Bläck Jönköping

Anzu slog vilt omkring sig för att bli av med mannen i trenchcoat. Hon försökte skrika men han hade lagt handen över hennes mun så hon försökte bita honom istället, men förgäves. Vem var han egentligen och vad ville han? Hon kämpade för att komma loss ur mannens grepp när hon plötsligt fick syn på ett bekant ansikte längre ner på gatan. Hennes hjärna stannade upp. Var det verkligen Kudzu hon såg?

 

Kvinnan hade krockat med en förbipasserande vilket gjorde att Dariuz hann ikapp henne. Han lyfte henne från marken. Hon försökte springa iväg igen men han höll kvar henne. Med tanke på att han nyligen hade fångat henne när hon kom fallandes från den höga moskén var han rädd att hon skulle försöka skada sig på andra vis om han släppte henne. ”Snälla du, var still. Jag vill bara hjälpa dig” sade han. Han slängde ett öga på omgivningen. Flera av de förbipasserande tittade mot det smärre tumultet han orsakade, men sedan gav de kvinnan i den krildfärgade klänningen en blick och fortsatte gå. Han hade levt i New Coral länge men hade ändå svårt att acceptera den segregering som fanns i staden. Att den dessutom upprätthölls av folks klädesplagg var rent ut sagt absurt.

”Snälla du, var still. Jag vill bara hjälpa dig”. Anzu trodde inte på mannen. Hon visste inte hur många gånger hon hade hört liknande uttalande som var rena lögner. Orden hade alltid följts av obehagliga upplevelser och fysiskt våld. Gamla minnen bubblade upp och gav henne nya krafter. Hon var tvungen att ta sig loss. Hon orkade inte mer, inte en gång till. Även om hon och Kudzu hade ett brokigt förflutet så var det han som kunde hjälpa henne nu. Hon fick sätta sitt hopp till honom, hoppas bara att han svarar. Hon kände hur mannen som höll fast henne för en sekund slappnade av och hon tog chansen.

Han slängde ett öga mot mannen och kvinnan. Den där silen lockade fortfarande. Dessutom borde han inte beblanda sig med hennes sort. Samtidigt behövde hon hjälp. Han tog några steg framåt men stannade igen. Varför var han så obeslutsam? Han började gå med bestämda kliv. ”KUDZU!”. Kvinnan skrek efter honom. Han blev iskall. Satan i helvete, nu kunde han inte gå. Han såg i ögonvrån hur folket på gatorna stannade upp och tittade sig omkring. Även om han knappt aldrig befann sig på sitt kontor så visste folk att Kudzu var namnet på New Corals borgmästare. Han suckade och vände sig i riktning mot kvinnan som skrek.

 

Dariuz tittade chockat på kvinnan. Kudzu? Han hade inte väntat sig att kvinnan skulle känna till det namnet. Han kände hur någon knackade honom på axeln. ”Släpp henne”. Han vände sig om. Visst var det borgmästaren som stod där. ”Släpp henne”, sa han igen. Dariuz gjorde som han blev tillsagd. Det var inte mycket som förvånade privatdetektiven längre, men att möta borgmästaren på en gata som denna och att han dessutom tilltalade en kvinna i krildfärgad klänning. Han visste varken ut eller in. Han såg förvånat på hur kvinnan gav borgmästaren en tacksam blick.

 

Att Kudzu faktiskt skulle kliva fram till henne hade hon nog aldrig trott egentligen, men hon var glad att han gjorde det. Hon tittade på honom. Hans ansikte var inte vad det brukade vara en gång. Hon kikade på mannen i trenchcoat. Han såg ut som hon kände sig första gången hon mötte en av bunnyismens utsända. Kudzu tog ett stadigt tag om hennes arm och började gå. Måhända såg han varken stor eller stark ut, men han gick på ett sådant sätt att folk inte ställde sig i vägen. Anzu var inte säker på om hon ville bli ensam med Kudzu, men mannen i trenchcoat verkade ännu mer misstänkt. Utan protester följde hon med honom in på en mindre sidogata.

 

Det hela var oerhört när man tänkte på det. På bara trettio år hade mänskligheten helt tappat den besinning som man hade stoltserat med ända sedan upplysningen. På bara åtta år hade New Corel förvandlats från en utopi till ett helvete. På bara ett år hade han gått från hyllad stjärna till dekadent föredetting.

 

Som så många andra välsignelser som Gud givit människan när han fortfarande var vid liv hade gentekniken visat sig vara en förklädd förbannelse. Till en början hade den botat många sjukdomar, förlängt gemene mans livstid och i stort utrotat den hunger som plågat den tredje världen i hundratals år. Gentekniken visade ingen gräns i sin direkta makt över människans liv och ingen anade att när de moraliska gränser som Gud stod för väl försvann skulle allt rasa samman som ett korthus.

 

Han hade börjat sitt liv som många andra i samma generation – som ett perfekt barn som fötts in i en prefekt värld. Hans mor och far var båda övertygade om att sonen skulle utföra stordåd i livet och hade därför givit honom namnet Kudzu, som på hans mors språk betydde ”segrare”.

 

Kudzu hade till en början visat sig uppfylla hans föräldrars önskan om att utföra stordåd. I skolan kunde ingenting stoppa honom från att uppnå högsta betyg i vilket ämne som än kastades emot honom. Han var rentav ofta mycket duktigare i ämnena än hans lärare, till deras förtret, men han utnyttjade det sällan till sin fördel vilket ledde till att ingen hyste något agg mot honom. Därmed kunde de inte heller neka honom högsta betyg när det väl blev dags för examen.

 

Efter sin skoltid började Kudzu arbeta inom politik, och han var till en början mycket omtyckt på New Corels stadshus, där han arbetade som talskrivare åt stadens borgmästare. Även flera år efter det nedriga mordet på Gud lyckades borgmästaren i New Corel att hålla staden lugn, mycket tack vare Kudzus förmåga att skapa mening och känsla i de tal han författade dag ut och dag in. När borgmästaren sen oturligt avled i en olycka i hans nya kult, Autoerotic Asphyxation Alliance, rådde det inga tvivel om att Kudzu, den unge och virile bard som under sju års tid hade förvandlat även den blekaste framtidsvision till en saga om framgång och lycka, skulle ställa upp i det följande borgmästarvalet. Och han vann. Stort. De kallade det en jordskredsseger. Kudzu fullkomligen begravde motståndet i ett ras av alliterationer, liknelser och andra retoriska grepp.

