Jim öppnade försiktigt ena ögat. Det var kallt, bullrigt och luktade konstigt. Han kände med handen längsmed kroppen och insåg att han låg på marken. Asfalt. Skräp. Smuts. Han slog upp blicken och fick en chock.
Runtomkring tornade skyskrapor upp sig, gula taxibilar flög förbi och trafikljus blinkade frenetiskt, limousiner tutade och människor rörde sig i massor som fartstreck med portföljer och rollerblades. Han gnuggade sig i ögonen. Vad i helvete!

Då kände han ryggen. Som en ilande blixt spred sig smärtan från nedre delen upp längsmed ryggkotorna och ut i nacke och skuldror. Det gjorde fruktansvärt ont. Samtidigt sved det till ordentligt i vänster hand och han såg ner på sina armar samtidigt som han försiktigt satte sig upp. Händerna var täckta av blod och höger underarm beströdd av smått, smått glassplitter som letat sig in mellan porerna och de ljusa armhåren. Var det här på riktigt? Han gav sig själv en snabb örfil men ingenting hände, världen stod kvar. Han satte handen mot bakfickan på jeansen och sökte febrilt efter något med formen av en mobiltelefon, men ingenting. Och ingen plånbok. Allt var borta, allt var tomt. Den molande huvudvärken dunkade mellan tinningarna och baksmällan måste varit den värsta han någonsin varit med om.

Försiktigt tog han ansats att resa sig och lyckades med hjälp av en trottoarbänk att ställa sig upp, men förlorade lika snabbt balansen och föll åter på den värkande ryggen. Han kved till och grimaserade och snodde sedan runt ett halvt varv. Blicken fastnade på gatuskylten över den femfiliga avenyn som framför honom delade det väldiga storstadspanoramat i två. NEW YORK C/ CHAMBER ST. Jim ryckte till. Han kunde känna hur chocken pumpade adrenalinet ända ut i fingertopparna och tillbaka igen. New York. New York?! Han måste ha festat hårdare i Malmö igår än vad han trodde.

Han hade vaknat upp mitt i New York utan vare sig mobil eller pengar eller minnen om hur han hamnat där. Det var tisdagen den 11 maj 2010 och världen snurrade fort.