Jag kunde inte slita blicken från honom. En del av mig ville inget hellre, det var verkligen ingen vacker syn. Men den andra delen av mig, den delen jag aldrig riktigt kunnat kontrollera, ville inget hellre än att syna varenda vrå av hans en gång vackra ansikte. Tårarna som vällde fram gjorde mitt synfält suddigt men jag torkade inte bort dem. På något sätt gjorde de diffusa konturerna av hans livlösa kropp situationen mindre makaber.

En uggla hoade någonstans längre in i skogen bakom huset och väckte mig ur min tillfälliga trans. Jag stängde bakluckan igen, så försiktigt jag kunde. Bilnyckeln satt fortfarande kvar i tändningen och bilen gick på tomgång. Huset låg i stort sett öde och närmsta granne fanns mer än 5 kilometer bort. Ändå stängde jag av bilen ifall någon förbipasserande skulle få för sig att snoka. Ingen skulle få förstöra vår sista stund tillsammans.

Jag kände till huset och dess omgivningar lika väl som om jag faktiskt bott där. Varenda kulle och sänka som omgav huset och varje liten som tornade upp sig runt utkanten av tomten. Därför behövde jag ingen ficklampa. Jag gick på känsla, som så många andra gånger i mitt liv.

Jag hade ofta fantiserat om hur vi skulle rustat upp huset om vi bott här, jag och Horace. Huset hade för tillfället en ljust gul färg. Nästan i alla fall. Med åren hade färgen flagnat och blivit nött. När jag första gången såg huset tänkte jag mig det i grönt. Men efter den där kvällen i december för tre år sen kommer jag alltid förknippa grön med död. Den fina gröna klänningen som hade färgats alldeles röd. Det hade aldrig varit min mening…

Jag skakade bort de tankarna. Det här var inget tillfälle att återuppleva gamla misstag. Det här var min och Horaces sista kväll. Inga hjärnspöken skulle få leka med mig ikväll.

Jag vandrade målmedvetet tvärs över tomten och bort till redskapsskjulet. Trots att huset var obebott och ingen hade bott där de senaste 10 åren fanns fortfarande alla verktyg och trädgårdsredskap kvar. Jag antar att ingen åker ut till ett hus mitt ute i ingenstans för att stjäla en simpel kratta.

Dörren var olåst och jag öppnade dörren som märkligt nog inte knarrade eller gav minsta ljud ifrån sig. Det fanns ingen lampa och månen doldes bakom de allra längsta grantopparna. Men jag visste ändå var allting låg. Spaden jag letade efter hängde på en krok precis till vänster om dörren, där jag lämnade den sist. Den kändes kall i mina händer. Precis som jag kände mig inombords.

Med spaden i ett stadigt tag gick jag tillbaka mot bilen men gick förbi den och fortsatte ut på åkern som låg bredvid huset på norra och östra sidan. Det var kallt i luften men marken var fuktigt och troligtvis var det ingen tjäle. Men det skulle bli besvärligt ändå. Det var mycket jord som skulle grävas upp och jag var inte direkt stark. Förra gången hade Horace grävt. Han hade skyfflat bort jorden som ingenting med svetten glänsande i hans perfekta panna. Åh, vad jag önskar att saker varit annorlunda. Om det inte varit för henne Horace… då kanske du fortfarande hade levt.

Nej! Inga hjärnspöken! Inte ikväll.

Jag tog ut mina aggressioner på den fuktiga jorden. Spaden sjönk lätt igenom det översta lagret men stannades upp längre ner där jorden blev mer kompakt. Jag tryckte ner det sista av spadbladet med foten och insåg att jag borde valt bättre skor. Men jag hade ju inte direkt planerat det här.

Efter bara några spadtag började jag känna värk i armarna och trots den kyliga luften slängde jag av mig jackan. I den här takten skulle solen hinna gå upp innan jag var klar. Ett till spadtag och jag började få in tekniken. Jag skulle precis höja spaden ännu en gång när jag upptäckte min skugga.

Jag hade ingen skugga när jag började gräva. Månen var fortfarande gömd bakom den täta skogen på andra sidan tomten och bilen hade jag ju stängt av. Så var kom ljuset ifrån? Jag vände mig om och lät blicken vandra från bilen till skjulet och till huset.

Huset!

Från fönstret alldeles intill ytterdörren lyste en ensam lampa med fast sken. De allra mest irrationella tankarna flög genom mitt huvud. Var Horace därinne? Jag kastade ett öga på bilen med bakluckan var fortfarande stängd. Såklart. Jag håller på att bli galen, spöken finns ju inte… väl?

Men ett ljud från huset gav mig plötsligt okontrollerade rysningar längs hela kroppen. Till skillnad från dörren till redskapsskjulet gav ytterdörren ifrån sig ett gnisslande ljud när den öppnades. En mörk figur klev ut på trappan framför dörren och började gå ner för den.

Det var mörkt och jag stod långt bort men nog jag kände igen den där siluetten. Det var Horaces fru.