Anzu slog vilt omkring sig för att bli av med mannen i trenchcoat. Hon försökte skrika men han hade lagt handen över hennes mun så hon försökte bita honom istället, men förgäves. Vem var han egentligen och vad ville han? Hon kämpade för att komma loss ur mannens grepp när hon plötsligt fick syn på ett bekant ansikte längre ner på gatan. Hennes hjärna stannade upp. Var det verkligen Kudzu hon såg?

Kvinnan hade krockat med en förbipasserande vilket gjorde att Dariuz hann ikapp henne. Han lyfte henne från marken. Hon försökte springa iväg igen men han höll kvar henne. Med tanke på att han nyligen hade fångat henne när hon kom fallandes från den höga moskén var han rädd att hon skulle försöka skada sig på andra vis om han släppte henne. ”Snälla du, var still. Jag vill bara hjälpa dig” sade han. Han slängde ett öga på omgivningen. Flera av de förbipasserande tittade mot det smärre tumultet han orsakade, men sedan gav de kvinnan i den krildfärgade klänningen en blick och fortsatte gå. Han hade levt i New Coral länge men hade ändå svårt att acceptera den segregering som fanns i staden. Att den dessutom upprätthölls av folks klädesplagg var rent ut sagt absurt.

”Snälla du, var still. Jag vill bara hjälpa dig”. Anzu trodde inte på mannen. Hon visste inte hur många gånger hon hade hört liknande uttalande som var rena lögner. Orden hade alltid följts av obehagliga upplevelser och fysiskt våld. Gamla minnen bubblade upp och gav henne nya krafter. Hon var tvungen att ta sig loss. Hon orkade inte mer, inte en gång till. Även om hon och Kudzu hade ett brokigt förflutet så var det han som kunde hjälpa henne nu. Hon fick sätta sitt hopp till honom, hoppas bara att han svarar. Hon kände hur mannen som höll fast henne för en sekund slappnade av och hon tog chansen.

Han slängde ett öga mot mannen och kvinnan. Den där silen lockade fortfarande. Dessutom borde han inte beblanda sig med hennes sort. Samtidigt behövde hon hjälp. Han tog några steg framåt men stannade igen. Varför var han så obeslutsam? Han började gå med bestämda kliv. ”KUDZU!”. Kvinnan skrek efter honom. Han blev iskall. Satan i helvete, nu kunde han inte gå. Han såg i ögonvrån hur folket på gatorna stannade upp och tittade sig omkring. Även om han knappt aldrig befann sig på sitt kontor så visste folk att Kudzu var namnet på New Corals borgmästare. Han suckade och vände sig i riktning mot kvinnan som skrek.

Dariuz tittade chockat på kvinnan. Kudzu? Han hade inte väntat sig att kvinnan skulle känna till det namnet. Han kände hur någon knackade honom på axeln. ”Släpp henne”. Han vände sig om. Visst var det borgmästaren som stod där. ”Släpp henne”, sa han igen. Dariuz gjorde som han blev tillsagd. Det var inte mycket som förvånade privatdetektiven längre, men att möta borgmästaren på en gata som denna och att han dessutom tilltalade en kvinna i krildfärgad klänning. Han visste varken ut eller in. Han såg förvånat på hur kvinnan gav borgmästaren en tacksam blick.

Att Kudzu faktiskt skulle kliva fram till henne hade hon nog aldrig trott egentligen, men hon var glad att han gjorde det. Hon tittade på honom. Hans ansikte var inte vad det brukade vara en gång. Hon kikade på mannen i trenchcoat. Han såg ut som hon kände sig första gången hon mötte en av bunnyismens utsända. Kudzu tog ett stadigt tag om hennes arm och började gå. Måhända såg han varken stor eller stark ut, men han gick på ett sådant sätt att folk inte ställde sig i vägen. Anzu var inte säker på om hon ville bli ensam med Kudzu, men mannen i trenchcoat verkade ännu mer misstänkt. Utan protester följde hon med honom in på en mindre sidogata.