Tågstationen låg insvept i ett dunkel av dimma och halvmörker. Regnet duggade ner över mig och skickade kalla kårar längs ryggen. Även om jag egentligen inte ville skiljas från henne, även om jag inte ville att hon skulle åka så ville jag springa härifrån. Springa långt bort, tills jag inte orkar mer. Springa hem och dra en filt över mig och inte visa mig för dagens ljus tills alla känslor har domnat, tills jag inte minns henne mer.

Jag hade innan det här ögonblicket väntat mig ett tårtdrypande farväl, hur hon skulle sträcka sig ut ur ett fönster och vifta med en näsduk på ett ack så klyschigt sätt åt mitt håll medan tåget sakta rullar iväg och forslar henne ut ur mitt liv. Det här var ingenting som det, jag kan inte ens se henne i något av de regnstänka fönster som prydde tågets sida.

Jag ryste till än en gång och i samma stund tjöt tåget till och började sakta men makligt rulla iväg. Det fick snabbt upp fart och försvann strax in i mörkret, med bara tomhet kvar efter sig.

När jag vände mig om för att slutligen lämna den ödsliga tågstationen möttes jag av en synnerligen oväntad syn – där stod hon kvar. Med väskor och allt, hon hade kanske aldrig ens gått på tåget. Som i en dröm styrde mina ben mig mot henne utan att jag ens behövde tänka tanken och när jag närmade mig henne sa hon, ”Förlåt, jag... Jag kunde inte åka.”

Min första impuls att omfamna henne byttes mot en annan känsla. Jag blev vred. Hur fan kunde hon inte åka? Fattade hon inte vilken chans hon kastade i sjön? Lika fort kastades dock min rationella sida omkull av mina känslor. Trots att hon slösar bort sitt liv är jag glad att hon slösar bort det på mig.