Fallen ängel handlar om Nora som går i gymnasiet. På en biologilektion förklarar läraren att de måste byta platser något Nora och hennes väninna Vee inte vill göra, speciellt inte efter att Nora hamnat bredvid Patch, den nya killen i klassen. Patch och Nora får i uppgift att intervjua och skriva om varandra till nästkommande dag, något Nora finner svårare än vad hon först trott.

Patch är annorlunda, hans arroganta sätt, hånfulla leende och mörka ögon tycks förfölja Nora. Efter en rad otrevliga händelser är Vee övertygad om att Patch inte är bra för sin kompis. Tillslut kan Nora inte sluta tänka på Patch, vem han är, varför han agerar som han gör och hur det kommer sig att han vet så mycket om henne. Detta leder till att Nora och Vee gör allt för att ta reda på mer om honom. Nyfikenheten finner Nora både skrämmande och attraktiv, när bitarna faller på plats och sanningen om Patch uppdagas är det mer otänkbart än hon först kunde föreställa sig.

Efter att ha sträckläst boken inser jag att vad jag har gjort, fallit för en otroligt snygg framsida. Boken är lättläst och alldeles för uppenbar. Det inte rocket science att räkna ut de händelser och scenarion som kommer att inträffa. Jag är ganska säker på att detta beror på att bokens egentliga målgrupp är tonåringar. Fitzpatrick föröker och ja, hon lyckas nästan. För mig är det en bok som inte är vidare bra, men den är inte avskyvärd heller. Nyfikenheten för uppföljarna är svag och känslan om de böckerna är värda att köpa eller ej är något jag brottas med, dels för att jag inte är säker på att de behövs för historien och dels för att jag är en sådan person som måste ha alla böcker i en serie. Om jag var 7-8 år yngre hade boken definitivt uppskattats mer ifrån min sida. Så om du har något småsyskon eller en yngre släkting så är detta en bra present.

Sumana Landqvist

Liza Marklunds välkända karaktär, journalisten Annika Bengtzon blir i denna roman vittne till ett mord som sker på den årliga Nobelfesten i Stockholm. På grund av yppandeförbud kan hon inte skriva om händelsen för sin tidning Kvällspressen då ett reportage skulle störa utredningen. Under de månader som hon tvingas vara ifrån tidningen sker händelser, en mer osannolik än den andra och Annikas del i pusslet blir större, vilket leder till livsfarliga konsekvenser.

Uppläsaren Katarina Ewerlöf räddar berättelsen, med sin berättarteknik och inlevelse går man som lyssnare med på att fortsätta lyssna. De långa transportsträckorna känns inte så långa och sidoberättelsen om Alfred Nobel skapar ett ytterligare lager, vilket jag tycker är intressant och välbehövligt. Det tenderar annars att bli ”för mycket” av Annikas inköp av matvaror, dagislämnade och mardrömmar. Precis som alla ljudböcker skapar även denna en helt annan känsla än den riktiga varan och möjligheten till att göra sig en egen bild finns inte riktigt där.

Efter 13 timmar och 23 minuter av lyssnande förvånades jag mest av att Wikipedia fanns med som en av de mest betydande källorna.

Sumana Landqvist

Skämtsamt har jag ibland hypotetiskt frågat mina bekanta; ”Om du fick välja – hade du hellre vunnit 50 000 på Triss, eller fått slå Jan Guillou så hårt du bra orkar i magen en gång?” Svaret på frågan kan tyckas snubblande enkel, pengar kan man komma över varsomhelst, till och med arbeta sig till, ett faktum som verkar ha undkommit en del av mina kära medstuderande, medan chansen att slå Guillou så att han baxnar och viker sig nog bara kommer en enda gång i livet, om ens det. Rätt svar är alltså det senare, av goda skäl. Jag har inte mycket till övers för herr Guillou och hans dravel när han skriver i dagstidningarna, och jag har alltid lika svårt att inte bli rosenrasande så fort hans självbelåtna smil uppenbarar sig i någon av Sveriges morgonsoffor. Trots detta kan jag omöjligen motstå honom som romanförfattare – jag fullkomligt älskade Arntrilogin (som ju egentligen består av fyra böcker) när jag gick på gymnasiet, och jag har sedan dess läst om böckerna ett par gånger med nästan lika stor behållning.

Med dessa blandade känslor dök jag alltså ner i vad som tydligen ska vara del ett av Guillous nya romanserie, Brobyggarna. Historien känns igen en del sen tidigare, och samma smått obekväma övermänniskokänsla som i Carl Hamilton eller Arn Magnusson återfinns i huvudpersonerna i Brobyggarna. "Nordgermanska" hjältar som tagna direkt från sagovärlden överkommer hårda prövningar genom skarp list, och blir rikligt belönade utom all rimlig reson, men håller sig ändå ödmjuka tack vare nationalitet, gudfruktighet eller liknande. Låt går för det, Guillou har sin läsarkrets, och han ger ju egentligen bara publiken, inklusive undertecknad, vad vi vill ha.

