Hon måste ha hört bilen, men kanske inte sett den då månen fortfarande månen låg döljd bakom de mörka molnen. Vad gjorde hon här ute mitt i natten? Jag hör henne ropa.

”Hallå, är det någon där?”

Om hon hittar bilen, hittar hon troligen kroppen av sin avlidne, sin mördade man. Det får inte hända, måste avleda henne uppmärksamhet på något sätt. Skrapar bort det värsta av leran från skorna, och slänger spaden i närmsta buske.

Horace fru, född Berta von Schnoffsentops, men alla kallade henne för fru Blå. Kanske för att hon hade för vana att färga håret blått, eller kanske för hennes humör var blått, någon muntergök hade hon aldrig varit. Hon var en lång, knotig kvinna, med höknäsa, korpsvart hår uppsatt i en knut och små plirande ögon. Hon var insvept i vad som såg ut som en stor maläten svart pläd. Hon var inte helt olik en enorm svart gam där hon stod och blängde ner på mig med en min av avsmak.

”Vad gör du här ute mitt i natten frun?” frågade jag med en så oskyldig röst som möjligt.

”Så det var dig jag hörde snokandes där ute! Kanske tur att du är här för jag försöker hitta Horace, han har varit försvunnen i flera dagar nu, och det är mycket olikt honom att inte höra av sig.”

”Är det inte bättre att låta polisen sköta letandet?”

”Bah! Polisen kommer inte hitta honom innan det är för sent.”

”För sent?”

”För sent för honom om jag hittar honom tillsammans med ett fnask igen!”

”Tror frun att han tar sina fnask hit?”

”Det har nog hänt. Kom in ska jag visa dig något.”

Att följa med fru Blå in i ett öde hus mitt i natten var inte direkt högst upp på min önskelista, men att vägra skulle verka misstänksamt.

Det cirkulerade många märkliga historier kring fru Blå. Den gamle översten i granngården hävdade bestämt att han från sitt köksfönster sett fru Blå smyga omkring med ett blyrör i högsta hugg. Men man fick ta allt den gamle militären sa med en nypa salt. Han hade blivit halvgalen efter att han utsatts för senapsgas och hade inte mycket kvar av sina lungor. Nu såg han fiender i allt och alla, och på senare hade han blivit allt mer senil vilket ledde till att hans paranoia hade ökat.

Fru Blå tog en ljusstake som stod i fönstret och ledde in mig i biljardrummet. I mitten av rummet stod fortfarande det antika halvruttna biljardbordet, duken var nu grön av mossa. Rummets vänstra sida var täckt av fönster som vette ut mot trädgården. Tapeterna på väggarna var fuktskadade och hade börjat lossna. I skenet av det fladdrande ljuset pekar fru Blå mot ett mörkt hörn av rummet. Jag tar några steg närmare för att se vad det är hon pekar på när…