Solens första strålar reflekterades på den oroliga vattenytan.  Den kalla blåsten gjorde morgonen kall trots att det redan var juni. Den första farkosten gled nästintill ljudlöst närmre land. Bakom den första följde ytterligare tusentals. Så fort farkosten nått stranden föll rampen ner och tillät soldaterna ombord att stiga i land.

 

Lite längre bak i ledet stod Ike Patton och mådde inte riktigt bra. Dels berodde det på den ojämna resan men också tanken på förestående död. Hjälmen han fått bar han inte för tillfället vilket lät hans blonda hår fladdrade i den bitande vinden. Han hade lyckats undvika den obligatoriska snaggningen som annars var standard.

 

De första soldaterna började springa in mot fiendestyrkan och i samma ögonblick öppnade tyskarna eld. Ike hade inget annat val än att börja röra sig framåt. För varje steg blev han allt mer illamående men det fanns ingen återvändo nu. Det var som om helvetes portar hade öppnats.

 

Ike tog sina första skakiga steg på land men hade inte tid att stanna upp så han började springa. Kulor ven och granater sprängdes runt omkring honom. Ikes enda tanke just nu var att fly bort från striden och han vände sig inte om en enda gång.

 

En bit längre bort såg han något märkligt. Mitt på stranden stod en liten trädörr. Det besynnerliga var att dörren inte verkade leda någonstans men Ike var panikslagen och sprang mot dörren i alla fall. Den kunde ju fungera som skydd om inte annat.

 

När han kom närmre fram kunde han urskilja siffror inristade i dörren. 666. Han funderade inte närmre på betydelsen utan slängde sig istället bakom dörren för att skydda sig mot den värsta fiendeelden.

 

För tillfället var han säker men det varade inte länge. Från havet ser han plötsligt en amfibietank stiga upp och komma emot honom. För att undvika säker död gör han det han finner mest logiskt. Han öppnar dörren.

 

Han hade förväntat sig att se andra sidan av stranden eftersom dörren egentligen inte leder någonstans. Men till sin förvåning ser han bara mörker. Bakom honom kommer tanken allt närmre och han måste göra ett val. Stanna här och möta sitt öde, eller ta chansen och stiga in i det okända.

 

Några sekunders tvekan och sen tar han steget. Dörren stängs bakom honom. Mörkret viker undan och ett landskap uppenbarar sig. Men det är ingen välkomnande syn. Himlen var svart och från de tunga molnen föll små glimmande stenar. Långt bort i horisonten kunde han se eldsprutande vulkaner halvt dolda bakom en tjock rökridå. Tvärs genom landskapet flöt en flod, men den bestod inte av vatten utan het, rykande lava.

 

I ögonvrån kunde han urskilja en stor byggnad och vände sig ditåt för att ta en närmre titt. Det var ett stort palats men såg inte ut som det var beboeligt. Svarta torn dominerade arkitekturen och framför palatset vandrade skugglika figurer.

 

Ike ville inte tro det men alla bevis fanns där. Det här var helvetet. Riktiga helvetet!

 

Plötsligt uppenbarade sig en gestalt framför honom. Han bar en lång kappa med huva. Ike kunde inte se figurens ansikte. Varelsen talade till honom med mörk röst.

 

Ike övervägde alternativen. Ett evigt liv i helvetet eller en smärtsam död på jorden?

 

Varelsen väntade på ett svar. Ike sa:

 

”Vi ses på andra sidan” och stängde dörren bakom sig.