 

Det tog dock inte lång tid i borgmästarens kontor innan Kudzu insåg sitt misstag. Han hade förvisso inte tänkt att rollen som borgmästare på den värsta platsen på jorden skulle vara lätt att spela, men han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara så svårt som det verkligen var. Bara att försöka hålla koll på alla frireligioner som hade ploppat upp som kantareller i stadens mosse tog mer tid än han hade tänkt arbeta från första början. Snart började han delegera ut sina uppgifter till fler och fler medarbetare inom administrationen, och precis när han kände att han började få koll på läget, på dagen ett år efter att hans mandatperiod hade börjat, skedde katastrofen. Korruptionen som tidigare inte hade existerat i New Corel hade spritt sig från stadens gator till borgmästarens kontor. En av hans medhjälpare hade påkommits med att ge vissa religioner förtur i systemet, med en mindre summa pengar och ett halvkilo kokain som tack. Medhjälparen hade funnits medvetslös på en av stadens många krogar, med ansiktet i återstånden av kokainet. Kudzu kunde inte lita på någon längre och avskedade raskt hela sin stab. Ensam hade han emellertid inte en chans att åtaga sig hälften av de uppgifter som växte på sitt skrivbord. Fiaskot var ett faktum. Till slut gav han helt enkelt upp och slutade infinna sig på sitt kontor. New Corel var dekadensens, knarkets och fördömelsens stad, och han såg inte längre någon anledning till att inte dyka med huvudet först rakt ner i samma sörja som stadens alla invånare befann sig i.

 

Nu satt han på en bänk på Davidstorget och kände hur de svallvågor som heroinet tills nyligen hade sköljt över honom började avta. Framför honom såg han ett gigantiskt monument, en sexuddig stjärna, som skulle symbolisera hopp och framtidstro. Han hade själv skrivit talet som borgmästaren hållit vid invigningen, det var faktiskt det första han skrev i den tjänsten. Nu stod stjärnan där som en parodi av vad hela staden hade förvandlats till. En parodi också för vad staden hade gjort med Kudzu. Han hatade det av hela sin person.

 

Bitter, och med halva sinnet inställt på var han skulle ordna sin nästa sil reste han sig från bänken och kastade ett kvickt öga mot den sexuddiga stjärnan en sista gång innan han vände sig för att gå. I samma ögonblick som han lyckades kasta ifrån sig de skamkänslor som monumentet väckt hos honom fylldes han emellertid med nya. En gammal bekant, av typen han inte gärna beblandade sig med – eller ens under ed erkände att han skulle beblanda sig med, hade just sprungit rakt in i en långsmal figur som inte verkade bry sig nämnvärt. Kvinnan föll pladask till marken och innan hon hunnit resa sig hade en man klädd i trenchcoat och hatt kastat sig över henne. Kudzu funderade en sekund på om han var på något sätt förpliktigad att hjälpa kvinnan, med tanke på deras förflutna? Han borde kanske hjälpa henne vifta undan miffot i trenchcoat? Eller så kunde han helt enkelt strunta i det, lämna kvinnan åt sitt öde, och se om han inte kunde hitta en langare för att skaffa sig den där silen…

 

Jim försökte fundera ut hur han hade hamnat i New York. Han bestämde sig för att det nog var en dröm och slöt ögonen där han låg på asfalten. Han inbillade sig att smärtan i ryggen avtog och han försökte slappna av. Sådär, nu kommer han vakna upp hemma och inse att det bara var hans undermedvetna som spelade honom ett spratt. Han öppnade ögonen igen. Han var inte hemma, han låg kvar på trottoarkanten, och smärtan i ryggen var fortfarande kvar. Vad fan skulle han göra nu?

 

Han reste sig upp i sittande ställning med hjälp av bänken. Sakta började han på något sätt ändå acceptera att han var i New York. Han kunde inte minnas var han hade varit kvällen innan och kunde inte minnas mer än små fragment av vad han hade gjort. Han tittade ner på sina blodiga händer och armen med glassplittret. Han tog vänsterhanden och försökte få loss en glasbit, men den satt djupt och det gjorde ont. Han grimaserade och släppte den igen. Det var bara att inse, han behövde sjukhusvård. Han blev plötsligt medveten om den febrila aktiviteten runt omkring honom. Bilar, cyklar och människor for fram överallt i ett rasande tempo. Han var visserligen van vid städer, men Malmö kunde knappast mäta sig med New York, den mest befolkade staden i hela USA. Han kände efter i fickorna igen, men telefonen och plånboken fanns inte där nu heller.  Han noterade att många av de förbipasserande tittade mot honom, men så fort han försökte få ögonkontakt slog de ner blicken. Han tog tag i bänken och försökte ställa sig upp igen, men smärtan i ryggen var fortfarande outhärdlig. Han gav med sig och sjönk tillbaka ner på asfalten med ansiktet förvridet av smärta. Det var då han såg henne.

 

Eve hade bråttom. Hon var sen till jobbet, igen. Hon kunde inte för sitt liv förstå hur hon kunde bli sen var och varannan dag, det var ju inte som att hon hade mycket att annat att göra och inte gick hon upp för sent heller. Hon gick med raska steg längs Chambers Street i riktning mot cafét där hon jobbade. Hon var uppväxt i New York och trots att det var mycket folk på gatan tog hon sig fram snabbt och smidigt. När hon nästan var framme fick hon syn på en sjaskigt klädd person som satt lutad mot en av bänkarna på trottoaren. Förmodligen en uteliggare, tänkte hon för sig själv och började fundera på om hon kunde smita in utan att chefen såg hennes sena ankomst.  Istället fick hon syn på hur den slitna unge mannen vid bänken var alldeles blodig på händerna och underarmen. Hon såg hur han pillade i såret på armen och gjorde en grimas som tydde på att det var plågsamt. Hon upptäckte att hon hade stannat. Hon hade inte tid att stå här. Hon började gå igen. I ögonvrån såg hon hur uteliggaren reste på sig. Hon andades ut. Uteliggaren föll till marken igen. Hon var redan på väg däråt, nästan framme. Hon såg att uteliggaren hade gröna ögon.

Hon måste ha hört bilen, men kanske inte sett den då månen fortfarande månen låg döljd bakom de mörka molnen. Vad gjorde hon här ute mitt i natten? Jag hör henne ropa.

