Övergiven, Del 1
Övergiven
Hon hade just klivit in i hallen när hon hörde ett skrik ifrån sovrummet.
Sofia visste inte vad hon skulle göra hon vågade knappt röra sig, tillslut smög hon fram till dörren och kikade in. Hennes far stod böjd över hennes mamma och tryckte en kudde mot hennes ansikte. Sofia förstod vad som höll på att hända. Hon tittar sig om och får syn på den ljusblå glasvasen som står på bänken i hallen. Hon tar tag i den, rusar in i rummet, tar i allt vad hon kan och slår vasen i huvudet på sin pappa. Han svimmar och ramlar ihop på golvet. Sofia går fram till sin mamma som ligger i sängen. Hon rör sig inte. Sofia gråter, skakar mammans kropp. Men det är redan försent.
Jag vaknade men var inte alls utvilad. Idag var det den 5 september och det var aldrig en bra dag. Det hade gått fem år sedan den hemska dagen. Jag hade bett om lov redan förra veckan att få gå till hennes grav och personalen gick med på ett besök om jag skötte mig. Jag skulle få skjuts av Daniel till kyrkogården som låg ett par mil från Solbacken. Jag gillade inte tanken att åka ensam med Daniel. Han var inte som de andra vårdarna, han var mer frånvarande och egendomlig. Det var ungefär en timme kvar tills vi skulle åka så jag steg upp ur sängen och tog en lång dusch för att skölja av alla spår av den störda nattsömnen. Jag handdukstorkade håret och satte upp det i en lös tofs men ångrade mig och släppte ut det igen. I garderoben hittade jag en svart tröja som matchade byxorna jag redan hade på mig. Jag drog den över huvudet och den fuktades genast av mitt fortfarande blöta hår. Det knackade på dörren och jag gick och öppnade. Det var Daniel, han frågade om jag var klar. Jag nickade och stängde dörren efter mig.
Resan till kyrkogården var fåordig, det enda som hördes var radion på låg volym. Jag tittade ut genom fönstret på landskapet som for förbi. Jag sneglade på Daniel, han stirrade tomt ut genom framrutan som om han var någon annanstans. Efter någon mil stannade vi på en Statoil-mack. Daniel frågade om jag vill ha något, men jag skakade på huvudet så han gick in och betalade för bensinen. Resten av resan var lika tigande som den första och det var en befrielse av komma ut ur bilen på kyrkans parkering.
Jag gick i förväg till graven, den låg precis bredvid den södra ingången. Daniel väntade lite längre bort och, han ville inte störa. Jag satte mig på huk framför graven och lade tulpanen jag hade med mig på marken. Tulpaner hade varit hennes favoritblommor. Jag strök med fingret längs graveringen. ”Monika Sofia Björk. Saknad av make och dotter.” Hon hade aldrig gillat den senare delen. Hennes far hade aldrig besökt graven, inte ens innan han åkt in i fängelset. För hans del kunde de lika gärna begravt henne i trädgården så han slapp betala begravningsplatsen. Jag reste mig upp och letade i fickan efter duvan jag hade gjort av gips, ställde den försiktigt på graven och backade några steg. Något med hela bilden av graven med en ensam tulpan på den frusna marken fick mina ögon att tåras. Det såg så kallt och ensamt ut. Jag vände mig bort från graven och gick tillbaka till Daniel som väntade vid bilen. Han såg att jag hade gråtit och frågade om jag var okej. Jag nickade och satte mig i bilen igen. När vi körde ut från parkeringen tog jag en sista blick på graven med duvan på. Det skulle dröja ett år innan jag såg den igen. Det var inget jag längtade efter.
Daniel var tvungen att sluta på Solbacken, han orkade inte med det längre. Det blev för mycket alltihopa. Det blev tröttsamt att höra alla andras svåra minnen och problem. Han förstod inte varför han valde yrket i första hand, kanske det var föräldrarna som pressade, då i första hand hans far Bertil som var en av de bästa psykologerna i kommunen. Daniel hade bara flutit med strömmen, lyssnat på sina föräldrars önskningar och inte på sig själv. Den sista dagen på Solbacken var mycket stillsam, han fick tid att reflektera över sitt liv, tänka på vad som ska hända nu, hur skulle det bli med livet? Vad skulle hända med alla på Solbacken? Även om han inte var helt nöjd med sitt liv var han stolt över att han hjälpt alla människor han tagit sig an. Alla utom en, Sofia Björk. Han hade aldrig fått henne att öppna sig för honom. På samtalen hade hon oftast undvikit hans frågor och verkade instängd i sig själv.
