Jim försökte fundera ut hur han hade hamnat i New York. Han bestämde sig för att det nog var en dröm och slöt ögonen där han låg på asfalten. Han inbillade sig att smärtan i ryggen avtog och han försökte slappna av. Sådär, nu kommer han vakna upp hemma och inse att det bara var hans undermedvetna som spelade honom ett spratt. Han öppnade ögonen igen. Han var inte hemma, han låg kvar på trottoarkanten, och smärtan i ryggen var fortfarande kvar. Vad fan skulle han göra nu?

Han reste sig upp i sittande ställning med hjälp av bänken. Sakta började han på något sätt ändå acceptera att han var i New York. Han kunde inte minnas var han hade varit kvällen innan och kunde inte minnas mer än små fragment av vad han hade gjort. Han tittade ner på sina blodiga händer och armen med glassplittret. Han tog vänsterhanden och försökte få loss en glasbit, men den satt djupt och det gjorde ont. Han grimaserade och släppte den igen. Det var bara att inse, han behövde sjukhusvård. Han blev plötsligt medveten om den febrila aktiviteten runt omkring honom. Bilar, cyklar och människor for fram överallt i ett rasande tempo. Han var visserligen van vid städer, men Malmö kunde knappast mäta sig med New York, den mest befolkade staden i hela USA. Han kände efter i fickorna igen, men telefonen och plånboken fanns inte där nu heller.  Han noterade att många av de förbipasserande tittade mot honom, men så fort han försökte få ögonkontakt slog de ner blicken. Han tog tag i bänken och försökte ställa sig upp igen, men smärtan i ryggen var fortfarande outhärdlig. Han gav med sig och sjönk tillbaka ner på asfalten med ansiktet förvridet av smärta. Det var då han såg henne.

Eve hade bråttom. Hon var sen till jobbet, igen. Hon kunde inte för sitt liv förstå hur hon kunde bli sen var och varannan dag, det var ju inte som att hon hade mycket att annat att göra och inte gick hon upp för sent heller. Hon gick med raska steg längs Chambers Street i riktning mot cafét där hon jobbade. Hon var uppväxt i New York och trots att det var mycket folk på gatan tog hon sig fram snabbt och smidigt. När hon nästan var framme fick hon syn på en sjaskigt klädd person som satt lutad mot en av bänkarna på trottoaren. Förmodligen en uteliggare, tänkte hon för sig själv och började fundera på om hon kunde smita in utan att chefen såg hennes sena ankomst.  Istället fick hon syn på hur den slitna unge mannen vid bänken var alldeles blodig på händerna och underarmen. Hon såg hur han pillade i såret på armen och gjorde en grimas som tydde på att det var plågsamt. Hon upptäckte att hon hade stannat. Hon hade inte tid att stå här. Hon började gå igen. I ögonvrån såg hon hur uteliggaren reste på sig. Hon andades ut. Uteliggaren föll till marken igen. Hon var redan på väg däråt, nästan framme. Hon såg att uteliggaren hade gröna ögon.