”Hallå, är det någon där?”

Om hon hittar bilen, hittar hon troligen kroppen av sin avlidne, sin mördade man. Det får inte hända, måste avleda henne uppmärksamhet på något sätt. Skrapar bort det värsta av leran från skorna, och slänger spaden i närmsta buske.

Horace fru, född Berta von Schnoffsentops, men alla kallade henne för fru Blå. Kanske för att hon hade för vana att färga håret blått, eller kanske för hennes humör var blått, någon muntergök hade hon aldrig varit. Hon var en lång, knotig kvinna, med höknäsa, korpsvart hår uppsatt i en knut och små plirande ögon. Hon var insvept i vad som såg ut som en stor maläten svart pläd. Hon var inte helt olik en enorm svart gam där hon stod och blängde ner på mig med en min av avsmak.

”Vad gör du här ute mitt i natten frun?” frågade jag med en så oskyldig röst som möjligt.

”Så det var dig jag hörde snokandes där ute! Kanske tur att du är här för jag försöker hitta Horace, han har varit försvunnen i flera dagar nu, och det är mycket olikt honom att inte höra av sig.”

”Är det inte bättre att låta polisen sköta letandet?”

”Bah! Polisen kommer inte hitta honom innan det är för sent.”

”För sent?”

”För sent för honom om jag hittar honom tillsammans med ett fnask igen!”

”Tror frun att han tar sina fnask hit?”

”Det har nog hänt. Kom in ska jag visa dig något.”

Att följa med fru Blå in i ett öde hus mitt i natten var inte direkt högst upp på min önskelista, men att vägra skulle verka misstänksamt.

Det cirkulerade många märkliga historier kring fru Blå. Den gamle översten i granngården hävdade bestämt att han från sitt köksfönster sett fru Blå smyga omkring med ett blyrör i högsta hugg. Men man fick ta allt den gamle militären sa med en nypa salt. Han hade blivit halvgalen efter att han utsatts för senapsgas och hade inte mycket kvar av sina lungor. Nu såg han fiender i allt och alla, och på senare hade han blivit allt mer senil vilket ledde till att hans paranoia hade ökat.

Fru Blå tog en ljusstake som stod i fönstret och ledde in mig i biljardrummet. I mitten av rummet stod fortfarande det antika halvruttna biljardbordet, duken var nu grön av mossa. Rummets vänstra sida var täckt av fönster som vette ut mot trädgården. Tapeterna på väggarna var fuktskadade och hade börjat lossna. I skenet av det fladdrande ljuset pekar fru Blå mot ett mörkt hörn av rummet. Jag tar några steg närmare för att se vad det är hon pekar på när…

Jim öppnade försiktigt ena ögat. Det var kallt, bullrigt och luktade konstigt. Han kände med handen längsmed kroppen och insåg att han låg på marken. Asfalt. Skräp. Smuts. Han slog upp blicken och fick en chock.
Runtomkring tornade skyskrapor upp sig, gula taxibilar flög förbi och trafikljus blinkade frenetiskt, limousiner tutade och människor rörde sig i massor som fartstreck med portföljer och rollerblades. Han gnuggade sig i ögonen. Vad i helvete!

Då kände han ryggen. Som en ilande blixt spred sig smärtan från nedre delen upp längsmed ryggkotorna och ut i nacke och skuldror. Det gjorde fruktansvärt ont. Samtidigt sved det till ordentligt i vänster hand och han såg ner på sina armar samtidigt som han försiktigt satte sig upp. Händerna var täckta av blod och höger underarm beströdd av smått, smått glassplitter som letat sig in mellan porerna och de ljusa armhåren. Var det här på riktigt? Han gav sig själv en snabb örfil men ingenting hände, världen stod kvar. Han satte handen mot bakfickan på jeansen och sökte febrilt efter något med formen av en mobiltelefon, men ingenting. Och ingen plånbok. Allt var borta, allt var tomt. Den molande huvudvärken dunkade mellan tinningarna och baksmällan måste varit den värsta han någonsin varit med om.

Försiktigt tog han ansats att resa sig och lyckades med hjälp av en trottoarbänk att ställa sig upp, men förlorade lika snabbt balansen och föll åter på den värkande ryggen. Han kved till och grimaserade och snodde sedan runt ett halvt varv. Blicken fastnade på gatuskylten över den femfiliga avenyn som framför honom delade det väldiga storstadspanoramat i två. NEW YORK C/ CHAMBER ST. Jim ryckte till. Han kunde känna hur chocken pumpade adrenalinet ända ut i fingertopparna och tillbaka igen. New York. New York?! Han måste ha festat hårdare i Malmö igår än vad han trodde.

Han hade vaknat upp mitt i New York utan vare sig mobil eller pengar eller minnen om hur han hamnat där. Det var tisdagen den 11 maj 2010 och världen snurrade fort.

Jag förstod att hon skulle upptäcka bilen i samma stund hon klev ut genom dörren. Om hon inte redan gjort det? Tänk snabbt nu. Tänk, tänk, TÄNK! Jag måste såklart köra bort bilen. Såklart. Går för att öppna bildörren till förarsätet. Ser siluetten av din fru i det upplysta köksfönstret. Hon som alltid förstör allt. Allt! Nej, inget får stiga mig åt huvudet. Vrider om tändningen och smyger lätt inåt björkallén. Den är riktigt ihopväxt. Men jag lyckas ändå pressa in hela bilskrället utan problem. Slår av tändningen. Väntar. Lyssnar.

Det var mitt första mentala fotografi av henne. I den där nätta gröna klänningen och det där eldröda håret med de gröna slingorna i. Alltsammans var så absurt men på något sätt gjorde det henne förtrollande. När hon slog sig ner mitt emot mig där i båset, tyckte jag för ett kort ögonblick se en glimt av osäkerhet i hennes blå ögon. Men precis lika fort som jag upptäckt det försvann det igen och hon tittade på mig med en sådan självsäkerhet och gillande att jag helt enkelt inte kunde slita min blick från hennes. Vi satt där i båset och pratade i timmar, drack flera öl och beställde in skål efter skål med jordnötter. Aldrig hade jag sett en kvinna som varit så mycket för öl och jordnötter som hon. Jag visste redan då att det här var ett av de mest intressanta tillfällena i mitt liv. Hittills. Framtiden kunde jag ju inte veta något om. Men den brydde jag mig heller inte om. Jag levde bara då, för den där kvällen. Så glittrande log hon mot mig medan hon svängde med sitt eldiga hår med gröna slingor i. Det var som om det lyste en gloria omkring henne – som en ängel. Fast det kunde förstås vara de tio ölen jag suttit i mig. Men, jo, hon var… förtrollande. Förtrollande vacker och hon hade valt att tillbringa kvällen med mig.