Boken inleds med att bröderna Lauritz, Oscar, samt den tredje brodern Sverre växer upp i Norge i en liten fiskarby, men snart blir faderslösa till följd av en storm, men genom ett ödets nyck hamnar de efter en rad mer eller mindre osannolika händelser på ett universitet i Dresden, i Tyskland, där de alla utbildas att bli ingenjörer och just brobyggare. Den tredje brodern Sverre inser snart efter att de har avlagt examen att han är homosexuell vilket gör att han flyr till London på grund av den tidens inskränkta syn på homosexualitet, och resten av hans historia ryms tyvärr inte i Brobyggarna. Istället går utrymmet åt till att beskriva storebror Lauritz äventyr som brobyggare hemma i Norge, samtidigt som mellanbroder Oscar hamnar i Tyska Östafrika, där han arbetar med att lägga järnväg och ”sprida den tyska civilisationen”. Miljöombytet är en stor styrka i boken där de två äldre bröderna innehar ungefär vartannat kapitel, vilket gör att dels boken inte tappar tempo, och dels så att Guillou får naturliga pauser för karaktärer, då man utan vidare kan hoppa ett par år fram i tiden. Samma upplägg fungerade lika bra i Tempelriddaren, då Guillou alternerade mellan att beskriva Arn Magnussons äventyr i det heliga landet, med att berätta om de grymheter Arns trolovade Cecilia fick utstå i klostret hemma i Västra Götaland.

Brödernas äventyr är minst sagt omtumlande, i Nordnorge är förvisso snöstormarna oförlåtande, men Oscar får i Afrika tampas med såväl människoätande lejon, som kannibaler, hetta, insekter, elefanter, ormar och diverse småknytt, och senare även med brittiska soldater som officer i den tyska armén.

Guillou lyckas med hjälp av miljöerna som karaktärerna existerar i att beskriva några av det tidiga 1900-talets stora händelser, första världskriget, kvinnorättsrörelsen, industrialismens framtåg, arbetarrörelsen och Norges självständighet är några av de ämnen som Lauritz, Oscar och tillhörande fruar och flickvänner får uppleva och påverka, och mot slutet är det riktigt spännande, trots att man känner sig lite matt.

Det är dock ganska sällan jag fullkomligt förlorar mig i en roman på det viset som jag gjorde i Brobyggarna. Måhända är karaktärerna endimensionella och måhända är våldsbeskrivningarna och sexscenerna ibland lite för ingående, men jag är beredd att förlåta Guillou för allt det, eftersom han fortfarande besitter förmågan att rycka med mig i berättelsen så till den milda grad att jag under den sista natten inte kunde lägga ifrån mig boken, och inte gick till sängs förrän tidigt på morgonen, eftersom boken först då var slut. Det finns någonting romantiskt och idealiskt med tanken att man kan bli så absorberad av en bok så att den helt tar över det mänskliga sinnet, och för mig var det precis det Brobyggarna gjorde under de sista tvåhundra sidorna.

Kajsa Ekis Ekman, DN, skrev i sin recension: ”Jag undrar bara hur Guillou kommer att kunna lotsa dem igenom alla nittonhundratalets hinder. Någonstans kommer sagan att krocka med verkligheten och en av dem måste ge vika.”

För min egen del får verkligheten gärna rämna i det fallet, Brobyggarna är knappast stor litteratur, men som kioskvältare är den stundvis fullkomligt fantastiskt, och för det får gärna verkligheten ge sig.

Robin Larsson

Gotländska Jenny upptäcks av Sveriges största modellargentur när hon besöker Stockholm tillsammans med familjen. Det dröjer inte länge innan hennes ovanliga exotiska utseende syns på den mest eftertraktade av alla modetidningar och hennes namn blir känt över hela modevärlden. Hon får gå visningar för de stora modehusen i New York, Paris och Milano.

Samtidigt som Jenny njuter av den nya vardagen bestående av glamour, lyx och kändisfester så befinner sig den några år yngre Agnes på sjukhuset till följd av svåra ätstörningar. Även hon har drömt om ett liv i rampljuset, nu håller hon på att tyna bort. Hennes far finns där för henne, hon är hans allt då Agnes förlorade sin mor och bror i en tragisk bilolycka några år tidigare. 

Men tragedin väntar också på Jenny som under en påkostad modefotografering på nordöstra Gotland hittar sin fotograf och pojkvän svårt misshandlad då han utsatts för ett mordförsök.

Kommer han att kunna berätta något som leder kommissarie Anders Knutas till gärningsmannen, innan det är för sent?

Jenny och Agnes är länge helt ovetande om att deras liv är inflätade i varandra. Men det finns någon som håller ögonen på dem. Någon som planerar vill skipa en egen rättvisa.

Efter att ha fått boken i present så var jag självklart tvungen att läsa igenom den, inte på tvång, utan av ren nyfikenhet då det var den första boken av författaren som jag kom i kontakt med. Om man bortser från de få sidorna jag läste i en bokhandel för något år sedan.

Känslan att något fattas var med mig genom hela boken, och den där riktiga känslan som säger ”kan-inte-sluta-läsa” fanns bara där stundtals. För mig är det viktigt att känna så genom hela boken, det är den känslan som ger betyget på boken! En av svagheterna med ”Den farliga leken är kapitlen, de är alldeles för korta, det vet man när ett kapitel på sju sidor anses långt. Nog med att jag gillar kortare kapitel, men detta är för kort, det hugger upp handlingen istället för att skapa en rapp takt som jag tror var meningen från början.  Det enda positiva med kapitlens korthet måste vara att man i stort sätt närsomhelst kan sluta läsa boken, för jag vill läsa klart det aktuella kapitlet innan jag lägger ifrån mig boken.  Boken i sin helhet känns stundtals ytlig, den går inte på djupet och de dåliga ”nödlösningarna” känns inte alls bra, det förutsägbara slutet med den lilla twisten hjälper inte heller när jag ska ge boken betyg.

“Det mest imponerade med boken är omslaget”

Det som ger betyget för denna bok är till stor del det fina omslaget, men om man öppnar boken så är det dess karaktärer och utspelningsplatser och miljöbeskrivnigen som tar hem lite poäng.  Det är tillräckligt bra miljöbeskrivningar för att visualisera att man själv besöker platsen.  


Anders Knutas och hans gäng får två av fem bokhyllor.