fått bära hem sina tänder i en påse. Jaurgh hade tagit med Tih till sitt läger där han plåstrade om henne innan de skildes åt.

Av en slump möttes de senare på den årliga skördefestivalen i huvudstaden Urbanai. Båda två hade varit positionerade som vakter utanför det kungliga palatset varpå den frispråkige Jaurgh gjort sitt allra bästa för att föra en civiliserad konversation. Tih däremot var ungefär lika utåtriktad som ett intergalatiskt slagskepp. Jaurgh hade inte gett upp och av någon outgrundlig anledning hade de efter sitt pass ställt sig på stadens murar för att se på den årligen återkommande kometsvärmen. Precis som himmeln lystes upp hade något inom Tih också börjat glöda. Hon visste inte vad det var och kunde inte för sitt liv placera känslan. Men det kändes för första gången i sitt liv fridfullt. Samtidigt som hon äcklades över att spendera tid med en av Fjällen väcktes hennes nyfikenhet och hon ville bara vet mer om honom.