Regnet öste fortfarande ner. Men mina tårar hade sedan länge slutat rinna. De hade tagit slut redan igår. Nu fanns bara känslan av övergivenhet inom mig. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat göra så, hade varit min första reaktion. Jag är inte bra på att ta kontakt med någon jag gillar, det vet han ju! Och han vet också hur mycket jag bryr mig om honom.

Blicken lyftes upp och fästes på en siluett framför mig på spåret. Det är ju han! Men, men...

- Jag trodde du hade åkt! ropade jag och han började gå emot mig.
- Jag kunde inte, svarade han när han stod en och en halv meter ifrån mig.
- Förlåt, bad han sedan och tittade på mig med de där oemotståndliga hundvalpsögonen.
- Jag trodde att det här var vad jag vill, fortsatte han.
- Men det är det inte. För mitt liv är här, med dig.

Jag stirrade på honom, visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag hade ju sagt farväl, tafit avsked.

- Okej… och vad vill du att jag ska svara på det? började jag.
- Kommer du inte ihåg hur vi sa ”hej då”? Du lovade att jag skulle kunna gå vidare och du också.
- Ja, jag vet att jag sa det, svarade han.
- Men jag hade fel. Så fruktansvärt fel och jag inser det nu. Snälla, säg att vi kan glömma vårt farväl.

Hur kan han bara? Fast visst, jag har ju fortfarande samma känslor kvar för honom. Men, nä, ändå! Jag sa ”hej då” och nu vill jag kunna gå vidare. Eller i alla fall inte bara fortsätta som om inget av det här hade hänt.

- Benny, började jag för att visa att jag ville vara seriös.
- Jag kan inte bara låtsas som om det här inte har hänt. Du kan inte begära det av mig!

Jag kände hur hjärtat slog till av den smärre irritationen. Benny kände tydligen av det och ryggade tillbaka. Han har alltid varit rädd för att göra mig arg. Han gillar det inte.

- Men Lisa, får han fram.
- Jag stannade ju för din skull. Jag insåg att det jag ville allra mest INTE är i Karlstad utan här.
- Nej, Benny. Sluta! Jag, jag kan inte. Vi är vänner nu, inget mer.

Jag vände mig om och började sakta röra mig bprt från stationen.