- Hur känner du för att dra oss bort härifrån? undrade hon så och lade bort en bit hår bakom örat innan hon fortsatte.
- Jag vet ett ställe som du skulle älska. Kom med… snälla!

Hon hade ställt sig fnittrande upp och drog i min arm som en enveten skolflicka som vill visa sin senaste leksak. Jag förstod genast att det berodde på ölen för fnittrig låg inte i hennes natur. Nej, det hade jag känt av redan vid första anblicken. Jag harklade mig för att svara henne men hann inte komma dit innan hon drog upp mig ur båset och ut ur baren. Godtrogen som jag var lyckades jag lämna några sedlar på bordet vi suttit vid. Så bar det iväg in i en taxi som stod och väntade, antagligen på någon annan, utanför baren. En kvinna kom ut genom dörren till baren några sekunder efter oss och ropade ilsket åt oss att ”i helvete heller, det där är min taxi”. Innan jag visste ordet av hade min ölhävarpolare kastat sig över den ilskna kvinnan och börjat slå henne över ansikte och kropp. Framsidan till baren flockades snabbt av förbipasserande människor. Alla blir ju så intresserade när det blir slagsmål, inte minst när det är en ”cat fight” på gång. Medan jag stod där och chockat såg på, lade jag märke till halsbandet runt hennes hals. Hur hade jag missat det förut? Jag kände igen det. Men varifrån?

Den starka vinden slet i hans ansikte. Tillsammans med det fallande regnet piskade det emot honom så att det nästan gjorde ont. På närmare 400 meters höjd hade blåsten fritt spelrum, jämfört med nere i de trånga gränderna på stadens gator. Den maskerade mannen som stod och blickade ut över den stålgrå utsikten suckade för sig själv. Ljudet av polisbilarnas sirener gjorde honom alltid illa till mods, eftersom han visste att det i nio fall av tio betydde att han skulle ha en lång natt framför sig. Med hjälp av en nattkikare upptäckte han snabbt de röd-blå ljusen som for fram längs gatorna. En hörsnäcka placerad i hans högra öra snappade upp polisradions signaler och han lyssnade noggrant på vad som sades. ”Möjlig gisslansituation vid hamnen. Adressen är någonstans på Carnaby Street, troligen nummer 12 eller 14. Det är möjligen ett flertal personer som hålls inlåsta. En av dem ringde in ett samtal till larmcentralen och hann lämna adressen innan samtalet plötsligt bröts. Vi vet inte vem gärningsmannen är, så närma er området med extrem försiktighet. Klart slut från stationen.”


Bruce Wayne, i sin nuvarande skepnad mer känd som Batman, stoppade ner nattkikaren i sitt bälte och ställde sig på hustakets kant. Han bredde ut sin långa slängkappa och kastade sig ner för taket.

 

Ett par kvarter därifrån, på adressen Carnaby Street 14, en stor, nästintill övergiven lagerlokal, satt Patricia Wilcox fastbunden på en stol och försökte skrika efter hjälp. Trasan som var intryckt i hennes mun och sedan fasttejpad gjorde dessvärre försöket omöjligt. På det hårda betonggolvet bredvid stolen låg hennes mobiltelefon, slagen i bitar efter att hon lyckats få iväg ett samtal till polisen. Hennes spruckna läpp och svullna kind vittnade om att hon fått betala för vad hon hade gjort. ”Men det var värt det”, tänkte hon. Nu visste polisen om vad som höll på att ske och det var med största sannolikhet redan på väg dit. På något sätt hade hon lyckats få loss sina händer när hon vaknat och fiska upp sin mobiltelefon ur fickan. Eftersom hon satt bunden i närheten av ett fönster så kunde hon se ut vart hon hölls fången. En passion för geografi som funnits inom henne sedan barnsben hade kommit väl till pass då hon utan större svårigheter kunnat lista ut på ett ungefär vart hon befann sig. Samtalet till polisen hade dock blivit kort då en maskerad man upptäckt henne och slagit sönder mobiltelefonen. Hon började känna sig lite lugnare, trots sin situation. De elva andra personerna som satt fastbundna verkade dock inte lika lugna, utan alla försökte skrika och slita loss sina fastbundna kroppar, men till ingen nytta. Det enda några av dem lyckats med var att välta sina stolar och slå sig själva medvetslösa när de smällde emot golvet.

 

Patricia tänkte igenom händelseförloppet som gjort att hon hade hamnat här. Hon och hennes kollegor hade varit ute och ätit lunch med ett par gäster, på en väldigt fin restaurang i centrala Gotham. Det hade diskuterats affärsavtal och inköp av nya mediciner, eftersom Patricia och hennes kollegor alla satt i styrelsen för Gotham Memorial Hospital. Gästerna var från Enarc Pharmaceuticals, ett nystartat företag vars mediciner tydligen kunde revolutionera behandlingen av psykiskt sjuka patienter.

Efter middagen hade Patricia och hennes kollegor begett sig ner till hamnen för att ta färjan över floden och till sina respektive hem. Men mitt ute på floden så hade plötsligt Patricias chef, Daniel Cutter blivit kraftigt illamående och till slut svimmat. Efter detta insjuknade även de andra av Patricias kollegor och till sist så hade det svartnat för även hennes ögon. Hon hade blivit väckt av de kvävda skriken från hennes vänner när de försökte slita sig loss från stolarna, där de satt i det näst intill kolsvarta rummet.

 

I den andra änden av rummet kunde Patricia nu se en lång, gänglig man stå med ryggen vänd mot henne. Det var samma man som tidigare slagit henne och förstört mobiltelefonen. Han pratade med någon i telefon, men det var för långt avstånd för att Patricia skulle kunna höra vem mannen pratade med. Hon kunde dock urskilja vissa ord som kom från hans väsande röst.

- Ja, allt är redo, han kommer dyka upp när som helst... Ja, aboslut, allting kommer att ordna sig, ni behöver inte vara orolig, sir, sa mannen nervöst.