Men det var inte det största problemet, att han var tvungen att lämna jobbet. Det värsta var att han misstänkte att hans sambo Lotta var otrogen. När han hade ringt hennes mobil hade hon inte svarat och han hade blivit orolig. Hon hade alltid mobilen på eftersom hon kunde få brådskande samtal från jobbet. Han satte sig i sin bil, en svart Volvo V70 av årsmodell 1998. Resan hem som brukade ta 40 minuter tog bara 25 minuter och han körde mot rött flera gånger. Han hade så bråttom att trycka in portkoden att det blev fel två gånger. När han till slut kom in tog han trapporna direkt istället för att vänta på hissen som han brukade göra.
När han öppnade dörren såg han till sin lättnad Lotta, men hon var irriterad och upprörd. Hon höll på att packa en väska full med kläder och tillhörigheter. Daniel bara stirrade medan hjärnan gick på högvarv. Hon upptäckte honom men fortsatte packa.
- Vad gör du? frågade han fast han inte ville veta svaret.
- Är du dum eller?! Det ser du väl, jag lämnar dig! skrek hon.
- Kan vi inte prata om det?
- Det är försent nu, det skulle du ha gjort för länge sen. Viktor är hos mamma och vi ska bo där tills jag hittar något eget.
Daniel förstod inte vad han hade gjort för fel den här gången. De hade bråkat förut men blivit sams igen redan samma dag. Han trodde att hon bara överreagerade pga. hormonerna, eftersom hon var gravid, att hon skulle komma tillbaka.
Lotta smäller igen dörren efter sig och lämnar Daniel ensam. Han går in i köket och hittar flera räkningar på bordet, alla är påminnelser. Han suckar och sätter sig ner.
Sofia satt vid köksbordet och bläddrade igenom GöteborgsPosten och hittade en intressant artikel om att allt fler ungdomar hamnar på behandlingshem. Hon tänkte tillbaka på sin tid på Solbacken och hur enformigt livet var där. Även om hon hade haft några bra dagar var hon mest deprimerad. Hennes förste psykolog, Daniel, hade försökt att få henne att öppna sig så att hon kunde gå vidare i livet. Men hon hade aldrig känt sig trygg att berätta sin historia för någon utomstående. En sak hade hon lagt märke till under samtalen, han hade alltid en inhalator med sig. Antagligen för att han hade astma eller liknande. Hon kom också ihåg när han följde med henne till hennes mors grav. Han hade varit tystlåten men det bekom henne inte. Strax efter hade han slutat. Antagligen var det för att han skulle bli pappa. Efter det hade hon aldrig sett honom, inte för att hon brydde sig.
Det var en vecka sen Lotta lämnat honom och han stod och såg på när hans bils nya ägare åkte iväg. Han hade lagt ut en annons på Blocket och hade fått svar redan nästa dag. Han hade inte velat sälja den men var tvungen att ha pengarna. Han hade fått mycket mindre än han hade begärt, och om han hade tur skulle det räcka till hyran.
Pengarna hade inte räckt och hyresvärden hade gett honom en månad på sig att flytta. Daniel hade inte pengar att leta efter ny bostad så han använde pengarna till sprit istället. Han hade gett upp allt hopp på att Lotta skulle ta honom tillbaka, definitivt nu när han var så förfallen. Han saknade sin son, Viktor, men skulle nog inte få vårdanden om det blev ett juridiskt fall. Han kände att världen skulle klara sig utan honom, att det skulle bli bäst för alla. Han kände att han inte kunde lämna denna värld innan han klarat upp vissa saker. En av dessa saker var att komma under skinnet på den enda patient han aldrig förstått sig på, Sofia Björk.
Han kollade upp henne på Eniro och hoppades att hon inte bytt namn. Det hade hon inte. Hon bodde i Göteborg på Bäckstensgatan 14. Han visste vart det var för hans mormor hade bott i området. Han bestämde sig för att ta tåget redan nästa dag.
