Skämtsamt har jag ibland hypotetiskt frågat mina bekanta; ”Om du fick välja – hade du hellre vunnit 50 000 på Triss, eller fått slå Jan Guillou så hårt du bra orkar i magen en gång?” Svaret på frågan kan tyckas snubblande enkel, pengar kan man komma över varsomhelst, till och med arbeta sig till, ett faktum som verkar ha undkommit en del av mina kära medstuderande, medan chansen att slå Guillou så att han baxnar och viker sig nog bara kommer en enda gång i livet, om ens det. Rätt svar är alltså det senare, av goda skäl. Jag har inte mycket till övers för herr Guillou och hans dravel när han skriver i dagstidningarna, och jag har alltid lika svårt att inte bli rosenrasande så fort hans självbelåtna smil uppenbarar sig i någon av Sveriges morgonsoffor. Trots detta kan jag omöjligen motstå honom som romanförfattare – jag fullkomligt älskade Arntrilogin (som ju egentligen består av fyra böcker) när jag gick på gymnasiet, och jag har sedan dess läst om böckerna ett par gånger med nästan lika stor behållning.

Med dessa blandade känslor dök jag alltså ner i vad som tydligen ska vara del ett av Guillous nya romanserie, Brobyggarna. Historien känns igen en del sen tidigare, och samma smått obekväma övermänniskokänsla som i Carl Hamilton eller Arn Magnusson återfinns i huvudpersonerna i Brobyggarna. "Nordgermanska" hjältar som tagna direkt från sagovärlden överkommer hårda prövningar genom skarp list, och blir rikligt belönade utom all rimlig reson, men håller sig ändå ödmjuka tack vare nationalitet, gudfruktighet eller liknande. Låt går för det, Guillou har sin läsarkrets, och han ger ju egentligen bara publiken, inklusive undertecknad, vad vi vill ha.

Boken inleds med att bröderna Lauritz, Oscar, samt den tredje brodern Sverre växer upp i Norge i en liten fiskarby, men snart blir faderslösa till följd av en storm, men genom ett ödets nyck hamnar de efter en rad mer eller mindre osannolika händelser på ett universitet i Dresden, i Tyskland, där de alla utbildas att bli ingenjörer och just brobyggare. Den tredje brodern Sverre inser snart efter att de har avlagt examen att han är homosexuell vilket gör att han flyr till London på grund av den tidens inskränkta syn på homosexualitet, och resten av hans historia ryms tyvärr inte i Brobyggarna. Istället går utrymmet åt till att beskriva storebror Lauritz äventyr som brobyggare hemma i Norge, samtidigt som mellanbroder Oscar hamnar i Tyska Östafrika, där han arbetar med att lägga järnväg och ”sprida den tyska civilisationen”. Miljöombytet är en stor styrka i boken där de två äldre bröderna innehar ungefär vartannat kapitel, vilket gör att dels boken inte tappar tempo, och dels så att Guillou får naturliga pauser för karaktärer, då man utan vidare kan hoppa ett par år fram i tiden. Samma upplägg fungerade lika bra i Tempelriddaren, då Guillou alternerade mellan att beskriva Arn Magnussons äventyr i det heliga landet, med att berätta om de grymheter Arns trolovade Cecilia fick utstå i klostret hemma i Västra Götaland.

Brödernas äventyr är minst sagt omtumlande, i Nordnorge är förvisso snöstormarna oförlåtande, men Oscar får i Afrika tampas med såväl människoätande lejon, som kannibaler, hetta, insekter, elefanter, ormar och diverse småknytt, och senare även med brittiska soldater som officer i den tyska armén.

Guillou lyckas med hjälp av miljöerna som karaktärerna existerar i att beskriva några av det tidiga 1900-talets stora händelser, första världskriget, kvinnorättsrörelsen, industrialismens framtåg, arbetarrörelsen och Norges självständighet är några av de ämnen som Lauritz, Oscar och tillhörande fruar och flickvänner får uppleva och påverka, och mot slutet är det riktigt spännande, trots att man känner sig lite matt.

Det är dock ganska sällan jag fullkomligt förlorar mig i en roman på det viset som jag gjorde i Brobyggarna. Måhända är karaktärerna endimensionella och måhända är våldsbeskrivningarna och sexscenerna ibland lite för ingående, men jag är beredd att förlåta Guillou för allt det, eftersom han fortfarande besitter förmågan att rycka med mig i berättelsen så till den milda grad att jag under den sista natten inte kunde lägga ifrån mig boken, och inte gick till sängs förrän tidigt på morgonen, eftersom boken först då var slut. Det finns någonting romantiskt och idealiskt med tanken att man kan bli så absorberad av en bok så att den helt tar över det mänskliga sinnet, och för mig var det precis det Brobyggarna gjorde under de sista tvåhundra sidorna.

Kajsa Ekis Ekman, DN, skrev i sin recension: ”Jag undrar bara hur Guillou kommer att kunna lotsa dem igenom alla nittonhundratalets hinder. Någonstans kommer sagan att krocka med verkligheten och en av dem måste ge vika.”

För min egen del får verkligheten gärna rämna i det fallet, Brobyggarna är knappast stor litteratur, men som kioskvältare är den stundvis fullkomligt fantastiskt, och för det får gärna verkligheten ge sig.

Robin Larsson