Tydligen var personen i andra änden av luren den som bestämde och gisslans fångvaktare var en simpel underhuggare. Patricia försökte återigen få upp sina fastknutna händer, men det resulterade bara i att hennes stol gjorde höga ljud ifrån sig som fångade vaktens uppmärksamhet. Han vände sig snabbt om och stirrade på Patricia med sina kalla, svarta ögon.

- Ursäkta sir, jag måste gå och ta hand om en bråkstake här, sa mannen tyst och lade på telefonen.

 

Patricia kände hur paniken växte när mannen tog upp något från bordet och vände sig mot henne. Det var en lång kniv, säkert 20 centimeter, som glänste i månens sken som smugit sig in genom det stora takfönstret. Den smale, men ändå vältränade mannen, vars ansikte och bara överkropp var fyllda med ärr började nu skratta när han sakta gick emot Patricia, som nu såg vem han var. Detta var ingen simpel underhuggare och hon började skaka i vild panik och försökte förgäves slita sig loss än en gång. Men resultatet var detsamma som innan, hon satt fast och det fanns inte något som kunde få loss henne.

 

Victor Zsaz kände den stora knivens tyngd i sin hand när han närmade sig den skräckslagna unga kvinnan. Hans blod började pumpa allt snabbare när han visste vad som snart skulle ske. Hjärtat bultade snabbt av upphetsning, samma känsla som han alltid fick innan han fick utföra sin konst. Kvinnans ögon var uppspärrade och det syntes klart och tydligt att hon var vettskrämd. Zsaz tänkte att han skulle bara döda henne, sedan skulle han utföra sin uppdragsgivares vilja. Han tänkte på gasbehållarna som låg i tryggt förvar i väskan på bordet. Hans egen gasmask skulle hindra honom från att påverkas, men de andra, de skulle snart få uppleva en ny värld av galenskap.
Zsaz befann sig nu bara en knapp meter från Patricia Wilcox. Han höjde kniven försiktigt och tog vara på varenda sekund.

 

- Du är lyckligt lottad, fröken. Du ska bli min trofé, och inte vilken trofé som helst. Du ska bli nummer 300. Jag har sparat en speciell plats för dig, viskade han och petade med knivens spets på den delen av sin bröstkorg som inte var täckt av ärr, precis ovanför hans hjärta.

Patricia blundade hårt för att slippa se honom och hann inte uppfatta vad som sedan hände. Batman for ner genom takfönstret så att glassplitter flög åt alla håll. Han slog Zsaz till marken med en smäll så att den galne mördaren tappade sin kniv. Zsaz for blixtsnabbt upp från marken och rusade mot bordet. Där lyfte han upp en väska ovanför sitt huvud och höll den där.

 

- Håll dig undan, din förväxta gnagare, annars krossar jag väskan och allt som finns i den, vrålade Zsaz, samtidigt som han upptäckte att polisbilar börjat samlas utanför byggnaden. Han kände hur hans egen panik började växa.
Batman reste sig upp och gick sakta emot honom.

- Släpp väskan, Zsaz. Det är över nu, du kommer inte undan. Antingen överlämnar du dig själv, eller så kommer hela den här historien att sluta olyckligt.
Zsaz började nu skratta, och drog snabbt på sig gasmasken som han höll i handen.
- Du har ingen aning om hur rätt du har, Batman...

Han kastade väskan i golvet precis framför Batman och ljudet av glas som krossades hördes i lokalen. En tjock, svart rök började sippra ut ur väskan och innan Batman hann skydda sig så hade han och alla de andra andats in den. Zsaz rusade ut genom en dörr och Batman följde efter. Han anropade polischef Gordon som han sett var på plats utanför.
- Gordon! Sex personer hålls som gisslan på översta våningen. Victor Zsaz kan ha förgiftat dem med någon slags gas, så skynda er upp dit. Jag följer efter Zsaz som försöker fly, skrek Batman.
Det knastrade till i hans öra och James Gordon svarade.
- Uppfattat, Batman. Vi skickar upp personal nu.

 

Zsaz hade tagit sig en bra bit nedför spiraltrappan på byggnadens baksida när Batman slog upp dörren. Han klättrade upp på räcket för att kasta sig ner efter Zsaz, men ögonblicket innan han hoppade så kände han plötsligt en rädsla för att hoppa ner. Han befann sig ungefär 20 meter över marken och Zsaz var snart nere, där en bil väntade på honom. ”Vad sysslar du med Bruce?” tänkte Batman för sig själv. ”Hoppa ner och ta honom! Nej, jag vågar inte. Det är för högt! Han kommer att komma undan om jag inte stoppar honom. Jag får ta trappan ner istället.”

Batman hoppade ner från räcket och började springa ner för trappan. Men när han var lite mer än halvvägs så hade Zsaz redan hunnit till sin bil. Motorn vrålade högt när Zsaz för iväg utom synhåll in i den mörka natten. Batman stirrade efter honom en lång stund, innan han fortsatte ner för trappan och föll ihop på marken. Vad var det som hade hänt med honom? Vad var det i den där gasen? Han kände sig svag och omtöcknad när han sakta reste sig upp och gjorde ett anrop på sin radio.
- Robin! Robin kom in. Tim, är du där?

 

Tim Drake, alias Robin, svarade nästan ögonblickligen på anropet och Batman berättade vad som hade hänt. Inom loppet av två minuter så var Robin där med Batmobilen och plockade upp sin vän och mentor. Sedan körde han snabbt iväg mot Wayne Manor och Batgrottan.
- Vad var det som hände, Bruce? Jag pratade med Gordon innan jag kom till dig och alla i gisslan verkade vara helt paralyserade. Det var som om de alla deras muskler slutat att , sa Tim och såg på Bruce, som nu hade tagit av sig sin mask.
- Jag vet inte, Tim. Det enda jag vet är att Zsaz kom undan eftersom att jag inte kunde stoppa honom. Jag vågade inte kasta mig från taket, jag tyckte att det var för högt. Jag tror det var på grund av gasen som jag andades in. Det verkar som om den rörde till det i min hjärna rejält. Jag kan i alla fall säga att det var inte Zsaz som hade kokat ihop gasen, så mycket är säkert. Jag tror det är någon annan som ligger bakom det här.

