Detta är den andra av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.

 

Vår boktitel var Frid med Gud av Billy Graham.

 

Bilden kan ni se här:
http://www.spring8020.co.uk/images/articlesTop.jpg

 

 

En ensam man sitter på en strand. Vågorna rullar in över stranden och snuddar lätt vid mannens fötter. Hans blick färdas ut över vattnet men ingenting kan skymtas förutom vågorna. Han har besökt samma strand, suttit på samma plats, varje dag i en månad och bara tittat ut över vågorna.

 

En månad är en lång tid när det enda som håller en sällskap är skuld. Ensamhet och skuld som är värre än någonting annat han tidigare känt.

 

Gud förstod inte vad som kunde driva en människa till att känna sådanna känslor. Det var något som han hade svårt att sätta fingret på. Något som människan hade utvecklat som han själv inte hade någon kontroll över. Han hade aldrig känt skuld själv.

 

Inte heller mänsklig lag hade Gud varit med och konstruerat. Förvisso fanns det något som människan kallade för synd, varifrån en del av det som kallades lag hade vuxit fram. I mångt och mycket var det emellertid människan som själv hade konstruerat den känslan som hon kallade för skuld, ofta efter ett brott mot det hon kallade för lag. Men vad är det egentligen som gör en handling till ett brott?

 

”Till den som hittar detta brev. Jag har hållt detta inom mig tillräckligt länge nu. För ungefär en månad sen var jag på fest. Jag hade blivit inbjuden av en vän men visste samtidigt att jag knappt skulle känna någon där. Min osäkerhet av att jag inte kände någon på festen gjorde att jag snabbt tömde den flaska med Rom jag hade med mig till festen. Jag satt länge ensam i en fotölj, pratade med några människor en kort stund men kände samtidigt att jag inte hörde hemma här. Ingen av dessa människor var det minsta lik mig.

 

”Det hela slutade med att jag var så obekväm i sällskapet att jag inte hade något annat val än att åka hem på kvällen. Berusad, och luddig i tanken grävde jag fram mina bilnycklar ur fickan och backade ut på vägen utan att någon inne i huset reagerade. Jag har aldrig tidigare kört på fyllan, men jag minns någon statistik om att tusentals förare kör berusade varje dag i Sverige – alltså var det osannolikt att något skulle hända just mig.

 

”Jag lämnade huset bakom mig och minns att jag inte kände någon som helst skillnad från de gånger jag kört samma väg utan att ha druckit. Jag hade trots allt kört denna väg nästan varje dag till jobbet de senaste fem åren. Mitt hus låg ett par kilometer från festen så det skulle bara ta mig några minuter att ta mig hem. Jag såg ett gäng ungdomar som förmodligen var på väg hem från krogen, det såg i alla fall ut som de tagit några glas för mycket den kvällen.

 

”Sen hände många saker samtidigt. Jag passerade ett krön och hann aldrig reagera på fotgängaren som gick lite för långt ut i vägen. Jag tror inte att jag skulle hunnit reagera om jag hade varit nykter. Jag vet inte. Hon rullade över bilen och träffade asfalten bakom hårt, jag tror att jag hörde dunsen när hon landade. Hon hade inte en chans.

 

”Det lämnade mig i vid ett hemskt val – skulle jag ringa polisen, och erkänna allt, och hoppas på att de inte kastar mig i fängelse? Än en gång vet jag inte om jag hade gjort samma sak om jag hade varit nykter, men jag hämtade tillslut en spade som jag har liggandes i bakluckan, och begravde henne en bit in i skogen, där marken var mjuk och lätt att gräva i, trots att jag fortfarande var full. Händelsen fick mig kanske att tänka lite klarare, men inte helt klart.

 

”Jag lämnade sedan platsen och körde vidare hem. Jag har gått över situationen i mitt huvud varje dag sedan det inträffade och vet att jag är orsaken till varför hon inte lever längre.  Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv för det som inträffade och är tveksam om jag någonsin kommer leva ett normalt liv igen. Men jag antar att det inte är mer än jag förtjänar. Jag begär inte att hennes föräldrar någonsin ska förlåta mig för vad jag gjort. Jag frågar mig dock på gång om samma sak hade hänt om jag varit nykter den kvällen. Var det som inträffade enbart mitt fel?

 

”Jag vet inte, och jag kommer aldrig att få veta. Det är inte kunskap jag söker, utan sinnesfrid.”

 

Gud hade sett mannen skriva brevet. Han hade lagt det i en flaska och sedan kastat ut det i havet. Vem var det egentligen mannen skrev brevet till? Gud hade gått över brevet i sina tankar hundratals gånger vid det här laget och det var något som gjorde att just detta brev etsade sig fast i hans huvud. Fanns det något han kunde göra för att mannen skulle få sinnesfrid? Förtjänade mannen som satt på stranden och stirrade på vågorna sinnesfrid?

 

En dag när mannen satt vid stranden som vanligt såg han något komma flytande mot honom. Det var ungefär en vecka sedan han hade kastat ut flaskan i vattnet men hade fortsatt gå ner till vattnet för att stirra på vågorna. Han vadade ut i vattnet och plockade upp en flaska. Det var inte samma flaska som han kastat i vattnet. Flaskan såg gammal ut men genom det repiga glaset såg mannen att en lapp låg på botten av flaskan. Mannen slet ut korken ur flaskan och drog upp lappen.

 

”Jag förlåter dig”