Det hela var oerhört när man tänkte på det. På bara trettio år hade mänskligheten helt tappat den besinning som man hade stoltserat med ända sedan upplysningen. På bara åtta år hade New Corel förvandlats från en utopi till ett helvete. På bara ett år hade han gått från hyllad stjärna till dekadent föredetting.

Som så många andra välsignelser som Gud givit människan när han fortfarande var vid liv hade gentekniken visat sig vara en förklädd förbannelse. Till en början hade den botat många sjukdomar, förlängt gemene mans livstid och i stort utrotat den hunger som plågat den tredje världen i hundratals år. Gentekniken visade ingen gräns i sin direkta makt över människans liv och ingen anade att när de moraliska gränser som Gud stod för väl försvann skulle allt rasa samman som ett korthus.

Han hade börjat sitt liv som många andra i samma generation – som ett perfekt barn som fötts in i en prefekt värld. Hans mor och far var båda övertygade om att sonen skulle utföra stordåd i livet och hade därför givit honom namnet Kudzu, som på hans mors språk betydde ”segrare”.

Kudzu hade till en början visat sig uppfylla hans föräldrars önskan om att utföra stordåd. I skolan kunde ingenting stoppa honom från att uppnå högsta betyg i vilket ämne som än kastades emot honom. Han var rentav ofta mycket duktigare i ämnena än hans lärare, till deras förtret, men han utnyttjade det sällan till sin fördel vilket ledde till att ingen hyste något agg mot honom. Därmed kunde de inte heller neka honom högsta betyg när det väl blev dags för examen.

Efter sin skoltid började Kudzu arbeta inom politik, och han var till en början mycket omtyckt på New Corels stadshus, där han arbetade som talskrivare åt stadens borgmästare. Även flera år efter det nedriga mordet på Gud lyckades borgmästaren i New Corel att hålla staden lugn, mycket tack vare Kudzus förmåga att skapa mening och känsla i de tal han författade dag ut och dag in. När borgmästaren sen oturligt avled i en olycka i hans nya kult, Autoerotic Asphyxation Alliance, rådde det inga tvivel om att Kudzu, den unge och virile bard som under sju års tid hade förvandlat även den blekaste framtidsvision till en saga om framgång och lycka, skulle ställa upp i det följande borgmästarvalet. Och han vann. Stort. De kallade det en jordskredsseger. Kudzu fullkomligen begravde motståndet i ett ras av alliterationer, liknelser och andra retoriska grepp.

Det tog dock inte lång tid i borgmästarens kontor innan Kudzu insåg sitt misstag. Han hade förvisso inte tänkt att rollen som borgmästare på den värsta platsen på jorden skulle vara lätt att spela, men han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara så svårt som det verkligen var. Bara att försöka hålla koll på alla frireligioner som hade ploppat upp som kantareller i stadens mosse tog mer tid än han hade tänkt arbeta från första början. Snart började han delegera ut sina uppgifter till fler och fler medarbetare inom administrationen, och precis när han kände att han började få koll på läget, på dagen ett år efter att hans mandatperiod hade börjat, skedde katastrofen. Korruptionen som tidigare inte hade existerat i New Corel hade spritt sig från stadens gator till borgmästarens kontor. En av hans medhjälpare hade påkommits med att ge vissa religioner förtur i systemet, med en mindre summa pengar och ett halvkilo kokain som tack. Medhjälparen hade funnits medvetslös på en av stadens många krogar, med ansiktet i återstånden av kokainet. Kudzu kunde inte lita på någon längre och avskedade raskt hela sin stab. Ensam hade han emellertid inte en chans att åtaga sig hälften av de uppgifter som växte på sitt skrivbord. Fiaskot var ett faktum. Till slut gav han helt enkelt upp och slutade infinna sig på sitt kontor. New Corel var dekadensens, knarkets och fördömelsens stad, och han såg inte längre någon anledning till att inte dyka med huvudet först rakt ner i samma sörja som stadens alla invånare befann sig i.

Nu satt han på en bänk på Davidstorget och kände hur de svallvågor som heroinet tills nyligen hade sköljt över honom började avta. Framför honom såg han ett gigantiskt monument, en sexuddig stjärna, som skulle symbolisera hopp och framtidstro. Han hade själv skrivit talet som borgmästaren hållit vid invigningen, det var faktiskt det första han skrev i den tjänsten. Nu stod stjärnan där som en parodi av vad hela staden hade förvandlats till. En parodi också för vad staden hade gjort med Kudzu. Han hatade det av hela sin person.

Bitter, och med halva sinnet inställt på var han skulle ordna sin nästa sil reste han sig från bänken och kastade ett kvickt öga mot den sexuddiga stjärnan en sista gång innan han vände sig för att gå. I samma ögonblick som han lyckades kasta ifrån sig de skamkänslor som monumentet väckt hos honom fylldes han emellertid med nya. En gammal bekant, av typen han inte gärna beblandade sig med – eller ens under ed erkände att han skulle beblanda sig med, hade just sprungit rakt in i en långsmal figur som inte verkade bry sig nämnvärt. Kvinnan föll pladask till marken och innan hon hunnit resa sig hade en man klädd i trenchcoat och hatt kastat sig över henne. Kudzu funderade en sekund på om han var på något sätt förpliktigad att hjälpa kvinnan, med tanke på deras förflutna? Han borde kanske hjälpa henne vifta undan miffot i trenchcoat? Eller så kunde han helt enkelt strunta i det, lämna kvinnan åt sitt öde, och se om han inte kunde hitta en langare för att skaffa sig den där silen…