 

Innan Tim hade möjlighet att svara knastrade det till i Batmobilens radio. Det var polischef Gordon som anropade.
- Batman, det här är polischef Gordon, kan du höra mig?
Bruce tryckte in en knapp på instrumentpanelen som gjorde att Gordon kunde höra hans röst.
- Batman här, vad är det? Hur mår gisslan som ni räddade?
- Det var det jag anropade dig om. De klarade sig inte, sa Gordon med märkbart tung röst.

Bruce och Tim tittade på varandra med skräckslagna miner.
- Vad menar du med att de inte klarade sig, frågade Bruce.

En djup suck hördes från andra änden. Det blev tyst ett par sekunder innan Gordons röst hördes igen.
- Gasen som Zsaz släppte ut förgiftade dem och orsakade hjärtstillestånd. Mina mannar försökte rensa deras lungor men det var lönlöst. Jag ville bara berätta det för dig, sa Gordon.
En stor klump började bilda sig i magen på Bruce. ”Tänk om jag hade stannat kvar hos gisslan istället för att rusa efter Zsaz. Då hade jag kanske kunnat rädda dem”, tänkte han för sig själv.
- Tack för informationen, Gordon. Jag kontaktar dig senare. Batman klart slut.

 

Han stängde av radion och såg på Tim, som verkade mer chockad än han själv.
- Vad gör vi nu, Bruce, frågade Tim med darrande röst.
Bruce tog blicken från Tim och såg ut genom rutan, där de spöklika, svarta träden for förbi så snabbt att han knappt kunde urskilja dem.
- Vi återvänder till Batgrottan. Jag måste försöka analysera den där gasen. Sedan har vi en mördare att fånga!

Den här historien skrev jag (Emma Ahlberg) och Sumana Landqvist när vi gick andra året på gymnasiet.

Övergiven

Hon hade just klivit in i hallen när hon hörde ett skrik ifrån sovrummet.

Sofia visste inte vad hon skulle göra hon vågade knappt röra sig, tillslut smög hon fram till dörren och kikade in. Hennes far stod böjd över hennes mamma och tryckte en kudde mot hennes ansikte. Sofia förstod vad som höll på att hända. Hon tittar sig om och får syn på den ljusblå glasvasen som står på bänken i hallen. Hon tar tag i den, rusar in i rummet, tar i allt vad hon kan och slår vasen i huvudet på sin pappa. Han svimmar och ramlar ihop på golvet. Sofia går fram till sin mamma som ligger i sängen. Hon rör sig inte. Sofia gråter, skakar mammans kropp. Men det är redan försent.

 

---

 

Jag vaknade men var inte alls utvilad. Idag var det den 5 september och det var aldrig en bra dag. Det hade gått fem år sedan den hemska dagen. Jag hade bett om lov redan förra veckan att få gå till hennes grav och personalen gick med på ett besök om jag skötte mig. Jag skulle få skjuts av Daniel till kyrkogården som låg ett par mil från Solbacken. Jag gillade inte tanken att åka ensam med Daniel. Han var inte som de andra vårdarna, han var mer frånvarande och egendomlig. Det var ungefär en timme kvar tills vi skulle åka så jag steg upp ur sängen och tog en lång dusch för att skölja av alla spår av den störda nattsömnen. Jag handdukstorkade håret och satte upp det i en lös tofs men ångrade mig och släppte ut det igen. I garderoben hittade jag en svart tröja som matchade byxorna jag redan hade på mig. Jag drog den över huvudet och den fuktades genast av mitt fortfarande blöta hår. Det knackade på dörren och jag gick och öppnade. Det var Daniel, han frågade om jag var klar. Jag nickade och stängde dörren efter mig.

 

Resan till kyrkogården var fåordig, det enda som hördes var radion på låg volym. Jag tittade ut genom fönstret på landskapet som for förbi. Jag sneglade på Daniel, han stirrade tomt ut genom framrutan som om han var någon annanstans. Efter någon mil stannade vi på en Statoil-mack. Daniel frågade om jag vill ha något, men jag skakade på huvudet så han gick in och betalade för bensinen. Resten av resan var lika tigande som den första och det var en befrielse av komma ut ur bilen på kyrkans parkering.

 

Jag gick i förväg till graven, den låg precis bredvid den södra ingången. Daniel väntade lite längre bort och, han ville inte störa. Jag satte mig på huk framför graven och lade tulpanen jag hade med mig på marken. Tulpaner hade varit hennes favoritblommor. Jag strök med fingret längs graveringen. ”Monika Sofia Björk. Saknad av make och dotter.” Hon hade aldrig gillat den senare delen. Hennes far hade aldrig besökt graven, inte ens innan han åkt in i fängelset. För hans del kunde de lika gärna begravt henne i trädgården så han slapp betala begravningsplatsen. Jag reste mig upp och letade i fickan efter duvan jag hade gjort av gips, ställde den försiktigt på graven och backade några steg. Något med hela bilden av graven med en ensam tulpan på den frusna marken fick mina ögon att tåras. Det såg så kallt och ensamt ut. Jag vände mig bort från graven och gick tillbaka till Daniel som väntade vid bilen. Han såg att jag hade gråtit och frågade om jag var okej. Jag nickade och satte mig i bilen igen. När vi körde ut från parkeringen tog jag en sista blick på graven med duvan på. Det skulle dröja ett år innan jag såg den igen. Det var inget jag längtade efter.

 

---

 

Daniel var tvungen att sluta på Solbacken, han orkade inte med det längre. Det blev för mycket alltihopa. Det blev tröttsamt att höra alla andras svåra minnen och problem. Han förstod inte varför han valde yrket i första hand, kanske det var föräldrarna som pressade, då i första hand hans far Bertil som var en av de bästa psykologerna i kommunen. Daniel hade bara flutit med strömmen, lyssnat på sina föräldrars önskningar och inte på sig själv. Den sista dagen på Solbacken var mycket stillsam, han fick tid att reflektera över sitt liv, tänka på vad som ska hända nu, hur skulle det bli med livet? Vad skulle hända med alla på Solbacken? Även om han inte var helt nöjd med sitt liv var han stolt över att han hjälpt alla människor han tagit sig an. Alla utom en, Sofia Björk. Han hade aldrig fått henne att öppna sig för honom. På samtalen hade hon oftast undvikit hans frågor och verkade instängd i sig själv.

 

Men det var inte det största problemet, att han var tvungen att lämna jobbet. Det värsta var att han misstänkte att hans sambo Lotta var otrogen. När han hade ringt hennes mobil hade hon inte svarat och han hade blivit orolig. Hon hade alltid mobilen på eftersom hon kunde få brådskande samtal från jobbet. Han satte sig i sin bil, en svart Volvo V70 av årsmodell 1998. Resan hem som brukade ta 40 minuter tog bara 25 minuter och han körde mot rött flera gånger. Han hade så bråttom att trycka in portkoden att det blev fel två gånger. När han till slut kom in tog han trapporna direkt istället för att vänta på hissen som han brukade göra.

 

När han öppnade dörren såg han till sin lättnad Lotta, men hon var irriterad och upprörd. Hon höll på att packa en väska full med kläder och tillhörigheter. Daniel bara stirrade medan hjärnan gick på högvarv. Hon upptäckte honom men fortsatte packa.

 

-          Vad gör du? frågade han fast han inte ville veta svaret.

-          Är du dum eller?! Det ser du väl, jag lämnar dig! skrek hon.

-          Kan vi inte prata om det?

-          Det är försent nu, det skulle du ha gjort för länge sen. Viktor är hos mamma och vi ska bo där tills jag hittar något eget.

 

Daniel förstod inte vad han hade gjort för fel den här gången. De hade bråkat förut men blivit sams igen redan samma dag. Han trodde att hon bara överreagerade pga. hormonerna, eftersom hon var gravid, att hon skulle komma tillbaka.

 

Lotta smäller igen dörren efter sig och lämnar Daniel ensam. Han går in i köket och hittar flera räkningar på bordet, alla är påminnelser. Han suckar och sätter sig ner.

 

Sofia satt vid köksbordet och bläddrade igenom GöteborgsPosten och hittade en intressant artikel om att allt fler ungdomar hamnar på behandlingshem. Hon tänkte tillbaka på sin tid på Solbacken och hur enformigt livet var där. Även om hon hade haft några bra dagar var hon mest deprimerad. Hennes förste psykolog, Daniel, hade försökt att få henne att öppna sig så att hon kunde gå vidare i livet. Men hon hade aldrig känt sig trygg att berätta sin historia för någon utomstående. En sak hade hon lagt märke till under samtalen, han hade alltid en inhalator med sig. Antagligen för att han hade astma eller liknande. Hon kom också ihåg när han följde med henne till hennes mors grav. Han hade varit tystlåten men det bekom henne inte. Strax efter hade han slutat. Antagligen var det för att han skulle bli pappa. Efter det hade hon aldrig sett honom, inte för att hon brydde sig.

 

Det var en vecka sen Lotta lämnat honom och han stod och såg på när hans bils nya ägare åkte iväg. Han hade lagt ut en annons på Blocket och hade fått svar redan nästa dag. Han hade inte velat sälja den men var tvungen att ha pengarna. Han hade fått mycket mindre än han hade begärt, och om han hade tur skulle det räcka till hyran.

 

Pengarna hade inte räckt och hyresvärden hade gett honom en månad på sig att flytta. Daniel hade inte pengar att leta efter ny bostad så han använde pengarna till sprit istället. Han hade gett upp allt hopp på att Lotta skulle ta honom tillbaka, definitivt nu när han var så förfallen. Han saknade sin son, Viktor, men skulle nog inte få vårdanden om det blev ett juridiskt fall. Han kände att världen skulle klara sig utan honom, att det skulle bli bäst för alla. Han kände att han inte kunde lämna denna värld innan han klarat upp vissa saker. En av dessa saker var att komma under skinnet på den enda patient han aldrig förstått sig på, Sofia Björk.

 

Han kollade upp henne på Eniro och hoppades att hon inte bytt namn. Det hade hon inte. Hon bodde i Göteborg på Bäckstensgatan 14. Han visste vart det var för hans mormor hade bott i området. Han bestämde sig för att ta tåget redan nästa dag.

Kaleb stirrade på den två och en halv meter långa kaninen som stod framför honom. Kaninen presenterade sig med en väldig djup basröst som Kandi. Kaleb tycket att de var lite väl tidigt in i fyllan för att stöta på en transexuell kanin, men orkade inte bry sig om att avbryta honom. Henne. Eller va fan man nu säger. Kandi började berätta om alla fördelar med att konvertera till Bunnyismen.

 

”Som du säkert redan vet, är Bunnyismen den enda religionen som låter dig besöka Hugh Hefner i dödsriket” förklarade Kandi. Men Kaleb hade redan tryckt i mute-knappen som han hade installerad under högra örat.

 

Många i New Coral hade vid det här laget accepterat att Gud var död och gått vidare till någon av de nya religionerna. Detta var något Kaleb aldrig skulle göra. Han visste förvisso med säkerhet att Gud faktiskt var död, han hade ju trots allt sett mordet med sina egna ögon. Det han däremot inte gjort var att gå vidare med sitt liv och skaffat en ny religion, som många andra hade. Var det något Kaleb ogillade så var det människor som tvärt skaffat sig en ny religion. Och var det något han fullkomligt hatade så var det människor som ville att han skulle konvertera till någon av dessa ”religioner.”

 

”... och det är därför vi ber alla medlemmar i vår religion att amputera tre tår på vänstra foten i vår inledande Yobyalp-ritual” fortsatte Kandi, helt omedveten om att Kaleb var långt bort i sina tankar.

 

De flesta som såg Kaleb på stan skulle aldrig gissa att han en gång i tiden var en mycket skicklig soldat. Och ännu färre skulle gissa på att han tidigare varit en ängel. Kaleb var inte längre den han en gång varit. När kriget var över och Gud var död hade han självmant besökt Vingklipparna och låtit dem avlägsna hans vingar. Detta innebär att han nu var en dödlig man, och därmed kunde njuta av saker som sprit, droger och sex, något som han tagit tillvara på. Kaleb hade de senaste åren missbrukat det mesta. Detta vara ett av skälen till att han nu antagligen var hemlös. Igen.

 

”… allt detta, och väljer du att konvertera nu, får du även den här helt fantastiska brödrosten som en gåva” sade Kandi, som nu började inse att mannen med det illaluktande håret som predikan var riktat mot inte rört sig på en lång stund.

 

De flesta som träffat Kaleb tyckte antagligen att han var ett svin och en jävla förlorare utan mål i livet. Den iakttagelsen stämmer bara delvis. Kaleb var ett svin och en jävla förlorare. Men han hade fortfarande ett mål i sitt liv. Att döda Guds mördare.

 

Kaleb trycket återigen nu på mute-knappen och med ens hörde han allt igen. Till sin stora besvikelse pratade Kandi fortfarande. Han suckade, egentligen ville han inte göra detta men han stod inte ut längre. Han plockade fram sin fjurpfärgade plurpash som hängde i kedjan runt hans hals. Han satte den mot pannan och koncentrerade sig. En sekund senare skallade Pimbo Kandi så hårt att hanhon flög in i en staty ett par meter bort. Hennes krona av glödlampor slungades tvärs över Davidstorget.

 

Mikael hade precis satt tillbaka det portabla hålet på sitt finger när han hörde en krasande ljud. På marken framför honom låg en hög med krossade glödlampor. Men han hade inte tid att bry sig om det nu.

”Jag måste iväg härifrån fort, vid stora moskén vid Davidstorget kan jag smälta in bland alla märkliga typer” tänkte Mikael.  När han nästa var framme vid moskén sprang en kvinna rakt på honom och föll till marken. Hon bar en väldigt lång, krildfärgad klädnad. Hon vrider sig i smärta och håller om sitt knä. Hon ger Mikael en mördande blick och svor högt åt honom. Men plötsligt var det något annat som fångade hennes uppmärksamhet. En man i hatt och trenchcoat kom springande mot kvinnan. Han satte sig på knä bredvid henne och drog upp henne. Mer hann inte Mikael se, eftersom han fortfarande gick i rask takt mot moskén.

Jag kunde inte slita blicken från honom. En del av mig ville inget hellre, det var verkligen ingen vacker syn. Men den andra delen av mig, den delen jag aldrig riktigt kunnat kontrollera, ville inget hellre än att syna varenda vrå av hans en gång vackra ansikte. Tårarna som vällde fram gjorde mitt synfält suddigt men jag torkade inte bort dem. På något sätt gjorde de diffusa konturerna av hans livlösa kropp situationen mindre makaber.

En uggla hoade någonstans längre in i skogen bakom huset och väckte mig ur min tillfälliga trans. Jag stängde bakluckan igen, så försiktigt jag kunde. Bilnyckeln satt fortfarande kvar i tändningen och bilen gick på tomgång. Huset låg i stort sett öde och närmsta granne fanns mer än 5 kilometer bort. Ändå stängde jag av bilen ifall någon förbipasserande skulle få för sig att snoka. Ingen skulle få förstöra vår sista stund tillsammans.

Jag kände till huset och dess omgivningar lika väl som om jag faktiskt bott där. Varenda kulle och sänka som omgav huset och varje liten som tornade upp sig runt utkanten av tomten. Därför behövde jag ingen ficklampa. Jag gick på känsla, som så många andra gånger i mitt liv.

Jag hade ofta fantiserat om hur vi skulle rustat upp huset om vi bott här, jag och Horace. Huset hade för tillfället en ljust gul färg. Nästan i alla fall. Med åren hade färgen flagnat och blivit nött. När jag första gången såg huset tänkte jag mig det i grönt. Men efter den där kvällen i december för tre år sen kommer jag alltid förknippa grön med död. Den fina gröna klänningen som hade färgats alldeles röd. Det hade aldrig varit min mening…

Jag skakade bort de tankarna. Det här var inget tillfälle att återuppleva gamla misstag. Det här var min och Horaces sista kväll. Inga hjärnspöken skulle få leka med mig ikväll.

Jag vandrade målmedvetet tvärs över tomten och bort till redskapsskjulet. Trots att huset var obebott och ingen hade bott där de senaste 10 åren fanns fortfarande alla verktyg och trädgårdsredskap kvar. Jag antar att ingen åker ut till ett hus mitt ute i ingenstans för att stjäla en simpel kratta.

Dörren var olåst och jag öppnade dörren som märkligt nog inte knarrade eller gav minsta ljud ifrån sig. Det fanns ingen lampa och månen doldes bakom de allra längsta grantopparna. Men jag visste ändå var allting låg. Spaden jag letade efter hängde på en krok precis till vänster om dörren, där jag lämnade den sist. Den kändes kall i mina händer. Precis som jag kände mig inombords.

Med spaden i ett stadigt tag gick jag tillbaka mot bilen men gick förbi den och fortsatte ut på åkern som låg bredvid huset på norra och östra sidan. Det var kallt i luften men marken var fuktigt och troligtvis var det ingen tjäle. Men det skulle bli besvärligt ändå. Det var mycket jord som skulle grävas upp och jag var inte direkt stark. Förra gången hade Horace grävt. Han hade skyfflat bort jorden som ingenting med svetten glänsande i hans perfekta panna. Åh, vad jag önskar att saker varit annorlunda. Om det inte varit för henne Horace… då kanske du fortfarande hade levt.

Nej! Inga hjärnspöken! Inte ikväll.

Jag tog ut mina aggressioner på den fuktiga jorden. Spaden sjönk lätt igenom det översta lagret men stannades upp längre ner där jorden blev mer kompakt. Jag tryckte ner det sista av spadbladet med foten och insåg att jag borde valt bättre skor. Men jag hade ju inte direkt planerat det här.

Efter bara några spadtag började jag känna värk i armarna och trots den kyliga luften slängde jag av mig jackan. I den här takten skulle solen hinna gå upp innan jag var klar. Ett till spadtag och jag började få in tekniken. Jag skulle precis höja spaden ännu en gång när jag upptäckte min skugga.

Jag hade ingen skugga när jag började gräva. Månen var fortfarande gömd bakom den täta skogen på andra sidan tomten och bilen hade jag ju stängt av. Så var kom ljuset ifrån? Jag vände mig om och lät blicken vandra från bilen till skjulet och till huset.

Huset!

Från fönstret alldeles intill ytterdörren lyste en ensam lampa med fast sken. De allra mest irrationella tankarna flög genom mitt huvud. Var Horace därinne? Jag kastade ett öga på bilen med bakluckan var fortfarande stängd. Såklart. Jag håller på att bli galen, spöken finns ju inte… väl?

Men ett ljud från huset gav mig plötsligt okontrollerade rysningar längs hela kroppen. Till skillnad från dörren till redskapsskjulet gav ytterdörren ifrån sig ett gnisslande ljud när den öppnades. En mörk figur klev ut på trappan framför dörren och började gå ner för den.

Det var mörkt och jag stod långt bort men nog jag kände igen den där siluetten. Det var Horaces fru.